Valet av Trump är en tydlig signal: amerikanarna har tröttnat på krig. De ständigt stigande försvarsutgifterna har inneburit att USA inte förmått leverera vad medborgare i en modern stat förväntar sig. Men vad händer nu med den så kallade regelbaserade ordningen? Elisabeth Özdalga analyserar.

Så har Donald Trump med buller och bång tagit plats på scenen i Vita huset, medan Joseph Biden tystlåtet försvunnit ut i kulisserna. Samtidigt har de transatlantiska relationerna råkat i oordning. Förvirrande och mer eller mindre chockerande utspel från Washington har bemötts med frostigt avvaktande och tillkämpat lugn från Europas huvudstäder. Vart är Trumps USA på väg?

Imperialism byggd på baser
USA är en global stormakt som till skillnad från tidigare imperiebyggare inte grundar sitt välde på kolonialisering av främmande territorier. Ända sedan slutet av 1400-talet har europeiska stormakter lagt under sig och på plats, men från sina egna huvudstäder, administrerat områden i Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika och Australien (Oceanien), dvs hela den övriga världen.

Men, som Amy Austin Holmes i sin bok Social Unrest and American Bases in Turkey and Germany since 1945 har visat, så har Washington, sedan det blev en världsmakt, hävdat sitt inflytande på ett annorlunda sätt. I stället för territoriella ackvisitioner har man upprättat ett världsomspännande nät av militära baser i områden som i många fall tidigare behärskades av de europeiska imperierna. Denna process påbörjades i begränsad skala redan 1898 efter det spansk-amerikanska kriget och år 1938 hade fjorton amerikanska militärbaser upprättats utanför det kontinentala USA. Tio år senare var antalet anläggningar uppe i flera tusen. En tredje fas inleddes efter 1990, det vill säga efter det kalla krigets slut. Mellan 1950 och 2005 hade inte mindre än 170 länder jorden runt fungerat värdland för någon form av amerikansk militär närvaro. Antalet baser antas idag uppgå till cirka 800.¹ Inom ramen för det svensk-amerikanska DCA-avtalet från december 2024 bereds plats för sjutton sådana anläggningar på svenskt territorium.

Militära lösningar i stället för diplomatiska förhandlingar
De amerikanska statsvetarna Duffy Toft och Sidita Kushi har i en faktatät bok Dying by the Sword: The Militarization of US Foreign Policy (Oxford University Press, 2023) visat hur amerikansk utrikespolitik, speciellt sedan millenniumskiftet, alltmer kommit att förlita sig på militär makt.²Författarna beskriver en trend, där diplomatin alltmer har fått stå tillbaka för militära insatser i de mellanstatliga relationerna (’kinetisk diplomati’).

Denna försvagning av utrikesdepartementet i förhållande till försvarsdepartementet märks både i budgettilldelning och karaktären på utnämningarna på utrikesministeriet, där professionella meriter fått stå tillbaka för politiska tillsättningar. Men framför allt blir det tydligt i det ökade antalet militära interventioner (Afghanistan, Irak, Sudan, Libyen, Syrien för att nämna de mest omskrivna) och kostnaderna för dessa, samt det faktum att Amerika fastnat i något, som av en trött hemmaopinion och en kritisk omvärld, kallats ’ändlösa krig’. Medan antalet USA-ledda militära interventioner var i genomsnitt 1.1 per år under mellankrigstiden (1918-1945), var den 2.4 under efterkrigstiden (1945-1989), men steg till 4.6 interventioner per år årtiondet efter kalla krigets slut (1990-2000) och 3.7 under de senaste två decennierna (2000-2019), perioden för de utdragna krigen i Irak och Afghanistan.³

Medan de interventioner som leddes av USA under 1990-talet hade stöd i FN eller NATO, har en sådan förankring saknats under 2000-talet.

Medan de interventioner (Bosnien, Serbien, Kosovo) som leddes av USA under 1990-talet hade stöd i FN eller NATO (multilaterala interventioner), har en sådan förankring saknats under 2000-talet (unilaterala interventioner). USA har efter terrorattentatet den 11 september, 2001 tagit ’kriget mot terrorismen’ – ’för det goda mot det onda’ (’good versus evil’) – i egna händer, samtidigt som diplomatin fått stå tillbaka för direkta militära ingripanden. President Bidens envisa vägran att inleda samtal med Vladimir Putin på hösten och vintern 2021, före Rysslands angrepp på Ukraina, och samma avvisande attityd till det förslag på lösning av Ukrainakonflikten som låg på bordet i Istanbul/Antalya i slutet av mars 2022, en månad efter inlett anfall, vilket accepterats av båda sidor, Ukraina och Ryssland, utgör talande exempel på denna förhandlingsfientliga hållning, eller negativa syn på diplomatins möjligheter.

Växande destabilisering i skydd av ’en regelbaserad ordning’
Effekterna av upprepade militära interventioner har blivit en tilltagande destabilisering i de länder och/eller områden som drabbats. Att störta en diktator som Saddam Hussein, Muammar al-Gaddafi, eller Bashar al-Assad är en sak; att sätta samman en ny social, politisk och ekonomisk ordning på basis av den krossade är en helt annan. USA har sedan 2011 intervenerat militärt i det syriska inbördeskriget, både mot den syriska regimen och den Islamiska staten (ISIS). Den syriske presidenten Bashar al-Assad störtades den 8 december 2024 genom en offensiv ledd av Hayat Tahrir al-Sham, den terrorklassade islamistiska gruppen under ledning av Ahmed al-Sharaa. Operationen backades upp av Turkiet, med stöd av USA. I stället för att bidra till fred och demokrati har de USA-ledda interventionerna lett till långvariga inbördeskrig och kaos. Utvecklingen i Afghanistan, Irak och Libyen talar sitt tydliga språk. Utsikterna för en mer konstruktiv utveckling i Syrien är i dagsläget högst oviss.

Vad vill Amerika med alla dessa militära interventioner? Begreppet ’rules-based international order’ (på svenska oftast som ’regelbaserad ordning’) har kommit att användas allt oftare under de senaste decennierna, framför allt under Obamas och Bidens tid vid makten. Med detta avses en världsordning byggd efter amerikanskt – liberalt och demokratiskt – mönster, vilket i oklara termer lanserats som ett alternativ eller substitut till folkrätten (engelska: international law). Detta paradigm har kommit att omfattas också av USA’s allierade, där inte minst Sverige utmärkt sig som entusiastisk tillskyndare.

Kritiska folkrättsjurister som John Dugard från Sydafrika har framhållit att begreppet regelbaserad ordning är svårdefinierat, då det inte är baserat på en uppsättning explicita lagar vilket är själva grunden för en rättslig ordning.

Kritiska folkrättsjurister, till exempel John Dugard från Sydafrika, har emellertid framhållit att begreppet är svårdefinierat, då det inte, liksom folkrätten, är baserat på en uppsättning explicita lagar, samt bestämda regler för hur dessa skall anpassas och tillämpas, vilket är själva grunden för en rättslig ordning.⁴ I motsats till ett sådant universellt system används ’den regelbaserade ordningen’ oftast för att främja egna, amerikanska intressen, och leder därmed inte sällan till ’double standards’ eller hyckleri. Särskilt i samband med de förödande massbombningarna av palestinier i Gaza och upprepade räder mot invånarna på Västbanken, har allt fler börjat ifrågasätta vad USA’s aldrig sinande militära stöd till Israel har med en ’rules-based international order’ att göra.

USA förlorade kriget i Afghanistan mot Talibanerna. Inte heller i Irak och Libyen kan man tala om en seger för supermakten. Men hur misslyckade har dessa operationer i själva verket varit? Svaret beror på vilka strategiska mål som i grunden styrt utvecklingen. År 1996 publicerade den neo-konservative politikern och vid denna tid vice försvarsminister Richard Perle (också kallad ’Prince of Darkness’), på uppdrag av Likud-ledaren, senare premiärministern Benjamin Netanyahu, policy-dokumentet ’A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm’. Dokumentet innehöll en plan för Mellanöstern – ’the realm’ – där Israel, med stöd av USA, klart tog avstånd (’clean break’) från den princip ’land för fred’, som sedan sexdagarskriget legat till grund för förhandlingarna gällande de av Israel ockuperade territorierna (FN-resolution 242).

USA förlorade kriget i Afghanistan mot Talibanerna. Inte heller i Irak och Libyen kan man tala om en seger för supermakten. Men hur misslyckade har dessa operationer i själva verket varit?

Istället för att verka för en fredsbejakande tvåstatslösning, inriktade sig dokumentet på en offensivt styrd rekonstruktion av rådande gränser. Framför allt gällde det att isolera, destabilisera eller om möjligt avlägsna Israelfientliga regimer i regionen, framför allt Irak, Syrien och Iran, men även Libyen. Samtliga regimer, med undantag för Iran, har sedan Irakkriget inleddes 2003 brutit samman och Mellanöstern är idag, särskilt efter det senaste årets ödeläggelse av Gaza, en på många håll djupt destabiliserad region.

Det är inte första gången i historien som en mäktig aktör tillgriper principen ’söndra och härska’. Det är inte heller första gången som detta görs i namn av att sprida en högre stående civilisation (i detta fall en liberal ’rules-based international order’). Men effekterna av denna politik har aldrig tidigare varit mera världsomspännande eller globala. Olika uttalanden med koppling till det amerikanska försvarsetablissemanget antyder att Ukraina-konflikten inte bara handlar om att försvara Ukraina, utan minst lika mycket om att destabilisera och därmed försvaga Ryssland. Se försvarsminister Lloyd Austins uppmärksammade uttalande i Polen i april 2022 om att ’vi vill se ett försvagat Ryssland’.⁵ Även David Cameron gjorde sig till tolk för en sådan uppfattning vid ett möte i Washington i december 2023: ’Vad som förbrukats av ukrainarna kanske uppgår till 10 procent av er (USAs) försvarsbudget och detta har förstört hälften av Rysslands tillgångar före kriget. Om detta inte skulle vara en bra investering, så vet jag inte vad som är det.’⁶ Länder som Ukraina – och på senare tid Georgien – används som slagträ för att komma åt – läs: destabilisera – en större, rivaliserande stormakt.

Länder som Ukraina – och på senare tid Georgien – används som slagträ för att komma åt – läs: destabilisera – en större, rivaliserande stormakt.

Där befinner vi oss idag. Den amerikanska militarismen har dock ett pris: den blir till sist kontraproduktiv. För omvärlden har den lett till ökad instabilitet – ekonomiskt, politiskt och mellanstatligt. För Amerika har de ständigt stigande försvarsutgifterna inneburit att staten inte förmår leverera vad medborgare i en modern stat förväntar sig med avseende på hälso- och sjukvård, utbildning, drägligt boende, miljöfrämjande åtgärder och säkerhet. Samtidigt som det sociala bottenskiktet växer ökar inkomstklyftorna. Det är det utbredda missnöjet hos en bred allmänhet i ett allt mer polariserat samhälle, som banat väg för Trumps väg till makten. Trump är resultatet av tidigare administrationers misslyckanden.

Biden-administrationen var Europavänlig
Trumps provocerande utfall, inte minst hans öppet negativa attityd mot Europa och EU/Bryssel, ställs idag mot Biden-administrationens betydligt mera positiva hållning. Även om de transatlantiska relationerna på ytan fungerat bättre under Biden, så har, ur ett europeiskt perspektiv, tiden sedan dennes makttillträde 2021 varit förlorade år.

USA tvingades lämna Afghanistan i augusti 2021, vilket skedde under mycket tumultartade former, då militär utrustning till ett värde av flera miljarder dollar blev kvar i händerna på Talibanerna. Att avsluta det tjugoåriga kriget hade varit ett vallöfte, men sedan dröjde det bara ett halvår innan USA, tillsammans med övriga NATO-länder, var engagerat i ett nytt krig, denna gång på europeisk mark.

USA tvingades lämna Afghanistan i augusti 2021, vilket skedde under mycket tumultartade former, då militär utrustning till ett värde av flera miljarder dollar blev kvar i händerna på Talibanerna.

Kriget i Ukraina kunde ha undvikits om Tyskland och Frankrike inte gett efter för USA:s påtryckningar om ukrainskt NATO-medlemskap vid försvarsalliansens möte i Bukarest 2008, och Biden, under månaderna före Rysslands anfall, varit villig att mobilisera sin regerings diplomatiska muskler i stället för att förlita sig på militära medel. Detta är ett påstående som Brasiliens president Lula da Silva och även Trump gett uttryck för.

Den tre år långa väpnade konflikten har stått många länder i Europa dyrt. Tyskland, det NATO-land som står USA närmast, har fått betala ett särskilt högt pris i form av höjda energipriser och, som en följd av detta, ökad konkurrens från Kina, som just på grund av Västs sanktioner mot Ryssland kunnat åtnjuta kraftigt nedsatta priser på rysk olja och gas. Allt detta resulterade i djupgående ekonomiska problem och i förlängningen politiskt missnöje, regeringskris och nyval i Europas starkaste ekonomi.

Kvar efter Bidens tid vid makten blev också de ouppklarade sprängningarna av gasledningarna i Östersjön.

Vad hände med Nord Stream I och II?
I september 2022, ungefär ett halvår efter Rysslands invasion av Ukraina, sprängdes de rysk-tyska gasledningarna Nord Stream I och II inom gränserna för svensk och dansk ekonomisk zon i Östersjön. Ett ’mysterium’ skrev New York Times. Ryssland utpekades för sabotaget, en skruvad och i grunden ohållbar beskyllning, då Ryssland hade kontroll över gasflödet och när som helst kunde stänga av kranarna.

Ungefär ett halvår efter det genomförda sprängdådet, den 8 februari 2023, publicerade den från Vietnamkriget och Song-My massakern kände undersökande journalisten Seymour Hersh rapporten ’How America Took Out The Nord Stream Pipe Line’.⁷

Rapporten baserades på känslig insidesinformation och redogjorde i detalj för hur Biden-administrationen (utrikesminister Anthony Blinken och säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan) tillsammans med bland andra CIA och norsk underrättelsetjänst under hård sekretess genomförde en komplicerad och noggrant utformad plan. Planeringen påbörjades redan i december 2021, det vill säga två månader före Rysslands anfall på Ukraina. Under täckmantel av NATO-övningen BALTOPS-22 i Östersjön vid midsommartid 2022, placerades fjärrstyrda sprängladdningar (C-4) på tre av fyra ledningar. Laddningarna utlöstes med hjälp av en så kallad sonarboj, som släpptes av norskt marinflyg under en skenbar rutinflygning den 26 september.

Hershs rapport har, efter påtryckningar från den amerikanska underrättelsetjänsten på etablerade amerikanska och västerländska massmedier, systematiskt tystats ner och har därmed undanhållits allmänheten, vilken förmenats en öppen diskussion/debatt i frågan. Det framgår dock av rapporten från den 8 februari 2023, att ’vissa högre tjänstemän i Danmark och Sverige’ i ’allmänna ordalag’ skulle informeras om ’potentiell dykaktivitet i området’.⁸ Dessa händelser utspelade sig medan socialdemokraterna fortfarande hade regeringsmakten.

Det genomförda sprängdådet utgör ett brott mot folkrätten. Eftersom detta inträffade inom svensk och dansk ekonomisk zon borde incitamenten från dessa båda länders sida att reda ut omständigheterna kring skadegörelsen vara starka.

Det genomförda sprängdådet utgör ett brott mot folkrätten. Eftersom detta inträffade inom svensk och dansk ekonomisk zon borde incitamenten från dessa båda länders sida att reda ut omständigheterna kring skadegörelsen vara starka. Att grannlandet Tyskland drabbades hårt genom begränsade gasleveranser gjorde det ännu angelägnare att bringa klarhet i omständigheterna kring och aktörerna bakom detta. Jämför man med uppståndelsen och allvaret kring brotten på undervattenskablarna i Finska viken och Östersjön på hösten/vintern 2024/25, framstår den envisa tystnaden kring sabotaget mot Nord Stream I och II än mer anmärkningsvärd och oförklarlig. Ett ouppklarat brott sprider misstro och misstänksamhet.

Vad som skulle kunna bringa klarhet i denna fråga vore om någon tjänsteman från CIA, eller, ännu troligare, någon från samma förvaltning som drabbats av Elon Musks provokativa nedskärningskampanj (DOGE – Department of Government Efficiency), väljer att avslöja hemligheten bakom sabotaget. Men, hur turerna kring nämnda attentat än utvecklas, så innebär denna händelse, tillsammans med den senaste utvecklingen, att magin i den transatlantiska länken har brutits. Inför den uppkomna trumpska oredan har många, exempelvis Ulf Kristersson, fortsatt att tala sig varma för eller efterlysa en återgång till den ’regelbaserade ordningen’.⁹

Trots det kommer det att bli allt svårare att värja sig emot insikten att denna konstruktion i själva verket är en villfarelse eller illusion. ”Illusionen om den amerikanska freden” – är också titeln på statsvetarna Frida Stranne och Trita Parsis bok från 2023 en kritisk analys som ängsligt motarbetats av ’mainstream media’ i vårt land. Ett mer realistiskt sätt att se på förhållandet mellan USA och dess allierade har i själva verket Richard Nixons utrikesminister Henry Kissinger en gång givit uttryck för. Hans ord har citerats många gånger, men tål att upprepas: ‘To be an enemy of America is dangerous, but to be a friend may be fatal’ (Att vara en fiende till Amerika är farligt, men att vara en vän kan vara ödesdigert/dödligt).

Varför gav de franska och tyska ledarna efter när USA drev på om ukrainskt NATO-medlemskap, när opinionsundersökningar visade att en övervägande majoritet av ukrainarna var emot?

Många skulle villigt nicka bifall till detta yttrande efter Trumps senaste utspel mot Panama, Canada och Grönland. Men hade man lika villigt bejakat detta också under Barack Obamas och Joe Bidens tid vid makten? Varför gav de franska och tyska ledarna efter när USA drev på om ukrainskt NATO-medlemskap, när opinionsundersökningar visade att en övervägande majoritet av ukrainarna var emot, och man var fullt medveten om hur utmanande ett sådant beslut var för den ryska sidan? Vid tiden för NATOs toppmöte i Bukarest 2008, där Ukrainas och Georgiens ansökningar om medlemskap accepterades, visade gallupar att mindre än 20 procent av ukrainarna var positiva till medlemskap. Enligt den Rysslandskritiske Ukraina-experten Volodymyr Ishchenko hade en omröstning i NATO-frågan (2021), också omfattande de östra provinserna, aldrig utfallit till förmån för medlemskap.¹⁰

Detta knyter an till den större frågan om varför ledande europeiska aktörer så länge, trots tydliga intressemotsättningar, hållit till godo med en plats i skuggan av det amerikanska globala – och imperialistiska – ledarskapet.