Den haitiska revolutionen har blivit en förebild för socialister världen över. Men revolutionären Toussaint Lovertures ideal var i själva verket en stat byggd efter Napoleons ideal, skriver Carl Wilén.

Inte sällan verkar det som om samtida teoretiker och intellektuella inom vänstern är mer upptagna av marginalisering, avvikelse, underordning och exkludering än av frågan om vilka sociala grupper som är centrala i den rådande ordningen. Som Johan Söderberg visar i Kritik av underdog-metafysiken (Celanders förlag, 2022) går denna trend egentligen ända tillbaka till 1960-talet.¹ Idag inkarneras dessa trender i teoribildningar och begrepp som subalternitet, dekolonial teori, representation, epistemisk orättvisa, sårbarhet och sydlig eller sydländsk epistemologi.

Att som socialist vara intresserad av marginalisering, avvikelser och underordning kan naturligtvis vara såväl rimligt som befogat. Problemet är att dessa fenomen är förknippade med samhälleliga minoriteter, isolering, maktlöshet och oförmåga. På så vis faller frågan om storskalig social förändring rotad i en social rörelse som involverar en majoritet av ett samhälles medlemmar utanför den horisont inom vilken politisk analys och strategi får sin mening och betydelse.  

Från mitten av 1800-talet fram till 1960-talet hade frågan om vilka grupper som är centrala i den rådande ordningen en självklar status bland socialister. Skälet till detta intresse var enkelt, även om det uppenbarligen tål att upprepas: i nästa led kunde en diskussion föras om vilka sociala grupper som har den potentiella förmågan att utmana och till och med avskaffa den ordning som de utgör en central del av.  

Följderna av detta skifte från förmåga och makt till oförmåga och maktlöshet har blivit särskilt tydliga i den stora debatten om den haitiska revolutionen. Denna världshistoriska händelse utspelade sig i den franska slavkolonin Saint Domingue under slutet av 1700-talet. Den skiljer sig från de andra stora revolutionerna under denna tid – den amerikanska revolutionen 1776 och den franska revolutionen 1789 – genom att för första gången i historien varaktigt avskaffa slaveriet.

Haitis revolution skiljer sig från de andra stora revolutionerna under denna tid genom att för första gången i historien varaktigt avskaffa slaveriet.

Enligt den tongivande amerikanska historikern Samuel Moyn har den haitiska revolutionen under de senaste decennierna omvandlats till ”en prövosten för samtida tänkande”, en sådan händelse som var och en som gör anspråk på att säga något väsentligt om vår politiska och sociala samtid bör ha en informerad tolkning av.²

Om den haitiska revolutionen ska kunna bli en prövosten för socialister krävs emellertid ett paradigmskifte. Vi måste vi ta oss bortom alla de tolkningar som förvandlar den haitiska revolutionen till en revolution mot exkludering eller till ett fall av underordning. Istället bör vi rikta vår uppmärksamhet mot den revolutionära rörelsens förmåga att radikalt förändra samhället. Denna förmåga var en direkt konsekvens av att den haitiska revolutionen involverade en majoritet inom den utan jämförelse mest centrala sociala gruppen i Saint Domingue – de direkta producenterna inom den förslavade klassen.³

Produktion, klass och revolution 

Slaveriet avskaffades två gånger under den haitiska revolutionen: 1793 och 1804. Slavarna som ägdes av nordamerikanska slavägare fick vänta till 1865. ⁴ Slavarna som ägdes av franska slavägare fick, med undantag för tiden mellan ett första avskaffande under den jakobinska fasen av den franska revolutionen 1794 och Napoléon Bonapartes återinförande 1802, vänta till 1848.  

I den haitiska revolutionen avskaffades hudfärgsdiskriminering redan 1792 i april. Knappt ett och ett halvt år senare avskaffades slaveriet för första gången av två franska kommissionärer som stod inför valet att låta vad som strax innan det revolutionära utbrottet hade varit den mest vinstgenererande kolonin i världen förloras till inre eller yttre fiender. Det andra avskaffandet var en direkt följd av att Napoléon Bonaparte försökte återta kontrollen över den hett eftertraktade kolonin. Bonapartes drömmar gick i kras och Haitisk självständighet utropades för att slaveriet skulle förbli avskaffat.  

Gemensamt för dessa tre revolutionära vändpunkter – avskaffandet av hudfärgsdiskrimineringen 1792 och avskaffandet av slaveriet 1793 och 1804 – är att ingen av dem hade inträffat om inte stora delar av den förslavade klassen i Saint Domingue hade deltagit i ett självständigt organiserat uppror.  

I Saint Domingue levde före revolutionen omkring 465 000 slavar, varav en tredjedel var födda på kolonin. Den fria befolkningen bestod av personer som identifierades som vita och som gens de couleur libre.

Det var bland les gens de couleur libres som de allvarligaste revolutionära försöken inleddes i början av 1790-talet.

Den senare gruppen var en diskrimineringsgrundande rättslig kategori som förenade nyligen frigivna slavar med inflytelserika släkter som skickade sina söner till Paris för utbildning och ägde såväl slavar som mark; en fjärdedel av slavarna och en tredjedel av plantageegendomarna närmare bestämt. Därtill rekryterades den koloniala polisen i stort sett uteslutande från denna grupp. Även om les gens de couleur libres var diskriminerade och utsatta för orättvisor i kraft av att inte identifieras som vita saknade delar av denna grupp med andra ord inte inflytande.  

Det var bland les gens de couleur libres som de allvarligaste revolutionära försöken inleddes i början av 1790-talet. Kravet var jämlikhet inom den fria befolkningen. Det viktigaste argumentet var att det bara var denna grupp som kunde förhindra att den överväldigande majoriteten av Saint Domingues befolkning – den förslavade klassen – skulle resa sig mot sina ägare. Även om revolutionen för jämlikhet inom den fria befolkningen kvästes hann såväl vita som icke-vita slavägare beväpna sina egna slavar för sin sak, vilket snart skulle visa sig ödesdigert.  

I augusti 1791 inledde delar av den förslavade klassen i Saint Domingue en koordinerad och framgångsrik attack där plantager brändes ned och slavägare tvingades på flykt. Målet tycks ha varit att ta över huvudstaden Le Cap, där den koloniala och slavägande eliten fanns samlad. När hudfärgsdiskrimineringen avskaffades 1792 hade det viktigaste argumentet bland revolutionärerna som inte identifierades som vita fått en verklig materiell grund: slavupproret var ett högst reellt hot. På så vis tvingades de franska slavägarna att bortse från sin vita identifiering och gå med på att avskaffa hudfärgsdiskrimineringen för att kunna bevara slaveriet.  

När avskaffandet av hudfärgsdiskrimineringen skulle implementeras skickade den franska nationalförsamlingen två kommissionärer till Saint Domingue. Oavsett vad dessa kommissionärer innerst inne tyckte och tänkte – den ena av dem var en jakobin som tycks ha varit motståndare till slaveriet redan före revolutionens utbrott – var deras uppdrag att bevara slaveriet genom att avskaffa hudfärgsdiskrimineringen. Likväl blev de tvungna att avskaffa slaveriet för att vinna stöd av den förslavade klassens revolutionärer. Utan detta stöd hade Frankrike med stor sannolikhet förlorat Saint Domingue till franska slavägare som krävde självständighet eller till Spanien eller England som ockuperade olika delar av Saint Domingue.  

I samband med det slutgiltiga avskaffandet av slaveriet och den haitiska självständigheten år 1804 var det återigen den före detta förslavade klassen som fortsatte att göra motstånd mot Bonapartes styrkor och lade grunden för att avskaffandet av slaveriet skulle kunna skyddas genom Haitisk självständighet från Frankrike.  

Utan den förslavade klassens mobilisering och självständigt organiserade handlingar hade den haitiska revolutionen med stor sannolikhet antingen inte utvecklats till en revolution överhuvudtaget eller resulterat i liknande förändringar som den amerikanska revolutionen åstadkom, det vill säga självständighet och utvidgat slaveri.

Oavsett enskilda revolutionärers motiv står en sak klar: i kraft av att utgöra den utan motstycke mest centrala klassen i Saint Domingue förverkligade den förslavade klassen sin förmåga att få produktionen att stanna av och att handla gemensamt mot de härskande klasserna. En förutsättning för den framgångsrika mobiliseringen av den förslavade klassen var att existerande skillnader inom denna grupp – skillnaden mellan de som var födda i Saint Domingue och de som var födda på den afrikanska kontinenten samt kulturella, språkliga och religiösa skillnader – överskreds till fördel för gemensam organisering.

En förutsättning för den framgångsrika mobiliseringen av den förslavade klassen var att existerande skillnader inom denna grupp överskreds till fördel för gemensam organisering.

Det är denna förening och dessa handlingar av denna specifika sociala klass som förklarar varför anspråk och rättigheter utvidgades under den haitiska revolutionen. Ändå har den förslavade klassens centrala ställning som ekonomisk ryggrad i Saint Domingue fått stå åt sidan i debatten om den haitiska revolutionen under de senaste decennierna.  

Revolution mot exkludering  

I takt med ett snabbt växande intresse för slaveriets avskaffande runt millennieskiftet tog ett slags mainstreamtolkning av den haitiska revolutionen snart form, vilken har samlat omtalade teoretiker, historiker och vänsterintellektuella, som Robin Blackburn, Lynn Hunt, Laurent Dubois, Antonio Negri, Michael Hardt, Peter Hallward, Slavoj Žižek, Nick Nesbitt och Jessica Whyte.  

När mainstreamtolkningen ska klargöra den haitiska revolutionens differentia specifica – dess särskiljande kännetecken – har den framställt händelserna som resulterade i slaveriets avskaffande som en revolution mot exkludering som förverkligade universella ideal och därmed bidrog till demokratins och de mänskliga rättigheternas historia. Den haitiska revolutionen radikaliserade den franska revolutionen, vilken i sin tur redan hade radikaliserat den amerikanska revolutionen, som den brittiska marxisten och tidigare New Left Review-redaktören Robin Blackburn har hävdat. Ingen annan revolution under revolutionens tidsålder gick längre än den haitiska revolutionen vad gäller inkludering. I nästa led kan den haitiska revolutionens bindas samman med den samtida människorättsrörelsen, vilken mobiliserades alltmer framgångsrikt från slutet av 1970-talet och framåt, ledd av Amnesty International och otaliga icke-statliga aktörer (NGO:s).  

Om ”vi lever i en värld där demokratin inte tänks utesluta någon”, skrev den amerikanska historikern Laurent Dubois i samband med den haitiska revolutionens tvåhundraårsjubileum år 2004, ”beror det i icke ringa mån på de slavar i Saint-Domingue som genom sina handlingar visade att de mänskliga rättigheterna även omfattade dem”.⁵

Svarta förslavade revolutionärer som reser sig mot exkludering och förverkligar universella ideal var onekligen ett potent recept. Förutom att göra bruk av det verkningsfulla David-och-Goliat-narrativet verkade denna tolkning dessutom kunna rehabilitera en universalistisk politik i en tid då såväl marxismen som den franska revolutionen hade attackerats under flera decennier av akademiker och intellektuella som vände sig mot eurocentrism och stora berättelser om klass och revolution.  

Trots dessa fördelar skulle det inte dröja länge innan mainstreamtolkning började sättas i fråga.  

Tvivlets och underordningens lockelser 

Under senare år har nämligen ett växande antal bidrag till debatten om den haitiska revolutionen påpekat att den postrevolutionära staten och organisering av exportekonomin var militaristisk. Dessutom var den arbetslagstiftning som revolutionens ledare antog under och efter revolutionen inte bara auktoritär och despotisk, utan också mer eller mindre identisk med den som Napoléon Bonaparte gjorde bruk av för att få de före detta slavarna att producera exportprodukter.  

Den nya regeringen var inte bara auktoritär och despotisk, utan också mer eller mindre identisk med den som Napoléon Bonaparte gjorde bruk av för att få de före detta slavarna att producera exportprodukter. 

Längst bland företrädarna i denna skeptiska vändning har den fransk-karibiske historikern Phillipe Girard gått.⁶ Denne ägnar sig för närvarande åt att läxa upp alla de historiker, litteraturvetare, filosofer och vänsterintellektuella som firar slavarna i den haitiska revolutionen som förtryckta och exkluderade hjältar.  Särskild uppmärksamhet har Girard riktat mot Toussaint Louverture, den haitiska revolutionens viktigaste ledare. Louvertures förebild var enligt Girard inte upplysningen, utan den upplysta diktaturen; de republikanska principerna om frihet och jämlikhet gav han blott en läpparnas bekännelse. Omdömet om revolutionen som helhet är inte heller smickrande. Dess enda konstanta faktor var girighet, även om även andra dödssynder förekom, från lust till vrede och avund.  

Den skeptiska vändningen har onekligen komplicerat bilden av den haitiska revolutionen som ett brott med exkludering och ett bidrag till demokrati och rättigheter för alla som vänder sig till den haitiska revolutionen som en prövosten. Den allra senaste trenden i tolkningen av den haitiska revolutionen har emellertid kommit på en listig lösning. Den splittrar revolutionen i två delar och offrar det revolutionära ledarskapet till de skeptiska vargarna. Den revolutionära basen, vilken mestadels bestod av före detta slavar födda på den afrikanska kontinenten, kan därmed skyddas från kritik och omvandlas till den haitiska revolutionens egentliga hjältar.  

Denna underordnade grupp får i uppdrag att överskrida en paradox. Den ena sidan av paradoxen utgörs av de dominerades och underordnades längtan efter individuell och kollektiv autonomi, vari en ”annan universalism” kan observeras. Den andra sidan utgörs av militariseringen av staten och det påtvingade arbetet. De mest underordnade före detta slavarna strävade efter ”sann frihet” som var ”mer radikal än den frihet som erbjöds i 1801 års konstitution [vilken proklamerades av Toussaint Louerture]”.⁷

Den allra senaste trenden i tolkningen av den haitiska revolutionen har emellertid kommit på en listig lösning. Den splittrar revolutionen i två delar och offrar det revolutionära ledarskapet till de skeptiska vargarna. Den revolutionära basen kan därmed skyddas från kritik.

Allra längst i den här riktningen har den haitiske sociologen Jean Casimir gått.⁸ Casimir beskriver den afrikanskfödda massan av förslavade revolutionärer som “dekoloniala subjekt”, vilka representerar ”de dominerades motståndskultur” samtidigt som de bygger upp ett ”kontra-plantagesystem” mot ”kristendom, Eurocentrism, kapitalism, Väst, rasism, modernitet och kolonialism.” Förordet till Casimirs bok står den argentinska akademikern Walter Mignolo för, vilken är en förgrundsgestalt i den teoribildning som går under namnet dekolonial teori.  

Under kort tid har den haitiska revolutionen gått från att vara sällan omskriven och åsidosatt i forskningen till att ses som det främsta exemplet på en revolution mot exkludering och som ett betydelsefullt bidrag till människorättens och demokratins historia. Under lika kort tid ersattes bilden av inkludering och lovvärt bidrag till demokrati och rättigheter med våld och girighet, samtidigt som den alltmer populära idén om den haitiska revolutionen som det sanna haitiska folkets motstånd mot allt som är dåligt i världen växte fram, inklusive kristendom, kapitalism och modernitet. I inget av dessa fall lyfts den förslavade klassens centrala ställning i Saint Domingue fram som ett särskilt kännetecken för den haitiska revolutionen.  

Den haitiska revolutionen bortom idealisering och homogenisering  

I grund och botten förtjänar mainstreamtolkningen den skeptiska vändningen eftersom den stirrat sig blind på och alltför okritiskt accepterat bilden av den haitiska revolutionens brott med exkludering och bidrag till demokrati och rättigheter. Denna tolkning har i själva verket för egen maskin förberett en bördig jordmån för den skeptiska vändningens försök att göra den haitiska revolutionen irrelevant för vår samtid. Förutsättningen för att Girard och andra skeptiker ska kunna väcka bilden till liv av den haitiska revolutionens tvivelaktiga förhållande till upplysningen och den franska revolutionens värden till liv utgörs av föreställningen om att den haitiska revolutionen representerar ett särskilt slående exempel på en revolution mot exkludering. I ett andra steg kan sedan skeptikerna utan några större problem jämföra denna idealiserade bild med uppgifter från arkiven som vederlägger den.  

I det här sammanhanget lyckas inte den dekoloniala lösningen med något annat än att uppmuntra en ny omgång av skeptiska invändningar. Faktum är att sådana redan har börjat publiceras. Dessa invändningar går ut på att det naturligtvis finns exempel på rasifierat våld, despotiska handlingar och patriarkala strukturer även inom den mest underordnade delen av den förslavade klassen, vilket motsäger bilden av en annan universalism och sann frihet. Återigen har den haitiska revolutionen idealiserats, även om man i det här fallet avstår från revolutionens ledarskap genom att låta detta ingå i samma kategori som franska slavägare och olika koloniala intressen. 

Om vi i stället riktar ljuset mot den förslavade klassens centrala status i Saint Domingue är det inte nödvändigt att anta att den i sin helhet eller inom dess mest underordnade del är homogen i den meningen att man antar att varje individ som räknas till denna kategori var rena och fläckfria människorättsaktivister, demokratikämpar eller dekoloniala och subalterna subjekt som i kraft av sin underordning representerar ett motstånd mot allt som är dåligt. På så vis kan tre flugor slås i en smäll.  

Till att börja med förlorar de skeptiska invändningarna som gör den haitiska revolutionen irrelevant för vår samtid sin betydelse. Kritiken träffar inte längre sitt mål.   

Därtill undviks idealiseringen och homogeniseringen – den förslavade klassen som exkluderad eller underordnad i allmänhet – av den förslavade klassen. Oavsett om den haitiska revolutionen beskrivs i termer av exkludering eller underordning reduceras olika maktrelationer till ett horisontellt plan; kvinnors underordning, diskriminering på grund av hudfärg, religion eller kulturell tillhörighet och egendomslöshet likställs med slaveri.  Maktförhållanden med fullkomligt olikartade historier och egenskaper nivelleras, vilket osynliggör centrala skillnader. Denna nivellering utgör en politisk gest där samtliga exkluderade eller underordnade grupper tillskrivs en plats i periferin som de intar till följd av sin oförmåga, i motsats till den oförverkligade makt som den producerande klassen innehar genom att utgöra en centralsnarare än perifer social grupp. När de revolutionära före detta slavarna reduceras till en av många exkluderade grupper grumlas det faktum att de utgjorda själva ryggradeni Saint Domingue. Amnesty International utgör inte den ekonomiska ryggraden i de delar av världen där denna organisation är aktiv.  

Sist men inte minst öppnas en horisont inom vilken den haitiska revolutionen och vår samtid kan diskuteras utifrån frågor om politisk analys och strategi för storskalig social förändring. De befintliga analyserna av den haitiska revolutionen står handfallna inför ett av de svåraste problemen som vår samtid har att tackla: det faktum att utvecklingen mot ökad socio-ekonomisk jämlikhet bröts under 1970 och 1980-talen och har ersatts med en allt snabbare utveckling mot ojämlikhet.

De befintliga analyserna av den haitiska revolutionen står handfallna inför ett av de svåraste problemen som vår samtid har att tackla.

Denna utveckling är i sin tur relaterad till de ekonomiska krisernas återkomst under 1970-talet, vilka tydliggjorde att den relativt harmoniska period som följde efter andra världskriget – de så kallade rekordåren, the big boom, les trente glorieuses – hela tiden hade utgjort ett undantagstillstånd för kapitalismens normala krisbenägenhet.  

Även om det naturligtvis står var och en fritt att betrakta utvecklingen mot ökad ojämlikhet som exkludering och brist på universalism, erkännande och rättigheter, eller att se de dekoloniala och subalterna klassernas rena underordning som denna utvecklings främsta motgift, så verkar det ända vara det faktum att ett fåtal rika under kapitalismen dominerar en majoritet fattiga som utgör problemets kärna. Eller som den australienska rättsvetaren Susan Marks har uttryckt samma sak: mot bakgrund av frågan om ojämlikhet och ägande ligger svaret om huruvida mänskliga rättigheter och universalism är relevanta för det kommande århundradet inom spektrumet ”bara till en begränsad utsträckning” och ”nej”.⁹ Jag skulle säga att detsamma gäller underordning och marginalisering.  

Istället behövs en diskussion om hur existerande skillnader inom vår tids stora majoritet – arbetarklassen – kan överskridas för att dess förmåga till storskalig social förändring och maktövertagande ska kunna förverkligas. Det är i detta avseende som den haitiska revolutionen, inklusive dess brister och begränsningar, blir relevant som prövosten för socialister.