Världen är chockerad över Trumps anspråk på Grönland. Men det är inte långt från de anspråk USA har på Sverige – och fått igenom med DCA-avtalet. Vi står till fritt förfogande för USA:s krigsmakt – och sedan 1999 är Natoländernas militära förpliktelser officiellt utsträckta från det gemensamma territoriet till en världsomspännande intressesfär, skriver Mikael Nyberg.

Carl Bildt var något förbryllad när han i ett radiosamtal kommenterade ett av Donald Trumps senaste utspel. Varför ska USA för den nationella säkerhetens skull göra anspråk på Grönland? Förenta Staterna har ju redan en stor militärbas på ön:

“Sen har dom via dom avtal som är från 1951 och uppföljande avtal … egentligen alla militära rättigheter på Grönland som dom vill ha. Dom behöver notifiera och konsultera dom danska och grönländska myndigheterna om dom vill göra några avgörande förändringar av sin militära närvaro, men beslutsrätten ligger fortfarande i USA.”¹

Med samma ord går det att sammanfatta det militära avtal, DCA, som Sverige slutit med USA. Vårt land står idag liksom Grönland till fritt förfogande för USA:s krigsmakt.

Med samma ord går det att sammanfatta det militära avtal, DCA, som Sverige slutit med USA. Vårt land står idag liksom Grönland till fritt förfogande för USA:s krigsmakt.

”Alla aktiviteter ska utföras med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser”, försäkrar visserligen regeringen.²Det låter betryggande. Tills Vita huset sagt sitt.

Frågan var uppe i USA:s förhandlingar med Norge om ett liknande avtal, SDCA, 2021. Den norska regeringen skrev i sin proposition till stortinget:

”USA har i förhandlingarna understrukit att förpliktelsen enligt SDCA att visa full respekt för norsk suveränitet, norska lagar och Norges folkrättsliga förpliktelser, icke innebär att USA är bundet av norsk lag och Norges folkrättsliga förpliktelser. USA har i stället framhållit att det enligt SDCA endast föreligger en skyldighet att följa norsk lag och norska internationella förpliktelser, där detta är förenligt med USA:s operativa militära behov.”³

Vi hör vad ni säger, men det är vi som bestämmer.

“Varje land väljer sin egen väg …”, förklarade generalsekreterare Jens Stoltenberg vid Natos toppmöte i juni 2021. ”Ryssland har inget att göra med om Ukraina blir medlem av alliansen. De kan inte inlägga veton mot sina grannars beslut. Vi kommer inte att återvända till eran med intressesfärer, där stora länder bestämmer hur det ska bli med små.”⁴

I den vackra principförklaringen gömde sig ett bistrare besked: de västliga stormakterna förbehåller sig en ensamrätt att styra och ställa utanför sina gränser.

Sedan 1999 är Natoländernas militära förpliktelser officiellt utsträckta från det gemensamma territoriet till en världsomspännande intressesfär.

Sedan 1999 är Natoländernas militära förpliktelser officiellt utsträckta från det gemensamma territoriet till en världsomspännande intressesfär. Alliansen ska inte bara slå tillbaka angrepp utifrån utan också ingripa ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”.⁵

2002 antog Bushadministrationen en ny säkerhetspolitisk doktrin: ”För att förebygga eller förhindra … fientliga aktioner från våra fiender, kommer Förenta Staterna om nödvändigt att handla preventivt.”⁶ Ockupationen av Afghanistan skulle avstyra kommande terrordåd, hette det, och vid invasionen av Irak utgjorde Saddams Husseins påstådda lager av massförstörelsevapen casus belli.

Oavsett sanningshalten i de angivna skälen strider de förebyggande anfallen mot internationell rätt och principen om alla staters likaberättigande. En värld där stormakter tar sig friheten att bruka våld när de anser sig vara hotade är farlig att leva i. För säkerhets skull blir städer malda till grus och aska och människor torterade och sprängda i stycken.

Om USA:s eller Sveriges första försvarslinje befinner sig i Afghanistan, var har Afghanistan sin? De preventiva angreppen är underförstått ett privilegium för den egna staten att ta till. Den rätt västmakterna tar sig kan inte andra länder göra anspråk på, förklarar Robert Cooper, en av strategerna bakom EU:s säkerhetspolitik. Ty då skulle världen ”sjunka ner i kaos”.⁷

Den ryska statsledningen utmanar med sin invasion av Ukraina detta våldsmonopol. Men inte för att sätta privilegiet i fråga utan för att själv göra anspråk på det: ”… vi kommer aldrig att tillåta våra historiska territorier och oss närstående folk som lever där att vändas mot Ryssland”, förklarade Putin 2021.⁸

När 100 000 soldater vid gränsen mot Ukraina inte räckte för att få ledarna i Washington till förhandlingsbordet gjorde han allvar av sitt hot.

Beslutet att avskaffa den svenska alliansfriheten och gå med i Nato framstår som ett brådstörtat svar på den ryska aggressionen. Aningslöst levde vi i fred efter kalla kriget, heter det, och plötsligt vaknade vi upp till nyheten om pansarkolonner på väg mot Kiev. Det var krig i vårt närområde, och därför, förklarade statsminister Magdalena Andersson, var den tvåhundraåriga neutralitetspolitiken överspelad.⁹

Det är en rakt igenom bedräglig argumentation.

För det första var alliansfriheten aldrig en politik för bekymmersfria solskensdagar. Det var en förberedelse just för krig i vårt närområde. Vi skulle säkra freden genom att förhålla oss neutrala i konflikter där stormakter var inblandade.

För det andra är uppvaknandet ur några år av naiv fredlighet en saga.

Vi krigade under Natobefäl i tjugo år i Afghanistan, och vi påbörjade marschen in i Nato långt innan den socialdemokratiska ledningen fann det politiskt lägligt att skicka in ansökan om medlemskap.

Ett första steg var avskaffandet av det territoriella försvar som var knutet till alliansfriheten. Sverige hade en krigsorganisation som på 78 timmar kunde mobilisera 600 000 värnpliktiga till försvar mot en invasion. På bara några år kring millennieskiftet försvann alltihop. Värnplikten avskaffades, tränade förband lades ner, förråd ute i skogarna jämnades med marken och artilleripjäser och pansarvagnar skickades bokstavligen till skroten.

Det enda som blev kvar var den svenska krigsindustrins prestigeprojekt och ett mindre antal yrkessoldater tränade för insatser i främmande länder.

Besluten fattades av regering och riksdag i bredast möjliga politiska samförstånd. Men för riktlinjerna stod en konsultfirma som försvarsledningen anlitat: SAIC, Science Applications International Corporation. Företaget var ett slags privat utskott till Pentagon med före detta ministrar, befälhavare och chefer inom underrättelseorganen i ledningen. Det var en av spionorganen CIA:s och NSA:s största kontraktörer, och det ingick i den ”kill chain” som styrde drönarna och deras Hellfiremissiler mot mål i Asien och Afrika.

SAIC påbjöd en övergång från ett igelkottsförsvar av det egna territoriet till ett så kallat nätverksbaserat försvar med operationer utanför Sveriges gränser. Slagfältet skulle övervakas och kontrolleras med hjälp av drönare, spaningsballonger och sensorer i ute terrängen – allt sammanfogat i ett avancerat datorsystem för bearbetning av informationerna.

Konceptet testades vid OS i Aten 2004. Det digitala övervakningssystemet bröt samman så snart det kördes igång. De grekiska myndigheterna fick hastigt kalla in 70 000 soldater för att ta över.

Konceptet testades vid OS i Aten 2004. SAIC hade fått uppdraget att skydda evenemanget mot angrepp från terrorister. Det gick inget vidare, det gick inte alls. Det digitala övervakningssystemet bröt samman så snart det kördes igång. De grekiska myndigheterna fick hastigt kalla in 70 000 soldater för att ta över.

Fem år senare hade också den svenska regeringen fått nog. I tysthet beslöt den 2009 att avbryta konsulternas experiment. Försvarsanslagen uppgick fortfarande till tiotals miljarder kronor. ”Men i princip”, skrev Wilhelm Agrell, ”är hela den organisation, den planläggning och det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta.”¹⁰

Poff! Så var decennier av mångmiljardinvesteringar i vapensystem, infrastruktur och övningar destruerade.

Jag har flera gånger skrivit i Aftonbladet och Clarté om Pentagonkonsulternas framfart.¹¹ Reaktioner? En pensionerad general ringde mig och tackade. Det är allt. Ingen har någonsin utkrävt något ansvar för den kostsamma operationen. Inga försvarspolitiker eller befälhavare har hängts ut i medierna, och ingen opposition har rest besvärliga frågor i riksdagen.

Förklaringen är enkel: politiskt var projektet en strålande framgång. Det påskyndade avvecklingen av neutraliteten och främjade den svenska militärens inordning i USA:s krigsorganisation.

Det nya insatsförsvaret framstod som en fredsbevarande kraft med civilmilitär samverkan som kännemärke. Regeringen lyckades till och med värva Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen till övningar med Natoländer. UD och Försvarsdepartementet betalade.¹²

De svenska legostyrkornas krigande i Afghanistan och Libyen fick stöd långt ut på den vänstra kanten, och det var inte tal om att lämna eran med intressesfärer.

De svenska legostyrkornas krigande i Afghanistan och Libyen fick stöd långt ut på den vänstra kanten, och det var inte tal om att lämna eran med intressesfärer. Tvärtom, konsulterna presenterade för försvarsledningen en storsvensk kopia av supermaktens gränslösa anspråk. Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu över Östersjön till Baltikum och vidare ut i världen, förklarade SAIC. Krigsmakten skulle rusta sig för insatser ”i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.¹³

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det i en annan hemligstämplad rapport. ”Förenta Staterna och många andra nationer och internationella organisationer, inklusive Förenta Nationerna, förväntar sig att Sverige ska ta på sig rollen att utöva regionalt ledarskap.” Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”.¹⁴

Sverige blev ett övningsfält för utländska förband, vi levererade soldater till de preventiva krigen och vi stationerade officerare från våra specialstyrkor i Joint Special Operations Command, staben för USA:s dödspatruller.¹⁵

I praktiken ingick vi redan i USA:s krigsorganisation. Nato-medlemskapet och DCA-avtalet handlade om att undanröja de sista formellt demokratiska restriktionerna.

I praktiken ingick vi redan i USA:s krigsorganisation. Nato-medlemskapet och DCA-avtalet handlade om att undanröja de sista formellt demokratiska restriktionerna.

Nu handlar det inte om att försvara Gotland längre. Nu ingår vi i större planer. Höga militärer talar om Östersjön som Natos innanhav, försvarspolitiker vill se Sverige kasta sig in i kampen om Nordkalotten och Arktis, och statsministern lovar att vi ska ställa upp om USA vill ha hjälp borta i Asien.

Med DCA-avtalet rusar vi vidare mot dumhetens slutliga triumf, kärnvapenkriget.

Värnplikten är tillbaka, men befälhavarna klagar över det mänskliga råmaterialet. Det är för klent för uppgifterna, det har för dålig kondition. Kraven på fysisk prestationsförmåga ska därför sänkas vid mönstringen.

“Värnpliktiga under utbildning kommer inte att skickas till konflikthärdar utomlands, förklarade vår USA-utbildade försvarsminister Pål Jonsson i juli 2023.”¹⁶

Nu säger han att det inte kan uteslutas att de som gjort värnplikt och blivit krigsplacerade – eller de som framöver gör värnplikt – kan tvingas att strida utomlands. “I huvudsak” ska Sverige bidra i närområdet, men när Nato aktiverat artikel 5 i Natostadgan kan det även bli aktuellt att sätta in svenska soldater utanför närområdet.¹⁷

I Ukraina kan välbeställda köpa sig fria från tjänstgöringen vid fronten. I Moskva kör krigets profitörer omkring i lyxbilar insmugglade från väst. Så blir det säkert också här, om kriget kommer.

I Ukraina kan välbeställda köpa sig fria från tjänstgöringen vid fronten. I Moskva kör krigets profitörer omkring i lyxbilar insmugglade från väst medan unga män från Dagestan och andra avlägsna provinser skickas till skyttegravarna. Så blir det säkert också här, om kriget kommer.

”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid”, förklarade försvarsminister Peter Hultqvist inför Natoanslutningen.¹⁸Men de svenska medborgarna fick aldrig tillfälle att säga sitt. Söndagen den 15 maj meddelade Socialdemokraternas partistyrelse att det var dags för Sverige att gå med i Nato. Beslutet föregicks av en digital dialog där statsråden låtsades pröva frågan in i det sista. Peter Hultqvist hade lovat att aldrig medverka till en Nato-anslutning. Senare berättade han att han ändrat sig redan den 11 april – närmare bestämt klockan 08.15.¹⁹

Tre dagar efter partistyrelsens beslut var ansökan om medlemskap inlämnad. Varken folkomröstning eller riksdagsdebatt ville den svenska demokratins stolta företrädare veta av.

Tre dagar efter partistyrelsens beslut var ansökan om medlemskap inlämnad. Varken folkomröstning eller riksdagsdebatt ville den svenska demokratins stolta företrädare veta av.²⁰Tillsammans med företrädarna för landets företagsamhet mindes de hur illa det höll på att gå 1994, då statsminister Carl Bildt dumdristigt såg till att det blev folkomröstning om det blågula inträdet i den Europeiska Unionen.

Självbestämmanderätten är viktig att försvara, men det gör inte varje beslut försvarligt. Den egna framtiden är ofrånkomligen invecklad i andras utsikter. Ett val kan vara klokt, ett annat kan få vådliga följder. Dessutom delar sig det kloka och det vådliga oftast efter klasslinjer.

Alliansfriheten är och förblir en utväg. Men det är ett misstag att betrakta den bara som en nationell svensk angelägenhet. Vägran att ty sig till den ena eller andra stormakten har internationell betydelse. Alliansfriheten gör en gemensam, mellanfolklig kamp för nedrustning, fred och frihet möjlig.