Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

SKAM OCH SKULD. När min bok Ödeläggaren kom ut för exakt tre år sedan, fick jag lära mig av kritikerna att jag borde känna skam och skuld. DN:s recensent ansåg att jag var idiotisk, SvD:s att jag hade svikit alla; mina barn, mina vänner och inte minst mina fans.

Det var ganska lätt att konstatera att de hade läst in just de idéer man i allmänhet har om hur ekonomiska/psykiska övergrepp är möjliga.

DN påstod att jag hade älskat förövaren och SvD att jag hade investerat pengar driven av en dröm om att bli rik. Detta, trots att boken mycket tydligt beskriver att det varken handlade om det ena eller det andra. Med min bok, en analys och gestaltning av hur en psykopatisk människa metodiskt bryter ner en frisk individ för att ta makten över offret och suga ut vad där finns att ta, ville jag skingra tystnaden kring brott av detta slag.

Det var en smärtsam upplevelse men den tydliggjorde också hur djupt inpräntade idéerna är om vad som sker mellan offer och förövare när det kommer till ekonomiskt våld med psykiskt våld som vapen.

Sex år efter att jag hade anmält förövaren och ett år efter att domen på tre års fängelse vunnit laga kraft, blev jag för första gången skam- och skuldbelagd.

Ingenstans på vägen hade det hänt mig.

Jag hade inte skambelagts av min familj, av mina vänner, av polisen, av flyktiga bekanta eller av vården. Före publiceringen av boken var det mig främmande att känna skuld eller skam. Det var lika främmande att någon skulle skambelägga mig för att jag var offer. Vem skambelägger offer för rån? Det jag var med om var ett rån, utdraget på tre år, och vapnet var metodiskt psykiskt våld, drivet så långt att jag höll på att mista mig själv.

Däremot blev jag det när jag kom ut med min berättelse. För första gången kände jag att det kanske varit en dum idé att skriva boken. Jag hade aldrig anat att jag skulle hamna på löpsedlarna.

Vokabulären i det som stod där.

Nu förstod jag skammens makt.

I somliga mediasammanhang kallades det jag beskrivit i Ödeläggaren för “sol och vår”. På Wikipedia kan man läsa att jag blev “sol och vårad”.

Vad ger uttrycket för bild?

Framför sig ser man en korkad kvinna eller man som låtit en tjusig fejkpartner slå blå dunster i ögonen på en så att man glatt skänkt drömprinsen/prinsessan allt man har i den löjliga övertygelsen om att lyckan är här. Begreppet dryper av hån, men också av en farlig lättvindighet. Man skrattar föraktfullt, åt den ”sol och vårade.” Man tänker herregud, hur är det möjligt att vara så korkad? Det skulle aldrig kunna hända mig. Det händer en annan sort.

Vad det gäller Wikipedia har jag försökt att ändra texten och komplettera den men fått till svar att jag måste ange källan. Att källan är jag, hjälper inte.

Förutom skam och skuldbeläggandet av mig i recensionerna, fick jag i alla möjliga offentliga sammanhang veta att skälet till att jag och mina olycksbröder och systrar inte bryter oss ur destruktiva situationer är att vi känner – gissa vad? Jo, skam och skuld. Vi är handlingsförlamade av skammen, sägs det. Skamsna av skuld. Vi förmår inte se världen utanför i ansiktet, ty vi är så besudlade med dessa ovärdiga känslor och för att slippa blotta vår ofullkomlighet är vi hellre kvar i en skamlig interaktion med våra förövare. Det har hänt att jag vid författarbesök har fått denna förklaring kastad i ansiktet som en självklarhet.

Orden “skam och skuld” är lika givna i sammanhanget, som att dag följer på natt. Det är en vedertagen förklaring på det ofattbara i att ett byte inte slipper ur sin blodsugares grepp, och alla nickar torrt förstående. De vet redan, just det, så är det, skam och skuld, skam och skuld och därför kan övergreppen fortsätta.

Vad ryms i detta påstående?

Jo, att det är vad vi bör känna. Man antar att det passar sig att känna skam och skuld när man faller offer för vissa former av våld. Ofta är det just den typen av våld som kvinnor utsätts för. Det är kanske beklagligt, säger man, att kvinnor känner så, men det är ändå den rätta känslan. Och det befriar alla andra från ansvar. Därmed fortsätter man att förminska brottet, vägrar se brottets nödvändiga brutalitet, man förnekar offrets utsatthet och smärta och i realiteten ställer man sig på förövarens sida.

Offret har ju i viss mån sig själv att skylla, det förmedlar själva frasen.

För vad är skam?

Det är något som drabbar en då man gör något man vet att man inte borde göra.

Vad är skuld?

Det är när man överskrider givna gränser med flit vilket går ut över någon annan.

Men om man överför tanken på våldsbrott där vapnet är ett ting, förändras allt. Det verkar absurt och hjärtlöst att skambelägga någon som fått en kniv i ryggen. Lika absurt som att påstå att den trafikskadade bör känna skuld, då hen har tagit fel beslut som kom i vägen för en rattfyllerist.

Teg jag om vad som pågick för att jag kände skam?

Visste jag ens att jag var utsatt för ett pågående grovt brott?

Nej, det visste jag inte. Jag öppnade dörren för en man och hans lille son som bad om att få någonstans att bo. Om jag hade känt till hans djävulusiska plan, hade jag reagerat. Mitt tålamod tänjdes långt utöver mina gränser, för att jag har heder. Jag hade lovat att hjälpa honom och hans son och jag kunde inte svika barnet. Det var oväsentligt, rent etiskt, om jag ogillade fadern.

Eftersom jag orienterade mig via den logik och den grundläggande mänskliga överenskommelse vi alla gör, föresvävade mig aldrig tanken att Sam bara använde barnet, som ett redskap för att styra mig. Ingenting handlade för Sam om barnet. Men för mig visade Sam en pappas hela register av desperation och förtvivlan, i sin ensamma kamp att försöka rädda barnet från den destruktiva modern.

Men kände jag alltså skam och skuld i detta kaos, genom dagarna, veckorna, månaderna, åren i detta allt djupnande kaos? Nej, eftersom jag inte var medveten om att jag var en bricka i en helt annan plan än den jag trodde. Det kan verka orimligt när man är förankrad i sin tillvaro, men om man inte har sovit på månader och år och aldrig kunnat återhämta sig är man redan där ganska mör.

Varje dag var en plåga att ta sig igenom. Varje dag skrek mitt inre efter att få tillbaka mitt liv, min helt vanliga frihet. Så sannerligen, om jag hade begripit den stora planen han hade bakom allt sitt manipulerande och omväxlande beteende, hade jag inte tvekat. Om jag hade fått tid att läka någon liten del av min uppstressade hjärna och begripit vad som pågick hade jag i raseri rest mig, och jag tror att den kraften hade funnits eftersom min längtan till frihet plågade mig så att den i sig höll på att ta sönder mig. Men jag var fast i en härva av lögner. Som polisen senare förklarade för mig var jag snärjd, och bygget var så psykopatiskt utstuderat att jag helt enkelt inte kunde ta ett steg. Jag hade inte ork att tänka. När jag handlade visste jag knappt hur tomater såg ut längre.

Så är det skam och skuld som förlamar oss och gör att vi inte ropar på hjälp?

Nej, det är inte skam och skuld som håller offer kvar i pågående våld.

Man har fullt upp med att parera förövaren, i varje sekund, varje dag. Varifrån kommer hotet, hur ser det ut, var ligger det dolt, hur ska jag svara, hur ska jag förhålla mig, hur ska jag kunna ta ett steg, kan jag få ut någon fruktbar information ur det han säger utan att verka för angelägen? Hur ska jag kunna andas, leva, försöka finna kraft, försöka finna glädje i något litet, försöka att inte oroa alla som jag älskar, försöka att skydda alla jag älskar, försöka finna lift så att jag inte bryter ihop, och bara faller faller faller?

Vad kommer han att göra om jag gör eller säger si eller så,eller inte gör eller säger si eller så? Vart vill han komma med det påståendet, den frågan och hur ska jag snabbt se till att vända situationen till något bättre, till att få lättnad, till att skydda mig, till att komma närmare målet, var är målet, är det verkligen mitt mål, hur kunde det bli så viktigt för mig, hur ska jag kunna ta mig till mitt möte utan att han märker det och försöker hålla mig kvar, hinner jag äta detta innan han kommer, var ska jag gömma min mat så han inte äter upp den, kommer han kliva in i mitt sovrum när jag sover, hur ska jag kunna arbeta, vad var mitt arbete, nej jag kan inte bjuda hem mina vänner, mina barn vill inte komma hit, hur ska jag uppamma kraft att verka som om jag är lugn så att jag inte oroar någon, när kommer han att säga att allt har löst sig, han sa förut att, vad sa han förut, men han sa också det, vad menade han, missuppfattade jag allt?

Den som är utsatt för våld har absolut inte tid eller intresse över att fundera på vad ANDRA kan tänkas tycka. Sådant som skam och skuld är därmed långt borta.

Man har inte heller tid, kraft eller hjärnkapacitet att tänka på vad man själv känner.

Det är förtvivlan som håller en kvar. Det är söndertrasad hjärna, sinne, tanke som håller en kvar. Det är fruktan för vedergällning, det är fasa och det är skräck. DET är vad offren lever i. Det är vad som paralyserar offren. Rädsla, fruktan, förtvivlan.

Så fundera över orden. Orden konserverar tolkningar. I detta fall ställer sig orden inte på offrens sida. Tvärtom.

Vad var det då för rubrik, i feta bokstäver vid sidan av min bild, i mängder av landsortstidningar (vilka alla köper samma recension)?

“Grundlurad av en pajas.”