Lösningen på Palestinakonflikten är enkel. En demokratisk, sekulär stat för alla de människor som idag lever mellan Jordanfloden och Medelhavet enligt principen en person, en röst. En tvåstatslösning är däremot praktiskt omöjlig för båda staterna, leder till ökad upprustning och gör inte upp med principen om etnisk diskriminering. Så varför är världspolitikerna så ovilliga att diskutera enstatslösningen?

I den internationella debatten om det pågående folkmordet i Gaza har frågan om en enstatslösning negligerats. I synnerhet i Sverige har den närmast aldrig diskuterats.

Idén om enstatslösning är egentligen tämligen enkel. Den utgår ifrån den liberala tanken om en medborgare, en röst. Det är med andra ord samma idé som ligger till grund för alla politiska demokratier, dvs. att alla medborgare på en avgränsad geografisk plats åtnjuter samma medborgerliga rättigheter. När det gäller Palestina, skulle alla de människor som idag lever mellan Jordanfloden och Medelhavet omfattas av samma demokratiska stat. Hur en sådan stat kan se ut i praktiken återkommer jag till längre fram, men låt oss först titta på varför frågan i princip aldrig diskuteras.

När det gäller Palestina, skulle alla de människor som idag lever mellan Jordanfloden och Medelhavet omfattas av samma demokratiska stat.

Mot enstatslösning finns idén om tvåstatslösning, dvs. en judisk stat och en palestinsk stat. Såväl Ariel Sharon, Ehud Barak som George W. Bush och Donald Trump har varit anhängare av tvåstatslösning. PLO har länge stöttat tvåstatslösningen och även i ljuset av det pågående folkmordet i Gaza är organisationen öppen för idén.¹ FN:s generalsekreterare António Guterres försvarar tvåstatslösningen som ”enda vägen ur cykler av rädsla, hat och våld”.²

Även från vänsterhåll har tvåstatslösningen presenterats som det främsta tänkbara alternativet. Tongivande personligheter som Noam Chomsky, Norman Finkelstein och Michael Neumann har alla förespråkat idén. I och med det pågående folkmordet har dock många anhängare av tvåstatslösningen förklarat idén död, inte utifrån principiella skäl, utan som en följd av att Israel har gjort idén omöjlig.³

I Sverige har tvåstatslösningen brett stöd. Regeringen står bakom den och även Socialdemokraterna, vars hållning är följande: ”Israel och Palestina förtjänar båda att få leva i fred, sida vid sida, i två fria, livskraftiga och demokratiska stater.” Vänsterpartiets hållning är snarlik: ”Vi stödjer en tvåstatslösning där Israel drar sig tillbaka från ockuperade områden enligt 1967 års gränser, inklusive Östra Jerusalem. (…) Vi vill se en fri och demokratisk palestinsk stat upprättas i fredlig samexistens med Israel.”⁴

Idén om tvåstatslösning anses så självklar att varje avvikelse ses som dagdrömmeri i bästa fall eller, i värsta fall, brott mot grundläggande demokratiska principer.

I själva verket är det precis tvärtom. Tvåstatslösningen är med nödvändighet ett försvar av rasåtskillnad och rasdiskriminering.

I själva verket är det precis tvärtom. Tvåstatslösningen är med nödvändighet ett försvar av rasåtskillnad och rasdiskriminering. Israels grundlag deklarerar att staten Israel är judarnas historiska nation inom vilken ”de utövar sin naturliga, kulturella religiösa och historiska självbestämmande rätt.” En rättighet som ”exklusivt tillhör det judiska folket.”⁵ Lagen, Jewish Nation-State Law som röstades igenom 2018, mötte stark kritik och överklagades till högsta domstolen i Israel för att förklara den grundlagsvidrig så som varande diskriminerande mot alla icke-judar. Sommaren 2021 avvisades överklagan av högsta domstolen.⁶ Av rättens elva domare röstade George Karra, rättens enda arabiskspråkige domare, emot förslaget som diskriminerande.

Det vanligaste argumentet mot en enstatslösning är att Israel aldrig kommer att acceptera en demokratisk stat i området, då en sådan stat per definition inte skulle vara judisk. Invändningen är korrekt då Israel såväl de facto som de jure är en judisk stat, dvs. en stat exklusivt för judar.⁷ Medan en stat grundad i den politiska demokratin per definition är neutral gentemot medborgarnas diverse identiteter och historia, är en etnisk stat i sitt väsen diskriminerande mot ’de andra’. En stat grundad i den politiska demokratin är med andra ord, med nödvändighet den etniska statens förnekelse.

Medan en stat grundad i den politiska demokratin per definition är neutral gentemot medborgarnas diverse identiteter och historia, är en etnisk stat i sitt väsen diskriminerande mot de andra.

Intressant nog förs argumentet mot enstatslösning ofta från de som anser sig vara på palestiniernas sida. Men det vilar implicit på principen om ’Might makes Right’. Det är med andra ord Israel genom sitt våldskapacitet som sätter ramarna för vad som är politiskt möjligt.⁸

Det är ett besynnerligt argument. Alla de historiska framsteg mänskligheten har uppnått i alltifrån kampen mot slaveri, kampen för politisk demokrati och medborgerliga rättigheter, kvinnors frigörelse, kolonialismens avskaffande etc. har skett i en ojämlik värld. Om envåldshärskarna får bestämma den politiska horisonten är ingenting möjligt. Svårigheterna i kampen får med andra ord aldrig förlama oss så till den milda grad att vi inte ens kan föreställa oss en värld där palestinier och judar åtnjuter samma människovärde.

Men vänsterns försvar av en judisk stat tycks vila på andra premisser. Det är framförallt hotet om att bli anklagad för antisemitism och skuldkänslan över det vedervärdiga massmordet på judarna under nazismen som tystar många. I land efter land söker man nu dessutom kriminalisera antisionism och ett ifrågasättande av den judiska staten som antisemitism. Representationshuset i USA röstade i början av december förra året igenom ett lagförslag som ”likställer antisionism med antisemitism”.⁹ Frankrike var ännu tidigare med att kriminalisera antisionism.¹⁰ Även i Sverige har liknande tongångar hörts.

Det är värt att notera att FN:s generalförsamling i sin resolution 3379 den 10 november 1975 fördömde sionism som en form av rasism och rasdiskriminering.

Det är värt att notera att FN:s generalförsamling i sin resolution 3379 den 10 november 1975 fördömde sionism som ”en form av rasism och rasdiskriminering”, något som togs tillbaka 1991 i resolution 46/86 under påtryckningar från USA.¹¹

Enligt mig finns dock en annan viktig anledning till att man inom vänstern försvarar idén om vissa etniska stater, och det är den paternalism som genomsyrar synen på ’de andra’. Man förespråkar med andra ord en judisk eller kurdisk stat som en fundamental grupprättighet, men avfärdar frenetiskt den nationalromantiska idén om ett etniskt rent Sverige, Finland eller Frankrike, när dessa i själva verket är identiska med varandra.¹² Oavsett bakgrund och intention så är en etnisk stat per definition en antidemokratisk konstruktion, då en sådan stat definierar invånarna på grundval av deras ras/etniska tillhörighet.

Vänstern förespråkar med andra ord en judisk eller kurdisk stat som en fundamental grupprättighet, men avfärdar frenetiskt den nationalromantiska idén om ett etniskt rent Sverige.

Som vi såg tidigare avvisas enstatslösning av en mängd aktörer på den internationella arenan som praktiskt ogenomförbar, samtidigt som kritikerna menar att tvåstatslösning är praktiskt möjlig. Så låt oss titta på hur en sådan lösning kan se ut.

En rimlig tvåstatslösning kräver väldefinierade och tydliga gränser mellan Israel och Palestina. En sådan lösning skulle kräva att en halv miljon bosättare på Västbanken och Östra Jerusalem tvångsförflyttas och att Östra Jerusalem utropas till Palestinas huvudstad. Som suverän nationalstat har Palestina nu rätt att skaffa sig armé och ingå försvarsallianser med exempelvis Iran.

Idag är det grundvattnet på Västbanken som står för huvuddelen av Israels vattenförsörjning. Vid bildandet av en palestinsk stat kommer staten Israel behöva köpa sitt vatten på marknaden och kan inte längre stjäla det som idag. Den nybildade palestinska staten kommer dessutom att vara öppen för återvändo av samtliga flyktingar sedan den etniska utrensningen 1948 och deras barn och barnbarn. Den överbefolkade palestinska staten kan alltså inte förse Israel med något vatten.

Risken för väpnad konfrontation ökar nu, men en viktig skillnad mot dagens situation är att det i tvåstatsscenariot handlar om ett eventuellt krig mellan två suveräna stater med sina respektive allierade. Vidare kommer de palestinska medborgarna ha rätt till fri passage mellan Gazaremsan och Västbanken enligt Osloavtalet, vilket gör den israeliska kontrollen omöjlig. Bildandet av en suverän palestinsk stat avslutar dessutom den lukrativa affärsmöjligheten för vapenindustrin i väst att använda sig av Gazaremsan som ett laboratorium där olika vapen testas mot palestinier.

Bildandet av en suverän palestinsk stat avslutar dessutom den lukrativa affärsmöjligheten för vapenindustrin i väst att använda sig av Gazaremsan som ett laboratorium där olika vapen testas mot palestinier.

Staten Israel kan naturligtvis fortsätta med sin inbjudan till judar från världens alla hörn, men med den begränsningen att de nu får slåss om platsen inom de dragna gränserna. Man kan med andra ord inte längre plundra palestiniernas mark och dela ut den till bosättare. Bosättarledaren Daniella Weiss, känd som ’bosättarrörelsens mormor” förklarar för BBC: ”Jag har vänner i Tel Aviv som säger: glöm inte att paxa en strandnära tomt för mig i Gaza, för det är en vacker kust med härlig guldglimrande sand.”¹³ Hon förklarar för dem att kusttomterna redan är bortlovade. Det är inte första gången i historien folkmord visar sig vara en lönsam affär.

De tvångsförflyttade bosättarna som utgörs av de mest fanatiska religiösa fundamentalister har i årtionden strävat efter att med politiska medel annektera hela Palestina som delar av det heliga landet, kommer nu att utgöra ett allvarligt problem i ett Israel som redan lider av akut bostadsbrist.¹⁴

Är detta den praktiska lösningen som Israel och USA kommer att böja sig för? Skulle de israeler som idag lever efter västvärldens standard nöja sig med en vattenförsörjning som plågar stora delar av Mellanöstern? Skulle USA och Israel i godan ro acceptera en palestinsk armé som skapar allianser med Iran?

Sett i det ljuset inser man tämligen omgående att en tvåstatslösning egentligen är en eufemism för ett utplånat Palestina under totalkontroll av Israel.

Sett i det ljuset inser man tämligen omgående att en tvåstatslösning egentligen är en eufemism för ett utplånat Palestina under totalkontroll av Israel.

Alla dessa problem kommer naturligtvis att finnas även i en enstatslösning, men i en demokratisk stat måste man förhandla och kompromissa och det finns olika mekanismer för att minska de spänningar som uppstår, precis som i vilken annan demokrati som helst.

Hur blir det med ’judarnas bibliska rätt till sitt historiska land’? Kommer judar från hela världen att kunna göra aliya? Ja rimligtvis kommer samma princip gälla som i andra länder, dvs. den nybildade staten bestämmer kriterierna för migration till landet i enlighet med de internationella regelverken kring migration och granskar varje enskilt fall. Precis som i alla demokratier. Den viktigaste skillnaden mot dagens situation i Palestina-Israel är att ingen religiös grupp får en särställning, vilket också är i linje med hur en demokratisk liberal stat ska fungera.

Den liberala principen om medborgarskap utgår från att ingen folkgrupp – hur den än definieras – har exklusiv rätt till något land. Idén om medborgarskap, grundmurad i den politiska demokratin, bygger på premissen att varje människa har rätt till ett anständigt liv på jorden. Den rätten är inget smörgåsbord att välja ifrån efter behag. Man kan inte avvisa idén om Blut und Boden (blod och jord) inom nazismen men åberopa den för andra folkgrupper. Varken judar, palestinier, samer, kurder, svenskar eller några andra folkgrupper (religiösa eller sekulära) har ensamrätt till något land. Varje människa, oavsett historia och identitet har dock rätt till ett anständigt liv på jorden.

Det mest pressande just nu, bortsett från att fördöma det pågående folkmordet, är att Palestina inte får bli ett undantag från universella värden. Därför måste vi försvara den lösning som går ut på en stat som erkänner den liberala demokratins grundprincip; en medborgare, en röst.