Frankrike håller på att förlora fotfästet i Afrika. Statskuppen i Niger är bara ett uttryck för den revolt mot Franceafrique som pågår i Västafrika, där många har tröttnat på uranbrytning och ett orättvist valutasystem.

Den 26 juli 2023 genomförde militärer i Niger en statskupp mot presidenten Mohamed Bazoum. Militärkuppen fick snabbt stöd från stora delar av befolkningen. Mängder av människor gick ut på gator och visade sitt stöd för militärerna och den nya ledaren, generalen Abdourahmane Tchiani. De anti-franska stämningarna i landet gjorde sig gällande och folkmassor skanderade “Ner med Frankrike” och angrep Frankrikes ambassad. Den störtade presidenten Bazoum var illa omtyckt p g a den ekonomiska krisen och säkerhetssituationen i landet. Hans nära band med Frankrike gjorde inte saken bättre. ¹

Den franske presidenten Macron krävde att Bazoum skulle återinsättas och hotade, med stöd av USA, att använda militärt våld för att tvinga militärerna att lämna makten. Frankrike införde sanktioner mot landet och Västvärlden följde efter med att frysa biståndet till Niger. Genom den västafrikanska ekonomiska samarbetsorganisationen CEDEAO (ECOWAS på engelska) försökte Frankrike att iscensätta en invasion. Men de västafrikanska länderna revolterade mot de franska påtryckningarna som snabbt avtog i kraft. Mali och Burkina Faso gav öppet sitt stöd till militärerna i Niger.

Den nuvarande krisen i Niger är ännu ett uttryck för Frankrikes uppenbara förlorade koloniala hegemoni i Västafrika.² Statskuppen i Niger följer tidigare militära uppror i Mali (augusti 2020 och maj 2021), Burkina Faso (januari och september 2022) och Guinea (september 2021).³

Den nuvarande krisen i Niger är ännu ett uttryck för Frankrikes uppenbara förlorade koloniala hegemoni i Västafrika.

Gemensamt för dessa kupper i Västafrika är militärer som revolterar mot Frankrikes makt i regionen och mot Västvärlden, mot närvaron av franska (och amerikanska) trupper som misslyckats att stoppa terrororganisationer och som en reaktion på de ekonomiska kriserna som drabbar Niger och de västafrikanska länderna.

Franceafriques utmarsch

För att förstå det som händer i Niger, de antifranska stämningarna och revolten mot väst behöver man förstå Franceafrique. Ett begrepp som används för att beskriva Frankrikes strategi efter andra världskriget för att omstrukturera sina tidigare koloniala relationer, i synnerhet med de 15 nya självständiga stater i Västafrika.⁴

Francois-Xavier Verschave, den franske ekonomen som myntade begreppet, menade att Franceafrique var som ett ”isberg” med en ovansida som ”Afrikas bästa vän” och en annan sida som ett system med otaliga mekanismer för att upprätthålla fransk dominans i Afrika genom militära baser, valutan CFA-franc och multinationella bolag som Bolloré, Total, AREVA (nuvarande ORANO) och Bouygues. ⁵

Pré carré, eller bakgård, har också använts för att beskriva hur relationerna mellan Frankrike och Västafrika utvecklades efter avkoloniseringen.⁶ Statsvetaren Victor-Manuel Vallin menar att Paris upprättade ett neokolonialt kontrakt med länder söder om Sahara med begränsad suveränitet som följd.⁷

För Frankrike var det viktigt att behålla ett exklusivt inflytande över sitt tidigare kolonialvälde.⁸ Charles de Gaulle, Frankrikes mest inflytelserika president under efterkrigstiden, sammanfattade dess betydelse genom att säga: “Frankrikes världsmakt och Frankrikes makt i Afrika är oupplösligt förbundna och ömsesidigt bekräftade”.⁹

För att få kontroll på självständighetsutvecklingen i de franska kolonierna röstade den franska nationalförsamlingen igenom 1956 lagen ”Loi cadre” som förklarade de afrikanska kolonierna de facto suveräna.¹⁰ De nya relationerna som kom till beskrivs som ett franskt neokolonialt nexus med syfte att behålla kontroll och makt över sina kolonier militärt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt och i synnerhet över koloniernas naturtillgångar.¹¹

Franceafrique, menar Verschave, bygger på de villkoren som Frankrike, i egenskap av representant för den dominerande världsordningen, tvingade igenom när de västafrikanska länderna, bland annat Niger, på 1950–1960 talet skulle bli självständiga. Villkoren kom till med syfte att försvara franska och västerländska intressen, vilket gjorde att länderna blev självständiga på pappret men inte i verkligheten, så att kolonialismen fortsatte under annan ”kostym”.¹²

Den senegalesiske utvecklingsekonomen Ndongo Samba Sylla menar att självständighet accepterades förutsatt att de nya självständiga staterna gick med på att underteckna “samarbetsavtal” på områden som råvaror, utrikeshandel, valuta, diplomati, väpnade styrkor, högre utbildning och civil luftfart.¹³

Kraven som Frankrike tvingade fram handlade allt från franska som officiellt språk och förbud av att officiellt använda lokala språk, ekonomiska krav som införandet av den neokoloniala valutan CFA-franc, till att tvinga länderna att deponera hälften av sina reserver hos den franska statskassan och låta Frankrike fortsatt kontrollera ländernas försvarsmakt.¹⁴

Kraven som Frankrike tvingade fram handlade allt från franska som officiellt språk, ekonomiska krav som införandet av den neokoloniala valutan CFA-franc, till att tvinga länderna att deponera hälften av sina reserver hos den franska statskassan.

Med Niger skrevs 1961 ett samarbetsavtal som gav Frankrike frihet att upprätta militära anläggningar, få förtur till användning av råvaror och strategiska produkter och fri rörlighet genom dess territorium, luftrum och territorialvatten.¹⁵

Niger, som på papper vann sin självständighet den 3 augusti 1960, beskrivs av många som en neo-kolonial enklav dominerad av franska politiska och ekonomiska intressen – allt med hela västvärldens goda minne.¹⁶ Forskarna Jannik Schritt och Nikolaus Schareika menar att den franska staten ingrep kraftfullt i Nigers postkoloniala omvandling som i hög grad påverkades av uranproduktionen. Fransmännen ansåg att Nigers uran var av geostrategisk betydelse, både för att säkra Frankrikes energiförsörjning och för dess potentiella användning i kärnvapen.¹⁷

Frankrike har varit inblandat i politiska intriger med statskupper, regelvidriga grundlagsändringar för att hålla kvar presidenter vid makten, korruption, stöd till autokrater för att upprätthålla sin makt över Västafrika.¹⁸ I Niger har Frankrike varit involverat i att tillsätta, avsätta och störta presidenter.

Professorn i statsvetenskap och Afrikakännaren Guy Martin menar exempelvis att det är svårt att förstå annat än att Frankrike var direkt inblandat i Urankuppen 1974 mot president Hamani Diori. Statskuppen genomfördes under de strandade förhandlingarna mellan Frankrike och de två uranrika länderna Niger och Gabon. Diori, som stred för högre uranpriser, störtades 72 timmar före återupptagandet av dessa trepartsförhandlingar och bara 48 timmar innan Diori skulle tala i FN:s generalförsamling om just den ojämlika råvaruhandeln.¹⁹

Även i den andra urankuppen 2010, när president Mamadou Tandja störtades, ska Frankrike ha deltagit. Under sin andra mandatperiod hamnade Tandja i konflikt med Frankrike när han öppnade upp landet för Kina och andra icke-västliga länder. Exempelvis avskaffade Tandja det franska monopolet på nigerianskt uran genom att öppna sektorn för utländsk konkurrens, särskilt kinesisk och kanadensisk. Genom CEDEAO och Nigeria satte Frankrike press på Tandja, som störtades av en grupp arméofficerare den 18 februari 2010.²⁰

Säkerhetsläget utlöste statskuppen

Det som nu utlöste eller snarare spädde på konfrontationerna i Västafrika med Frankrike är säkerhetsläget. Det stigande våldet har föranlett en stor kritik mot Frankrikes och det tio år långa internationella militära uppdragets bristande förmåga att ökad säkerheten i regionen. Gränsen mellan Niger, Mali och Burkina Faso är världens farligaste område just nu.²¹ Enligt Global Terrorism Index står regionen nu för hela 43 procent av dödsfallen i den globala terrorismen.

De senaste tio åren har Västafrika drabbats av brutalt våld och terrorattacker från islamiska extremistgrupper som al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) och Jihadister i MOJWA. ²²

De senaste tio åren har Västafrika drabbats av brutalt våld och terrorattacker från islamiska extremistgrupper. Västafrikaner menar att Frankrike, USA och EU bär skulden.

För västafrikaner bär Frankrike, USA och EU skuld för detta mycket allvarliga läge. När NATO, med Sveriges medverkan, gick in i Libyen 2011 och störtade Khadaffi fick al-Qaidaledda grupper som AQIM i stort sett fria händer i regionen.²³

Den franske professorn i Mellanösterstudier Jean-Pierre Filiu menar att AQIM allierade sig med både jihadister som krigade i Libyen och tuaregrebeller i norra Sahel som gjorde anspråk på territorier och ”balkanisera” Mali och Västafrika.²⁴

Fransk, EU:s och USA:s militära närvaro i Sahelregionen, och tio år med den fransk-ledda operationen Barkhane för att bekämpa jihadisterna, har inte stoppat terrororganisationerna från att få kontroll över delar av Niger och döda oskyldiga människor i byar.²⁵ Task Force Takuba, som ingår i operation Barkhane, kördes ut från Mali och Burkina Faso och flyttade till Niger, som nu varit USA:s viktigaste allierade i ”kampen mot terrorism” i regionen.

Det är en genomgående uppfattning i Västafrika att Väst inte kunnat uppfylla sitt uppdrag att skydda folken från de våldsbejakande grupperna. Det finns en stark opinion i Mali, Burkina Faso och Niger att Frankrike och dess allierade utrustar och finansierar terrorgrupperna och motarbetar de nationella arméerna för att fortsätta plundra naturtillgångar och skydda sina intressen.

Fransk dominans på dekis

Revolten mot Franceafrique är egentligen inte ny men har inte tidigare haft ett så brett genomslag. Frankrikes inflytande i sina tidigare afrikanska kolonier har ifrågasatts i årtionden. Genom åren har afrikanska ledare gjort uppror mot Franceafrique och västafrikanernas missnöje med den franska dominansen och nykolonialism har ökat alltmer. Frankrike och Västvärlden motarbetar en afrikansk utveckling, menar dem. Protester mot den sista ”kolonialvalutan” CFA och mot fransk militär närvaro, som uppfattas som ockupation, har intensifierats med åren.

Men det är inte förrän nu som revolten fått ett internationellt genombrott.

Frankrikes inflytande i sina tidigare afrikanska kolonier har ifrågasatts i årtionden. Men det är inte förrän nu som revolten fått ett internationellt genombrott.

En viktig förklaring är att det växt fram en medvetenhet bland folken och ledare om att skrota de koloniala banden och Franceafrique och omorientera relationerna med omvärlden med krav på respekt för ländernas suveränitet och frihet att göra egna strategiska val av internationella samarbetsparter.

I en analys från den brittiska militära tankesmedjan RUSI skriver Folahanmi Aina att det är Frankrike som bäddat väg för den senaste kuppvågen. Landets koloniala historia tillsammans med de senaste misslyckandena har fått Sahels befolkning att bli allt mer fientlig till den tidigare kolonialmakten.²⁶ Kuppmakarna har dragit nytta av detta och lyckats presentera sig för allmänheten som antikoloniala hjältar som står emot ett nykolonialt Frankrike och dess korrupta aktörer i lokala regeringar. Det är, menar Aina, förklaringen till folkmassornas välkomnade av militärstyren, med antifranska sånger i Mali, Burkina Faso, Tchad och nu senast i Niger.

Andra förklaringar till varför statskuppen i Niger och revolten i Västafrika uppmärksammas är den globala dynamiken som skakar den hittills rådande världsordningen. Västvärldens alltmer försvagade hegemoni i världen, och i synnerhet Frankrikes minskande makt och roll i Västafrika, utmanar de gamla koloniala mönstren. De västerländska stormakterna tvingas att antingen omförhandla sin närvaro eller att helt dra sig tillbaka från Västafrika. Även Sverige som tidigare hade ett bra rykte i Sahel har sedan svenska förband deltog i den fransk-ledda insatsen Task Force Takuba fått ta emot kritik i takt med uppdragets misslyckande.

Även Sverige som tidigare hade ett bra rykte i Sahel har sedan svenska förband deltog i den fransk-ledda insatsen Task Force Takuba fått ta emot kritik.

Frankrike har ombetts att lämna Niger och håller på att förlora inte bara kontrollen över sin gamla koloni utan också en viktig källa för råvaror. Nigers uran täcker cirka 17 procent av de franska kärnkraftverkens behov. Kärnkraft är särskilt viktigt för Frankrike, då det genererar kring 70 procent av landets elektricitet.²⁷ Dessutom äventyrar den regionala instabiliteten Nigerias planer på att utveckla en gasledning värd 13 miljarder USD som skulle göra det möjligt att exportera gas från Nigeria till EU, som är i stort behov av nya energikällor efter att ha kapat banden med Ryssland.²⁸ En långdragen konflikt kan också äventyra planerna på att göra Niger till en betydande oljeproducent och exportör. USA:s näst största militärbas i Afrika, som ligger i Niger med 1 000 USA-soldater utstationerade, är också ett frågetecken efter statskuppen. ²⁹

Framväxten av en multipolär värld ger Niger och Västafrika större förhandlingsutrymme för att befria sig från Frankrikes och Västvärldens kontroll och bygga upp nya relationer med omvärlden. Icke-västliga stormakter finner det lättare att ta sig in i en region som historiskt sett dominerats av väst. Exempelvis har Ryssland, Kina, Indien och Turkiet förstärkt sina relationer i Västafrika.

Den ryska närvaron har tre huvudsakliga mål: säkerhet, kommunikation och resursutvinning. ³⁰ På 1950–60 talet, under avkoloniseringen, var Sovjetunionen en viktig allierad av afrikanska länder men samarbetet avtog när Sovjetunionen upphörde. Ryssland har de senaste åren hjälpt Centralafrika, Mali och Burkina Faso att bekämpa jihadisterna och ta tillbaka landområden, något som Frankrike och USA misslyckats med. Ryssland utbildar de nationella arméerna och säljer militärutrustning vilket de hade förvägrats av Väst. Mali har ett samarbete med ryska säkerhetsföretaget Wagnergrupp för att bekämpa de islamistiska rebellerna.⁵ Ryssland har, till skillnad från gamla kolonialmakten Frankrike, inte blandat sig i ländernas inre angelägenheter. Detta har förstärkt banden mellan Ryssland och dessa länder.

Kina är en viktig ekonomisk partner och investeringspartner för Västafrika och har nu visat sin vilja att utöka sin militära närvaro i regionen. Turkiet exporterar militärutrustning som TB-2-drönare, och framstår alltmer som en viktig aktör i det regionala säkerhetslandskapet. Även Indien utökar stadigt sin närvaro i regionen.

Invasion och proxykrig

I luften finns hotet om en invasion av Niger, ledd av ett eller flera CEDEAO-länder men uppbackad av Frankrike och Västvärlden. Nigeria gav, via CEDEAO, militärjuntan ett ultimatum att lämna ifrån sig makten annars skulle ett militärt ingripande ske. Tidsfristen gick ut den 6 augusti men inget hände.

Många aktörer varnar för en militär intervention. Den tidigare senatorn Shehu Sani, med starkt inflytande i utrikesfrågor i Nigeria, varnar för att ett militärt ingripande i Niger kommer att uppfattas som en krigsförklaring och få allvarliga konsekvenser. Även om invasionen genomförs i CEDEAO:s namn kommer den att leda till ett krig mellan Nigeria och Niger eftersom det är Nigeria som i praktiken finansierar CEDEAO. Ett krig blir förödande för alla de som bor i de gränsande områden och för de 300 000 nigerianska flyktingar som flytt till Niger från terrorgrupperna, som Boko Haram.

Många aktörer varnar för en militär intervention. Även om invasionen genomförs i CEDEAO:s namn kommer den att leda till ett krig mellan Nigeria och Niger eftersom det är Nigeria som i praktiken finansierar CEDEAO.

Algeriets president, Abdelmadjid Tebboune, menar att ett militärt ingripande skulle kunna sätta hela Sahelregionen i brand och att Algeriet inte kommer att använda våld mot sina grannar.³¹ Parlamenten i CEDEAO-länder har röstat emot sanktioner och invasion. Även det civila samhället i Afrika, fackliga och religiösa organisationer har demonstrerat och uppmanat sina regeringar att inte starta krig. De befarar att sanktionerna och ett krig i regionen kommer att slå tillbaka ekonomiskt, socialt och politiskt på hela Sahel.

Afrikaexperten Olayinka Ajala menar att ett militärt ingripande kommer att splittra Västafrika i två krigförande allianser.³² Niger gränsar till sju länder i regionen, varav fyra är medlemmar i CEDEAO. Två, Mali och Burkina Faso, stödjer Niger. De två andra, Nigeria och Benin, är öppna för en intervention. Utanför CEDEAO har Tchad och Algeriet båda uteslutit att delta i någon militär aktion och Libyen har sina egna problem.³³

Ajala varnar för att det inte blir ett snabbt och effektivt ingripande som avslutas på en vecka. Det blir ett långt krig som kommer snabbt att breda ut sig till ett regionalt krig. Risken är också stor för att både Frankrike och USA på ena sidan och Ryssland på den andra går in i kriget och det förvandlats till ett proxykrig så som i Ukraina.

Risken är också stor för att både Frankrike och USA på ena sidan och Ryssland på den andra går in i kriget.

Den enda möjliga vägen ut från nuvarande läge är att omförhandla relationerna mellan Frankrike och Väst med Niger och Västafrika. Väst bör komma till insikt att Franceafrique är döende. Statskuppen i Niger är en konsekvens av Frankrikes och Västvärldens långa koloniala dominans i regionen. Jihadisternas frammarsch i regionen, och senare det uppenbara fiaskot med den fransk-ledda militära operationen, är också en konsekvens av västvärldens misslyckanden i Libyen och i regionen. Här kan Sverige spela en roll för att återställa förtroendet genom att visa gott exempel och återkalla alla sina militärer från Sahel-regionen.

Flera afrikanska länder kräver nu att Frankrikes status som s.k. pennhållare för resolutioner som rör Afrika i FN:s säkerhetsråd tas bort, eftersom Frankrike misstänks vara upphovsman till instabilitet och osäkerhet i Afrika. De ska inte ha bestämmanderätt i frågor som rör Afrika. ³⁴

Det krävs nya relationer som bygger på respekt av den nationella suveräniteten och på ett jämlikt politiskt och ekonomiskt samarbete. Väst bör låta afrikaner lösa sina problem själva och upphöra med paternalismen gentemot Afrika som varit ett kännetecken för koloniala relationer.