De kvinnodominerade fackförbunden går i spetsen inför en avgörande kamp om arbetstiden. Frågan är om de får med sig männen i kampen för reformer som utmanar arbetslivets struktur och kapitalets makt. Eller kommer arbetarrörelsens män att fortsätta upprätthålla en könsarbetsdelning där deras arbete värderas högre, både i prestige och pengar? skriver Martina Skrak.

I Sverige pågår en kamp om arbetsvillkor och arbetstider, där de kvinnodominerade fackförbunden står i frontlinjen. Trots strejker och krav på arbetstidsförkortning har framstegen varit blygsamma. Samtidigt visar historien att en förändring är möjlig när arbetarrörelsen och kvinnorörelsen förenar sina krafter.

Med en ökad ekonomisk ojämlikhet och en välfärdssektor på bristningsgränsen står Sverige nu inför ett vägval; fortsatta nedskärningar eller omfördelning av tid och resurser. Kommer arbetarklassens män vara beredda att ställa sig vid sidan om kvinnorna – eller kommer de fortsätta förvara en ordning där deras arbete värderas högre?

Det blev inte någon generell arbetstidsförkortning utan endast 10 % fick en arbetstidsförkortning på 6 minuter om dagen eller 30 minuter i veckan.

Femton minuter om dagen krävde Vårdförbundet i arbetstidsförkortning för sina medlemmar i den senaste förhandlingen. 2000 medlemmar togs ut i en strejk sommaren 2024, strejken varade i 24 dagar. Motiveringen till arbetstidsförkortningen var att man ville förbättra arbetsvillkoren för sina medlemmar eftersom många inte orkade arbeta heltid under de förhållanden som nu råder. Det blev dock inte någon generell arbetstidsförkortning för förbundets medlemmar. Slutresultatet blev i stället att endast knappt 10 procent av medlemmarna, de som arbetar natt och skift, fick en arbetstidsförkortning på 6 minuter om dagen eller 30 minuter i veckan. Men Vårdförbundet lovade sina medlemmar att kravet om arbetstidsförkortning ska återkomma. Kampen om tiden och villkoren fortsätter.

Även fackförbundet Kommunal, samt några av tjänstemannaförbunden i Sverige, driver frågan om arbetstidsförkortning. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i många år drivit frågan om en arbetstidsförkortning från dagens 40 timmar i veckan till 30 timmar. Men Miljöpartiet och Vänsterpartiet är små partier. Att genomföra betydande reformer, såsom lagändringar, kräver bredare politiska allianser eller omfattande folkliga krav.

Men frågan har också vunnit viss förnyad kraft inom Socialdemokraterna efter att en arbetsgrupp inom partiet la fram förslag om arbetstidsförkortning. Även om den är blygsam och ska införas helt först om 10 år.

Det är ingen slump att frågan om arbetstidsförkortning växer i Sverige just nu. För att förstå detta får vi börja med att titta på hur svensk arbetsmarknad och politik historiskt ser ut och har utvecklats i Sverige. Vi var i många år det land som ansågs vara världens mest jämställda. De historiska förutsättningarna för detta har varit goda i Sverige. För det första har vi inte haft krig på 200 år. Kombinationen fred och naturtillgångar gav förutsättningar för att bygga upp nationella tillgångar. En jämlik fördelning av tillgångarna krävde dock organisering. Industrialiseringen i början på 1900-talet ledde till en urbanisering och en växande arbetarklass som krävde bättre arbetsvillkor och politiskt inflytande. Vi hade samtidigt växande folkrörelser såsom arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen. Första världskriget och de efterföljande revolutionära strömningarna i Europa påverkade även Sverige.

Och rädslan för revolution även i Sverige gjorde att de uppror och krav som ställdes också i större grad efterkoms.¹

Potatisupproren ledde till prisreglering, förbättrad livsmedelsförsörjning och långtgående politiska förändringar som lika och allmän rösträtt.

Ett viktigt uppror i Sverige är det så kallade potatisupproret. För drygt 100 år sedan var det hungersnöd i Sverige och brist på livsmedel, samtidigt hamstrade handlare och rika mat och spekulerade i livsmedel. Protester och hungerkravaller bröt ut och de som gick i främsta ledet för dessa var arbetarklassens kvinnor som tågade mot potatislager och städernas handlare. Resultaten av potatisupproren blev bland annat prisreglering, förbättrad livsmedelsförsörjning men också långtgående politiska förändringar där dåvarande konservativa högerregering ersattes och politiska reformer som lika och allmän rösträtt infördes ett par år senare. Det var en gemensam kamp mellan arbetarrörelse och kvinnorörelse där kvinnor ur arbetarklassen gick i fronten.

Under tiden efter andra världskriget och fram till 1980-talet präglades den svenska politiken av en framgångsrik arbetarrörelse och uppbyggnaden av en stark välfärdsstat. Flera reformer för jämställdhet infördes som barnomsorg, äldreomsorg, lagar mot lönediskriminering och en generös föräldraförsäkring. Den växande industrialiseringen och utbyggnaden av välfärden skapade förutsättningar för kvinnors lönearbete. I dag förvärvsarbetar både kvinnor och män i lika hög utsträckning och förvärvsfrekvensen ligger på strax över 80 procent.

Män organiserade sig för att upprätthålla könssegregeringen under en industrialisering som skrek efter arbetskraft oavsett kön.

Men trots en hög förvärvsfrekvens har könssegregeringen i arbetet bestått. Den feministiska ekonomen Heidi Hartman beskriver i sin forskning hur män aktivt organiserade sig för att upprätthålla könssegregeringen av arbetet under en industrialisering som annars skrek efter arbetskraft oavsett kön. Att upprätthålla könssegregering i arbetslivet var den viktigaste mekanismen för män att behålla makten över kvinnors arbete, trots övergången från kvinnors hemarbete till lönearbete på arbetsmarknaden. Kapitalismen gynnades av patriarkatet genom att få tillgång till billigare arbetskraft och en splittrad arbetarklass. Hartman beskriver det som att patriarkatet och kapitalismen tog varandra i hand.²

Det syns bland annat om man tittar på några av de lagar vi haft kring kvinnors arbete och inkomst. Alla yrken blev inte tillgängliga för kvinnor. Fram till 1925 fick kvinnor inte ha statliga tjänster och först 1989 fick kvinnor ha stridande tjänst inom det militära. Var du en gift kvinna behövde du fram till 1939 ha tillstånd för att arbeta, och fram till 1971 hade vi sambeskattning, vilket gjorde det mindre lönsamt för kvinnor att arbeta om mannen hade inkomst.³

Normen om mannen som familjens försörjare var och är fortfarande stark. I Sverige utvecklades en starkt könssegregerad arbetsmarknad, som består än idag. Hartman menar att arbetarklassens män valde att behålla sina patriarkala fördelar och upprätthålla könssegregeringen i arbetet istället för att utmana kapitalet tillsammans med kvinnorna. Men de patriarkala fördelarna motverkade deras eget klassintresse.

Kombinationen av en hög förvärvsfrekvens och könssegregeringen i arbetet har lett till att Sverige paradoxalt nog har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Av de 30 största yrkena i Sverige är det bara 4 som har en jämn könsfördelning. Den stora könssegregeringen i arbetet innebär att kvinnor arbetar med människor och omvårdnad medan män arbetar med ting. Arbetet är inte bara uppdelat, det är också olika värderat. Den svenska organisationen Lönelotsarna gjorde en arbetsvärdering där de jämförde mans- och kvinnodominerade yrken. Organisationen fann att även om de kvinno- och mansdominerade yrkena var likvärdiga – det vill säga hade samma utbildningsnivå, krävde samma ansvar och hade liknande påfrestningar – var löneskillnaden 20 procent.⁴ Synen på de kvinnodominerade yrkena syns även i hur ungdomar väljer framtida yrkesutbildning. En forskningsstudie där 2600 ungdomar tillfrågades om sina utbildningsval visade att pojkar inte väljer yrken inom vård och omsorg eftersom de anses ha för låg status.⁵

Men det är inte bara arbetet i sig som är könssegregerat det råder också olika villkor inom de mans- och kvinnodominerade yrkena. Här återkommer vi till frågan om arbetstidsförkortning, arbetsvillkor och de kvinnodominerade fackförbunden. För det har skett en betydande förändring i både hur den offentliga sektorn, det vill säga välfärden, organiseras och hur den finansieras.

Sedan 1980-talet har både finansieringen av och organiseringen av den offentliga sektorn radikalt förändrats. ”Effektiviseringar” och nedskärningar har gått hand i hand med privatiseringar inom välfärden. Processen har gjort om stora delar av välfärden till en industri där avkastningen för de privata bolagen inom vård och omsorg är på en nivå som andra sektorer bara kan drömma om. 2021 var avkastningen på eget kapital för företagen inom hälso- och sjukvården i snitt 29 procent och inom omsorgsföretagengen på 25 procent. Jämför det med avkastningen för hela tjänstesektorn som låg på 14,5 procent. Stora delar av skattepengarna går som direkt vinst till privata aktörer istället för att gå till vård och omsorg.⁶

Under 1990-talets finansiella kris skedde stora nedskärningar inom välfärden och antalet anställda i denna sektorminskade med 200 000 personer under åren 1993 och 1994. Vi kan jämföra antalet sjuksköterskor år 1990 med 2021,de har ökat i antal med ca 9 procentmedan befolkningen har ökat med 23 procent.⁷

Samtidigt har vi 13 000 utbildade sjuksköterskor som inte arbetar i sin profession. Hälften av de sjuksköterskor som slutar säger att det beror på arbetsvillkoren.⁸

I en undersökning av 16 Länsstyrelser jämfördes arbetsvillkoren i den mest kvinnodominerade och den mest mansdominerade yrkeskategorin i 244 av Sveriges kommuner och regioner. Den visar på skillnader och tydliga mönster på såväl lokal som nationell nivå. Under hälften av de anställda inom de mest kvinnodominerade yrkena arbetar heltid. Den vanligaste anledningen till deltidsarbete är att man inte har erbjudits heltid. Den näst vanligaste anledningen är det som kallas för ”personliga skäl” som bland annat kan innebära att du går ner i tid på grund av arbetets psykiska påfrestningar. 12 procent av kvinnorna och 6 procent av männen anger att de gått ner i deltid för att ta hand om barn. Deltidsarbete är också en av de stora anledningarna till inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige.

Undersökningen visade också att det var stora skillnader i antalet medarbetare per chef. Medan det inom de mest mansdominerade yrkena var vanligast att ha under 20 medarbetare per chef hade de kvinnodominerade oftast över 30 medarbetare per chef. Antalet medarbetare per chef påverkar naturligtvis chefens möjligheter i sitt arbete. Socialstyrelsen har gjort ett räkneexempel: En chef med 15 medarbetare behöver ca 1200 timmar per år till arbetsuppgifter en personalansvarig chef har. Med 30 medarbetare behövs 1800 timmar per år. Den tillgängliga arbetstiden är 1750 timmar, givet 5 veckors semester och ingen sjukdom eller annan frånvaro.⁹

En av konsekvenserna, av en ”effektiviserad” styrning av välfärden medmellanchefer långt från medarbetarna, är att kontrollen ökat och tilliten minskat. New public management och minutstyrning dominerar fortfarande inom omsorgsarbetet, vilket också leder till ökad stress och ohälsa. Ett frånvarande stöd i arbetet – samtidigt som du minut-styrs i dina uppgifter – ökar den emotionella omvårdnadsstressen. Har din vårdtagare ramlat måste du hjälpa honom oavsett hur många minuter du tilldelats hos honom. Det är ingen arbetsuppgift som kan prioriteras bort. Stressen över att inte kunna göra ett gott arbete är högre i yrken där du arbetar med människor.

Detta leder oss in på en annan tydlig skillnad mellan de mans- och kvinnodominerade yrkena. Sjukskrivningarna är högre i de kvinnodominerade yrkena. Det spelar däremot ingen roll om du är man eller kvinna, du blir lika sjuk oavsett kön. Det är arbetsvillkoren som skapar ohälsa. Och det här har pågått sedan nedskärningarna av välfärden påbörjades på 1990-talet. De nedskärningar och omorganiseringar som då gjordes av välfärden ledde till en ökning av sjukskrivningar och diagnosen utmattningssyndrom etablerades i Sverige. Välfärdens arbetare, kvinnorna, har fått fortsätta att betala med sin hälsa ända sedan dess. 2024 slog sjukskrivningarna på grund av stressrelaterad ohälsa all time high. Den svenska myndigheten Försäkringskassan som betalar ut sjukpenning vid sjukdom konstaterar krasst;

”Förskjutningen i sjukfrånvaron mot psykiatriska diagnoser har pågått under en längre tid. Redan under 1990-talet ökade antalet sjukfall. /../En viktig förklaring var ökade krav och minskade resurser inom vård, skola och omsorg (välfärdstjänster) på grund av åtstramningar i samband med den djupa ekonomiska krisen.  Fortfarande tre decennier senare kvarstår denna strukturella problematik inom välfärdssektorn med den högsta sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad.”¹⁰

Problemet är alltså inte nytt, men eskalerande.

Så vad betyder det då om vi har en kvinnodominerad fackföreningsrörelse som börjar driva krav om arbetsvillkor och arbetstidsförkortning? Jag tror man också behöver förstå radikaliteten i kraven genom att se till den förändrade ekonomiska situationen i Sverige. Den ekonomiska ojämlikheten ökar i Sverige, och vi har halkat ner från topplaceringar till plats 26 på globalt jämlikhets index. Från att en VD i de 50 största svenska bolagen på 1980-talet tjänade 9 gånger en industriarbetarlön är de idag uppe i 71 industriarbetarlöner.¹¹ Vi har de största inkomstskillnaderna i Sverige på 50 år och från att inkomstklyftan mellan kvinnor och män minskat har den ökat de senaste åren. Vi har en högerregering som styr i Sverige med stöd av ett exceptionellt inflytelserikt högerextremt parti och vänstern och arbetarrörelsen är tillbakapressad. I det läget kräver de kvinnodominerade fackförbunden inte bara mer av löneutrymmet utan en förändring av organisation och villkor. De kräver tid att leva.

Frågorna har också en radikal potential eftersom vi befinner oss i en brytpunkt. Inom de närmsta åren kommer över 400 000 behöva anställas inom välfärden. Vi kommer ha arbetskraftsbrist inom kvinnodominerade yrken. Vi har en situation där de som arbetar inom yrkena väljer att lämna på grund av arbetsvillkoren och där många av de som stannar kvar blir sjuka. Systemet kommer i sin nuvarande form bryta samman och en förändring är både nödvändig och önskvärd. Men hur den förändringen ska se ut är vad striden i förlängningen handlar om. Arbetsgivarna och den borgerliga statsministern i Sverige kommer med förslag som ökad pensionsålder och kameror för att övervaka de äldre när det saknas personal. Å andra sidan kräver de kvinnodominerade fackförbunden arbetstidsförkortning, hållbara arbetsvillkor och inflytande över sitt arbete. Det är krav som har potential att tvinga fram nya sätt att fördela tid och ekonomi, där behov, omsorg och livskvalitet istället för nedskärningar och vinstmaximering måste prioriteras.

Frågan är också nu hur den mer manligt dominerade delen av arbetarrörelsen kommer att ställa sig i praktiken. På LO kongressen var det flera förbund som förespråkade en mer aktiv hållning för en lagstadgad förkortning av normalarbetstiden från 40 till 30-timmars arbetsvecka, medan det stora manligt dominerade förbundet inte tyckte att den frågan skulle prioriteras.¹². Kongressen landande i en kompromiss om att diskutera frågan i de olika avtal som förbunden sluter med arbetsgivarna, dvs det kommer vara upp till varje förbund och därmed innebära mindre press på politisk förändring än om man krävt det via lagstiftning. Och det är väl här vi nu står i frågan om klass och kön i Sverige 2025. Kommer de arbetande kvinnorna, likt kvinnorna i potatiskravallerna, gå först i leden och få männen med sig för reformer som utmanar arbetets utformning och kapitalets makt? Eller kommer arbetarrörelsens män välja en könsarbetsdelning där deras arbete även fortsättningsvis kommer att värderas högre både i prestige och pengar? I så fall gör de det på kvinnornas bekostnad. Vi står inför striden om tiden.