Kraven på hårdare tag och strängare straff upprepas ständigt. Slapphänt, vänstervriden kriminalpolitik sägs ha drivit fram den skenande brottsligheten. I själva verket är det högerpolitik som tagit oss hit, skriver Hanna Sahlin Lilja som menar att vänstern inte ens har någon egen kriminalpolitik värd namnet.

I Sverige har det daltats med kriminella. Det historiskt starka vänsterstyret har haft en övertro på att brottslighet kan behandlas bort – om de kriminella bara får reflektera över sina barndomstrauman i grupp kan de framgångsrikt rehabiliteras, har det hetat. Men tyvärr har de hårdföra brottslingarna varit helt ointresserade av att sluta begå brott trots pedagogisk gruppterapi, och därför har vi hamnat i en situation där barn skjuter varandra, bostadshus sprängs och organiserad brottslighet infiltrerar varje instans i det godtrogna svenska välfärdssystemet.

Låter det bekant? Problemet med den här beskrivningen, som ständigt prånglas ut, är att den är historiskt inkorrekt. Det har dock inte stoppat dess spridning. Och varför skulle det, när kriminalpolitiken har visat sig vara ett område där man obehindrat kan påstå direkta osanningar, och ändå vinna val? Ett område, där högersidans totala dominans har fått forskare att beteckna kriminalpolitiken som “post-politisk” – ett område helt utan politiska skiljelinjer eller konflikter.¹

I Miljöpartiets och Vänsterpartiets partiprogram ägnas frågan traditionellt så få rader som möjligt.

Vänstern lämnar ständigt walk-over på den kriminalpolitiska arenan. I Miljöpartiets och Vänsterpartiets partiprogram ägnas frågan traditionellt så få rader som möjligt. På sista tiden har dock Nooshi Dadgostar börjat göra kriminalpolitiska utspel på Instagram: ”omedelbart stöd till brottsoffer”, ”straffen för förövare måste vara kännbara”, ”tidiga insatser i skolan, tryggheten är hotad och måste räddas”. En tröttare och mer idéfattig lista på kriminalpolitiska förslag går väl knappast att föreställa sig.

Låt oss tala klarspråk: det där är högerns kriminalpolitik. Det är vad som har dominerat Sverige i decennier, och lett fram till den situation vi nu befinner oss i.  Högerns ideologiska projekt inom det kriminalpolitiska fältet går ut på att föra fram en förståelse av brottsligheten som orsakad av bristande självkontroll.  Det är en kriminalpolitik som helt bortser från strukturella förklaringar. Det är en kriminalpolitik som utnyttjar och underbygger människors rädslor – en politics of fear – för att motivera uppbyggnaden av ett finmaskigt nät av kontroll och övervakning av mänskliga interaktioner. 

Strafflagstiftningen och den rådande organiseringen av makt och ägande i samhället underbygger varandra.

Det har länge förvånat mig hur kriminologins ledande forskare och tänkare konsekvent påpekar något som vänstern ignorerar – att strafflagstiftningen och den rådande organiseringen av makt och ägande i samhället underbygger varandra. De är varandras förutsättningar. Det är också därför nästan alla av västvärldens demokratier har genomgått samma straffmässiga expansion under senmoderniteten. Skandinaviens internationellt mest kände kriminolog, norrmannen Nils Christie, ägnar sambandet dessa enkla rader på första sidan av sin bok:

”Egendom är ojämnt fördelad överallt i samhället. Detsamma gäller tillgången till betalt arbete. Detta innebär potential för oroligheter och uppror. Brottsbekämpningsbranschen är unikt lämpad för att hantera båda problem”.²

Från kriminologin får vi begreppet ”självuppfyllande profetia”, och inget kännetecknar vår tid lika väl. Det åsyftar den ”hårdare tag”-retorik som den brittiska högern lanserade i samband med efterkrigstidens ungdomsrevolter och ekonomiska kriser vilken i själva verket ledde till ett mer omfattande brottsproblem. Inom kriminologin finns en uppsjö andra begrepp och teorier som gemensamt beskriver hur det nyliberala reformprojekt som har genomförts i västvärlden sedan 70-talet har påverkat kriminalitet och kriminalpolitik. John Braithwaites ”the Political economy of Punishment”, David Garlands ”the Culture of Control”, John Pratts ”the Punitive Turn” och Loïc Wacquants  ”the Penalisation of Poverty” är olika författares olika sätt att beskriva en samma allomfattande tendens: Västvärldens ekonomiska omstrukturering mot nyliberalism har inte enbart inneburit en kraftigt förändrad ekonomi (ökade inkomstskillnader och ägandestruktur, ökad finansialisering, upphackat ägande, instabilitet och kriser som följer på varandra), det har också inneburit en enorm utveckling av statens kontrollmekanismer.³ Strängare lagar och kriminaliseringar, ökad övervakning, expanderande säkerhetsindustrier, växande polismyndigheter med allt större befogenheter, elektronisk övervakning, minskad integritet gentemot staten och en kriminalpolitik som kräver deltagande av ”alla goda krafter”.

Det rådande brottsproblemet är resultatet av högerns kriminalpolitik och de omfattande ekonomiska omstruktureringarna.

En nyliberal ekonomi tycks alltså kräva en mycket mer omfattande kontrollapparat än vad de keynesianska välfärdsstaterna gjorde, precis som Nils Christie påpekar. Det rådande brottsproblemet är resultatet av högerns kriminalpolitik och de omfattande ekonomiska omstruktureringarna. Att fortsätta på samma väg kommer oundvikligen leda till mer av samma – mer brott, mer våld, mer ojämlikhet, mer död. Vi har dessutom prövat den kriminalpolitiken i nästan ett halvt sekel.

Inledningsvis raljerade jag över missuppfattningen att behandlingsideologin skulle ha varit rådande i svensk kriminalpolitik fram till nu alldeles nyss. Den socialdemokratiskt kodade behandlingsideologin stipulerade att brottsproblemet skulle lösa sig självt genom minskade klassklyftor och välfungerande sociala institutioner. Nyttan av straffandet drev hela processen. Påföljden, sanktionen, straffet skulle anpassas till brottslingens sjukdomstillstånd och inte bestämmas av faktorer som skuld, uppsåt eller ansvar. Genom social ingenjörskonst skulle förutsättningarna för brottsligheten ändras. Men det var ett löfte som inte riktigt infriades. Naturligtvis kan man diskutera om Sveriges 50–70-tal verkligen var det idealsamhälle behandlingsdeologins förespråkare hade tänkt sig – folkhemmet hade definitivt sina utsorteringsmekanismer för de avvikande och icke-skötsamma – men frågan förefaller irrelevant för att förstå dagens kriminalpolitik. Behandlingsideologin har nämligen inte varit vägledande sedan straffvärdesprincipen lanserades år 1977.

De mekanismer man därefter hänvisar till för att förhindra brottslighet är avskräckande och inkapaciterande.

Det har alltså gått lång tid sedan behandlingsdeologins fall. Sedan dess har tanken om vedergällning och straffvärde varit styrande för hur brott lagförs och bestraffas i Sverige. Det innebär att man tänker sig att varje brott har ett inneboende värde – straffvärde – som ska avgöra vilket straff som brottet ska leda till. Ju mer klandervärt brott, desto högre straff. Idén lanserades i svensk kontext i en skrift från det då nystartade Brottsförebyggande Rådet år 1977.⁴ Den juridiska kritik som framfördes mot behandlingsideologin byggde till stor del på att det var orättvist att låta faktorer som tog sikte på framtiden styra utformningen av kriminalpolitiska åtgärder och att låta konsekvenserna av sanktionen bestämma hur straffet skulle utformas.⁵ De mekanismer man därefter hänvisar till för att förhindra brottslighet är avskräckande och inkapaciterande. Hårda straff är tänkta att dels inkapacitera individen från att begå fler brott genom inlåsning och förvar, och dels avskräcka andra från att begå brott och därmed fungera både som varnande och signalerande exempel.

De senaste regeringarna har genomfört ett 30-tal utvidgande lagändringar, med särskilt intensiv takt under vår nuvarande regering.

Att vi just nu lever i en tidsperiod där kraven på hårdare tag ekar högre än någonsin har knappast undgått någon. Att det är just en sådan politik som har bedrivits i Sverige i drygt ett halvt sekel är dock mindre känt. Kriminologen Henrik Thams utmärkta analys klassificerar lagändringar som har genomförts inom kriminalpolitiken utifrån om de har inneburit en utvidgning eller en begränsning av strafflagen.⁶ Under 1965–1991 råder relativ jämnvikt, men sedan dess har i princip alla lagändringar inneburit utvidgningar. De senaste regeringarna har genomfört ett 30-tal utvidgande lagändringar, med särskilt intensiv takt under vår nuvarande regering. Utvidgande av strafflagstiftningen betyder att förslagen har inneburit längre och hårdare straff, ökande befogenheter för polisen, mer möjligheter till övervakning och kontroll.

Tendensen inom kriminalpolitiken är att högern hittar på nya repressiva förslag, och Socialdemokraterna genomför dem.

Reformivern är mer påtaglig under borgerliga regeringar, men pågår med oförändrad takt när Socialdemokraterna håller i taktpinnen. Tendensen inom kriminalpolitiken är att högern hittar på nya repressiva förslag, och Socialdemokraterna genomför dem. Det som stod i Sverigedemokraternas kriminalpolitiska program för tio år sedan framförs idag av socialdemokrater. Bilden av kriminalpolitiken som ett misslyckat vänsterprojekt som nu högern måste bringa ordning i är alltså grovt förljugen. Robert Andersson beskriver i sin avhandling utvecklingen i Sverige redan under 1980-talet som präglad av ”en gradvis övergång till mer social kontroll och övervakning”.⁷ David Garland, en av vår tids mest internationellt namnkunniga kriminologer, beskriver utvecklingen i USA och Storbritannien under samma tid med orden ”de teorier som nu formar regeringens tänkande och handlande är kontroll-teorier av olika slag som betraktar brottslighet som problem som inte beror på orättvis samhällsstruktur, utan på grund av otillräcklig kontroll och självkontroll”.⁸ Det brottsproblem vi har idag är alltså orsakade av högerns kriminalpolitik, som de har fått genomdriva under mycket lång tid.

Socialdemokraterna har dock visat sig vara tämligen ointresserade av att föra socialdemokratisk kriminalpolitik.

Sedan 1977 har officiella kriminalpolitiska skrifter generellt inte utgått från någon typ av strukturell förståelse av brottslighet alls. Under perioden har högern styrt under fyra mandatperioder, och resterande tid har Socialdemokraterna lett regeringen. Hade man varit socialdemokrat hade man kunnat peka på att en klassiskt socialdemokratisk politik verkar vara rätt funktionell utifrån ett kriminologiskt perspektiv. Små inkomstskillnader, låg ekonomisk ojämlikhet och starka sociala institutioner kännetecknar samhällen med låg brottslighet – om detta råder i stort sett konsensus inom kriminologin. Socialdemokraterna har dock visat sig vara tämligen ointresserade av att föra socialdemokratisk kriminalpolitik. På 90-talet kopierade man brittiska Labours kriminalpolitiska program rakt av. Labour kallade skriften ”Tough on crime, tough on the causes of crime”, vilket i Socialdemokraternas översättning blev ”Hård mot brott, hård mot brottslighetens orsaker”. Problemet var bara att både Labours och Socialdemokraternas skrifter totalt saknade referenser till dessa ”strukturella orsaker” och vad man egentligen tänkte orsakade brottslighet. Fråga en socialdemokrat vad hen tror orsakar brottslighet, partiprogrammet saknar svar och så gör generellt också den enskilde socialdemokraten.  

Det finns bara ett alternativ: vänstern måste utveckla en kriminalpolitik värd namnet.

Det finns bara ett alternativ: vänstern måste utveckla en kriminalpolitik värd namnet. Det behöver vara en kriminalpolitik som utgår från, och utvecklar strukturella förklaringsmodeller till brottsligheten, vilka har lyst med sin frånvaro länge nog. Det innebär att man inte nöjer sig med att hänvisa till bristande självkontroll, att föräldrarna måste uppfostra sina barn ordentligt eller att samhället måste visa ”tydliga signaler” om vad som är tillåtet och inte. Strukturella förklaringsmodeller innebär att man förstår att individens möjligheter till val är begränsade av de strukturella maktordningar som existerar i vårt samhälle. Ingen begår brott för att samhällets signaler om vad som är tillåtet är otydliga.

Analyser av förändringar av Sveriges ekonomiska struktur, av vem som äger vad och vem som tjänar vad, gör gällande att Sverige har haft en av västvärldens allra kraftigaste ökningarna av klassklyftor. Ägandestrukturen liknar i dagsläget USAs: År 2017 ägde den rikaste 1 procenten i Sverige 37 procent av all privat förmögenhet, och de rikaste 10 procenten ägde 75 procent, medan i USA ägde den rikaste 1 procenten 35 procent och de rikaste 10 procenten ägde 76 procent.⁹ Naturligtvis påverkar det kraftigt förutsättningarna för brottslighet, och speciellt för en viss typ av brottslighet som bygger på ekonomiska incitament, såsom den narkotikarelaterade gängbrottslighet som dominerar den offentliga debatten.

Strukturella förklaringar innebär att man förstår bruket och försäljningen av narkotika som en ekonomisk verksamhet, med ekonomiska incitament och drivkrafter. Jag fick ta del av en platsannons från den undre världen härom veckan, där man sökte en chaufför med körkort för försäljning av cannabis i Göteborgsområdet. Det är en position rätt långt ner i den kriminella hierarkin. Månadslönen var på 100 000 kronor. Svart, naturligtvis. Det finns inga ”tydliga signaler” eller ”tidiga insatser” som ändrar på det enkla faktum att för en signifikant del av Sveriges unga befolkning är det den bästa chans att tjäna mycket pengar som de någonsin kommer att erbjudas.

Strukturella förklaringar till brottslighet skulle exempelvis också kunna peka på det svenska grundskolesystemet, som konsekvent underkänner ungefär en femtedel av niondeklassarna årligen. Det är flest i EU, och dubbelt så många som tvåan, Estland. De allra flesta länderna i EU underkänner mindre än 5%, vi underkänner 20%. Andelen underkända har varit ungefär lika stor sedan betyget underkänt infördes på 90-talet.¹⁰ I rena antal handlar det alltså om ca 24 000 ungdomar som går ut nian varje år utan reella möjligheter att bli antagna till ett gymnasieprogram. Men oroa er inte ungdomar, det finns lukrativa tjänster att söka ändå. Körkort krävs, men definitivt inte fullständiga betyg från grundskolan!

Den rådande kriminalpolitiska kris vi genomlever är ett resultat av den kriminalpolitik som har förts under hela min livstid.

Vissa kommer nu att invända att det inte hjälper att prata om ekonomisk struktur eller utbildning när barn skjuter och spränger varandra och oss andra till höger och vänster. Till det vill jag svara att den rådande kriminalpolitiska kris vi genomlever är ett resultat av den kriminalpolitik som har förts under hela min livstid – den straffande vändningen i kriminalpolitiken. Att den leder till brott, död och lidande är något dess förespråkare bör konfronteras med.

Låt oss inte nöja oss med den futtiga ursäkt till politisk debatt som kriminalpolitiken består i. Låt oss sluta låta oss luras och missledas. Låt oss utbilda oss i brottsutveckling och skapa en empiriskt grundad bild av vårt samhälles faror och risker. Ta de risker som ett finmaskigt nät av övervakande och kontrollerande teknologier i statens händer innebär, på allvar. För en politik som ändrar ekonomiska förutsättningar för svarta marknader och de ekonomiska aktiviteter som pågår där. Låt oss ta Nils Christies ord på allvar: vårt ekonomiska system föder våra brottsproblem och är dess egentliga orsak. Låt oss göra något åt den saken, och börja med att utforma en egen, seriös och ideologiskt förankrad kriminalpolitik från vänster. Ingen mera walk-over till högerns repressionsprojekt!