De senaste åren har det varit omöjligt för muslimer att kritisera makten utan att det kallas desinformation. Ingen kritik anses som legitim, utan misstänkliggörs och avfärdas. Men fallet Vivallaskolan blev droppen. När en rektor kallade muslimska elever för radikaliserade, backade föräldrar, ungdomar, barn och civilsamhället inte ner, skriver Amanj Aziz.

Vilken muslimsk maktkritik välkomnas? Och hur ska den ta sig i uttryck för att samhället ska välkomna det som en viktig del i det demokratiska samtalet? De senaste åren har muslimsk maktkritik, vilken form den än antagit och vilka medel den än har använt, kallats allt från “terrorism”, “extremism” och “desinformation” till “islamism” och “informationspåvekan”. Muslimsk maktkritik har kommit att alltid bli föremål för extremt hårda granskningar, förföljelser och repressalier. De senaste veckornas islamofobiska händelser i Örebro är en bra illustration av att muslimsk maktkritik ofta ses som otillbörlig.

21 februari 2024 uttalade Lena Sörbö som är rektor på Vivallaskolan i Örebro sig islamofobiskt i ett inslag på P4 Örebro.¹ På en fråga om hon anser att de muslimska barnen från den numera nedlagda Arenaskolan är “radikaliserade”, svarar hon att hon “ser det” för att barnen frågar efter halalmat, bönerum och har “annan trosbild”.

På en fråga om hon anser att de muslimska barnen från den numera nedlagda Arenaskolan är radikaliserade, svarar rektorn att hon ser det för att barnen frågar efter halalmat, bönerum och har annan trosbild.

Uttalandena fick snabbt reaktioner. Föräldrar kontaktade mig genom organisationen INSAN och var mycket upprörda att deras barn attackeras, hängts ut och demoniserats av en kommunal tjänsteman i media. Tillsammans med en rad andra organisationer valde INSAN att uppmärksamma de islamofobiska uttalandena på sociala medier och uppmana folk till att protestera. I ett mailsvar till mig svarade Sörbös chef, Katarina Arkehag, vad Sörbö “egentligen menade”: “Det hon ville berätta var hur de har arbetat och fortsätter arbeta med olika religioner på skolan, för att både öka kunskapen och skapa förståelse för både likheter och olikheter.” En efterhandskonstruktion som inte tar protesterna seriöst och som dessutom dementerades av P4 Örebro i ett inslag med SVT Nyheter.²

Föräldrar och ungdomar startade namninsamlingar som krävde Sörbös avgång och bland annat Örebro Rättighetscenter kommenterade uttalandena som i “strid med svensk grundlag”.³

Dagen efter, 22 februari 2024, valde vi på INSAN att publicera ett annat inlägg på våra sociala medier. I den lyfte vi hur motattacker mot anti-islamofobiskt arbete brukar formuleras och vi varnade i inlägget för att de som protesterar mot islamofobi kan komma att framställas som “hemska islamister”, att de sprider “desinformation” och “informationspåverkan” samt att protesterna kan ramas in som hotfulla där den islamofobiska förövaren kan komma att framställas som offret för ett hotfullt drev.

Som en välorkestrerad teateruppsättning följde alla aktörer vårt manus. Lokala Nerikes Allehanda publicerar ett antal artiklar med rubriker och underrubriker som “Säpo-larm”, “Föräldrar i uppror” och “Nej! Hon ska inte avgå!”⁴ I Örebro försöker kommunen att motarbeta protesterna istället för att ta de seriöst och hörsamma vad föräldrar och barn säger, genom veckobrev, akuta möten och fortsatt nedvärderande uttalanden.

Svenska Dagbladets ledarsida skriver genom Peter Wennblad att protesterna är islamistiska och en påverkanskampanj.

Svenska Dagbladets ledarsida skriver genom Peter Wennblad att protesterna är “islamistiska” och en “påverkanskampanj”.⁵ I sin artikel kopplar han föräldrarnas och barnens rättmätiga oro till hot, “informationspåverkan” och “islamism” – på ett ironiskt slående sätt med vårt inlägg om hur anti-islamofobiskt arbete bemöts av en islamofobisk offentlighet. Wennblad framställer också Sörbö som offret och barnen och föräldrarna som förövare.

De islamofobiska händelserna i Örebro sätter fingret på och synliggör samtidens hyckleri som är marinerad i rasism. Att föräldrar, barn och ungdomar tar till alla de demokratiska medel som finns till buds för att påverka sin egen kommun; att föräldrar skyddar och försvarar sina egna barn från rasism; att civilsamhället håller makten, i detta fall en kommun, till svars genom folk- och opinionsbildning – framställs alltså som “islamism”, “informationspåverkan” och hotfullt. Istället framställs en kommun som genom sina företrädare bemött barnen rasistiskt som offer.

Offentlighetens svar på protesterna visar alltså att det inte handlar om vilka metoder, verktyg eller handlingar som utförs av muslimer. Det finns inga rätta sätt för svenska muslimer att föra maktkritik. Det är muslimer som är fel i sig. Jag efterfrågade för några år sen att få en enda person presenterad för mig som är muslim, drivs av en muslimsk moralisk kompass, som varit maktkritisk och som inte hängts ut som “islamist” eller “extremist”. Jag motbevisas gärna men har ännu inte stött på något svenskt exempel.

Offentlighetens svar på protesterna visar alltså att det inte handlar om vilka metoder, verktyg eller handlingar som utförs av muslimer. Det finns inga rätta sätt för svenska muslimer att föra maktkritik.

Mycket har skrivits om hur rasistiska och koloniala metoder historiskt har använts för att tysta, censurera och skrämma offer till lydnad. I Sverige har detta fungerat under lång tid där vi ser en offentlig debatt allt mer berövad viktiga muslimska röster under senare år. I princip allt arbete mot islamofobi har bemötts och fortsättas bemötas med personangrepp, generaliserande misstänkliggöranden och förföljelser, oavsett vem avsändaren har varit.

Men i Örebro februari 2024 hände något. Föräldrar, ungdomar, barn och civilsamhället backade inte ner och fortsätter att kämpa för rättvisa, till den grad att de nu hotar med att flytta sina barn från Vivallaskolan om de inte tas seriöst.⁶

Och det är så man nedmonterar rasism. Muslimsk maktkritik är en av de viktigaste formerna av demokratiskt arbete man kan bedriva i Sverige i vår tid, eftersom det synliggör det extrema hyckleri som omgärdar svensk offentlighet. Det är också en röst som tillhör Sveriges fördömda, och bär därför vittnesmål som annars undermineras, ignoreras, inte tas seriöst eller respekteras.