Vi har genomlevt många krig, men det här är annorlunda, säger Musah al-Borneh från Gaza. Efter att ha skadats av Israels bomber lyckades han ta sig till Kairo. För Parabols Khulud Shaban berättar han om sina upplevelser.

Plats för intervju: Al-Fayrouz Tower, Kairo, Egypten. Drack: Nescafé (båda).

Vad heter du och var bor du?
Mitt namn är Musab Al-Borneh, från Gazaremsan, bosatt i Tal Al-Hawa, centrala Gaza. Jag är 35 år gammal. Jag arbetar som tekniker som lagar bland annat skrivare till datorer.

Hur var ditt liv i Gaza?
Vi levde ett ganska stabilt liv, jobbade och hade det bra. Gaza på sommaren är väldigt vackert. Det finns många vackra platser vid Gazahavets strand. Vi levde lyckliga trots vissa irritationsmoment som inträffade då och då, stängning av korsningar som hindrade varor att komma in. Jag brukade importera varor från Kina, och de konfiskerades ofta av Israel. Förevändningen är att varorna kan ha dubbla användningsområden och de konfiskeras utifrån detta. Detta är alltså min situation som en man som har ett jobb och en försörjningskälla, men av resten av människorna är cirka 70 procent arbetslösa, de lever på humanitärt bistånd och deras situation är mycket dålig.

Var var du i början av kriget?
Den första dagen av kriget, klockan sex på morgonen, gjorde min fru barnen redo för skolan, och jag var vaken, men mitt skift börjar klockan åtta på morgonen. Vi började höra ljudet av missiler. Vi är vana vid att höra motståndsrörelsen testa deras egentillverkade missiler, då hör man bara ett högt ljud men det blir ingen explosion. Efter ett tag insåg jag att de inte var experimentmissiler som vanligt. Vi började höra många på varandra följande explosioner och jag blev säker på att det här var något annat. Naturligtvis slog vi på nyheterna på tv för att se vad som hände i detta ögonblick… Motståndsrörelsen Hamas tillkännagav attacken mot Israel och vi började se skrämmande filmer. Kriget började, reaktionerna från Israel började och bombningarna började intensifieras överallt.

När bombningarna började intensifieras, vad kände du då?
Uppriktigt sagt satt vi hemma i flera dagar och förstod inte vad som hände. Vi har varit med om många krig före detta krig. Antalet martyrer ökade snabbt och bombningarna var urskillningslösa överallt, utan undantag. Utbredd förstörelse på kort tid. Vi har varit med om upptrappningar tidigare, men de var upptrappningar under tre dagar till en vecka, en överenskommelse träffades och saken slutade.
De krigen varade i tjugo dagar, kanske femtio dagar och till slut. Det tar slut, men den här gången är kriget annorlunda och reaktionen är annorlunda, det finns ingen förnuft eller logik!

Har du blivit fördriven från ditt hem? Vart tog du vägen?
Ja, vi fördrevs från vårt hem den fjärde dagen av kriget. Ockupationen bad oss att evakuera till södra delen av Gazaremsan, bortom Gazadalen. Vi lämnade våra hem som alla andra som bor i mitt område. Vi åkte till Nuseirat, som anses vara den centrala regionen. Vi satt med en släkting. Vi satt med dem i nästan en månad i en lägenhet där det fanns cirka 25 personer. I en byggnad med över 100 personer fortsätter bombningarna utan slut överallt. Det var svårt att få mat och dryck, och mattillgången på marknaderna minskade. Vi köpte till dubbelt så höga priser, och en del matförråd gick helt förlorade. Från den första krigsdagen fanns det ingen elektricitet. De hade solgeneratorer för att ladda sina telefoner.

Hur blev du skadad? Vad hände?
Klockan exakt nio på kvällen, den tredje december 2023, tappade jag plötsligt medvetandet och det ringde kraftigt i öronen. Jag tappade helt hörseln. Jag var medvetslös i kanske tio minuter. Jag vet inte exakt Jag började återfå medvetandet och fann mig själv ligga på marken utan att kunna röra mig. Min syn är mycket svag. Jag försökte titta och se vad som fanns runt omkring mig. Jag såg bränder som omgav mig och en massa spillror ovanför mig. Jag var genomblöt, badade i blod och oförmögen att röra mig. I det ögonblicket insåg jag att vi hade blivit bombade, eller om det hade skett en explosion, eller vad som hade hänt. Jag vet inte!

Jag vet inte exakt vad som hände. Jag försökte resa mig upp men det gick inte. Jag började ropa på de som var med mig i lägenheten: “Jag lever, kom ut.” Jag fortsatte ropa tills någon kom och sa: “Jag ska försöka hjälpa dig.” Jag bad honom bära mig. Han sa att han inte kunde bära mig, men han skulle hjälpa mig att resa mig upp, och jag lutade mig mot honom för att gå tills han tog mig ut ur huset. Ambulansen kom och de tog mig till ett sjukhus i närheten för första hjälpen. Efter det överfördes jag till Al-Aqsa Martyrs Hospital.

Första natten var jag fortfarande delvis medvetslös. Andra dagen började jag fråga vad som hände. De berättade var min familj, min fru, mina barn var. Jag visste att byggnaden vi var i hade förstörts. En bombning och fem av mina släktingar som bodde med mig i huset blev martyrer. Min fru, Walaa, hade en bruten axel och en bruten benet, och min son Omar hade ett brutet ben och ett blåslaget huvud. De började behandla oss efter två dagar. Jag började se med ett öga. Jag kollade på min fru och son och fick reda på deras hälsotillstånd. Operationer utfördes på min son och min fru och de lämnade sjukhuset. Men
jag stannade eftersom jag lider av brännskador över hela kroppen och glassplitter. Än i dag finns de fortfarande i min kropp. Jag stannade på sjukhuset i nästan 12 dagar. Det enda jag tänkte på var min fru, mina barn och min familj. När jag lämnade sjukhuset gick jag direkt för att träffa min familj på platsen där de fördrevs. Det var andra gången vi fördrevs, från Nuseirat till Deir.

Hur kom du ur Gaza?
Jag, min fru och mina barn har också marockanska pass. Vi fick de utländska passintygen och jag lämnade Deir al-Balah till Rafah-övergången och sedan till Kairo.

Vad gör du i Kairo nu?
Sedan min ankomst har jag åkt till den palestinska ambassaden för att de hjälper sjuka, men jag fick inte hjälp av dem eftersom jag inte genomgick en kontroll för skadade resenärer innan jag lämnade Gaza. Nu vårdas min fru Walaa, min son Omar och jag på sjukhus på vår egen bekostnad. Min fru genomgick två operationer av axeln och en på benet, och jag opererade mitt ben två gånger. Jag har opererat mitt högra öga och tills nu genomgår jag behandling. På höger öra hör jag inte alls. Mitt vänstra öra har bara 30 procent hörsel. Sedan vi bombades och fram till idag har jag tinnitus hela tiden, dygnet runt.

Min dotter, Lara 10 år, led av bukspottkörtelinfektioner. När vi anlände till Kairo tog vi henne till flera sjukhus tills vi fick ekonomisk täckning på Al-Mounir General Hospital for Children. Hon gick in på pediatrisk vårdavdelning eftersom hennes tillstånd var mycket svårt. Jag brukade besöka henne varje dag. Sjukhuset låg 18 kilometer från vår bostadsort. Varje dag besökte jag henne och sjuksköterskorna klagade över…Lara! De sa: barnen på sjukhuset ber om att få se tecknade serier eller underhållningskanaler, men Lara ber alltid att få se nyheterna på Al Jazeera. Hon vill se nyheterna om Gaza!

Vad tycker du om vad som just nu händer efter Al-Aqsa Flood?
Min åsikt är att detta är ett folkmordskrig, en konspiration mot Gaza av alla världens länder som stöder Israel med allt, materiellt stöd, moraliskt stöd, militärt stöd. Det är inte bara Israels krig. Det är fem europeiska och främmande länder som stödjer Israel i allt, och arabländer applåderar det, och oskyldiga människor dör. Sjukhus stormas och bombas varje dag. De började med attacken mot baptisten Sjukhuset, resultatet av bombningen var 480 martyrer, och sedan Al-Shifa-sjukhuset. De hävdade att det fanns gisslan där och dödade alla på sjukhuset, sedan efter det Al-Quds-sjukhuset, Tal Al-Hawa, och mer dödande, förflyttningar och bombningar av hem. Och sjukhus och skolor bombar de hysteriskt utan uppehåll, där människor har tagit skydd, människor som inte har något att göra med någonting, och även Nassersjukhuset i Khan Yunis, även Hope Hospital, och hoten nu mot Rafah-området , som är fullt av fördrivna människor som sover på gatorna vid havet och på tomma platser och lider av hunger. De har
nått stadiet då de äter kött av hundar och åsnor, och djurfoder, allt grönt. De tar vad de hittar på gatan, de tar det och kokar det med vatten som inte är rent. Rent vatten finns inte. En situation som är svår att beskriva.

Vad är dina största farhågor?
Vi är rädda för vad som ska hända i Rafah nu, resten av min familj är där. Jag har två systrar i Rafah som är på gränsen. En syster har två unga flickor, 1 och 3 år gamla. De har en fruktansvärd rädsla för att de lever varje ögonblick med de ökande attackerna i Rafah, speciellt eftersom attackerna mot hem och säkra platser inte har någon koppling till motståndet eller till någon. Attacken som ägde rum på Rafah i februari dödade mer än 100 martyrer på en natt på samma torg. Det var bombningar på de fördrivna människorna i tälten.

På morgonen den andra februari hittade de hela familjer som var martyrdöda och ingen visste något om dem. De dog av splitter. Tältet skyddar inte från någonting. Vissa lämnade inte sina tält på morgonen. Man öppnade tältet och fann dem alla martyrdöda!

En tragisk situation. Fältsjukhus kan bara ge första hjälpen, inte hantera krigsskador. De flesta av de skadade dör och antalet skadade som lämnar Gaza är försumbart och mycket litet. Min kusin skadades i tältet och hans två ben amputerades medan han var i sitt tält. Han var med mig i Nuseirat när huset bombades. Hans syster och svåger blev martyrer, och deras två döttrar och hennes son och min syster och hennes man skadades. En tragedi för hela familjen. De bombar hela tiden när vi sitter här i Kairo och alla mina tankar går till min familj i Gaza!

Vi har levt genom på varandra följande krig, men detta krig är annorlunda och omöjligt att glömma, även om kriget tar slut och på vilket sätt det kommer att sluta vet vi inte! Ett stort antal martyrer, och antalet kommer sannolikt att öka. Föreställ dig, på fyra månader förlorar du 37 tusen människor, döda eller saknade, inklusive din familj, vänner, grannar, arbetskollegor och de skadade som hotas till livet. Antalet kommer att öka. 80 procent av hemmen är helt förstörda och obeboeliga.

Jag vill återvända till Gaza, men vart ska jag återvända? Mitt hus bombades, min brors hus bombades, min familjs hus bombades, min farbrors hus bombades, min kusins hus bombades och mina grannars hus
bombades. Vart ska jag gå?! Gaza förlorade livet.

De överlevande, även efter kriget, har inget sätt att leva. Vi behöver bara minst fem år för att städa upp spillrorna och rivna byggnader, fem år för att bygga en ny infrastruktur och tio år för att bygga samma hus som vi brukade ha. Detta innebär tjugo år för att kunna återvända, och det här är om allt är tillgängligt, och jag tror inte det. Jag tror inte att vi kommer att få något stöd. Jag har arbetat i 15 år för att bygga min lägenhet ovanför mina föräldrars hus, familjehemmet. Om jag ska kunna göra om allt behöver jag 50 år. Vi behöver en annan ålder än vår så att vi kan leva igen!

Jag har arbetat i 15 år för att bygga min lägenhet ovanför mina föräldrars hus, familjehemmet. Om jag ska kunna göra om allt behöver jag 50 år. Vi behöver en annan ålder än vår så att vi kan leva igen!

Vem saknar du?
Jag saknar min vän, min bästa vän. Muhammad Al-Salak. Under kriget 2014 bombades hans hus och hans tre barn – den äldsta var bara 11 år gammal – blev martyrer. Hans far och bror blev martyrer, och hans syskonbarn också. När de bombade taket på hans hus sprang han för att rädda sina barn och sin familj. Han tog dem till ambulansen. Ambulansen bombades, vilket ledde till att hans ben amputerades. Han framlevde sitt liv i rullstol.

Under detta krig, när Shujaiya-området invaderades, kunde min vän Muhammad inte gå eller röra sig. Han kunde inte lämna sitt hus, så ockupationssoldaterna gick in i hans hus och avrättade honom! De avrättade honom, hans fru och hans bror Abdul Rahman. Hans bror Abdul Rahman befann sig i ett område som heter Al-Nafaq, fördriven från Nsaybu. Huset han hade flytt till med sin familj bombades, och hans fru och fyra barn blev martyrer. De tog ut honom under spillrorna och gick till hans bror Muhammad Al-Salak, och de avrättade alla, de två bröderna, deras fruar och barn, och deras mor och far, i ett hus. Familjen i Al-Shujaiya har raderats från folkbokföringen!

Livet kommer inte att stanna upp, du måste tänka på framtiden. Vad är dina tankar om du inte kan återvända till Gaza?

Jag kan inte tänka själv, jag kan inte tänka framåt ett ögonblick, plötsligt är allt borta, jag är lämnad utan hem, utan jobb, utan familj och vänner. Alla mina tankar handlar om Gaza, människorna i Gaza, jag tänker på min familj som är kvar i Gaza, hur kan de få slippa döden, och hur kan jag få dem ut ur landet? Jag kommer inte att kunna ta ett steg framåt innan Gaza blir lugnt och kriget tar slut.

Vad tror du om förhandlingarna om en eventuell vapenvila, förväntar du dig ett tillfälligt stopp på kriget?
Det finns ingen strimma av hopp. Efter den senaste vapenvilan har ockupationssoldaterna blivit brutalare. Det finns ansträngningar för att uppnå eldupphör, men de är förhalningar från Israels sida för att köpa tid för att döda fler, och Israel fortsätter kriget som om det fanns en överenskommelse om detta förhalande. Många gånger närmar vi oss en vapenvila och just då misslyckas förhandlingarna. Allt detta är en lögn… bara förhalning för att döda det största antalet människor… Förflyttning från ett område till ett annat och bombning av fördrivningsområden… detta är ett folkmord på oskyldiga liv. Scenen är så hemsk att den inte går att beskriva. Även skräckfilmer har inte sett sådana scener. Israelerna är lögnare. De samlade upp människorna i ett område som de sa var säkert bara för att döda det största antalet.. (Musab gråter bittert)

Vad önskar du dig just nu?
Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till vad jag brukade vara. Jag menar, jag har ett hem, jag har ett jobb, jag har vänner, jag har släktingar och jag bor bland min familj, min mamma och min pappa. När jag blundar, finner jag mig själv sovandes på min säng i mitt hus, och efter en timme går jag till jobbet och mina barn går till sina skolor och kommer tillbaka från sina skolor och väntar på att jag ska komma tillbaka från jobbet. Jag önskar att allt detta vore en hemsk dröm, det här kan omöjligt vara verklighet.