Nu i mars tar vänstern i Uruguay över makten efter fem år med en högerregering. Vänsterkoalitionen Frente Amplio vann både parlamentsvalet i oktober och presidentvalet i november. En av de ledande vänsterpolitiker är senatorn Oscar Andrade, en kritisk röst inom koalitionen med en fot i fackföreningsrörelsen. Parabols Francisco Contreras har träffat honom.

Plats: Palacio Legislativo, Montevideo, Uruguay. Drack: Vatten

Jag har stämt träff med senatorn Oscar Andrade på hans kontor i parlamentet Palacio Legislativo i Montevideo. Det är full rulle i politiken i Uruguay efter valet. Vänsterkoalitionen Frente Amplio (FA) som vann presidentvalet med 52% förbereder sig för att ta över makten. Koalitionen har också återtagit majoriteten i senaten och i parlamentets andrakammare.

Morgonnyheterna spekulerar om de kommande ministerutnämningarna. Andrade är en av de namnen som förekommer. Han nämns med sitt smeknamn, ”El boca” (gaphalsen). Ett smeknamn han fick som facklig ledare efter en kongress på byggfacket där högtalaranläggningen slutade fungera och i stället för att ställa in använde Andrade sin höga stämma för att tala till de över två tusen samlade byggnadsarbetare. 

Han är inne på sin andra mandatperiod som senator i Uruguay. Men han ser sig själv som en facklig ledare. Och det märks när jag tar mig igenom ingångskontrollen och stiger in i hans kontor. De fackliga affischerna på väggen och flygbladen på skrivbordet bryter mot den förväntade bilden man har av ett kontor för en av landets viktigaste politiker. Det parlamentariska arbetet, menar Andrade, har egentligen bara varit ett återkommande avbrott från sitt engagemang i byggfacket.

Jag gjorde också ett kort avbrott när jag var parlamentsledamot. Men huvuddelen av min erfarenhet, bildning och aktivism kommer från facket.

– Min första aktivism var ett försök att organisera fackföreningar för lantbruksarbetare. Det var mycket vanligt där jag växte upp att ungdomar arbetade med skörden på landsbygden, från att vi slutade skolan tills vi började gymnasiet, med att plocka frukt, äpplen och druvor. När jag var 15 år flyttade jag till Montevideo för att arbeta i ett bageri. Där gick jag med i bagarnas fackförening. Sen började jag jobba inom byggbranschen och anslöt mig till byggfacket SUNCA. Där var jag från 1993 till 2018. Jag avgick från ledningen inför valkampanjen 2018. Jag gjorde också ett kort avbrott när jag var parlamentsledamot 2015. Men huvuddelen av min erfarenhet, bildning och aktivism är inom det fackliga.

Det var kampen mot nyliberalismen som gjorde honom till aktivist och fackföreningsledare. Under 90-talet genomgick Uruguay stora nyliberala reformer, likt större delen av Latinamerika.

– Dessa reformer innefattade privatiseringar och avreglering av arbetsrätten. I Uruguay minskade omfattningen av kollektivavtalen drastiskt, från att omfatta 80 % av arbetarna till knappt 13–14 %. Arbetsvillkoren blev mycket osäkra, vilket nästan eliminerade utrymmet för facklig verksamhet och försvagade facket avsevärt. Facklig anslutning nådde en historisk bottennivå, särskilt inom den privata sektorn.

-Jag var aktivist inom byggsektorn och 1993 lyckades vi, efter en nationell strejk som varade i 83 dagar, behålla kollektivavtalet. Vid 21 års ålder blev jag efter strejken invald i ledningen för byggfacket SUNCA.

Andrade är känd för sin retoriska förmåga. Med tiden har hans smeknamn “El boca” blivit alltmer förknippat med hans skicklighet i debatter. När jag inför intervjun kollar upp med uruguayaner framstår han utan tvekan som en av landets mest inflytelserika och populära politiker. Han tillhör den största politiska kraften i Uruguay, den breda vänsterkoalitionen FA som består av ett tiotal partier och rörelser. Själv tillhör han Kommunistpartiet, som är det näst starkaste partiet i koalitionen efter Movimiento de Partipación Popular (MPP). Det sista är den legendariska presidenten Pepe Mujicas parti.

FA har egen majoritet i senaten men saknar majoritet i andrakammaren och måste söka allianser för att genomföra sin politik.

I mars återtar Fronten regeringsmakten i landet efter fem år av högerstyre. Den nye presidenten Yamandú Orsi tillhör även han MPP. Den valda vicepresidenten Carolina Cosse, i allians med kommunistpartiet, kom tvåa i det interna val när koalitionen skulle ta fram presidentkandidaten. FA har egen majoritet i senaten (med 16 av 30 ledamöter) men saknar majoritet i parlamentets andrakammare (48 av 99), vilket innebär att de kommer att behöva söka allierade för att kunna genomföra sin politik.

I valet 2019 förlorade FA efter tre mandatperioder (2005-2020) överraskande och med mycket liten marginal mot de traditionella högerpartierna Partido Nacional och Partido Colorado. Vad gick fel?

-Vi upplevde en period av låg tillväxt, och både Argentina och Brasilien gick in i en recession, vilket påverkade Uruguays ekonomi negativt. Det fanns också ett utbrett socialt missnöje när samhällsförbättringarna gick långsammare. En annan faktor var vänsterns institutionalisering. Efter 15 år vid makten var de främsta företrädarna för vänstern mer kopplade till staten än till de sociala rörelserna. När man ser alla problem från institutionens perspektiv, missar man en del av verkligheten. Regeringsinnehavet slutade med att delvis sluka Frente Amplio.

I det här valet gick det bättre för FA. Ni vann både presidentvalet och båda kamrarna. Vad var orsakerna till framgången?

-Det finns flera faktorer. För det första, hur vänstern organiserar sig i Uruguay. Vi har en rörelsebaserad organisation som kan möta de ojämlika maktrelationerna med stark organisation. En annan viktig faktor var den massiva insamlingen av underskrifter för en folkomröstning mot högerregeringens Lag om brådskande övervägande (LUC). Detta gjorde att vi kunde återta agendan, ta det politiska initiativet och mobilisera oss.

Den massiva insamlingen av underskrifter för en folkomröstning mot högerregeringen gjorde att FA återtog det politiska initiativet.

LUC var högerregeringens viktigaste lag som tog ifrån makt från parlamentet i frågor om allmän säkerhet, ökade polisens befogenheter och begränsade rätten att demonstrera. LUC kritiserades hårt av FA och sociala organisationer för att vara repressiv och öppna upp för beslut per dekret om frågor som inte var brådskande. Fackföreningscentralen PIT-CNT tog initiativ till att driva en folkomröstning mot LUC. För detta krävs i lagen stöd av 25% av väljarkåren. Man lyckades samla in över 40% namnunderskrifter och kampanjen för folkomröstningen blev en game changer.

-Frente Amplio har också lärt sig av tidigare misstag. Efter valförlusten lyckades fronten hålla sig enad. Vi har ett problem inom vänstern när vi ska utvärdera oss själva. Det finns ett ordspråk som säger att högern förenas av intressen medan vänstern splittras av idéer. Den stora risken efter valnederlaget var att hamna i ett självkritiskt läge som kunde ha splittrat oss. Men fronten lyckades hålla sig enad och återta det politiska initiativet. Våra kandidater till president och vicepresident lyckades lyfta fram problemen med ojämlikheten i landet och klargöra skillnaderna mellan de två politiska projekten i valet.

-En tredje förklaring är högerregeringens långa lista av korruptionsskandaler. Från att ha utfärdat ett pass till en farlig narkotikahandlare och sedan ljuga för rättvisan och parlamentet och förstöra bevisen. I inrikesministeriet tillsattes en korrupt som säkerhetschef, och som fick polisen att försvara en högersenator som var pedofil. Korruptionsskandaler i provinserna, inom bostadssektorn och turismen. Stora bolag inom tobaksindustrin, i hamnen och i privata TV-kanaler, som finansierat högerns valkampanj, fick fördelaktiga avtal och politiskt inflytande.

På nyheterna säger man att ditt parti, kommunistpartiet, tilldelas arbetsmarknadsministeriet och partiets generalsekreterare Juan Castillo nämns som minister.

-Ja, det är mycket troligt att vi får ansvaret för arbetsmarknadsministeriet. Men regeringsinnehavet handlar mer om den övergripande politiken än om enskilda ministerposter. Vårt fokus ligger på att reformera socialförsäkringssystemet för att återställa rättigheter och stoppa kommersialiseringen av socialförsäkringen. Inom lönepolitiken måste vi prioritera de mest utsatta med låga löner. Dessutom behövs en omfattande debatt om arbetstiden. Detta gäller oavsett vem som blir minister.

I flera vänsterregeringar i Latinamerika är arbetsmarknadsministern en kommunist. I Chile är det Jeanette Jara, i Colombia Gloria Ines Ramirez. Och nu i Uruguay troligtvis Juan Castillo. Varför? Är det för att stoppa arbetarnas protester, för att släcka bränder?

-Nej, tvärtom. Vår regering kommer att bedömas utifrån fyra eller fem huvudfrågor. En är arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om en socialförsäkringsreform, lönepolitiken, minskningen av arbetstiden och det integrerade systemet för yrkesutbildning. När vi diskuterade ministerposter fokuserade vi inte så mycket på vem som skulle bli minister, utan på att driva politiken i en viss riktning. Det är viktigt att det är någon från vårt parti, men ännu viktigare är att de kan ge ministeriet en tydlig politisk riktning. Målet är att de stora folkmajoriteterna ska ha fått mer makt vid mandatperiodens slut.

-Vi har också diskuterat risken, som du säger, att en minister blir en brandman som släcker bränder. Att ha en arbetsminister innebär inte att problemen med socialförsäkringen, lönerna eller arbetstiden är lösta, men det ger bättre förutsättningar att lösa dem. Det vore naivt att tro att allt är klart med en minister och att vi inte behöver organisera oss.

Du nämndes också som en tilltänkt minister.

-Ja, näringslivets mest konservativa krafter blev provocerade när de hörde att en kommunist kunde bli arbetsmarknadsminister. Och när mitt namn nämndes fick dem att reagera starkt, “snälla, gör inte detta mot oss”.

Vad är viktigt att tänka på när vänstern sitter i en regering?

-Regeringen kan inte vara ett mål i sig själv, utan måste ha ett strategiskt perspektiv. Vi vet att en regering inte kan lösa alla konflikter, men den kan skapa bättre förutsättningar för att hantera dem.

-Sen tror jag inte att vi kan minska arbetstiden utan en stor social mobilisering. På samma sätt tror jag inte att vi kan avkommersialisera vården utan starkt folkligt stöd från sociala rörelser och arbetare. Vi kan inte heller genomföra en bostadsreform utan stöd från en rörelse av människor, bostadskooperativ, samhället, arkitekter och byggnadsarbetare som samordnar åtgärder för att stödja reformprogrammet.

-Under vår förra regering var en av de mest ikoniska framgångarna införandet av arbetsrättigheter för lantbruksarbetare. Många lantbruksarbetare fick med Fronten åtta timmars arbetsdag. Men en betydande del arbetade fortfarande över 60 timmar i veckan när vi lämnade regeringen. Det finns alltså en grupp som inte nåddes av vår politik eftersom de inte var organiserade och inte krävde denna grundläggande rättighet. Det räcker alltså inte att ha en lag som säger det.

Det tog tid att släppa det fackliga arbetet och sadla om till politiker. 2009 tackade han nej Pepe Mujicas erbjudande att ta över som chef på arbetsinspektionen ansvarig för arbetsmiljön. 2014 ställde han upp i valet för att som han säger rädda partiet från ett katastrofval. Men 2016 avsade han sig sin plats för att gå tillbaka till ordförande för byggfacket.

-Jag tog plats i parlamentet för att vi faktiskt genomförde kampanjen med 4 eller 5 arbetsrättsliga förslag, ett om sysselsättning för personer med funktionsnedsättning, ett annat om en arbetsförmedling och ett om Konventionen 158 för att förbjuda uppsägning utan giltig orsak.

Regeringen ville stoppa löneökningarna och på byggfackets kongress avgick jag därför som parlamentariker.

-Men 2016 blev det tufft. Vi hade en låg tillväxt och regeringen kämpade med ett stort budgetunderskott. Förslaget att stoppa löneökningar som matchade inflationen skapade en stor konflikt med arbetarna och facket. På byggfackets kongress avgick jag som parlamentariker.

-I slutet av året, efter en intensiv konflikt, omprövade regeringen dock lönepolitiken. Vi förhandlade direkt med president Tabaré Vázquez. Detta var en indikation på de svårigheter regeringen hade med de sociala rörelserna. Den sista perioden för Frente Amplio var en tid av stora uppmaningar.

Det är inte första gången som sociala ledare och rörelser i Latinamerika hamnar i ett sånt dilemma, att antingen koopteras eller hamna i konflikt med vänsterregeringar.

-Ja, i Ecuador hamnade Rafael Correa i konflikt med ursprungsfolksrörelsen Conai, som är den starkaste sociala kraften i landet. I Brasilien underordnade sig facket CUT regeringen på ett sådant sätt att när Dilma Rousseff utsåg nyliberalen Joaquim Levy till ekonomiminister gick den sociala rörelsen ut och försvarade den nyliberala politiken. De förlorade sin sociala bas och när statskuppen kom, var deras förmåga att svara mycket begränsad. Samordningen mellan det politiska, sociala och institutionella är en av de viktigaste utmaningarna och bör inte underskattas.

Men konflikten kanske också handlar om hur samhällsförändringarna ska gå till?

-Det handlar om insikten att centraliteten i kampen och förändringarna kan variera. Det är inte sant att man bara kämpar för och bygger förändringar från institutionerna. Samtidigt tycker jag att den sociala rörelsen gör fel när den stänger möjligheten till samordning med institutionerna för att genomföra förändringar som inte skulle vara möjliga utan dem. Ibland drivs förändringarna av politiken, och vissa förändringar skulle inte ha skett utan regeringen. Å andra sidan finns det förändringar som inte skulle ha skett utan samhällets drivkraft

Det pågår en debatt inom vänstern efter den tidigare vågen av vänsterregeringar om huruvida samhällsförändringarna görs bäst via parlamentet, genom att vara med i en regering och genom institutionerna, eller om striden avgörs utanför, på gatan, genom den kulturella kampen, med sociala motkrafter.

-Jag tycker att det är ett misstag att försumma ett scenario. Våra tidigare 15 åren av regeringsinnehav var inte perfekta, men det var då lönerna ökade mest och arbetarnas rättigheter stärktes, utbildningsbudgeten ökade och fattigdomen minskade. Var detta ett resultat av regeringsinnehav? Nej, för regeringen är inte en konstruktion i sig själv. För att en vänsterregering skulle vara möjligt, fanns det först 150 år av kamp, av artiguismo,¹ av alla dessa historiska, sociala konstruktioner som förklarar Frontens framgång. Våra politiska framgångar föddes ur kampen mot nyliberalismen.

Man bråkar inte med Frente Amplio. Du kan bli arg på ett visst beslut och sedan förälskad i Fronten som är en unik politisk konstruktion.

Senatorn och fackliga ledaren Andrare är annars en kritisk röst inom FA. Men som han säger, man bråkar inte med Frente Amplio. Du blir arg på ett visst beslut, det saknades kraft, handling, mer tydlighet. Och sedan blir du förälskad i Fronten eftersom det är en originell, unik politisk konstruktion. Inför den nya regeringsperioden lyfter han två stora utmaningar. Den första handlar om konstruktionen av social identitet och den andra om aktivism.

– Historiskt sett har social identitet byggts kring arbete och bostadsområde. På 1970-talet var det starkt förankrat i det sociala medvetandet att identifiera sig som arbetare. Detta förändrades på 1990-talet, och nu känner sig många människor som egentligen är arbetare som medelklass. Identiteten bygger nu på konsumtion och underhållning. Genom att skapa en konsensus om att din identitet, vem du är, är viktig bara för dig och att du är vad du konsumerar, hindras folk från att protestera mot orättvisor och istället tittar de på Netflix. Vi har trott att genom att presentera vår politik i en excelfil skulle alla förstå, men så är inte fallet. Vår politik kan inte upprätthållas utan att ta debatten om den och utan att folket skapar mer solidariska mänskliga relationer.

Hur kan en kraft som vill ha folkliga förändringar försumma folkets politiska organisation?

-Den andra utmaningen är hur vi tidigare försummat basaktivismen. Fronten var mycket bredare och hade större organisationsförmåga när vi fick 200 000 röster, 20% av väljarna, än när vi fick en miljon väljare i regeringsställning. Den försämrade organisationsförmågan är märkbar. De 15 åren av regering innebar allt mindre organiserad Frente Amplio på territoriet. Hur kan en kraft som vill ha folkliga förändringar försumma folkets politiska organisation, som är huvudaktören i förändringarna? Det var därför vi förlorade 2019.

-Ta till exempel de interna valen i Frente Amplio under de åren vi satt i regeringen. År 2006 röstade 200 000 medlemmar, år 2011 150 000 och 2016 knappt 90 000. Nedgången i organisations- och mobiliseringsförmågan är dramatisk.

Fronten har annars haft svårigheter med generationsskiftet. De historiska ledarna har under den gångna mandatperioden antingen dragit sig tillbaka från politiken eller avlidit. Oscar Andrades ledarskap följs därför med stort intresse. Tillsammans med Yamandú Orsi och Carolina Cosse kommer Andrade sannolikt att inta en framträdande roll under de kommande åren.

-Vi hade en stor fördel som förvandlades till ett stort problem. Nämligen att det fanns fyra kamrater, Tabaré Vazquez, Pepe Mujica, Danilo Astori och Mariano Arana, med en enorm popularitet i landet. Vi behövde inte göra mycket. Och generationsskiftet av vårt ledarskap kom därför sent och i otakt.

-Vi har också försummat att politiskt knyta an till de nya generationerna. Vänsterns stora styrka på 80- och 90-talet var de unga väljarna, som för oss var en enorm väljarbas. Vi vann 70% mot 30 mot högern. FA:s basorganisationer bestod av unga. Men vi förmådde inte att politisera och organisera dem som ett politiskt subjekt.

-Nu består FA huvudsakligen av äldre, av veteraner. Det finns grundorganisationer där du inte hittar kamrater under 60. Men ungdomsaktivismen finns överallt, i kulturen, i feministiska kollektiv, i djurrättsrörelsen, men inte i Frente Amplio. Samtidigt som högern har i 20 år genomfört riktade politiska kampanjer med ungdomsval, läger, grundutbildningskurser.

FA är en unik politisk företeelse inom den latinamerikanska vänstern. Den består av både partier och rörelser samt basorganisationer, Comités de Base, som samlar människor som identifierar sig med Fronten men som inte är medlemmar i partier. Dessa basorganisationer har ett eget politiskt utrymme, och hälften av Frontens ledning väljs i dessa kvarterskommittéer utanför partiernas kontroll. Andrade menar att partierna är lika viktiga som grannarna som samlas i kvarteret för att diskutera politik. Organisationsformen har tidigare ifrågasatts av partierna, men mobiliseringen av basorganisationerna under högerregeringen undanröjde all kritik.

Andra vänsterrörelser i Latinamerika, som vänstern i Chile och Colombia som nu sitter i regeringsställning, har försökt skapa liknande organisationer. Även i Spanien har Frente Amplio stått som modell för den breda vänstern.

-Det finns många erfarenheter av valkoalitioner i den latinamerikanska vänstern. Men det som gör Fronten unik är enigheten. Och denna förklaras av en tidig enighet inom arbetarrörelsen och av basorganisationerna. Det går inte att förklara frontens grundande år 1971 utan att först gå till 1964, när de olika fackliga strömningarna, anarkistiska, kristna, kommunistiska, socialistiska, gick samman i ett enda centralt fackförbund. Och det var kuppen i Brasilien som faktiskt påskyndade den fackliga enigheten.

Frihetskommittéerna samlade socialister, kommunister, kristna och personer från högerpartierna som var emot auktoritarismen.

-Basorganisationen har sina rötter i frihetskommittéerna från 1968, som organiserade civilsamhällets motstånd mot auktoritarismen under presidenten Jorge Pacheco. Frihetskommittéerna förenade socialister, kommunister, kristna och personer från högerpartierna Colorado och Nacional som motsatte sig auktoritarismen, tortyrerna på polisstationerna, repressionen och militariseringen av arbetarrörelsen.

-Basorganisationen föregår därför bildandet av Frente Amplio, vilket gör att Fronten är mer än en valkoalition; det är en folkrörelse organiserad i kommittéer. De flesta är mer aktiva i Frente Amplio än i de partier som ingår i FA. De kan i ett internt val rösta på MMP och i en annan fråga på vallistan 90. Vid demonstrationer finns det alltid fler Frente Amplio-flaggor än partiflaggor.

-När Frente Amplio stod inför högerregeringen i sin första avgörande strid, som var insamlingen av underskrifter för en folkomröstning om LUC, fanns det många tvivel bland de flesta partierna inom koalitionen. Många ifrågasatte om det fanns förutsättningar och trodde att det var en säker förlust. Men majoriteten av basorganisationerna inom Fronten bestämde sig för att stödja kampanjen för en folkomröstning. På sex månader genomfördes den största insamlingen av underskrifter i landets historia, med över 800 000 underskrifter i ett land med 2 miljoner röstberättigade. Detta fick Frente Amplio att återta initiativet och lade grunden för vår valseger förra året.