Hur klokt är det att kalla Trump för fascist? Vinner Trump kan retoriken slå tillbaka mot USA:s fortsatta ledarskap. Vem vill ha en fascist som ledare för världsordningen? Är Harris bättre? Nej, ingen av presidentkandidaterna accepterar att USA:s hegemoni är på nedgång och vägrar anpassa sig till en ny världsordning, analyserar Parabols internationella redaktör Francisco Contreras.

Det finns de som tror att USA:s utrikespolitik och agerande i den internationella ordningen står och faller på vem som blir president.

Exempelvis är ångesten fullkomligt i de västeuropeiska maktkorridorerna om Donald Trump vinner presidentvalet. Med Trump, menar man, kommer den transatlantiska relationen bli en mardröm. En som målar upp en sådan katastrofal bild är John Heilbrunn, en tungviktare inom USA:s utrikespolitik och knuten till den mäktiga NATO-nära tankesmedjan Atlantic Council. Han menar att Trump redan i sin första mandatperiod tänjde på gränserna, attackerade NATO och smörade för Nordkorea och Ryssland. Han hotade till och med att klippa de traditionella banden med (väst)Europa. Men den här gången, varnar Heilbrunn, är risken större att hotet blir verklighet. Trump skulle kunna trappa ner USA:s engagemang i Nato eller helt enkelt förklara att han inte tror på artikel 5, som förpliktar till ömsesidigt försvar.¹

Ändå är det få som tror att Kamala Harris skulle kunna leda till att den transatlantiska storhetstiden återuppväcks.

Ändå är det få som tror, kanske de kampanjjournalister som vanligt viss hörs i mainstreammedier, att Kamala Harris skulle kunna leda till att den transatlantiska storhetstiden återuppväcks. Kampanjjournalisterna sätter rentav sitt hopp till hennes Europavänliga rådgivare Phil Gordon. (Medan Trump 2.0 inte längre skulle vara omgiven av “Deep State”-hållare). Men förhoppningarna utsträcker sig enbart fram till att Harris åtminstone fortsätter leda USA:s och Väst något ansträngda globala ledarroll. Kanske visar hon lite mer anamma än vad Biden har visat.

Heilbrunn är en av de som tror att hon skulle vara mer aggressiv än Biden. Detta eftersom hon är yngre och har inte minnen från det konfrontativa kalla kriget. (Biden blir USA:s sista president under kalla kriget). Heilbrunns önskelistan är att hon ska stödja Nato, men vara mer aggressiv än Biden när det gäller att hjälpa Ukraina, konfrontera Kina och sätta större press på Israel för att få landet att begränsa sin militära äventyrspolitik i Mellanöstern.

Hur klokt är det att i en internationell kontext kalla Trump för fascist? Vinner Trump kan retoriken slå tillbaka mot USA:s fortsatta ledarskap i Väst. Vem vill ha en fascist som ledare för världsordningen?

I slutspurten i valrörelsen har demokraterna beskrivit Trump som fascist. Hur klokt det här kampanjdraget är i en internationell kontext återstår att se. Vinner Trump kan retoriken slå tillbaka mot USA:s fortsatta ledarskap i Väst. Vem vill ha en fascist som ledare för världsordningen?

Fascist-kortet har även fått gehör i progressiva kretsar. Den feministiska professorn i statsvetenskap Wendy Brown menar att fasciststämpeln inte är en överdrift och att Trump skulle kunna krossa ”det lilla som finns kvar av liberala demokratiska principer och institutioner”. Den kommunistiska ikonen Angela Davis uppmanade i september på tidningen l’Humanités festival att rösta på Harris som en strategisk handling för att skapa utrymme för antikapitalism, antirasism och för att öka trycket när det gäller folkmordet på det palestinska folket.

Det är så klart så att Kamala Harris inte är Donald Trump. Kanske är det till och med så att Trump, till skillnad från Harris, är ett hot mot demokratin i USA. Och att fyra år med Donald Trump är värre än ytterligare fyra år med demokraterna. Men är det då så tydligt och klart att Harris är väsentligt bättre än Trump för den internationella ordningen? Skulle Harris vara mindre hotfull och aggressiv än Trump mot det globala Syd? Är Harris ett bättre alternativ för palestinierna än Trump?

Skulle Harris vara mindre hotfull och aggressiv än Trump mot det globala Syd?

Nej, säger den filippinske teoretikern Walden Bello. Historisk har både demokraterna och republikanerna förespråkat en expansiv imperialism som har med vapenmakt utvidgat USA:s hegemoni. Bello menar att oavsett vem som suttit vid makten har USA använt sig av den västerländska demokratins evangelium mot den fördömda icke-västerländska världen för att legitimera imperialistisk expansion. Han tar som exempel hur Demokraterna röstat i Kongressen om krig och internationella konflikter de senaste decennier, Afghanistan, Irak, Libyen etc och ser, bara med enstaka undantag, inga större skillnader. I det avseende var Obama inte mycket bättre än Bush.²

Så klart det finns variationer i hur demokrater och republikaner har bedrivit sina imperiebyggande, menar Walden Bello som år 2003 fick det alternativa nobelpriset Right Livelihood Award. Demokraterna har tenderat att vara mer “multilaterala” i sitt tillvägagångssätt. De har lagt ner mer arbete på att samla FN och Nato bakom Washingtons imperialistiska äventyr än vad republikanerna har gjort. De har också drivit på Internationella valutafonden och Världsbanken att ta ledningen när det gäller att ekonomiskt disciplinera länder i det globala syd. Men syftet, konstaterar Bello, är helt enkelt att ge USA:s agerande större legitimitet än ett ensidigt amerikanskt maktutövande, det vill säga att klä järnnäven i en sammetshandske. Detta är stilskillnader som är små och marginella när det gäller deras konsekvenser.

Demokraterna har med multilateralismen gett USA:s agerande större legitimitet, det vill säga att klä järnnäven i en sammetshandske.

Kan det ändå finnas en väsentlig skillnad mellan de två presidentkandidater i hur USA ska tackla den framtida internationella ordningen?  Nja, svarar redaktören för Politico i Bryssel Nicholas Vinocur. Ta exempelvis USA:s intresse för Västeuropa. Det har minskat under de senaste 30 åren och ser inte ut att ändras oavsett vem som vinner. Förskjutningen bort från (Väst)Europa inleddes under Obama med ”Pivot to Asia”, menar Vinocur. Europa bör framöver fundera på hur man ska klara sig på egen hand, föreslår han.³

Inte heller feministen Wendy Brown är så övertygad. Visst, vi skulle dra en lättnadens suck om Trump besegrades. Men de liberala demokratiska institutionerna är i spillror och den demokratiska kulturen har förstörts av nyliberalt förnuft. Biden-Harris-administrationens finansiering och beväpning av ett ofattbart brutalt folkmord och ekocid i Mellanöstern har fått en generation unga progressiva att tappa hoppet, menar Brown.⁴

Karim Makdisi, professor i International relationer vid The American University of Beirut, är också skeptisk. Trumps antimultilaterala “America First”-retorik och Bidens (och Harris) skenbart pro-multilaterala “America is back” är inte så olika i Mellanöstern och det globala Syd. Både republikaner och demokrater har angripit internationell rätt och internationella institutioner när de inte har anpassat sig till USA:s intressen. Det finns ingen anledning att tro, menar Makdisi, att detta kommer att förändras. Särskilt inte om Trump vinner. Harris kan åtminstone anpassa USA:s retorik och till och med politik på marginalen. Men demokraternas extrema proisraeliska hållning är ett skäl till att Biden förutspåddes förlora mot Trump.⁵

I grunden finns två grundläggande konstateranden av kontexten vi lever i. Det första att USA:s och Väst hegenomi i världsordningen, som historikern Perry Anderson så väl beskrev tidigare, är redan historia, den ligger bakom oss. Det andra är vad ekonomhistorikern Giovanni Arrighi menade är svårigheten för USA och västvärlden att anpassa sig till denna situation.  

Här finns det de som sätter sitt hopp till att Harris och demokraterna ska få så att säga ordning på världsordningen eller upprätthålla det “liberala” imperium. Det krävs bara, som Heilbrunn säger, lite mer aggressivitet. Andra lite mer diplomatiska skulle lyfta det så kallade “multilaterala” i sitt tillvägagångssätt.

Walden Bello noterar dock ett intressant fenomen och öppnar för en möjlig läsning av konfrontationen mellan Trump och Harris. Viktiga spelare i utrikespolitik, neocon eller hardliners, från tidigare republikanska administrationer har vänt Trump ryggen och öppet stödjer Harris. En av de är den tidigare vicepresidenten Dick Cheney. Enligt Bello finns det två skäl till detta.

Gamla Neocons litar inte på att Trump upprätthåller västhegemonin under USA:s ledarskap.

Den första är att de inte längre kan lita på att Trump upprätthåller västhegemonin under USA:s ledarskap. Exempelvis har han upprepade gånger antytt sitt ogillande av USA:s och NATO:s stöd till Ukraina i kriget mot Ryssland. Trump och gänget runt honom, menar de, är trötta på att bära kostnaderna för imperiet och ser detta som en av de viktigaste orsakerna till USA:s ekonomiska nedgång. De är oroliga för att de multilaterala institutioner genom vilka USA har utövat sin makt, NATO och Bretton Woods-institutionerna, kommer att tyna bort under Trump. De fruktar att selektiva, pragmatiska uppgörelser i stället skulle bli normen i den amerikanska diplomatin och att ensidiga militära aktioner snarare än allierade initiativ via NATO skulle bli det främsta medlet för att tvinga och disciplinera det globala syd. Enligt Bello anser Trump att imperiet överexpanderat och föreslår en “aggressiv defensiv” hållning som passar en supermakt på tillbakagång.

Den andra anledningen är att Biden-administrationen redan bedriver den typ av aggressiv militariserad utrikespolitik som en gång förknippades med Bush Jr:s administration i Mellanöstern under 2000-talet. Enligt Bello har den demokratiska partieliten nu monopol på att driva en expansiv imperialism. Biden ger sitt fulla stöd till Israel, isolerar Ryssland genom att stödja Ukraina, återupplivar NATO och genomför den fullständiga inneslutningen av Kina. Det var vad Bush Jr och Cheney ville genomföra när det begav sig.

Ingenting tyder dock på att detta USA-val kommer att kunna ändra de huvudsakliga ställningstaganden av en supermakt som idag agerar i en föränderlig internationell ordning. Varken Harris eller Trump accepterar att USA:s tid som ensam hegemon är förbi.

Svårigheten eller vägran att vilja anpassa sig till de nya tiderna, till de nya styrkeförhållandena i världen, skapar en djup ångest i USA och Väst, och Syd och andra som utmanar denna förfallna maktordning bör frukta dekadensens aggressivitet.