På 1830-talet lanserade Louise Daguerre fotograferingskonsten. Tvåhundra år senare lever vi våra dagar i ett ständigt visuellt flöde. Hur ska vi se på fotografin, som samtidigt är kommersialisering, avhumanisering och vittnesmål? Dan Jönsson läser två nyöversättningar av Susan Sontags klassiska essäer ”Om fotografi” och ”Om att betrakta andras lidande”.

Vi lever i fotografiets tidsålder. Snart tvåhundra år efter att Louis Daguerre lanserade sin banbrytande uppfinning är det svårt att se någon teknik som på ett mer genomgripande sätt förändrat hur människan förhåller sig till världen. Elektriciteten, visst. Och tåget, bilen – men fotografin har skickat ut oss i en accelererande virvel av verklighet som varv för varv tyckts tvinga fram helt nya, oanade frågor om hur vi värderar det vi ser, och det vi vet.

Fotografin har öppnat en Pandoras ask av fjärrutlösta insikter och tvivel och affekter som vi inte visste fanns och där den utlösande faktorn, själva bilden, på en gång blir det som spränger ramarna för vår världsbild och sedan hjälper oss att få ihop den.

Det är genom fotografin, och dess rotskott filmen och videon, som kapitalismen visuellt formulerar sin ideologi.

Fotografier får oss alltså att stå ut med världen. Men de gör den också outhärdlig – en värld utan bilderna av, låt säga, svältoffren i Sydsudan eller ruinerna i Gaza vore onekligen enklare att leva i. Samtidigt, när nu orättvisorna och lidandet ändå inte går att förneka behöver vi på något vis lära oss leva med dem. För att greppa det som sker och kanalisera våra reaktioner krävs att vi skärmar av och skapar distans. Förlägger världens elände till vad som ser ut att vara en annan dimension av verkligheten.Hur ska vi se på fotografin, som samtidigt är kommersialisering, avhumanisering och vittnesmål?

Otvetydig, avgränsad, hanterlig.

Det är också precis vad fotografier gör, förklarar Susan Sontag i sin berömda essäsvit ”Om fotografi” från 1977. Fotografin förpackar världen i lagom portionsbitar, färdiga att konsumeras av en publik som värderar deras estetiska kvaliteter väl så högt som deras eventuella nyhetsvärde eller sanningshalt. Det är genom fotografin, och dess rotskott filmen och videon, som kapitalismen visuellt formulerar sin ideologi: en världsbild enligt vilken allt från svältkatastrofer till kändisskandaler i princip figurerar som utbytbara varor på en bildmarknad. Verkligheten, i den mån den alls är relevant, utgör bara råvaran för den fotografiska alkemi vars estetiska förvandlingsnummer är precis lika effektfulla i både krigs- och modereportage. Så länge bilderna är bra.

Det är nästan löjligt att påpeka att det hänt en del sedan Sontag publicerade sin essä. Men knappt femtio år senare har de hysteriska bildflöden som den digitala utvecklingen gett upphov till inte gjort bokens resonemang mindre aktuella, tvärtom. Sontag skrev i en civilisationskritisk, teknikskeptisk tradition just vid en tid när den sortens stämningar började avlösa efterkrigstidens framstegsoptimism, och mycket i hennes tankegångar förebådar den postmoderna mediekritik som de följande decennierna fullständigt skulle överskölja den västerländska kulturfilosofin med sina idéer om simulacra och verklighetsupplösning. Och som ännu fortsätter att dominera: dess föreställningar om hur bilder föregriper, skapar, rentav ersätter den verklighet de avbildar tycks helt enkelt på ett elegant vis ansluta till senkapitalismens idealistiska autofiktioner om en värld befriad från klassmotsättningar och grundläggande ideologiska konflikter.

Idéerna om bildernas korrumperande, avhumaniserande, rentav verklighetsupplösande funktion bottnar i ett mondänt och privilegierat perspektiv som tenderar glömma bort, eller snarare skymma det faktum att en stor del av mänskligheten befinner sig på andra sidan.

Susan Sontag ville något annat. Det kan vara värt att påminna om att den civilisationskritik hon ger uttryck för i ”Om fotografi” i grunden utgår från en materialistisk idétradition, med Walter Benjamin som främsta förebild. Sontag gör egentligen inte så mycket för att sprida ljus över den saken – utom att hon flera gånger refererar till Benjamin som inspiration – men trettio år senare skriver hon essän ”Om att betrakta andras lidande” där hon utvecklar, delvis reviderar och distanserar sig från resonemangen i ”Om fotografi”. Att enbart se fotografin som en metod för avhumanisering och kommersialisering förefaller henne nu alltför cyniskt. Istället vill hon lyfta fram hur bilderna faktiskt också fyller en betydande funktion som vittnesmål.

Även om de knappast bidrar till en verklig, djupare förståelse av lidandet de skildrar dokumenterar de, trots allt, dess existens.

När nu dessa båda böcker kommer i en samlad svensk nyutgåva, smidigt översatta av Peter Kihlgård (Albert Bonniers förlag), är det som sagt slående hur den kritik som Sontag formulerade redan på det analoga sjuttiotalet fortfarande känns inte bara relevant utan rentav hyperaktuell. Men också hur hon i den senare boken lyckas sätta fingret på de blinda fläckar som utmärker stora delar av den postmoderna medieteorin.

Det oupphörliga flödet av brutala nyhetsbilder får vår medkänsla att skrumpna, menar många. Men så är det ju inte, skrev Sontag.

Den övergripande tesen i ”Om fotografi”, att det oupphörliga flödet av brutala nyhetsbilder ”får vår medkänsla att skrumpna”, som hon uttrycker det, bygger som hon självkritiskt noterar på att man utgår från att vi alla enbart förhåller oss till dessa bilder som betraktare. Och så är det ju inte. Idéerna om bildernas korrumperande, avhumaniserande, rentav verklighetsupplösande funktion bottnar i ett mondänt och privilegierat perspektiv som tenderar glömma bort, eller snarare skymma det faktum att en stor del av mänskligheten befinner sig på andra sidan. Som Sontag själv formulerar det: ”Hundratals miljoner tevetittare är långtifrån förhärdade inför det televisionen visar. De har inte lyxen att flina överseende åt verkligheten.”

Att idag navigera i de sjösjuka bildflöden som genomströmmar samtiden handlar, tror jag, om att förmå ha båda dessa perspektiv i huvudet samtidigt. Alltså å ena sidan: ta denna globala, kommersiella bildindustri för just den cyniska, ofta bedrägliga ideologiproduktion den onekligen är. Och å den andra: trots allt hålla blicken öppen för de vittnesbörd som ändå här och var tränger igenom muren av tillrättalagd, portionsförpackad verklighet. Någon väg tillbaka existerar inte.