Mats Alexandersson svarar Stefan Arvidsson: vänsterns nya partiprogram andas inte alls självförtroende. Snarare är det en reträtt från vänsterns paradfrågor socialism och klimatpolitik. I själva verket är det exakt samma politik som Reformisternas.

I maj i år ska Vänsterpartiet ha sin kongress. I sitt förslag till partiprogram, som går att ladda ner från Vänsterpartiets hemsida, går programkommissionen på de första 20 sidorna igenom en sorts analys av hur de ser på klassamhället och kapitalet.¹ Bland annat vill kommissionen ge socialismen ett självförtroende.

Här finns flera beskrivningar som de flesta människor på vänsterkanten kan hålla med om på ett sorts vardagligt plan. Man skriver att politiska motsättningar handlar om intressekonflikter mellan alla oss som arbetar. Ägandeformen bygger på vinstmaximering. Hög arbetslöshet är ett ofattbart slöseri. Ett samhälle med djupa klasskillnader kommer inte att hänga ihop. Kapitalets ideologiska behov handlar därför till stor del om att undvika konstruktiva, demokratiska processer. Kvinnor är strukturellt underordnade. Klassamhället förstärker könsmaktsordningen. Vidare tar man upp ekologiska kriser, en ojämlik värld, rasism och auktoritära högerkrafter.

Förvirring eller självförtroende

Kommentarerna har heller inte låtit vänta på sig. Stefan Arvidsson verkar känna tröst i språket från Vänsterpartiets programkommission i sin recension här i Parabol nummer 4 från förra året.

Som kunnig professor rättar han krian från ambitiösa studenter och håller med om att ”klasskamp eller patriarkat kan sannerligen stöta bort icke invigda”. Genom att sudda bort ett av den anti-kapitalistiska vänsterns centrala begrepp finner han ”en ton av självsäker förtröstan som vänstern länge saknat.” Domen från Arvidsson är att det nya programmet ”med sitt enkla språk och sina rimliga resonemang är en efterlängtad antidot mot överspänd anti-politik och glåmig defaitism.”

En mer kritisk kommentarer har varit Göran Therborn som i Tidskrift för samhällsanalys förra året skrev ”Två andra socialdemokratiska förhållningssätt går att hitta inom dagens vänster. Ett representeras av det svenska Vänsterpartiets nya ledare, Nooshi Dadgostar, som är född i Sverige och vars föräldrar är progressiva iranska flyktingar. Hon har fokuserat på att göra anspråk på arvet efter efterkrigstidens socialdemokrati, samtidigt som hon har tagit avstånd från sitt partis kommunistiska rötter. Hon formades ideologiskt i partiets radikala ungdomsförbund men verkar nu ha blivit så socialdemokratiserad att hon helt har glömt bort det.

När hon i en tv-intervju fick frågan om sitt partis uttalade åtagande att verka för ’ett klasslöst samhälle’ och ’avskaffandet av kapitalismen’ blev hon helt mållös och till synes oförmögen att klargöra skillnaden mellan marxistiska och stalinistiska uppfattningar om kommunismen.

När hon i en tv-intervju fick frågan om sitt partis uttalade åtagande att verka för ’ett klasslöst samhälle’ och ’avskaffandet av kapitalismen’ blev hon helt mållös och till synes oförmögen att klargöra skillnaden mellan marxistiska och stalinistiska uppfattningar om kommunismen. I stället undvek hon frågan och återupprepade sitt stöd till välfärdsstaten och mänskliga rättigheter.”²

Att partiordföranden inte vet om hon är socialist eller inte har också kommenterats av den numera uteslutna medlemmen Björn Alling, också i Parabol: ”Det blev uppenbart för kretsen kring Dadgostar att ett nytt partiprogram behövde komma på plats, utan krav på kapitalismens avskaffande eller andra frågor som upprör i borgerlig media.” samt också ”Vänsterpartiet har sedan 2019, och förstärkt under Nooshi Dadgostars ledarskap, tagit tydliga steg åt höger bort från en radikal systemkritisk position. … Om programkommissionens förslag på nytt partiprogram antas av kongressen kommer denna högervridning att fullbordas. Det blir då en bekräftelse på blankt papper att Vänsterpartiets tid som socialistiskt parti är slut. Kongressen i maj 2024 blir den viktigaste i partiet på 100 år.”

Vänsterpartiets tid som socialistiskt parti kan alltså ta slut i år om man ska tro kritikerna. Vilket självförtroende kommer socialisterna att få av detta?

Nerväxt eller Green New Deal

En allvarlig brist hos programkommissionen är att den inte säger speciellt mycket om en av nutidens viktigaste frågor, nämligen den globala klimatförändringen. I förslaget till nytt partiprogram skriver programkommissionen en hel del om kapitalets slösaktiga sidor och rundar av med den rätt passiva skrivningen: ”Klimatkrisen är ett historiskt formativt ögonblick där vi kan välja nya, bättre sätt att organisera samhället. Vi behöver alla vara beredda att lyssna på forskningen och svara med genomtänkta förslag i rätt skala.” Tyvärr mycket ängsligt och passivt istället för en uttalad vilja att leda människor mot en bättre värld.

Tyvärr mycket ängsligt och passivt istället för en uttalad vilja att leda människor mot en bättre värld.

Bara för att skapa perspektiv på frågans vikt och jämföra ängsligheten samt ange rätt skala kan man citera Greta Thunberg i Klimatboken: ”Om jordens historia skulle översättas till ett tidsspann av ett år, så skulle den industriella revolutionen ha inträffat ungefär en och en halv sekund före midnatt, på nyårsafton. Sedan början av den mänskliga civilisationen har vi huggit ner hälften av alla träd i världen, utplånat mer än två tredjedelar av alla vilda djur, fyllt haven med skräp och initierat ett potentiellt massutdöende och en klimatkatastrof. Vi har destabiliserat de livsbärande system som vi alla är beroende av. Med andra ord, vi håller på att såga av den gren vi sitter på… De här frågorna är så svartvita som de kan bli. När det kommer till klimat- och miljökrisen så har vi otvetydiga bevis på behovet av drastisk förändring. Problemet är att dessa bevis befinner sig på en kollisionskurs med våra nuvarande ekonomiska system och den livsstil som många i Globala Nord anser är rätt.”³

Internationellt pågår samtidigt en mycket intressant diskussion om hur den antikapitalistiska vänstern ska formera en klimatpolitik som går hand i hand med övriga frågor om demokrati och ett post-kapitalistiskt samhälle. Den diskussionen har inte satt några större spår i förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet.

Den ena sidan i diskussionen, vars resonemang ligger nära Greta Thunbergs, representeras idag av begreppet ”nerväxt” (degrowth). I sin bok ”Marx in the Anthropocene”⁴ argumenterar den japanska marxisten Kohei Saito för att nerväxten är den enda vägen till en verkligt hållbar framtid och därmed ett ledande argument för socialismen. Han baserar sitt resonemang på en analys av Karl Marx arbeten under den sista tiden i hans liv. Saito menar att Marx teorier om kapitalismen och ekologi ger dagens vänster en stark teoretisk grund för nerväxt. Kapitalismen skapar genom sin strävan efter oändlig tillväxt en konflikt med naturens begränsade resurser. Denna sträva är det som leder till de nuvarande klimatförändringarna, utarmningen av naturresurserna och andra ekologiska kriser.

Saito hävdar också att Marx teorier om arbete, värde och alienation ger en stark teoretisk grund för nerväxt. I Kapitalets första bok beskriver Marx problemet med jordens utarmning. Marx var inspirerad av den tidens vetenskap där den tyske kemisten Justus von Liebig visade att jordens näring är ändlig och att den ersätts väldigt långsamt.

Marx var inspirerad av den tidens vetenskap där den tyske kemisten Justus von Liebig visade att jordens näring är ändlig och att den ersätts väldigt långsamt.

Marx påpekar redan i Kapitalet något som idag skulle kunna beskriva som ”peak phosphorus”, det vill säga det faktum att det viktigaste ämnet i konstgödsel, fosfor är en ändlig resurs och de mest lättillgängliga reserverna håller på att ta slut. Samtidigt ökar den globala befolkningen och det leder till en ökad efterfrågan på mat, vilket i sin tur ökar efterfrågan på fosfor. Det finns alltså en växande oro för att den kan göra det i framtiden. Samtidigt som klimatutsläppen i rask takt dödar pollinerare, som också riskerar skördarna av mat i framtiden.

Hur mycket journalisterna på DN än önskar, är denna diskussion inte en fråga om renlärighet eller att förklara trohet mot Marx eviga lära, utan en högst levande motsättning inom kapitalismen, som utvecklats så långt att den kan hota hela mänsklighetens överlevnad.

Klimatförändringen som klasskamp

Den andra sidan av vänsterns klimatdiskussion skulle kunna representeras av den amerikanske marxisten Matthew T. Huber med sin bok Climate Change as Class War.⁵

Huber är mer traditionell i sin argumentation då han ser en socialistisk revolution som den enda slutgiltiga lösningen för att lyckas hantera klimatförändringarna. Med det menar han en ekonomi som prioriterar mänskliga behov och ekologisk hållbarhet istället för maximal profit. Som exempel anger Huber gratis allmännyttiga bostäder som integrerar gröna bostäders byggmetoder med billigare värme- och elräkningar för invånare. Gratis kollektivtrafik som fungerar skulle kunna minska överdriven tillit till bilar och andra privatiserade transportsätt. Och även om det är lätt att hålla med om att “hälsovård är en mänsklig rättighet”, är det etiskt absolut nödvändigt att vi också erkänner mat och energi som mänskliga rättigheter.

Huber är mer traditionell i sin argumentation då han ser en socialistisk revolution som den enda
slutgiltiga lösningen för att lyckas hantera klimatförändringarna. Med det menar han en ekonomi
som prioriterar mänskliga behov och ekologisk hållbarhet istället för maximal profit.

Rent produktionstekniskt är Hubers förslag inte några utopier. Ett koncept med energipositiva fastigheter finns redan i Sverige, det vill säga hus som i sig själva producerar mer energi än vad det självt förbrukar. Självkörande eldrivna fordon existerar redan i Sverige. Avvarufieringen skulle kunna förespråkas i samma kontext som allemansrätten i Sverige.

Problemet, som jag ser det, är att toppskiktet i Vänsterpartiet inte ser kontexten utan istället önskar uppfylla DN:s kriterier för att erhålla ministerposter.

Socialismkonceptet som orienteringspunkt

Slutligen kommer vi då till elefanten i rummet för Vänsterpartiet, och för hela den europeiska vänstern för den delen. Vad är det för socialism vi pratar om?

Ingenstans i förslaget till Vänsterpartiets nya program nämns den teoretiska utmaningen att utveckla ett livskraftigt alternativ till kapitalismen. Stiftelsen Fritt Näringsliv satsar runt 30 miljoner per år för att bibehålla Hayeks och Thatchers ideologiska ”sanning” att det inte finns några alternativ till kapitalismen. ⁶ Med tanke på svårigheterna att befria mänskligheten från denna sanning hade åtminstone jag önskat att det hade satsats lika mycket från vänsterns sida när det gäller att utveckla idéerna om och vägen framåt mot det socialistiska, eller post-kapitalistiska samhället som många vänsterorganisationer numera väljer att kalla det önskade läget. Idéer, kommer inte i sig att skapa en bättre framtid, men idéer kan fungera som ”orienteringspunkter för kollektiv kamp” som den danske marxisten Søren Mau uttrycker saken.⁷

Vänsterpartiet menar att socialism handlar om att skapa ett samhälle där alla människor har lika rättigheter och möjligheter. De vill förstatliga vissa sektorer av ekonomin, till exempel bankerna och energiföretagen. De menar att detta skulle ge staten mer kontroll över ekonomin och göra det möjligt att använda resurserna på ett mer rättvist sätt.

Radikala delar av socialdemokratin som Reformisterna med Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i spetsen vill också höja skatterna för de rika för att finansiera satsningar på välfärden, stärka fackföreningarna och se en större roll för staten. Någon större skillnad mellan organisationerna är det inte längre idag.

De vill höja skatterna och stärka fackföreningarna. Slutligen svarar Vänsterpartiet sina kritiker som till exempel Göran Therborn och Björn Alling att de inte har en färdig mall för hur ett socialistiskt samhälle ska se ut, men att de är övertygade om att det är möjligt att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Radikala delar av socialdemokratin som Reformisterna med Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i spetsen vill också höja skatterna för de rika för att finansiera satsningar på välfärden, stärka fackföreningarna och se en större roll för staten. Någon större skillnad mellan organisationerna är det inte längre idag. Det båda står för är det heller ingen vänstermänniska i Sverige som i och för sig har något emot.

Men innebär höjda skatter, förändrade överskottsmål och förstatliganden avskaffandet av kapitalismen? Naturligtvis inte.