Ett överflöd av QR-koder, men få artefakter och dålig översättning till engelska. Museiexperten Irmak Mertens besöker några svenska museum och undrar vart utställningarna tagit vägen.

Den som går in på ett svenskt museum undrar kanske: var finns samlingen? Och varför finns inga översättningar? För oss utlänningar som ännu inte kan svenska är det senare onekligen ett bekymmer, medan det förra tror jag är en fråga som överskrider språket och kan förbrylla besökare av alla bakgrunder.

Jag är museiforskare och har bott i Sverige sedan augusti 2024. Under den tiden har jag haft möjlighet att utforska flera museer i Stockholm. Även om det är omöjligt att utvärdera varje museum i Sverige, och även om jag är medveten om de utmaningar som curatorer står inför – såsom budgetbegränsningar och rumsliga begränsningar – har jag märkt två återkommande mönster hos de institutioner jag har besökt.

Den första relaterar till en brist på universell tillgänglighet som har att göra med flerspråkighet och de digitala praktikerna i ny museologi. Det andra gäller asymmetrierna i hur samlingar visas i utställningsutrymmet i förhållande till den verbala informationen som presenteras om dem.

Jag har besökt ett flertal utställningar på tre museer i Stockholm: Medelhavsmuseet, Etnografiska museet och Vikingamuseet. Tyvärr kändes mitt besök på några av dessa museer som att se en spännande film där hälften av scenerna saknades på grund av hack i undertexterna.

Tyvärr kändes mitt besök på några av dessa museer som att se en spännande film där hälften av scenerna saknades på grund av hack i undertexterna.

Låt oss börja med utställningen “Nakba: Palestinian Stories from 1948” (”Nakba: Palestinska berättelser från 1948”) på Medelhavsmuseet. En påminnelse om bräckligheten i begrepp som grannskap, hemland och familj. I dessa turbulenta tider är dessa föreställningar ömtåligare än vi kan föreställa oss. Utställningen talade, i sin essens, helt för sig själv – dess relevans var obestridlig.

Ändå kantades min upplevelse av en känsla av besvikelse när jag kom in i den lilla utställningshallen och fick veta att den muntliga informationen endast var tillgänglig på svenska och arabiska. Med tanke på att Medelhavsmuseets webbplats hade erbjudit engelska översättningar på utställningssidan kände jag mig något vilseledd. Ännu mer förbryllande var den inledande texten, som kom med en QR-kod som ledde till ljudversioner av videoinstallationens berättelser – återigen – endast på svenska och arabiska. Jag fick välja mellan att antingen förlita mig på Google Translate för varje skrivet stycke eller engagera mig i vad Mieke Bal kan skulle kunna kalla en “metaforisk läsning”, där en besökare tolkar hela utställningen paradigmatiskt, gör symboliska associationer till det visuella materialet samtidigt som hen bortser från språkliga element avsedda att åtfölja dem.¹

Med tanke på utställningens relativt hanterliga storlek valde jag det förstnämnda. Men när jag skulle titta på videoinstallationen – som innehöll vittnesmål från palestinier som, i museets tolkning, ”drevs i exil” – fann jag mig än en gång oförmögen att komma åt de engelska versionerna av berättelserna.² Även om berättelserna, samlade av Bernt Hermele och med svenskt tal av Svenska Turnéteatern, utan tvekan var spännande, hade jag inget annat val än att läsa översättningarna på papper. På sätt och vis blev jag helt frånkopplad från videon och utställningen och fokuserade istället på texten under vad som kändes som en evighet. Jag kanske borde vara tacksam för detta, eftersom det erbjöd ett meditativt ögonblick för att reflektera över den katastrof som palestinierna kallar Nakba, som utspelar sig i utrymmet mellan mina ögon, mitt sinne och de vita sidorna framför mig. Men jag kan ändå inte låta bli att undra: varför besöker jag ett museum om jag i slutändan tvingas vända mig bort från själva museet och engagera mig i en sida eller skärm, något jag lätt skulle kunna göra hemma? Faktum är att jag ställdes inför samma fråga på de flesta museer i Sverige: vad gör jag här?

Faktum är att jag ställdes inför samma fråga på de flesta museer i Sverige: vad gör jag här?

På andra sidan Nakbautställningen kan man också besöka utställningen “Judarna i Egypten”. Sammanställningen av dessa två utställningar – den ena som fångar palestiniernas kulturella arv och svåra situation 1948, och den andra som krönika över den rika historien och utvisningen av Egyptens judar på 1950-talet – påminner oss om att kampen för ett hem överskrider gränser, tro och historia.

Rumsligt sett tycker jag att det är mycket meningsfullt att båda grupperna delar samma museiutrymme och deltar i en tyst förhandling som understryker deras gemensamma mänsklighet. I en värld splittrad av våld och söndring uppmanar dessa berättelser oss att erkänna de band som binder oss över olikheter och avvisa alla former av förtryck, vilket kräver ett kollektivt engagemang för fred och medkänsla framför allt.

Trots detta fortsatte min språkliga kamp. Etiketterna och de informativa panelerna i denna utställning verkade till största delen vara på svenska. Som jag tidigare nämnde förstår jag att curatorer ofta kämpar med utmaningen att balansera informationstätheten i utställningar, och strävar efter att inte överväldiga besökarna med alltför stora mängder skriven text. Det som dock slog mig som ironiskt var ineffektiviteten i hur utrymmet utnyttjades på informationspanelerna.

De flesta skyltar var oproportionerligt stora, med ett kort stycke på svenska, och lämnade gott om tomt utrymme; ett utrymme som lätt hade kunnat rymma engelska eller till och med ett tredje språk.

De flesta var oproportionerligt stora, med ett kort stycke på svenska, och lämnade gott om tomt utrymme; ett utrymme som lätt hade kunnat rymma engelska eller till och med ett tredje språk. För inspiration för sådan praxis behöver man inte gå långt: de flesta museer i Finland, till exempel Nationalmuseet, integrerar sömlöst finska, svenska och engelska, medan de flesta museer i Estland anger estniska, engelska och ryska översättningar med lätthet, allt utan att överväldigande besökarnas upplevelse.

Till utställningens och museets förtjänst innehöll några paneler engelska översättningar, och jag snubblade senare över en hög med papper som innehöll engelska versioner av de svenska texterna.

Ändå var upplevelsen dissociativ. Ungefär som den tidigare utställningen jag besökte fann jag mig själv fördjupad i vad som kändes som en bok om utställningen snarare än själva utställningen. När jag satt på en stol, begravd under dessa papper, blev jag avskild och desorienterad, helt frånkopplad från föremålen som visades runt mig.

En liknande upplevelse väntade mig vid den tredje utställningen på Medelhavsmuséet jag besökte, “Habibi – The Revolutions of Love”, där nästan all information på engelska gömdes bakom en QR-kod. Detta växande beroende av QR-koder verkar ta över, och det är särskilt tydligt på Etnografiska museet.

Ta ¡Viva México!-utställningen, till exempel: om man inte talar svenska eller spanska är ens enda alternativ att vara klistrad vid telefonen, och skanna koder.

Ta “¡Viva México!”-utställningen, till exempel: om man inte talar svenska eller spanska är ens enda alternativ att vara klistrad vid telefonen, och skanna koder för att få tillgång till grundläggande information på engelska. Som tur är förstår jag spanska, men min vän som också var en utlänning som jag, och inte heller så sugen på att skanna QR-koder, hade stora svårigheter. Detta får mig också att tänka på Canadian Museum of History (Kanadensiska historiska museet), där inhemska språk som Algonquin (Anishinabemowin), Inuktitut och Michif Cree ingår.³ Michaela Wolf, en känd forskare inom översättningssociologi och postkolonial översättning, kommenterade detta vackert som en “inbjudan” att engagera sig. På samma sätt kan införlivandet av arabiska i Nakbautställningen ses som en uppmaning till handling, att skapa ett utrymme där museet inte bara talar för den kulturella, etniska, religiösa, och geografiska “andra”, utan, avgörande, också lyssna.

Jag är dock inte helt övertygad om att införliva spanska i “¡Viva México!” fungerar som en uppmaning till handling, särskilt med tanke på utställningens tydliga fokus på Mexicos koloniala förflutna. I detta sammanhang kunde det ha varit ett mer aktivistiskt val att använda språk som Nahuatl, Yucatec, Maya eller Mixtec. Hur som helst hade denna ”inbjudan att engagera sig” varit otänkbar för bara några årtionden sedan. Som Anthony Alan Shelton formulerar, gör svenska museer ett ärligt menat försök att utplåna de “tidigare helgade ämnesgränserna” och “revidera arbetsrelationer med ursprungssamhällen”.⁴

Det är inte bara svenska museer som verkar förälskade i QR-koder. Under ett besök nyligen på Vikingamuseet Haithabu i Busdorf, Tyskland, märkte jag samma stora förtroende för QR-koder för att få tillgång till information i den utställning som endast var på tyska.

Jag kanske inte borde klaga för mycket, åtminstone tillåter dessa museer fortfarande en viss nivå av mänsklig interaktion. I Turkiet, till exempel, kan man inte ens beställa en kopp te nuförtiden utan att skanna en QR-kod. Globalt sett verkar det som om vi blir mer bundna till våra mobila enheter, och denna förändring skapar konsekvenser. Dessa metoder slutar ofta med att stora grupper av människor utesluts: äldre besökare, de som inte är bekanta med mobilteknik, de med föråldrade telefoner, de som föredrar att inte leva klistrade vid sina skärmar, eller till och med de som råtts att lämna sina väskor i förvaringsskåp.

Min kritik av QR-kodernas hegemoni betyder dock inte att det saknas information på svenska museer. Tvärtom är väggarna ofta sprängfyllda av textsidor, medan artefakterna i sig verkar få till antalet.

Min kritik av QR-kodernas hegemoni betyder dock inte att det saknas information på svenska museer. Tvärtom är väggarna ofta sprängfyllda av textsidor, medan artefakterna i sig verkar få till antalet – en absurd obalans som förvränger själva essensen av vad ett museum ska vara. Hjärtat i museiupplevelsen ligger trots allt i att möta samlingen genom utställningens lins. Museer samlar in, bevarar och visar artefakter (med några få undantag, som Word Museum i Ankara, där det inte finns någon påtaglig samling, istället visas det turkiska språkets ord).

Men på många svenska museer jag har besökt hittills har jag stött på något jag aldrig sett förut, inte bara som museispecialist utan också som ivrig museibesökare sedan barnsben: en absurd asymmetri i förhållandet verbalt-visuellt. Antalet artefakter som visas är slående begränsat, ersatt av hundratals sidor med text som fyller museets väggar. Ta till exempel “Yokai”-utställningen på Etnografiska (som lyckligtvis hade engelska översättningar). Jag kände mig själv överväldigad av antalet textmassor som behövdes bara för att gå från ett litet skåp till ett annat. Är det inte själva föremålen – deras taktila närvaro, deras berättelser – som borde vara showens sanna stjärnor?

Men så precis när jag skulle gå, snubblade jag över något spännande: Magasinet! Jag kunde inte låta bli att undra: om de har en så omfattande samling, varför visas den inte i utställningarna?

Detsamma gäller de andra utställningarna som Etnografiska stod värd för. Men så precis när jag skulle gå, snubblade jag över något spännande: Magasinet! Förrådet som de stolt kallar en ”etnografisk skattkammare” med ”hundratusentals artefakter”. Jag kunde inte låta bli att undra: om de har en så omfattande samling, varför visas den inte i utställningarna, som istället verkar fyllda med bakgrundsbilder, foton, videor och, naturligtvis, oändliga sidor med text?

På ett sätt verkar de anstränga sig för att svara på detta dilemma. Till exempel förklarar skåpet C07 att textilier är ömtåliga och måste förvaras i mörker, men de ville ändå visa några stycken. Jag tyckte det var roligt, med tanke på att belysningen i det här rummet var till synes identisk med resten av utställningshallarna. Jag kunde inte sluta tänka: om föremålen kan tas med hela den här vägen och visas här, varför inte flytta dem några meter längre in i huvudutställningarna? Ja, nu vet jag i alla fall att Etnografiska museet har en samling.

Men hur är det med Vikingamuseet i Stockholm? En charmig plats med vänliga guider och en rolig tur som väntar i slutet – perfekt för barn. Jag har faktiskt inget dåligt att säga om den guidade turen. Vad gäller själva museet, så kan jag säga att trots dess ringa storlek dröjde jag kvar i timtal, och gissa vad jag gjorde? Inte gå vilse i deras förtrollande samling som man kunde ha hoppats, utan, mycket riktigt – att läsa. I slutet av mitt besök kände jag mig som om jag hade läst en hel bok om vikingar, snarare än att uppleva ett museum. Det här är inte vad jag söker på ett museum: ett besök ska fördjupa en i samlingen, inte överväldiga en med text.

I slutet av mitt besök kände jag mig som om jag hade läst en hel bok om vikingar, snarare än att uppleva ett museum.

Samma problem uppstår i Etnografiskas “¡Viva México!”-utställning. Medan vissa föremål visades med kommentarer från sina skapare, som Anabelí D González, och andra inkluderade detaljer som plats och ursprungstid, förklarades de flesta artefakter enbart genom deras funktion eller symboliska betydelse. Ursprunget, skaparna, eller till och med om de var original eller repliker, förblev oklart. På båda museerna var jag faktiskt osäker på om jag tittade på repliker eller original.

Utöver de begränsningar som jag redan har beskrivit, finns också frågan om den rumsliga kopplingen mellan skärmen (om man bestämmer sig för att förlita sig på QR-koderna) och själva det fysiska utställningsutrymmet. På de museer jag har besökt är utställningshallarna designade för att kunna roama fritt; besökare dirigeras inte längs en föreskriven väg, och det finns ingen bestämd ordning på displayerna. Detta möjliggör ett inslag av personligt val: besökare kan följa olika vägar genom utställningarna och behöver inte återvända till startpunkten för att fortsätta.

“Vad är poängen med att diskutera rumsliga arrangemang om du är fokuserad på att komma åt information via en mobilskärm?” frågar någon kanske. Svaret är enkelt: kunskapsöverföringen är intimt knuten till utställningsutrymmets layout och organisation. John Peponis och Jenny Hedin skriver i sin insiktsfulla artikel “The Layout Theories in the Natural History Museum” att ju mer strukturerat rummet är – i betydelsen att det finns en förutbestämd väg och en ordnad sekvens av visningar – desto mer didaktisk blir utställningen.⁵

Ju mer strukturerat rummet är – i betydelsen att det finns en förutbestämd väg och en ordnad sekvens av visningar – desto mer didaktisk blir utställningen.

När en utställning tvärtom har en större grad av entropi, som tillåter besöksdrivna vägar, öppnar den upp utrymmet för en mer personlig upplevelse. Det är här frånkopplingen uppstår: medan utställningsdesignen uppmuntrar rörelsefrihet måste vi samtidigt gå klistrade vid våra skärmar, vilket skapar en stel, välorganiserad syntax.

Enligt min åsikt skapar detta en tydlig konflikt mellan friheten att utforska det fysiska rummet i ens egen takt och den strikta, förinställda strukturen hos den digitala informationen på din skärm, vilket gör det svårare att njuta av en smidig och naturlig museiupplevelse. Om museer strävar efter att ta till sig dessa metoder, bör de prioritera att förbättra, snarare än att ersätta, besökarupplevelsen. Istället för att låsa in viktig information bakom skärmarnas barriär kan det innebära att man erbjuder extra detaljer via digitala kanaler endast när besökarna aktivt väljer att söka upp dem. Ett lysande exempel på detta tillvägagångssätt är Estlands mobilapp NUMU, som används av Adamson-Eric Museum och Estonian Open Air Museum. Den erbjuder extra information, inte den nödvändiga.

Det enda museum där jag inte stött på dessa problem var Gamla Uppsala museum.

Jag har besökt fler museer än de som diskuteras här, men det enda där jag inte stött på dessa problem var Gamla Uppsala museum. Det ger en mycket bättre balans mellan det verbala-visuella förhållandet, presenterar en till synes rikare samling samtidigt som den ger nödvändig information utan att överväldiga besökarna genom att få dem att känna att de läser en tjock bok. Och bäst av allt: de tvingar en inte att stirra på en skärm. Dessutom är byggnadens utsida och insida fint harmoniserade.

Läsaren kanske tycker att jag försöker äta kakan och ha den kvar: jag klagar på brist på information på engelska och på ett överflöd av text. Men paradoxen ligger i det faktum att museer, institutioner som traditionellt definieras av sina samlingar, alltmer belastas av ett beroende av digitala verktyg och textberättelser som frigör oss från själva essensen av det som gör dem unika: mötet med artefakten, objektet som överbryggar tid, kultur och mänsklighet. Även om teknik och språktillgänglighet är avgörande för att bredda ett museums räckvidd, bör de aldrig överskugga den intima upplevelsen. Detta tror jag att svenska museer måste fundera över.

Artikeln är en originalartikel för Parabol, skriven på engelska. Översättning: Charlotte Brandin