Den svenska priderörelsen håller på att undergräva sin egen legitimitet. En gång i tiden fanns det anledning att vara stolt och glad. Idag intar priderörelsen och RFSL den ena besynnerliga hållningen efter den andra, varav en är en okritisk inställning till surrogatmödraskap, skriver Jens Randrup.

Det är Stockholm Pride. En gång i tiden fanns det anledning att vara stolt och glad. Festivalen är en av världens äldsta i sitt slag och hålls i ett land som är ett av världens mest progressiva i fråga om likabehandling av sexuella minoriteter. Stockholm Pride, den svenska priderörelsen i allmänhet och dess viktigaste organisation RFSL har åstadkommit enastående storverk. De har frambringat slopad sjukdomsklassificering, registrerat partnerskap, lika villkor för adoption, en könsneutral äktenskapslagstiftning och stora förändringar i allmänhetens attityd gentemot sexuella minoriteter. De har tagit plats, visat att vi finns och förklarat att vi inte ska försvinna någonstans.

Nu pratar jag alltså om dåtiden. Det är framförallt där rörelsens godartade triumfer hittas. Idag ägnar sig den svenska priderörelsens mittfåra åt att gröpa ur den egna legitimiteten skopa för skopa. Det gäller i stora drag priderörelsen också i övriga Nordeuropa samt Västeuropa och Nordamerika. Den svenska sektionen hör dock till de som gröper ivrigast och djupast.

Det jag talar om är en utveckling i vilken priderörelsen och RFSL intar den ena besynnerliga hållningen efter den andra, varav en är en okritisk inställning till surrogatmödraskap.

Sedan flera år välkomnas surrogatlobbyister till Stockholm Pride. I år har exempelvis Nordic Surrogacy en plats i Pride Park, festivalens mässliknande mötesplats. Det är inte första gången de medverkar. Nordic Surrogacy är lika delar lobbyorganisation och surrogatagentur. De har genom festivalen möjlighet både att marknadsföra sina tjänster och att lobba för en liberaliserad syn på – och lagstiftning kring –  surrogatmödraskap, något som skulle möjliggöra ökade intäkter i framtiden. Idag är surrogat en juridiskt krånglig process och därmed en dyr tjänst att köpa. Med minskade juristkostnader kan kundunderlaget breddas till att även omfatta lägre bemedlade par och individer.

Varför välkomnas agenturen? Man ska inte få för sig att Stockholm Pride och den till festivalen nära knutna organisationen RFSL är utsatta för lobbyister som nästlar sig in och envist bryter ner ett motstånd millimeter för millimeter. Snarare har Stockholm Pride och RFSL själva, under flera år, verkat för en förändrad syn på surrogat. En liberaliserad lagstiftning kring surrogatmödraskap har gjorts till ett mål i kampen för hbtq-personens rättigheter. Pride välkomnar gång på gång lobbyister och RFSL opinionsbildar.

Argumentationen handlar ofta om rätten till barn. Ibland antyds det, ibland sägs det rakt ut. För att bringa klarhet i den här retoriken är distinktionen positiv kontra negativ rättighet aktuell. En positiv rättighet är rätten till något. En negativ rättighet är rätten att slippa något. För att rätten till barn ska vara en legitim sak att förorda bör det rimligen vara fråga om en negativ rättighet. Den borde alltså innebära att ingen ska kunna hindra dig från att skaffa barn – snarare än att du är berättigad barn. Rätten till barn skulle ställa krav på andra som berövar dem betydliga mått av värdighet och kroppslig autonomi. Helt enkelt: I en värld där alla oavsett reproduktiv förmåga, sexuell läggning eller civilstatus alltid är berättigade barn måste någon leverera. Adoption är ett alldeles för osäkert kort. Ytterst få länder accepterar homosexuella adoptivföräldrar.

Man ska inte få för sig att Stockholm Pride är utsatta för lobbyister som nästlar sig in och envist bryter ner ett motstånd millimeter för millimeter. Snarare har Stockholm Pride och RFSL själva, under flera år, verkat för en förändrad syn på surrogat.

Därför behövs exploateringen av kvinnor – i regel fattiga sådana. Därför behövs alltså surrogatmödrar.
Exploateringen kan urskuldas genom olika ekonomiska argument. Det vanligaste är att den fattiga surrogatmamman faktiskt tjänar stora pengar på affären – pengar hon aldrig kunde drömma om annars. Det är ett argument som även dyker upp gång på gång när jag diskuterar saken med andra homosexuella. Det är bara att beklaga att vissa av mina fellow gays hemfallit åt en rent libertariansk syn på reproduktion; en nihilistisk idé som likställer all handel med all annan handel – transaktion som transaktion – vad varan eller tjänsten än månde vara. Man kan sälja kaffe, flytthjälp och varför inte reproduktion.

Här finns inget maktperspektiv, ingen eftertanke – ingen blandning av analys och empati i lika generösa doser. De ofrivilligt barnlösas begär trumfar i såväl praktiken som i tanken fattiga kvinnors värdighet och kroppsliga autonomi.

Jag beklagar vidare att så många godtagit det fluffiga begreppet ofrivillig barnlöshet genom vilket alla omständigheter som gör att den barnönskande står utan barn framställs som en social angelägenhet som behöver rättas till, helst med offentliga medel, ungefär som med hemlöshet, arbetslöshet, fattigdom och sjukdom, eller åtminstone med staten som möjliggörare, som med surrogatmödraskap. För surro är så klart inget man får via Socialtjänsten, men utan statens hjälp, framförallt i form av mixtrande med lagstiftningen, är det inte säkert att det blir några barn.

Det är bara att beklaga att vissa av mina fellow gays hemfallit åt en rent libertariansk syn på reproduktion; en nihilistisk idé som likställer all handel med all annan handel – transaktion som transaktion – vad varan eller tjänsten än månde vara.

RFSL skulle nu kunna invända mot mina anklagelser och säga sakta i backarna; vi förespråkar enbart altruistiskt, d.v.s. icke-kommersiellt surrogatmödraskap, och sedan hänvisa till informationstexten ”Värdgraviditet” som under kategorin ”Att bli och vara förälder” som avhandlar surro på RFSL:s webbsida.¹ Det är tydligt att texten är skriven med en halvhjärtad ambition att titta på saken genom kritiska glasögon.
Jag ställer dock lite högre krav på kritik än vad den texten levererar. Den är i allt väsentligt en guide för den som går i surrogattankar. Den gör på nätet vad Nordic Surrogacy gör i Pride Park. Den avhandlar vilka möjligheter man har som köpare i den juridiskt snåriga surrogatprocessen.

Texten berör ganska utförligt den besvärliga juridiska situation de barn som kommit till utomlands genom surro kan hamna i. Det handlar om svårigheter kopplade till vårdnad och medborgarskap. Omtanken om barnet är säkert genuin men till syvende och sist handlar texten om köparens möjlighet att göra affär. Barn ska lättare kunna tas till Sverige för att svenskar lättare ska kunna bli föräldrar genom kommersiellt surrogatmödraskap.

I texten efterlyser RFSL en utredning och vill att den ska föreslå ” […] hur vi kan motverka den exploatering och utnyttjande av människor som genomgår en värdgraviditet. Den exploatering som vi vet sker på vissa håll.” 

Det är vidare tydligt att RFSL helt gjort lobbyisternas begreppsförvirring till sin. De använder eufemismen värdgraviditet och talar om den som fött barnet för att spela ned den havande kvinnans koppling till barnet.

Surrogat är en egoistisk och riskfylld exploatering av en annan människa. Det gäller oavsett hur mycket surrogatmamman får i betalt och om det finns korrekta papper runt processen. Att man inte ser hur surrogatmödraskap i sig är exploatering visar hur nära man tagit sig surrogatlobbyismen i tanken. Det är vidare tydligt att RFSL helt gjort lobbyisternas begreppsförvirring till sin. De använder eufemismen värdgraviditet och talar om den som fött barnet för att spela ned den havande kvinnans koppling till barnet.

Intressant nog slår RFSL i nämnda text fast att surrogat inte är en hbtqi-fråga per definition. De flesta som blir föräldrar genom surro är ju faktiskt olikkönade. Och ändå – ändå guidar förbundet hbtqi-personer på surrogatmarknaden, bjuder in surrogatlobbyn till sina evenemang och talar surrogatlobbyismens språk.

Dessvärre är surrogat inte den enda frågan i vilken RFSL och den svenska priderörelsens mittfåra irrat bort sig. Surrogat hade varit skäl nog att känna sig alienerad och hålla avstånd men det stannar inte där. Jag ska nämna ytterligare några problem med den samtida rörelsen.

Den fråga som sett till allvarlighetsgrad hamnar på delad förstaplats med surrogat är det totala anammandet av könsidentitetsideologin. Det är en stor fråga vars detaljer jag inte ska avhandla i den här texten. I stora drag handlar det om att såväl politiska idéer som sjukvård konstrueras utifrån begreppet  könsidentitet, en metafysisk föreställning om en könad själ. Det handlar om att RFSL i armkrok med Transammans och aktivistiska läkare hetsar fram ovetenskapliga behandlingar på friska tonårskroppar för att rätta till något som aldrig blivit fel. Det är nu allmänt känt att projektet lett till medicinska övergrepp, psykisk och fysisk ohälsa och en alldeles vanvettig samtalston i nominellt progressiva kretsar. Ändå backar man inte. De där behandlingarna ska bara genomföras oavsett vad riktlinjer, metastudier, rapporter – och förnuft – säger. Könsidentitetsideologin har tagit den svenska priderörelsen som gisslan och rörelsen stortrivs i fångenskapen. Ytterligare en fråga som gör prideparaden omöjlig att gå i är att den har blivit en chans för vem som helst att flexa sina kinks. Man får gärna ha fetischer och samtyckande vuxna ska göra vad de själva vill så länge det är säkert och lagligt. Det övergår dock ett nyktert förstånd vad heterosar som gillar pony play har med homo- och bisexuellas frigörelse att göra.

Slutligen ska jag nämna RFSL:s osunda toppstyrning av den svenska priderörelsen organisatoriskt och ideologiskt. De är inblandade i allt. RFSL har därtill nästintill ett slags de facto myndighetsstatus.

Pride har utvecklats till en arena där man kan gorma om de mest obskyra intressen som om det vore frågor om emancipation och rättigheter. Samtidigt agerar Stockholm Pride inkonsekvent när det handlar om yttrandefrihet, t.ex. genom att motverka Palestinasolidariska röster.²

Slutligen ska jag nämna RFSL:s osunda toppstyrning av den svenska priderörelsen organisatoriskt och ideologiskt. De är inblandade i allt. RFSL har därtill nästintill ett slags de facto myndighetsstatus. De rådfrågas i egenskap av ”experter” och ”sakkunniga” i media och av faktiska myndigheter. De producerar ”information” med den senaste doktrinen och materialet används i både offentlig sektor och näringsliv. Förbundet blir lyssnade på i hög – alldeles för hög – utsträckning.

Sverige behöver en ny eller helst flera nya progressivt och frihetligt sinnade rörelser för de sexuella minoriteterna. Tills någon tar ett sådant initiativ gör vi bäst i att ge de etablerade jättarna lite mindre luft.