Hur kan man som gay stödja palestinierna? Att frågan kommer upp visar att Israels pinkwashing fungerat. I själva verket är verkligheten för homosexuella i Mellanöstern betydligt mer komplex än vad många tror – innan jag flyttade dit hade jag ingen aning om att det skulle vara möjligt att ha queera möten öppet. Visst finns förtryck, men solidaritet behöver inte innebära fullständig identifikation, skriver Fredrik Apollo Asplund.

Jag blev aktiv i Palestinarörelsen för ca 20 år sen. Mitt beslut kom av att jag läste en bok: den israeliska antisionistiska historikern Ilan Pappes bok: ”A history of modern Palestine”.¹ Innan tyckte jag som många andra som enbart lyssnade på västerländsk media, att det var ”komplicerat” och att ”något är fel men det finns ju två sidor”.

Boken blev mitt uppvaknande. En bok där när jag bara var halvvägs in i den la den ifrån mig och kokade av ilska. Jag skämdes. En skam och ilska över att jag blivit förd bakom ljuset, blivit ljugen för. Så efter det tog inte lång tid för mig att bli palestinaaktivist. Det var något självklart. En tragedi som världen hade låtit ske som jag med alla medel ville att folk skulle se så som jag hade fått se den. En orätt som skulle bli rätt. Att jag var bög var inget jag eller mina vänner i kampen tänkte på. Att jag var bög var inget som problematiserades eller skulle påpekas när jag hamnade i diskussion med proisraeler eller sionister.

Att jag var bög var på den tiden inget som problematiserades eller skulle påpekas när jag hamnade i diskussion med proisraeler eller sionister.

Mot slutet av 00-talet och början av 10-talet bodde jag från och till i Syrien och Libanon. Jag hade börjat studera arabiska och Mellanösternstudier i Stockholm och ville lära mig dialektal arabiska. Före kriget i Syrien så var städerna Beirut, Damaskus och Amman i Jordanien bara en två timmars taxiresa bort från varandra. Så det gick väldigt snabbt att få ett queert nätverk inte bara i Damaskus och Beirut utan även i Amman. Och med den bubblande aktivismen i regionen och den queera nyfikenheten att vilja lära känna och hälsa på varandra utökades mitt nätverk till Ramallah och Kairo.

Innan jag flyttade ner hade jag ingen aning om att det skulle vara möjligt att ha queera möten öppet på barer i Damaskus. Jag förstod att jag skulle dejta som vilken ny bög i vilken ”bögby” som helst i världen, men att det skulle finnas nätverk och en relativt avslappnad relation till det offentliga rummet var något som överraskade mig.

Jag förstod att jag skulle dejta som vilken ny bög i vilken bögby som helst i världen, men att det skulle finnas nätverk och en relativt avslappnad relation till det offentliga rummet var något som överraskade mig.

Det offentliga rummet var klubbar, barer, konstutställningar och andra kulturevent, och där var vi. Med vår historiskt nedärvda ”gaydar” var det inte svårt att förstå vilka vi var och att mötas. Det jag gjorde i New York när jag var 17 gjorde jag i Damaskus när jag var 36. I mina möten med queers från alla möjliga klasser kunde jag se att rädslan för makten fanns oftast bland arbetarklassen. Bögar som ville passera som straighta och var väldigt diskreta och som hade de inofficiella ”gay-badhusen” som sin frizon.

De som var aktivister var oftast från övre medelklassen. De som träffades runt universitet. Unga människor som hade det enklare att resa, att få stipendier att kunna plugga utomlands. Men som med allt kunde det vara precis tvärtom. Den arge fjollige fruktförsäljaren kunde ha högljudda fester i de offentliga parkerna med sina bögsystrar för han hade inget att förlora och ingen annanstans att ta vägen. Och den välbärgade bögen hade lyxen att diskret ha sina bögfester i sin egen lägenhet. Men generellt som i övriga delar av världen var aktivistkretsarna majoritetsmässigt fyllda med flator och transpersoner. Inget nytt. Så har det alltid sett ut. Det var ingen muskelbög som slängde första stenen vid baren Stonewall i New York 1969, när vår västerländska gayrevolution började.

Den arge fjollige fruktförsäljaren kunde ha högljudda fester i de offentliga parkerna med sina bögsystrar för han hade inget att förlora och ingen annanstans att ta vägen.

Så man kan säga att jag på sätt och vis var i en trygg queer bubbla i min vistelse i Mellanöstern. Jag lärde mig mycket om aktivism. En aktivism som sträckte sig längre än bara rätten att få gifta sig. Rätten att få leva ett drägligt liv. Rätten att få vara fri. En frihet som inte bara handlade om att vilja ha en prideparad utan frihet från apartheid. Vi var queers och vi var mot homofobi och ockupation. Vi var bögar, flator, trans, muslimer, kristna, ateister allt i en enda härlig röra.

Tillvaron i dessa nätverk var väl som när queer aktivism är som bäst. Det var fest, sex, flams men också mycket samtal om queeraktivism. Samtal om kolonialism, ockupation, apartheid, islamofobi och sexualitet. Detta gick hand i hand och var något självklart. Och självklart var Palestina en stor del av våra samtal.

Det var under tiotalet jag började märka en skillnad på retoriken från Israel och dess apologeter. Mer och mer började artiklar skrivas om det gayvänliga Israel mot det homofoba Palestina. Och kommentarer på nätet när jag postade kritik mot Israel följde nästan samma mönster. Kommentarer som ”de slänger bögar från hustak i Gaza”, ”du skulle bli dödad i Palestina”, ”de har Pride i Tel-Aviv” kom som om de följde ett manus. Som om min solidaritet för ett förtryckt folk och min avsky mot apartheid skulle dämpas för att de har prideparader i Israel.

Artiklar från Israel och västerländsk pro-israelisk media började mer och mer skriva om queers i Mellanöstern. Hur fria de var i Israel och hur ofria de var i de omkringliggande muslimska länderna
och framförallt i Palestina.

Artiklar från Israel och västerländsk pro- israelisk media började mer och mer skriva om queers i Mellanöstern. Hur fria de var i Israel och hur ofria de var i de omkringliggande ”muslimska” länderna och framförallt i Palestina. Skribenterna kunde känna empati för palestinierna men bara de queera som skulle räddas från det specifikt muslimska homofobiska förtrycket.

Och nu satt jag med mina queera vänner från den så kallade ofria delen av regionen och kunde samtala runt detta. Israel ville med stor trumma framstå som en gayhimmel samtidigt som de basunerade ut hur farligt och bakåtsträvande det var i Palestina. Att jag som bög skulle vara rädd för palestinier/araber för att jag skulle bli, mördad, hängd, slängd och bränd. Det var då jag lärde mig om ordet pinkwashing. Pinkwashing som i Israels fall handlar om att genom bl.a glättiga bilder på lättklädda bögar i Prideparader i Tel Aviv, artiklar om fest och bögstränder ska förhoppningsvis kunna tvätta bort det faktum att Israel är en ockupationsmakt och apartheidstat.

2010 skrev den amerikanska professorn i queer studies, Jasbir Puar, en artikel i the Guardian om fenomenet pinkwashing.² Denna artikel skrevs efter Israels attack mot Ship to Gaza som dödade nio personer. Hon skriver i artikeln hur denna pinkwashing är finansierad av den israeliska staten genom PR-byrån ”Brand Israel”. Kampanjer för att få Israel att framstå som en gay-vänlig, progressiv och modern stat är en stor del av maskineriet. Israel ska framstå som civiliserat medan palestinier är barbariska, djuriska, homofobiska, ociviliserade självmordsbombare. Ett gammalt kolonialt trick för att försvara sitt styre som en mur mot barbari och icke civilisation.

Denna och många andra artiklar på ämnet läste jag med mina vänner. Och i sann queer anda drev vi med
fenomenet. Jag skapade en karaktär av att vara en ”white saviour” och mina vänner varnade mig om att på efterfesten så skulle jag brännas på bål.

Jag vill inte pinkwasha varken Syrien, Libanon eller Jordanien. Alla tre länder har kvar sina fransk/brittiska antisodomitlagar. Och hemliga polisen raidade en hemlig gayklubb i Amman under tiden jag var där.

Jag vill inte ”pinkwasha” varken Syrien, Libanon eller Jordanien. Vissa av mina vänner var öppna för sina föräldrar, vissa inte. Vissa var väldigt diskreta, vissa inte. Alla tre länder har kvar sina fransk/brittiska antisodomit lagar. Och hemliga polisen raidade en hemlig gayklubb i Amman under tiden jag var där.
Men vi var ett community och många av oss intog barer och offentliga platser och vi var väldigt queera. Och jag fick väldigt mycket kärlek.

Men när jag kom hem till Sverige så kunde jag märka att propagandan funkade. Samtidigt som fler och fler bögar började prata om Israel som nästa spännande gaydestination gick SD runt och lobbade på gayklubbar för att queers skulle rösta på dem. SD som lovade att skydda dom från den specifikt muslimska homofobin. Och vid varje bombning av Gaza stegrades gaypropagandan som ett brev på posten. Fosforbomber varvades med bilder av snygga muskelbögar på Tel-Aviv Pride. Och Israels närvaro i olika Prides i Europa blev större och större.

Och här är vi nu. Snart tio månader in i Israels folkmord mot Gaza. I slutet av november postade IDF några bilder på soldater som mitt all förstörelse i Gaza stod med regnbågsflaggor, den ena med texten ”In the name of love”. Som den palestinska queeraktivisten Ghadir Shafie kommenterade med orden ”Pinkwashing på stereoider.” En helt absurd bild som går hand i hand med det absurda med sionism. En hjärntvätt och propaganda som mitt allt helvete framställs som absurd humor. Ingen komiker skulle kunna komma på något så galet.

För ja. Det ligger massor med bögar och queers i massgravar i detta nu i Gaza. Men det har inte blivit mördade av Hamas. De har blivit mördade av Israel. Där samma Ghadir Shafie påpekade på Katie Halper Show, en judisk antisionistisk pod från USA: ”Jag behöver inte räddas för att jag är queer – jag behöver räddas för att jag är palestinier.”

Och här är jag nu 20 år senare. Jag är fortfarande bög. Och jag älskar fortfarande Palestina. Det är min längsta kärleksrelation jag någonsin haft. Och mitt liv före uppvaknandet har tagit mig hit. Och gjort mig till den jag är. Gjort mig till vad jag står för.

Jag är fortfarande bög. Och jag älskar fortfarande Palestina. Det är min längsta kärleksrelation jag någonsin haft.

Jag kom ut som bög på 80-talet när vi queers dog som flugor i den fruktansvärda sjukdomen AIDS. Folk ville inte ta i oss. Folk ville inte se oss. Vi var inte människor. Så vi gick ut och skrek på gator och torg. Slängde kondomer med rödfärg på medecinföretag. Vi skrek ut vår ilska och vi gjorde oss synliga. Och när jag ser AIDS-aktivist organisation ”ACT-UP” i New York alliera sig med Palestina blir jag så stolt, så stolt. För det är den passionerade ilskan jag tar med mig när jag går ut på gator och torg idag under parollen ”Queers for Palestine” och skriker ”From the river to the sea”.

Jag behöver inte fullkomlig identifikation med någon eller något jag älskar. Fullkomlig identifikation är en lögn. Vi måste låta oss få vara fullkomligt annorlunda inför varandra och försöka älska varandra ändå. Min solidaritet och min kärlek går till mina queera syskon i Gaza. Min solidaritet och min kärlek går
till imamen/prästen som välsignar en död kropp i detta nu. Den går till alla barn i Gaza som mitt i allt helvete tar på sig en clownperuk och får sig själva och andra att skratta. Den går till alla mammor som håller tältet varmt. Och den går till alla pappor som ömt tvättar håret på sina barn mitt i all förstörelse.