Under krig lär sig världen namnen på vissa offer medan andra aldrig uppmärksammas. Mattias Gardell reflekterar över de israeliska och palestinska offren och frågar sig vad som gör ett liv sörjbart.

För de flesta av oss som läser detta har det våld som åtföljt den gradvisa utvecklingen av Israel till en kolonial apartheidstat pågått under hela vår livstid. Rapporter om ytterligare demoleringar av palestinska hus, de israeliska bosättarnas förnedringsvåld mot sina palestinska grannar, militära raider in i palestinska byar och flyktingläger, bombningar av Gaza, dödade palestinska mödrar, spädbarn, småpojkar och flickor, ungdomar och äldre, män och kvinnor, är så vanliga att vi knappt noterar det som annat än en del av vardagens ordning, när det inte gått helt över styr och vi bevittnar massiva militärangrepp med ständigt nya generationer av allt mer avancerade vapen, attackhelikoptrar, bombflyg, missiler och tankvagnar, där de dagliga dödssiffrorna eskalerar från tiotals till hundratals och tusentals.

Genom utvecklingen av satellitteve tog sig bilderna av bombade palestinska städer och byar in i våra vardagsrum. Med internet och sociala medieplattformar tog vi med oss de återkommande bilderna av död, sorg och förödelse i våra mobiltelefoner när vi rörde oss i vår vardag och höll på med våra vanliga bestyr. Vi förhöll oss till det ständigt närvarande våldet på olika sätt, men oavsett i vad mån vi tog in det och lät oss beröras eller inte, vande vi oss.

Vad vi inte alls var vana vid var bilder av massiva utbrytningar av väpnade palestinier ur det inhägnade Gaza. Med enskilda undantag självcensurerades bilderna av själva utbrytningarna i svensk media, sannolikt för att de filmades av Hamas medieteam som åtföljde milisenheterna. För de bilderna fick man gå till internationella satellitkanaler, däribland Al-Jazeera, eller några av alla plattformar som Hamas och andra palestinska motståndsrörelser och aktivister postade sina inlägg på, däribland X, där man kunde följa hur väpnade palestinier flög över betongmurar i små rangliga hemmabyggda flygfarkoster, tog sig ut genom uppbrutna metallstängsel på motorcyklar eller till fots, seglade förbi havsbarriären i motordrivna gummibåtar, för att angripa mål inne i Israel. Scenerna var oväntade, sensationella, overkliga, mer likt en Mad Max-inspirerad actionfilm filmad med skakig kamera än den verklighet den dokumenterade.

Vad vi däremot fick se var den död och förödelse den väpnade utbrytningen utmynnade i. Dödade och lemlästade israeler, många av dem civila, kvinnor och män, bebisar och småbarn, ungdomar och äldre, några av dem turister, boende och besökare i de byar och kibbutzer som attackerades. Lika lite som de israeliska bomberna tar hänsyn till vilka palestinier som dödas, vad de hette, var de stod politiskt, vad de jobbade med eller studerade, vilken musik, litteratur och film de uppskattade, tog Hamasmiliserna hänsyn till vilka israeler de dödade, deras namn, vad de ansåg om livet, politiken, vad de gjorde och ville göra härnäst, vilka de röstade på eller något som helst meningsfullt om dem som människor. De var inte intresserade av deras liv, endast av deras död. Det var chockerande.

Hamasmiliserna var inte intresserade av deras liv, endast av deras död. Det var chockerande.

Det vi inte heller är vana vid att se var den breda enighet våra partier uppvisade i sina samstämmiga reaktioner på Hamas angrepp när frågan inledde den svenska partiledardebatten som dagen efter livesändes i SVT. ”Det är helt fasansfulla bilder som kablas ut”, sade Kristerson. ”Fruktansvärda scener”, sade Andersson; ”fasansfullt”, sade Åkesson. Demirok uttryckte sin ”avsky” och Stenevi ”instämde”. ”Ingen kan vara neutral inför de bilder vi ser”, sade Dagostar och Busch fann detta ”kraftiga fördömande från höger till vänster kring den här fasansvärda aktionen” gott att se. Viss tävlan utbröt i hur starkt partiledarna kunde sluta upp bakom Israel. ”Vi måste vara tydliga med att Israel har laglig rätt att försvara sig”, sade Andersson. Hela ”den civiliserade världen står upp bakom Israel”, sade Kristersson. ”Vi måste vara kristallklara att vi står upp bakom Israel”, förklarade Pehrson. ”Vi behöver vara ännu tydligare i vårt stöd till Israel”, sade Demirok.¹

Att Hamas och andra väpnade palestinska grupper har begått brott mot internationell rätt genom att massakrera civila israeler och sända raketer som urskillningslöst dödat såväl israeler som palestinier i Israel tycks uppenbart. Att med vapenmakt föra bort civila är förbjudet och gisslantagande en krigsförbrytelse. Verifierbar dokumentation om dessa brott samlas nu in och bevismaterialet kan tillföras den Internationella brottsmålsdomstolens redan pågående utredning av de brott som begås av alla parter i konflikten, vilket påpekats av Agnès Callamard, generalsekreterare för Amnesty International.² Dessa förbrytelser kan heller inte rättfärdigas av Israels väldokumenterade historia av krigsförbrytelser och kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter.

Att Hamas och andra väpnade palestinska grupper har begått brott mot internationell rätt genom att massakrera civila israeler och sända raketer som urskillningslöst dödat såväl israeler som palestinier i Israel tycks uppenbart.

Omvänt rättfärdigar inte Hamas krigsbrott och kollektiva bestraffning av israeliska civila fortsatta israeliska krigsförbrytelser på Gaza och Västbanken. I utredningen av israeliska krigsbrott ingår bland annat ett bombanfall mot ett bostadshus där en hel familj utplånades, med sju barn, fem syskon, två kusiner och deras äldre far- och morföräldrar och bombningen av en myllrande marknadsgata i ett flyktingläger där 69 civila palestinier dödades, varav femton barn.

De massiva militärangrepp Israel nu inlett innebär nya krigsförbrytelser som vi alla bjuds in att bevittna i livesändningar där speakerrösten talar om Hamas medan vi ser hur höga bostadshus rasar samman i moln av grus och elden brinner i den tättbefolkade staden. Israels massiva bombangrepp mot Gaza dödar urskillningslöst palestinska civila och smular återigen sönder Gazas redan svårt sargade infrastruktur.

Upprätthållandet av den illegala blockaden av Gaza och avstängningen av Gazas enda kraftverk utgör en orättfärdig kollektiv bestraffning som ytterligare förvärrar den humanitära kris som palestinier sedan lång tid fötts, levt och dött i under den koloniala apartheidregimen. Omfattande och systematiska angrepp mot civilbefolkningen av det slag vi ser i Gaza för att upprätthålla ett system av förtryck och dominans är förbjudna enligt Internationella brottmålsdomstolen och Apartheidkonventionen och kan inte rättfärdigas av tal om vedergällning.³

Ur ett folkrättsligt och humanitärt perspektiv är detta självklart. Varför råder då inte motsvarande politisk samstämmighet i fördömandet av israeliska brott mot internationell rätt? Sluter våra folkvalda inte upp bakom folkrätten? Underkänner de principen om alla människors likhet i värdighet och rättigheter? Inte nödvändigtvis. Varför väcker då bilderna på döda och lemlästade kvinnor och barn i de israeliska kibbutzerna större avsky än bilderna på de massiva israeliska flygangrepp som dödar oändligt många fler palestinska civila liv?

Nyckeln kan ligga i vad som uppfattas och erkänns som ett människoliv. I Krigets ramar undersöker Judith Butler de betingelser genom vilka vi kommer att uppfatta ett liv som sörjbart och därmed sårbart och skyddsvärt.⁴ Sörjbarhet är en förutsättning för livet som har betydelse. Utan sörjbarhet finns inget liv i fullvärdig mening.

Varför väcker då bilderna på döda och lemlästade kvinnor och barn i de israeliska kibbutzerna större avsky än bilderna på de massiva israeliska flygangrepp som dödar oändligt många fler palestinska civila liv?

Man kan uppfatta att det finns något som lever, men om förlusten av detta levande inte får någon betydelse är det inte erkänt som ett begripligt liv vars utsläckande skapar affekt uttryckt i upprördhet och avsky. De normer som ramar in ett liv som sörjbart och därmed värdefullt och skyddsvärt bestämmer aldrig helt det vi ser och därmed känner. Det finns alltid ett överflöd av liv som kan överskrida ramen och störa vår verklighetsuppfattning så att normen vidgas och nya erkännanden av sörjbara liv uppträder. Förändring är möjlig.

Massakern på civila israeler ramades in av normerande uppfattningar om liv värda att leva, civiliserade, anständiga och välordnade liv i en igenkännbar omgivning, vilket skapade nödvändiga förutsättningar för identifikation och erkännande. De reportage SVT, ABC, CNN, Reuters och andra västerländska nyhetskanaler sände inifrån de kibbutzer där invånarna massakrerats bjuder in till skräckfilm. Vi promenerar sakta på stenlagda gångar genom en idyllisk by kantad av välansade blomsterträdgårdar, palmer och låga vita hus med breda altaner. Här ligger leksaker slängda, det står glas och flaskor framdukade på uteplatsen. ”Man kan se att människor här levde ett rikt och välordnat liv”, förklarar en soldat, ”ett paradis”. En plats att drömma om att bo på, men tömd på invånare, spöklik.

Kameran sveper över soldater som bär bort liksäckar med bybor de funnit på fälten, i skogsdungar, i trädgårdar, sedan mördarna hann i fatt dem. På marken ligger döda kroppar skylda av filtar, ur en filt sticker en liten fot ut, ren och vit. ”Man kan känna skräcken de måste upplevt”, säger en reporter på väg in i ett av de ombonade husen. Överallt blod, blodfyllda sängkläder, blodbestänkt kök, kulhål och blod i vardagsrummet, där sneda tavlor, krossade prydnadsföremål och kullvälta möbler vittnar om det våldsamma inbrott som skett. ”De slaktades” sade en upprörd officer som guidar journalisterna och oss som följer med genom etern. ”Barn, mödrar, och fäder, funna i sovrummen, vardagsrummen, dödade, slaktade. Det är inte krig, det är inte ett slagfält, det är en massaker, det är en terroristhandling”.

Reportagen skiftar till Gaza. Kameran sveper över Gaza stad från hög höjd i en panoramablick av en storstad med stora grå bostadshus och stimmiga gator, dyker ner ovanifrån och zoomar in bombkratrar och grushögar på vilka människor kryper omkring i bråten. Kanske letar de efter överlevande eller resterna av sina hem som försvann i bombanfallet. Klipp till markhöjd. Gatorna är grå och stökiga, överlastade bilar och åsnekärror transporterar högar med kuddar, madrasser och bohag. Allt ser fattigt och förtvivlat ut, rörigt och smutsigt. Här vill man inte bo. Visst, det är Medelhavet, men inte de vyer över vita städer och palmkantade strandpromenader turistbroschyrerna visar för att föda drömmar om ett annat liv.

Är man vitsvensk utan egen erfarenhet av att leva i en arabisk storstad är det svårt att förställa sig livet före bombanfallet, svårt att identifiera sig med de människor som skymtar förbi och nu och då placeras framför kameran, äldre förtvivlade mödrar och mormödrar i slöjor som högljutt gråter ut sin förtvivlan, skäggiga män som förbannar omvärlden, stojande pojkar och flickor som leker på skräpiga gator mot en fond av sönderbombade hus och skolor.

Visst, det är Medelhavet, men inte de vyer över vita städer och palmkantade strandpromenader turistbroschyrerna visar för att föda drömmar om ett annat liv.

Fötterna i de billiga plastsandaler de springer runt i är bruna, inte vita. Uppgifter som åtföljer inslagen underlättar inte igenkännandet. Här är elen avstängd, vattnet förorenat, avloppssystemen otillräckliga, brunnarna förmedlar vattenburna sjukdomar. Här saknas mediciner, sjukhusen är överfulla, skolor utbrända, bostäder sönderbombade, arbetslösheten störst i världen, fattigdomen utbredd, nära nio av tio överlever genom bidrag. Vem kan relatera till det?

Gaza verkar inte riktigt vara platsen för ett fullvärdigt människoliv, inte i jämförelse med den idylliska plats på andra sidan den koloniala skiljelinjen som var hemvist åt igenkännbara och begripliga liv. Till detta kommer ytterligare inramningar som förstärker igenkännandet av den ene och förfrämligandet av den andre, vilket påverkar effekten av budet om det ena eller det andra livets utslocknande.

Israel och Palestina är geografiskt invävda i varandra, men tillhör trots det skilda världsdelar. Israel räknas till västvärlden, har associationsstatus i EU, spelar i kvalet till fotbolls-EM och har firat triumfer i Eurovisionsschlagerfestivalen. Palestina räknas till öst och den arabiska världen, är medlem i Arabförbundet, lika fotbollstokigt som Israel, men tävlar inte i Europamästerskapen utan i de Asiatiska mästerskapen. På grund av ockupationen och sönderbombade fotbollsarenor spelar det palestinska herrlandslaget sina hemmamatcher i Qatar och tränar i Egypten. Palestina får inte vara med i Eurovision och det isländska bandet Hatari fick böta för att de visade upp en palestinsk flagga under Eurovisionsschlagerfestivalen i Tel Aviv 2019.⁵

Israel räknas till västvärlden, har associationsstatus i EU, spelar i kvalet till fotbolls-EM och har firat triumfer i Eurovisionsschlagerfestivalen. Palestina räknas till öst, tävlar inte i Europamästerskapen utan i de Asiatiska mästerskapen.

Det har inte alltid varit så. Under den brittiska mandatperioden slogs judar, muslimer och kristna tillsammans i den antikoloniala rörelsen för landets befrielse. Då spelade de också fotboll i det palestinska herrlandslaget tillsammans. Klyvningen kom först då Förenta nationerna beslöt dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk stat, Israel, och en arabisk stat, Palestina, med Jerusalem under internationell förvaltning, varav hittills endast den ena staten förverkligats. Så blev Israel väst och Palestina öst.

Synen på Palestina och Israel påverkas av den orientalistiska kunskapstradition som framställer orientalen som västerlänningens väsensskilda motsats som så väl uttrycktes av Rudyard Kiplings formel ”Öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två”. Dikotomin återkommer i en serie motsatspar där det tolkningsföreträdande ”vi” fylls med mening genom att ställas i kontrast till det uttolkade ”de”: väst-öst, rationell-irrationell, civiliserad-barbarisk, utvecklad-outvecklad, demokratisk-despotisk i en ständigt utbyggbar kedja av binära oppositioner. Israel-Palestina fogas in i väst-öst, vi-de, och har länge odlat självbilden som västvärldens civiliserade utpost i det barbariska österlandet.

De krig ”vi” identifierar oss med, civilisationens krig mot barbariet, har sedan kolonialismens begynnelse präglats av militärteknologisk överlägsenhet. Idag har civilisationens krig nått en sådan högteknologisk utveckling att det möjliggjort tanken på krig utan egna offer och utan att ”vi” behöver konfronteras med krigets blodiga aspekter. Vi dödar de andra från tusentals meters höjd eller från kontrollrummens luftkonditionerade lokaler, med kaffe i pappersmuggar framför blinkande datorer där vi styr missiler och drönare. Krig omvandlas till datorspelskrig, förvisso upphetsande och skicklighetsprövande men distanserat från markens verklighet av blod, tarmar, hjärnsubstans, lemlästade kroppar, skräck, terror, sorg, förödelse och död. Vi börjar föreställa oss krig som kliniska operationer i vilka vi lika lite som kirurgen sätter våra egna liv på spel, vilket avspeglas i propagandan om precisionsbomber och målstyrda raketers träffskicklighet som medför en möjlighet att framställa bomber över städer som etiskt försvarbara med endast minimal risk för civila liv.

Israels vapenarsenal är en av världens mest sofistikerade och avancerade. De mest chockerande angreppen Hamas genomförde mot mål i södra Israel var raka motsatsen. De kom i hemmagjorda glidflygare, angrep muren med schaktmaskiner, anföll kibbutzer med billiga gamla vapen, modifierade AK-47:or, kulsprutor från Sovjettiden, knivar och yxor med vars hjälp de mördade, lemlästade, styckade sina offer som de ofta mötte öga mot öga, högg ner med berått mod med det egna livet som insats, beredda att dö för att döda. Här fanns inga kliniska inslag, ingen kirurgisk precision, ingen distans mellan bödel och offer. Angreppen, massakrerna, framstår ur de perspektiven som synnerligen ociviliserade, osofistikerade, omoderna, brutala, ja, barbariska.

Här fanns inga kliniska inslag, ingen kirurgisk precision, ingen distans mellan bödel och offer. Angreppen, massakrerna, framstår ur de perspektiven som synnerligen ociviliserade, osofistikerade, omoderna, brutala, ja, barbariska.

Här närmar vi oss svaret på gåtan varför ”vi” upprörs mer av Hamasmilisens dödande av israeliska civila än de israeliska bombmattorna som dödar långt fler civila palestinier. Affekt regleras av de normer som ramar in händelsen och möjliggör att vi kan uppfatta det liv som dör som sörjbart och därmed fullvärdigt. Vanligen förstår detta ”vi” – som här omfattar många, men inte nödvändigtvis alla, vitsvenskar och andra som ser sig innefattade i det ”väst” ”vi:et” ansluter sig till – på ett teoretiskt och abstrakt plan att palestinier är en del av mänskligheten, varför man sannolikt borde känna lika stor upprördhet då ett palestinskt liv utsläcks av israeliska bomber i Gaza, som då ett israeliskt liv utsläcks av en palestiniers kniv på en kibbutz. Att så ändå inte sker tyder på att det israeliska livet går att begripliggöra och erkänna som ett meningsfullt liv som kommer att sörjas om det möter en våldsam död genom att det ramas in som västerländskt, civiliserat, avancerat, normalt, värdefullt mänskligt liv som tas av daga av ett orientaliskt, barbariskt, primitivt, abnormalt, värdelöst, omänskligt, ja bestialiskt liv; ett liv vars sörjbarbarhet inte går att erkänna. Kristerssons appell till partiledarna var uppfodrande: han krävde entydighet i fördömandet. Ja, så upprörd var han att han krävde samma entydiga stöd för Israel av alla människor i landet och fann invånare som signalerade samhörighet med palestinier fullkomligt stötande. Appellen till övriga partiledare att entydigt fördöma den israeliska militärens urskillningslösa dödande av palestinska liv uteblev och de invånare som viftar med den israeliska flaggan har Kristersson mig veterligen inte tagit avstånd från som ett osmakligt firande av civila palestiniers död.

Att det finns svenska invånare som på allvar uppfattar ett palestinskt liv som sörjbart och därmed sårbart och skyddsvärt visar att det svenska ”vi:et” är ett polyfont ”vi”. Denna komplexa vi-konstruktion kan inte avkrävas entydig samstämmighet utan att göra våld på detta vi, tysta eller exkludera alla de vars röster inte låter sig skrivas över. Att erkänna palestinska liv som mänskligt liv är likt erkännandet av Palestina inte nödvändigtvis samma sak som att inte erkänna israelers och Israels rätt att existera.

Att erkänna palestinska liv som mänskligt liv är likt erkännandet av Palestina inte nödvändigtvis samma sak som att inte erkänna israelers och Israels rätt att existera.

Den väpnade utbrytningen ur Gaza och angreppen i södra Israel bröt, som Amjad Iraqi, redaktör för den israeliska tidskriften +972, påpekar också en psykologisk barriär.⁶ Den spräckte illusionen av att det går att upprätthålla en kolonial apartheidmodell och samtidigt säkra den egna befolkningens liv och trygghet. Det betyder inte att den israeliska armén inte kommer att försöka, vilket bådar illa för de palestinier som befinner sig i Gaza och fruktar fördrivning och död. I längden är det ohållbart. Det kommer antingen att utmynna i en massiv folkfördrivning, med få utsikter att faktiskt lyckas, eller att man finner en väg till samexistens, med alla de problem det skulle medföra i praktiken. Ter sig en tvåstatslösning allt mindre sannolik återstår en stat med samma rättigheter och skyldigheter för alla myndiga invånare.