De som försöker återupprätta välfärdssamhället blir gång på gång besvikna. Reformisterna har kraschat, varken Greider, Suhonen eller Linderborg har någon framgång med sina idéer, Socialdemokraterna har slutat investera i sjukvård och skola. Det är dags att inse att det beror på att de makroekonomiska förutsättningarna inte finns, skriver Peter Sundborg i ett svar till Mikael Hendar.

Kan vi inom vänstern med politikens hjälp kan göra precis vad vi vill, bara vi är tillräckligt många och enade? Ja, det menar Mikael Hendar att vi kan, i en artikel i Parabol 11 som svar på min essä “Dags att sluta drömma om välfärdssamhället”. Men den föreställningen gör mer skada än nytta och bidrar definitivt inte till den optimism Hendar vill se inom vänstern. Vi har under de senaste decennierna kunnat se det ena vänsterprojektet efter det andra haverera på grund av illusionerna om de stora möjligheterna. I Grekland hade vi Syriza, i Storbritannien Momentum-rörelsen, för att ta några internationellt kända exempel.

Vår svenska Momentum-rörelse, Föreningen Reformisterna, kraschade vid Socialdemokratins kongress 2021 och dess initiativtagare och ledare, Daniel Suhonen, lämnade det sjunkande skeppet. Göran Greiders och Åsa Linderborgs idéer om vänsterpopulismen hade ingen framgång. Och de som trodde att Socialdemokraterna efter valet 2018 skulle driva en vänsterpolitik fick se sina förhoppningar grusade när Januariavtalet presenterades. Socialdemokraterna hade åtta år på sig att bygga fler hyresrätter, investera i infrastrukturen, återuppbygga sjukvården och vända skolskutan åt rätt håll, men de gjorde ingenting av detta.

Nej, den bistra sanningen är att vi inte kan göra vad vi vill. Vi måste förhålla oss till, inte bara de politiska realiteterna utan också de ekonomiska lagar som styr kapitalismen och inte minst det aktuella historiska förhållandet vi befinner oss i.

Nej, den bistra sanningen är att vi inte kan göra vad vi vill. Vi måste förhålla oss till, inte bara de politiska realiteterna utan också de ekonomiska lagar som styr kapitalismen och inte minst det aktuella historiska förhållandet vi befinner oss i. Om det inte vore så, varför skulle vi då besvära oss med att undersöka, analysera och diskutera verkligheten sådan den är – verksamheter vänstern hållit på med ända sedan Marx och Engels dagar. Marx behov av att studera kapitalismen var inte sprunget ur en ambition att öka det mänskliga vetandet i största allmänhet, utan ur en ambition att utarbeta en vägledning till handling för den revolutionära arbetarklassen. Marx och Engels första revolutionär program var inte en uppmaning till de tyska arbetarna att göra en socialistisk revolution, eftersom en sådan då (1848) inte var möjlig, utan att göra en demokratisk revolution, tillsammans med småborgerliga skikt i det tyska samhället.

På liknande sätt vore kampen för en återgång till 1950- och 60-talens välfärdssamhälle för dagens svenska vänster bara ett sätt att köra huvudet i väggen. Vänsterpartiets nuvarande politik går ut på att få en plats i regeringen 2026. Jag tror inte att V kommer att hamna i regeringen även om man ingår i en majoritet. Men om så vore – vad skulle man där kunna uträtta? I stort sett ingenting. Vi har sett det förr, V blir bara Socialdemokraternas svans. Det är beklagligt att Vänsterpartiet ser regeringstaburetterna som viktigare än att delta i den enda massrörelse som idag finns inom vänstern, nämligen Palestinarörelsen. Utan rörelser kommer vänstern ingenstans. Vi hade under en tid bland lärare, omsorgspersonal, sjukvårdspersonal och förskollärare någonting som skulle kunna kallas för en upprorsrörelse. Men denna rörelse tynade tyvärr bort, och Vänsterpartiet och andra nyreformister gjorde inte mycket för att förhindra det.

Jag tror inte att V kommer att hamna i regeringen även om man ingår i en majoritet. Men om så vore – vad skulle man där kunna uträtta? I stort sett ingenting.

Det är märkligt att när genuina folkliga rörelser växer fram så behandlas de antingen som någonting vid sidan av den ”verkliga” vänstern eller också tar man avstånd från dem, som i fallet Palestinarörelsen. Jag tillhör inte dem som beklagar att Vänsterpartiet har splittrats i Palestinafrågan. Det har varit en tidsfråga innan partiet skulle krackelera när det gäller antiimperialismen eftersom man har haft och har en mycket grumlig inställning. Jonas Sjöstedt uttalande om att USA borde stanna kvar i Syrien 2019 är välkänt.

Mikael Hendar kritiserar mig för att jag anser att vänstern borde föra en defensiv kamp. Men faktum är att vänstern, åtminstone de medvetnaste delarna av den, redan för en defensiv kamp. Palestinarörelsen är en defensiv rörelse, likaså var upprorsrörelsen bland lärare, sjukvårdspersonal och andra defensiv. Kampen mot hyreshöjningar och kampen mot marknadshyror är defensiv. Kampen mot den demokratiska nedskärningen är defensiv.

Frågan är inte om den defensiva kampen förekommer utan hur den ska föras. Ska vänstern ställa sig vid sidan av, ska den fördöma, ska den delta eller ska den kanske till och med ta ledningen?

Frågan är inte om den defensiva kampen förekommer utan hur den ska föras. Ska vänstern ställa sig vid sidan av, ska den fördöma, ska den delta eller ska den kanske till och med ta ledningen? Jag skulle gärna se en vänster som fångar upp den spontana kampen, diskuterar den tillsammans med dess deltagare och stakar ut vägar framåt.

Mikael Hendar menar att vänster borde tona ner det som splittrar oss och istället fokusera på vad vi alla har gemensamt. Jag håller till viss del med honom. Det finns många frågor där en enad vänster skulle kunna göra en hel del. Men var finns den vänsterkraft som kan åstadkomma enighet? Vänsterpartiet har inte detta på sin agenda. De andra mindre partierna på vänsterkanten är inte ute efter att ena vänster utan efter att stärka sina egna organisationer. Men att vänstern skulle kunna göra vad den vill bör man inte inbilla sig och att utlova en återgång till välfärdssamhället via riksdagen är illusionspolitik.