Sverige är nu ett Nato-land. Krav på omedelbart utträde torde vara utsiktslöst och ren plakatpolitik. Det gäller emellertid att begränsa skadeverkningarna. Vi behöver sträva efter att nå fredlig samlevnad med stater som har olika intressen i den internationella politiken, slå vakt om vårt nationella oberoende, och inte tillåta USA-baser, skriver Anders Björnsson.

Det traditionella trontalet som kungen höll i januari varje år på Slottet vid riksdagens – den så kallade lagtimans – högtidliga öppnande fram till 1974, då vi fick en ny regeringsform, brukade efter de övliga hälsningsfraserna inledas med följande konstaterande: ”Sveriges förhållande till främmande makter är gott.” Så skedde även under andra världskriget, när Sverige för det mesta var omringat av stridande parter, utom under ett enda år, nämligen 1942, en tidpunkt då landet var särskilt pressat av en av de stridande parterna.¹ Det underliggande budskapet från regeringen – före, under och efter kriget – var att Sverige inte ville vara osams med någon, även om vi kunde vara oeniga med flera. Vi ville freden, inte kriget.

Sverige ville inte vara osams med någon, även om vi kunde vara oeniga med flera. Vi ville freden, inte kriget.

Det här var inte fråga om önsketänkande. Läget i världen var ofta spänt, både i krig och fred, under det i flera avseenden plågsamma 1900-talet.

I det trontal som framfördes under Östen Undéns sista år som utrikesminister 1962 hette det exempelvis, omedelbart efter standardformuleringen: ”Det internationella läget har icke undergått någon förbättring under det förflutna året och präglas alltjämt av de djupgående motsättningarna mellan stormakterna.” På hösten samma år skulle Kubakrisen utbryta. Föregående år hade FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkommit under en fredsmission i Afrika. Världspolitiken var en soppa, rentav en häxbrygd. Men Sveriges förhållande till främmande makter var alltjämt gott.

Den här utrikes- och säkerhetspolitiska hållningen – att inte välja sida i stormaktspolitiken – hade, såvitt man vet, en stark politisk uppslutning under en följd av år i beslutande och icke-beslutande kretsar. Man har rent av talat om en lång linje, från det gamla svenska rikets försvagning och faktiska undergång i Napoleonkrigen, när den finska riksdelen med en tredjedel av territoriet och en fjärdedel av folkmassan förlorades, fram till Sveriges deltagande i expeditionskårsinsatser i Afghanistan och Libyen, då linjen förvisso skadades men ändå inte kapades. Kapningen skedde strax därpå.

Samtidigt var linjen aldrig oantastad. Aktivister föreslog till och från att Sverige igen skulle bli en krigarnation. De ville att vi skulle ansluta oss till mäktiga stater för att få beskydd, för att återta förlorad mark, för att få stå på segrarens sida efter en militär kraftmätning, för att stå det onda emot. Motiven var således flerfaldiga. Neutraliteten missaktades på sina håll, men den blev aldrig övergiven. På 30- och 40-talet fanns en viss Tysklandsvurm inom den svenska officerskåren. På den andra sidan fanns en motvilja mot att samlingsregeringen gav efter för tyska krav: på järnmalmsleveranser, trupptransiteringar, permittenttrafik genom Sverige, inskridanden mot misshaglig press. Östen Undén, som då stod utanför regeringen, tillhörde dem som markerade mot svenska tillmötesgåenden.

Huvudlinjen, ibland kallad småstatsrealismen, stod fortfarande fast. Sverige drogs inte med i krigshandlingarna.

Men huvudlinjen stod likväl fast. Och Sverige drogs inte med i krigshandlingarna. För de styrande handlade det inte om sympatier eller antipatier. Det var inte fråga om värderingar eller om ett ideologiskt ställningstagande. Ingen ledande svensk politiker var beredd att gå Rysslands eller Tysklands ärenden – krigets båda huvudkombattanter. De ställningstagandena var redan gjorda. Och efter krigsslutet kom många svenskar att inspireras av den amerikanska livsstilen, populärkulturen, Förenta staternas framgångar på ekonomins område. Men huvudlinjen, ibland kallad småstatsrealismen, stod fortfarande fast.

Den rubbades inte av kalla krigets systemkonflikt, den mellan någon form av kapitalism och någon form av socialism eller – om ni så vill – mellan någon form av demokrati och någon form av diktatur.

För en sådan realism fanns historisk precedens.

Låt oss backa till tiden närmast efter 1809 och förlusten av de finska landskapen. Sverige låg då utblottat, i grunden omkört och efterblivet, efter ett århundrade av återkommande krig som hade slukat enorma resurser och skördat rikets bästa krafter. De nya härskarna ansåg att de produktiva näringarna måste få sitt. Det kungliga enväldet var undanröjt, de borgerliga klasserna beredde sig på ett maktövertagande. Adeln hade berövats flera av sina bördsprivilegier redan under Gustav III. Överflödiga överstelöjtnanter fick bli landshövdingar. 1809 års regeringsform med maktdelning mellan kung, riksdag och domstolar var för sin tid radikal. Ett systemskifte – ett internt – stod för dörren.

Det nödvändiggjorde och åtföljdes av ett externt skifte. Sveriges styrande skrinlade snabbt alla planer på revansch. Det gällde, för att citera Tegnér, att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”. Det förutsatte en smidig relation till självhärskardömet Ryssland, grannen, där livegenskap ännu tillämpades och de borgerliga skikten var hårt hållna. Här rådde med andra ord en uppenbar systemolikhet mellan de bägge staterna men samtidigt en intrikat intressegemenskap. Sverige tillerkändes och garanterades en personalunion med Norge som 1814 skaffade sig Europas mest demokratiska författning, och tsaren kunde i lugn och ro befästa sina erövringar av land och folk. Ryssland blev ”Europas gendarm” som slog ner folkresningar inom och utanför rikets gränser. Men Sverige påverkades inte på något direkt sätt av denna dramatik.

Sverige tillerkändes och garanterades en personalunion med Norge som 1814 skaffade sig Europas mest demokratiska författning, och tsaren kunde i lugn och ro befästa sina erövringar av land och folk.

Det var en rätt genial lösning. Redan då, under 1800-talets första hälft, grundlades småstatsrealismen och blev till en tradition.

Den hade föralldel också då sina opponenter. Under Krimkriget 1853–56 lyckades de nästan få regeringen att sluta upp kring England och Frankrike – mot Ryssland – genom den så kallade novembertraktaten 1855. Brittiska flottan fick en tillfällig örlogsbas på Gotland och tog svenskspråkiga ryska medborgare på Åland som krigsfångar. Men något svenskt krigsdeltagande blev det inte och inte heller när polacker och danskar tog till vapen mot rysk och tysk övermakt i ungefär samma historiska veva. Svenska soldatfrivilliga anslöt sig visserligen på de kuvades sida, men Sverige som stat stod neutralt.

Sverige var inte en revisionistisk makt. Regeringen i Stockholm stod i utrikespolitiken närmast för status quo under detta århundrade som många har velat se som nationalismens århundrade. För Sverige var nationalismen primärt en intern sak. Det gällde att göra svenskar av dem som bodde i Sverige. Med den allmänna värnpliktens införande 1901 fick den ambitionen en ordentlig skjuts framåt.

Den här status quo-konservatismen i utrikesfrågor innebar inte att opinionen var stillasittande och stillatigande. Den var tvärtom särdeles lyhörd och kvickfotad. Tvära ideologiska kast skedde. Man hade sina favoriter och man gjorde sig fiendebilder. Efter de europeiska revolutionerna 1848–49 framstod Frankrike, i början av seklet en besegrad parianation, nu i mångas ögon som Europas militärt starkaste makt, och de svenska eliterna var allmänt sett frankofila. Och varför inte? Överklassen tyr sig som regel till den som intar ett överläge, och kungahuset var ju också franskt. Svenska liberaler, fortfarande en minoritetsgruppering, lystrade hellre till frihetstongångar från Tyskland och tog intryck av kampen för nationell endräkt i virrvarret av tyska stater och självstyrande städer. Men det kunde svänga snabbare än kvickt.

De svenska eliterna var allmänt sett frankofila. Och varför inte? Överklassen tyr sig som regel till den som intar ett överläge, och kungahuset var ju också franskt.

Strindberg, i självvald fransk exil, såg tillbaka på förloppet i en av sina beskaste skildringar av Bernadotternas Sverige. När Strindberg tar till orda, är vi mitt inne i den oskarianska eran.

”Vad framtiden kommer att förebrå Oskar II är hans utrikespolitik, som han fullföljt med högst oförnuftig opportunism och genomdrivit emot nationens önskningar”, skriver Strindberg.²

Vad var det som hade hänt? Fransk-tyska kriget 1870–71 hade kommit emellan. Oskars broder Karl XV var då kung. Han var fransksinnad.

”Jag kommer mycket väl ihåg”, fortsätter Strindberg, ”vilken hänförelse för Frankrike som vid utbrottet av fransk-tyska kriget dominerade i Stockholm. Man tröttnade aldrig på att sjunga Marseljäsen på gatorna. Orkestrarna på de stora kaféerna, som till största delen voro sammansatta av tyska musiker, tvingades till sin stora skam att spela fransmännens nationalsång.”

Bismarck, den preussiske ministerpresidenten och sedermera järnkanslern, anställde hemliga agenter för att bevaka pressen och regeringens inställning i Stockholm. Detta båtade ännu föga, noterar Strindberg. ”Preussarnas framfart framkallade skrin av indignation i hela Sverige”, och regeringens officiella tidning riktade våldsamma angrepp på den tyska krigsmaskinen. ”Under hela kriget ställdes sig den svenska pressen oreserverat på Frankrikes sida, detta till den grad att två av de liberala tidningarna, som gjorde vad de kunde för att följa en medelväg och dämpa raseriet mot Tyskland (de skilde på preussarna och tyskarna), utmålades som förrädare och – oriktigt – för att vara köpta av Herr Bismarck. Redaktörerna hotades med rena övergrepp.”

Sedan kom omsvängningen. Fransmännen bet i gräset och kapitulerade, det franska kejsardömet störtades och republik utropades i Paris. Strindberg igen:

”Den nya republiken kom att applåderas av de liberala tidningarna, medan de konservativa höllo sig i skuggan. Nu inträffade också Karl XV:s död och Oskar II:s tronbestigning vid sidan av sin tyska maka Sofia av Nassau. De olyckor som Frankrike – jakobinättlingen Oskar Bernadottes gamla fädernesland – råkat ut för, måste dämpa sympatierna för den krossade gamle vännen. Liksom sina förfäder trogen kulten av framgången kastade han sig på knä inför segraren och bad i största ödmjukhet om förlåtelse för tidigare försyndelser.”

Det är påfallande hur smidigt den här omorienteringen sker. Den nye svenske kungen reser strax till Ryssland för att återförsäkra sig där. Sedan kommer den tyske kronprinsen till Stockholm och möts av beordrade hurrarop.

Det är påfallande hur smidigt den här omorienteringen sker. Den nye svenske kungen reser strax till Ryssland för att återförsäkra sig där. Sedan kommer den tyske kronprinsen till Stockholm och möts av beordrade hurrarop. Den tyske generalstabschefen greve Moltke, som ingick i uppvaktningen, ”blev så tilltalad av dessa oväntade opinionsyttringar”, minns Strindberg, ”att han inte dröjde med att inleda en inspektionsresa genom Sverige. Åtföljd av officerare ur generalstaben och installerad i en täckt vagong kastade han snabba blickar på landskapet, gjorde sina anteckningar, besökte befästningarna, arsenalerna, kasernerna och blev vid avresan hyllad på älskvärdaste sätt.”² En ren spioneriresa.

Nu fick den här utrikespolitiska omorienteringen inga drastiska följdverkningar. Bismarck var i grunden också en status quo-politiker, när han väl fått vad han ville ha: delar av Danmark, Elsass-Lothringen till exempel. Han gick in för stabilitet, inga äventyrligheter! Och han var långt ifrån sugen på ett krig med Ryssland, lika litet som Karl XIV Johan på sin tid hade varit.

Och Ryssland var fullt upptaget med att hålla khaner och emirer i kuvade områden i Kaukasus och Centralasien i schack. I Europa fanns inga krigsanledningar. Och det svenska militära försvaret var definitivt inte utrustat för några äventyrligheter. Den största – och enda – utmaningen kom från missnöjda norrmän. Unionen sprack, men det gick fredligt till väga.

Sedan händer någonting igen. Efter Bismarck vill Tyskland som redan är Europas ledande ekonomiska och industriella makt också bli en världsmakt. Tyskland under kejsar Vilhelm II börjar bygga ut sin flotta. Östersjön hamnar i fokus. Och då finns det svenska politiker som hakar på. De spelar ut det ryska kortet, hotet från öster. En smula irrationellt, kan man tycka, eftersom Tsarryssland just hade lidit ett snöpligt nederlag mot Japan i Stilla havet 1905 och samma år härjats svårt av revolutioner på hemmaplan. Ryssland är illa rustat. I det förhållandet ser krigsivrande svenska aktivister en chans.

Men återigen: de når inte ända fram. De återhållande krafterna är för starka. Och det trots att den svenske kungen, Gustaf V, förklarat att Sverige – om ett europeiskt storkrig bröt ut – inte skulle kunna undgå att dras in i kriget och att vår roll då skulle vara att strida på Tysklands sida.

Greve Albert Ehrensvärd – utrikesminister i liberalen Karl Staaffs andra ministär – gör då, i mars 1913, någonting ytterligt ovanligt, nämligen att i ett handbrev till kungen gå i polemik med denne. ”Frimodigt” kallar han det. Kungen ska förstå att han i sin utrikesminister har en motståndare, även om Ehrensvärd lindar in det.

Så här kan det heta: ”För min del – och däri tror jag att jag har lyckan att tänka lika med Eders Majestät – anser jag syftemålet för alla alla våra sträfvanden såväl på det diplomatiska som på det militära området vara upprätthållandet af vår neutralitet i full öfverensstämmelse med den politik, som hyllats av alla Eders Majestäts företrädare af den dynasti Eders Majestät tillhör. Härmed är ju icke sagdt att detta syftemål under hvarje gifven situation kan bevaras. Men ett väsentligt villkor härför torde vara att man med bestämdhet gör gällande att man icke är villig att falla undan för några påtryckningar i syfte att förmå oss frångå vår neutralitet.”³

För Ehrensvärd står det klart att det är från Tyskland som sådana påtryckningar har kommit. Men en ”framtvingad anslutning till Tyskland vore stridande mot våra intressen”, säger Ehrensvärd. De som tänker annorlunda än han utgår från att Tyskland ”gifvetvis blir segrare i det stora kriget”. Hur kan man vara säker på det? ”Hvarje möjlighet att på förhand beräkna chanserna synes mig utesluten. Ett krig är alltid i viss mån ett slumpens värk”, säger Ehrensvärd vidare. Här är det med andra ord inte fråga om realism, utan om spekulationer och önsketänkande som Ehrensvärd vänder sig mot. ”Medan vårt land har föga att vinna af ett segerrikt krig mot Ryssland – då vi ju ej åtrå någon landutvidgning – ha vi däremot – det behöfver endast påpekas – allt att förlora i händelse af ett nederlag.”

Hvarje partitagande för den ena eller andra maktgruppen förringar antalet af våra vänner, skrev Ehrensvärd.

Men om det skulle gå så illa, det vill säga om Ryssland angrep oss? Här anger Ehrensvärd den småstatsrealistiska grundhållningen. Han menar, att ”vårt lands bästa värn mot ett dylikt angrepp – utom naturligtvis den som ligger i vårt försvar – är att vi kunna påräkna stöd och välvilja ej blott hos Tyskland utan äfven hos England och Frankrike [som, märk väl, i denna situation är i allians med Ryssland]. Hvarje partitagande för den ena eller andra maktgruppen förringar antalet af våra vänner och gör vårt öde uteslutande beroende af att den makt, med vilken vi förenat oss, utgår som segrare.”³

Innebörden i detta handskrivna brev från ministern för utrikes ärenden till Sveriges statschef och konung är alltså, att det inte är tillrådligt att försäkra sig hos en part allena men att det är välgörande att ha goda relationer med alla parter som kan tänkas hjälpa oss i nöden. Går neutraliteten över styr, bör vi inte ha satsat allt på ett kort. Det är detta som i olika varianter har kallats en Plan B.

Detta är, vad man skulle kunna kalla, den traditionsbundna svenska modellen inom säkerhets- och utrikespolitiken. Den höll sig över de bägge världskrigen. När landets oberoende stod på spel, som under de ödesmättade åren 1940–42, gjordes förvisso avsteg och eftergifter från neutralitetstlinjen, men de gjordes uttryckligen för att vi skulle kunna hålla oss utanför krigshandlingarna. Framförallt: det låg ingen uppgivenhet i detta. Den svenska samlingsregeringen förtröstade heller aldrig på den starkares seger, även om det fanns de i regeringsunderlaget som gjorde detta.

Som jag ser det har hävdad svensk neutralitet i stormaktslandskapet aldrig utgjort en dogm. Den har inte varit lagstiftad eller traktatfäst. Den har varit en riktningsgivare och en stark och respekterad viljeyttring. Den har påkallat en robust militär beredskap, som inte alltid har varit för handen men till och från fått byggas upp. Den fredsinriktade utrikespolitiken har i sin tur genererat och garanterat självständiga val inom inrikespolitiken och varit en framgångsfaktor för välfärdsstatens relativt ohotade etablering. Den här Karl Johan- och Per Albin-hållningen var inte alltid heroisk, men den gav stadga och styrfart.

Som jag ser det har hävdad svensk neutralitet i stormaktslandskapet aldrig utgjort en dogm. Den har varit en riktningsgivare och en stark och respekterad viljeyttring.

Inte heller var den särskilt moralisk – annat än att den har tjänat det egna folket och dess olika särintressen, inte sällan i konflikt med varandra – eller värdebaserad. Jag skulle vilja påstå, att den har representerat en blandning av misstro mot högtflygande ideal och förtroende för basala grundsatser, som att det inte alltid är lämpligt att slå ihjäl sina grannar. Det aggressiva i människosjälen behöver hållas i schack, och förväntningarna på vad som kan åstadkommas genom samfällt handlande får inte vara för högt ställda. Detta kan förstås som pragmatism.

Var står vi idag? Jag vill påstå: mycket långt ifrån den plattformen. Den har underminerats av strömningar inom de politiska, militära och mediala etablissemangen, och vi befinner oss nu på ett gungfly. Vad som har varit en Plan B har blivit en Plan A, och vi har inte längre en Plan B i de säkerhetspolitiska övervägandena. Allt har satsats på ett kort, men också den satsningen har en förhistoria. Jag har kallat detta tillstånd för den nya eftergiftspolitiken, men den syftar inte till att vi ska kunna hålla oss utanför krigshandlingarna, utan till att vi ska delta i dem från dag ett. Det handlar här inte om en ideologisk omorientering, utan om ett systemskifte – ett renodlat systemskifte.

Slutpunkten är Nato-anslutningen. Fortsättningen är DCA-avtalet med den amerikanska krigsmakten. Nuläget är förvirrat, startpunkten oklar.

Kalla krigets upphörande ingav förhoppningar. Man tänkte sig en harmoniliberal framtid, all over the world. Istället kom de heta krigen. Balkankrigen – de första hade föregått första världskriget – och den jugoslaviska statens våldsamma upplösning. Libyenkriget – det första, italienarnas bombkrig 1911, hade också föregått första världskriget. En allians, som skulle vara krigsavhållande, Nato, blev nu krigförande. Och Sverige som stat blev inte opåverkat av dessa skeenden. Under olika regeringar ställde vi in oss i ledet. Den militära kapaciteten avvecklades, folkförsvaret – den allmänna värnplikten – lades på hyllan. Istället utrustades utryckningsstyrkor, till främmande land. Carl Hamilton har beskrivit denna process i smärtsam detalj.⁴

Och istället för en neutralitetspolitisk doktrin fick vi en solidaritetspolitisk. Regering och riksdag utställde löften om att vi skulle försvara andra – bara inte oss själva.

Och istället för en neutralitetspolitisk doktrin fick vi en solidaritetspolitisk. Regering och riksdag utställde löften om att vi skulle försvara andra – bara inte oss själva. För det skulle andra göra. Plan B blev Plan A, och Plan B uteblev. Det var tvärtemot den policy som greve Albert Ehrensvärd hade tillrått och verkat för ett hundra år tidigare.

I det partipolitiska landskap, som rådde åren efter millennieskiftet, var alla top dogs överens om den här nya – och absolut odiskuterade – färdriktningen. Någon dissens kunde inte förmärkas. Medierna var med på noterna. Säkerhetspolisen hade ögonen på dem som inte var det. De politiska partierna – samtliga – abdikerade inför trycket utifrån. Denna konsensus lever vi med idag. Det är fråga om ett veritabelt systemskifte. Alla fundamenta har förändrats.

Nu är det krigsplanläggning med främmande makt som gäller. Så var det inte under kalla kriget. Nu är det främmande militära baser på svensk mark som ska upprättas. Så var det inte under kalla kriget. Nu ska svensk trupp stationeras i andra länder i fredstid. Så var det inte under kalla kriget. Nu har vi fått en värdebaserad utrikespolitik. Så var det inte under kalla kriget. Och så här har det inte varit, sedan Sverige förlorade sin stormaktsroll i Östersjöområdet under 1600- och 1700-talet. Med det ingångna DCA-avtalet, avtalet om försvarssamarbete med Förenta staterna, kommer vårt land att bli en spjutspets i stormaktskonkurrensen, i kampen mellan ont och gott – det som Ehrensvärd på sin tid varnade för.

Den här färdvägen leder oss i värsta fall in i kriget. Slagfältsretorik har bakats in i statsrådsuttalanden. I nutida regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer letar man förgäves efter försäkringar om att Sveriges förhållande till främmande makter är gott. Till vissa tycks det emellertid vara extra gott. Ty sådan är kärnan i den nya eftergiftspolitiken – som är en underkastelsens politik, en uppgivenhetens politik. Men märk väl: vi har underkastat oss och gett upp inte av tvång utan av en bisarr glädje. Vi ska stå på segrarens sida. Detta är inte statsmannamässigt. Det är fånigt och farligt och fnattigt. Det utsätter vårt land för faror – ja, alldeles onödigtvis för faror. Och dessa faror är självförvållade. De är ett strategiskt missgrepp.

I nutida regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer letar man förgäves efter försäkringar om att Sveriges förhållande till främmande makter är gott.

Kan man komma ur detta missgrepp? Förhoppningsvis. Men det kräver eftertänksamhet och ett grundligt omtänkande. Jag vill punktvis föreslå vad som i detta bekymmersamma läge kan vara erforderligt ur småstatens perspektiv.

Mitt resonemang utgår från att vi nu är ett Nato-land. Krav på omedelbart utträde torde vara utsiktslöst och ren plakatpolitik. Det gäller emellertid att begränsa skadeverkningarna.

Ett. Först och främst bör vi sträva efter att nå fredlig samlevnad med stater som har olika intressen i den internationella politiken. Grunden måste vara FN-stadgans förbud mot våldsanvändning i umgänget mellan stater. Freden är det överordnade, folkrätten är A och O.

Två. Vi bör slå vakt om vårt nationella oberoende. Det betyder att vi avstår från stormaktsbindningar och från beskydd av utomstående parter, när detta inte är oavvisligen nödvändigt för vårt lands överlevnad.

Tre. Vi bör hävda territoriell integritet och avvisa främmande trupp på marken, i luftrummet och till havs i fredstid. Utländska baser som byggs kan nedmonteras.

Fyra. Vi bör värna statssuveränitet och se till att svensk utrikespolitik bestäms i Stockholm och ingen annanstans.

Fem. Vi ska inte tillåta vapenexport till krigförande länder – de vapen vi förfogar över behövs för att vi ska kunna försvara oss själva.

Och sex. Vårt försvar ska byggas på allmän värnplikt – ingen yrkesarmé. Det ska vara ett folkförsvar som är defensivt och inte offensivt inriktat, inte inriktat på anfall och interventioner, humanitära eller andra. Kraftfullt stöd till frivilliga försvarsorganisationer.

Sju, slutligen. Avspänning och inte avskräckning bör vara vår utrikespolitiska grundhållning. Därför: diplomati och förhandlingar och försiktighet med sanktioner och bojkotter som kan slå tillbaka mot oss själva. Här ingår kompromissens i vår tid ofta försummade konst.

Är då ett sådant här program i sju eller flera punkter möjligt att realisera? Jag tror inte att det är möjligt utan en mobilisering inom de existerande politiska partierna och deras apparater. Det utomparlamentariska motståndet mot den svenska Nato-anslutningen visade sig tandlöst och gagnlöst. Det rubbade inte den uppskrämda opinionen – och var värnlöst mot en förrädisk partiledning som prisgav alliansfriheten för en inbillad fördel i en valrörelse som ändå förlorades. Nästan alla partier har därmed blivit krigspartier. Det är det som är problemet. De kommer inte att kunna övertygas utifrån, de måste erövras inifrån. Man måste lansera interna motståndsrörelser.

Nästan alla partier har därmed blivit krigspartier. Det är det som är problemet. De kommer inte att kunna övertygas utifrån, de måste erövras inifrån. Man måste lansera interna motståndsrörelser.

Här handlar det inte – enligt min mening – om höger eller vänster. Här handlar det om både höger och vänster. Även gamla fredsaktivister inom de gröna partierna har blivit krigsivrare. Den en gång nationalistiska högern har övergivit sitt program – den känner inte till ett ord som fosterland, den är alliansförblindad. Så är det i Sverige, och så är det i övriga Europa. Någon Ehrensvärd finns inte längre, och inte heller någon Per Albin. EU som fredsprojekt har visat sig vara en såpbubbla, med EU-stater som för ett de facto-krig i det europeiska landet Ukraina. För att inte tala om alla handelskrigen som pågår.⁵

Men man kan inte för den skull och därför slå sig till ro – och just det: inte ge efter. Jag menar alltså att det är dags för ett upplyst undermineringsarbete, och det gäller inte enbart inom socialdemokratin utan inom alla etablerade partier och rörelser. Media står inte mera till buds; de går tvärtom i bräschen för den nya eftergifts- och undfallenhetspolitiken och späckar den med daglig russofobi.⁶ Jürgen Habermas medborgerliga offentligheter har krackelerat. Det rör sig om en perspektivförskjutning som behöver belysas.

Media står inte mera till buds; de går tvärtom i bräschen för den nya eftergifts- och undfallenhetspolitiken och späckar den med daglig russofobi.

Den nuvarande militärledningen har luftat förestående krigsfall så fort den har kommit åt. Det är i sig en riskfaktor. Så gjorde aldrig generalen och överbefälhavaren Stig Synnergren. Han var en fredens man, hans slogs för folkförsvaret, han trodde på avspänning. Dagens politiker har avvecklat vår militära infrastruktur, de orerar samtidigt om höjda spänningsnivåer och har kastat oss i händerna på bossarna och stormaktsintressena. De har gjort oss till måltavla för en av våra styrande själva utpekad fiende. Det är oansvarigt. Det förminskar oss. Och detta är en del av systemskiftet – den nya eftergiftspolitiken.

Det är mycket som behöver vridas rätt nu. Termen enhetsfront är belastad, men ett gränsöverskridande samråd är, enligt min mening, en absolut nödvändighet, en livsnödvändighet.