I snart 40 år har begreppet ”tantsnusk” använts i den svenska litteraturdebatten. Många tvärsäkra röster har förklarat hur och av vem det myntades, men den gängse historieskrivningen är falsk. Klas Gustafsson reder ut turerna kring en självhäftande litterär etikett som klistrades på helt fel genre.

”Tantsnusk” för tankarna till kaxiga Hollywoodfruar i Jackie Collins åttiotalsromaner, kärlekskranka stenålderskvinnor i Jean M Auels ”Grottbjörnens folk” eller kanske till senare tids ”Femtio nyanser”, romansviten av E L James. 

Under årens lopp har beteckningarna skiftat, böckerna har kallats FLN (flärd, lidelse, njutning), chicklit, romance och mammaporr, men i längden tycks inget rå på den klatschiga beteckningen tantsnusk.

Svenska akademiens ordbok förklarar begreppet som ”litteratur (genre) som är särsk. inriktad på spänning o. erotik o. avsedd för medelålders kvinnor (tanter)”. Under årens lopp har beteckningarna skiftat, böckerna har kallats FLN (flärd, lidelse, njutning), chicklit, romance och mammaporr, men i längden tycks inget rå på den klatschiga beteckningen tantsnusk. Den används av genrens belackare, som därmed inte behöver motivera sitt avståndstagande, och av dess förespråkare, som markerar att uttrycket är motbjudande och misogynt.

Men hur uppstod begreppet? Vem var det som hittade på det? Och varför?

”Termen tantsnusk myntades av Jan Myrdal när han läste böcker om kvinnlig njutning och dömde ut detta som förfärligt”, skriver författaren Simona Ahrnstedt på sin hemsida.¹ ”’Tantsnusk!’ brölade Jan Myrdal och syftade på 1980-talets flärdromaner av Sidney Sheldon och Shirley Conran”, skriver bibliotekarien Jenny Lindh i DN.² Även svenska Wikipedia anger att Myrdal skapade begreppet som en förklenande benämning på sexuellt explicita kärleksromaner. Ahrnstedt, Lindh och Wikipedia för alla vidare en faktoid, ett ofta upprepat men felaktigt påstående.

Mycket kan läggas Jan Myrdal till last, men när han odödliggjorde begreppet tantsnusk i en artikel i DN:s På Stan-bilaga i februari 1983 hade han varken Sheldon, Conran, Auel eller Collins i tankarna.³ Han var upprörd över samtidens barnböcker!

”Jan Myrdal om barnböckerna: Tönt och tantsnusk” var rubriken på tidningens förstasida, med en hänvisning till artikeln. Töntet bestod enligt Myrdal i att språkligt utarmade barnboksförfattare redogjorde för triviala saker som hur man skickar paket på posten eller kontrollerar jämförpriser i butiker, samt förklarade att även pojkar kan gråta och flickor trampa cykel med stång. ”När barnen blir lite äldre får de under utexaminerade pedagogers ledning ta klivet från tönt till tantsnusk och på lättläst svenska upplysas om hur det är när mamma mensar och varför stora knullar”, skrev Myrdal.

Det kom mothugg. Hans kritik ansågs missa sitt mål. De överpedagogiska barnböckerna var passé och de enligt Myrdal exemplariskt mångbottnade folksagorna redan på väg mot en renässans. Debatten tonade ut och tantsnusket föll i medial träda. Under tiden lanserades Jackie Collins böcker på svenska och ”Grottbjörnens folk” levererades på lastpallar till varuhusen. Tre år efter Myrdals DN-artikel recenserade Aftonbladets Lasse Hallgren den nya tv-serien Lycksökaren. ”Det här var tantsnusk, som den sortens litteratur kallas”, skrev han.⁴ Sen var det klippt. Allt i kulturväg som behandlade vuxna kvinnors kärleksliv hamnade i facket märkt ”tantsnusk”.

Sen var det klippt. Allt i kulturväg som behandlade vuxna kvinnors kärleksliv hamnade i facket märkt tantsnusk.

Jan Myrdal hade hittat en självhäftande litterär etikett, men klistrade den på fel genre. Bredsidan mot didaktiska barnböcker var dåligt tajmad, men tillmälet så rubrikvänligt att det inte kunde gå i papperskorgen. Retroaktivt skulle Myrdal alltså komma att bli förknippad med den våg av erotiskt frispråkig litteratur för vuxna kvinnor som i februari 1983 ännu inte vuxit sig stor och som han alltså inte hunnit bli arg på.

Litteraturvetaren Lisbeth Larsson har bidragit till att Myrdal oförskyllt, men möjligen inte motvilligt, blivit ryktbar som den flärdfulla bokvågens gubbsura kritiker. I doktorsavhandlingen En annan historia. Om kvinnors läsning från 1989 skriver Larsson: ”Den Myrdalska innovationen ’tantsnusk’ syftade ursprungligen på en viss typ av ungdomslitteratur, men snart blev ordet ett vedertaget begrepp för de populära kärleksromaner om och för kvinnor som fyllt bokhandelsdiskarna under senare delen av 1980-talet.”⁵

Det viktiga förbehållet om ungdomslitteratur bleknade snabbt. Redan i DN:s recension av Larssons avhandling återgav Agneta Pleijel ”tantsnusk” som ett uttryck för Myrdals vämjelse över kvinnliga läsares påstått dåliga smak.⁶ I referensverket The Cambridge handbook of literacy kopplar nu även Lisbeth Larsson Myrdals term (”spinster filth”) direkt till romaner av Jackie Collins-typ, utan att nämna att den ursprungligen syftade på socialrealism för barn och ungdom.⁷

När SR-programmet ”Stil” 2007 tog upp tantsnusket intervjuades Jan Myrdal.⁸ Begreppet hade han snappat upp i en diskussion med journalisten Annika Hagström, berättade han: ”det var hennes syster som hade använt det”. Då gällde det alltså barnböcker som ”Pelle går till posten och sänder ett paket” och ”Pelle ser mamma knulla”. 

”Det var den typen av böcker”, förklarade Myrdal: ”Sen ändrades det. ’Tantsnusk’ blev Jackie Collins.” Det var klart besked, men han talade för döva öron. Att ”Stils” reporter avrundade intervjun med att Jan Myrdal hade liknat Jackie Collins vid barnboksförfattare och sexualundervisare cementerade missuppfattningen. Denna ivrigt spridda historieskrivning retar en faktanörd. För att prata med Myrdal: Gå till läggen!