Yoldas vill lära män bli pappor
Atilla Yoldas nya bok Typiskt killar är en i raden av böcker som riktar sig till unga män för att få dem att bli jämställda. Men är det männen själva som köper dessa böcker, eller skolorna? Och vad har de för syfte? Lovisa Broström har läst.
Under 90-talet började det publiceras en särskild sorts böcker, riktade till unga kvinnor. De handlade i stora drag om hur den samtida sexismen såg ut, hur tjejer skulle ta plats och vad som måste förändras i samhället. Flera av böcker fick nästintill kultstatus som Fittstim, Under det rosa täcket, Hjärta i jeans etc.
Under 2010-talet har det blivit killarnas tur och det ges ut tjogvis med titlar om hur det är att vara en ung man idag. Kungen av detta område är sexologen Inti Chavez Perez. Under 10 års tid prånglade han ut inte mindre än fyra, nästintill identiska böcker om killar, relationer och sex, därtill var han redaktör för antologin Pittstim.
Kungen av detta område är sexologen Inti Chavez Perez. Under 10 års tid prånglade han ut inte mindre än fyra, nästintill identiska böcker om killar, relationer och sex.
Man får förutsätta att skolorna är duktiga på att köpa in klassuppsättningar, för det känns tveksamt att killarna själva köpte dessa böcker. Chavez Perez har hur som helst fått konkurrens av den frejdige journalisten och författaren Atilla Yoldas som nu kommer ut med boken Typiskt killar: Så gör vi pojkar till jämställda män, detta efter sin första bok Mansboken – från en kille till en annan.
Mycket, om inte det mesta i Typiskt killar är återanvänt från förra boken. Första boken har dock ett väldigt ungdomligt tilltal med bilder och intervjuer med kändisar. Typiskt killar är en bok med en ny uttalad målgrupp, nämligen vuxna, i synnerhet fäder. Det handlar om hur vuxna ska kunna hjälpa pojkar att bli att bli bättre män. Detta trots att Yoldas själv inte verkar ha så mycket med barn att göra. Så detta är något så unikt som en uppfostringsbok, från någon som själv inte är förälder.
Det handlar om hur vuxna ska kunna hjälpa pojkar att bli att bli bättre män. Detta trots att Yoldas själv inte verkar ha så mycket med barn att göra.
Samtidigt är många av råden vettiga och handlar i stort om att bli en empatisk person. Inte göra som man alltid gjort, stå emot grupptryck och vara ärlig mot sig själv. Det är väl också böcker som behöver skrivas av en förhållandevis ung man för att nå fram men fokuset på författaren kan också bli för mycket.
Det brukar sägas att den genre som är mest fylld med skräplittertur är självbiografierna, då alla känner sig manade att skriva om sig själva. Men den som inte får utrymme att skriva en bok om sig själv kan alltid trycka in sig själv och sitt öde i andra texter. I Typiskt killar kommer uppmaningen ”Njut […] av mina djupaste, och mest privata tillkortakommanden.” På baksidan av Mansboken står det att Yoldas ”generöst delar med sig av sina egna erfarenheter”.
Jag skulle inte säga att det är generöst – utan att han ställer sig själv i vägen för budskapen i alla sina böcker. För även om man gillar författaren när man öppnar boken, är man riktigt less på honom i slutet. Man får veta: När Yoldas blev trampad på, när Yoldas stoppade en misshandel, när Yoldas spydde, när Yoldas grät till Lejonkungen. Det känns dessutom inte som att detta är de mest privata tillkortakommanden, man får ta del av, utan allt är med råge innanför gränsen för det socialt accepterade och inte sällan är Yoldas hjälte.
Man får veta: När Yoldas blev trampad på, när Yoldas stoppade en misshandel, när Yoldas spydde, när Yoldas grät till Lejonkungen.
Det här närmar sig en prussiluskankommentar men det behövs sägas. Vi måste på allvar börja kämpa emot svenska språkets utarmning. Alla, mig själv inkluderat, slänger in hemska engelska fraser i tid och otid. Både för att det är de först man kommer att tänka på och för att det i stunden känns mera kärnfulla än motsvarande svenska dito. Det är illa i talspråk och riktigt dåligt i skriftspråk. När man skriver en bok har man dessutom gott om tid att hitta synonymer eller varför inte rent av skapa nya svenska uttryck, inte bara skriva ”bare minimum” eller ”I gottcha”.
Språk öppnar dörrar och i synnerhet pojkar idag har en allt sämre läsförståelse. På högskoleprovet sjunker nivån på ordkunskap för varje år. Det behövs följaktligen inte bara goda förebilder i samhället, utan också språkmässiga sådana.
Sammantaget kan man säga att syftet med dessa böcker onekligen är behjärtansvärda: att få killar att förstå sig på tjejer, sin omgivning och framför allt sig själva. Inte svårt att begripa att man kan vara förvirrad och identitetslös i det moderna samhället. Det är föredömligt att visa upp att det finns många sätt att vara man på idag och att man kan sätta ner foten mot det man tycker är dåligt. Det är dock tråkigt att tilltalet, språket och narcissismen i dessa böcker gör dem plågsamma att läsa.