Uppdrag granskning vill inte stöta sig med överbetalda direktörer, Svenskt Näringsliv och den priviligierade övre medelklassen. I stället görs ännu ett program om true crime, samtidigt som det fortsätter att blundas för det som kan kallas big true crime, skriver John Lapidus.

För ett år sedan frågade jag varför SVT:s grävjournalistiska flaggskepp Uppdrag granskning aldrig gör något som skrämmer, retar upp eller ens bekymrar den ekonomiska eliten i det här landet.¹ Aldrig något om inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Aldrig något om privatiseringarna, vinsterna i välfärden och det välfärdsindustriella komplexet. Aldrig något om antalet miljardärer. Aldrig något om rutavdrag, privata sjukvårdsförsäkringar, ISK-konton och annat som gynnar den övre medelklassen på folkflertalets bekostnad.

Aldrig något om inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Aldrig något om privatiseringarna, vinsterna i välfärden och det välfärdsindustriella komplexet. Aldrig något om antalet miljardärer.

Nu, när den svenska regeringen just har presenterat en budget som gör de rikare ännu rikare, kan det vara passande att kontrollera om Uppdrag granskning har gjort bot och bättring. Eller åtminstone tagit något litet steg i rätt riktning. När min artikel publicerades i september förra året fick jag plötsligt för mig att den skulle skaka om ordentligt. Det var säkert löjligt tänkt, men artikeln blev så pass spridd att den borde ha kunnat göra visst intryck på redaktionen. För säkerhets skull mejlade jag den till Axel Humlesjö, Ali Fegan, Joachim Dyfvermark, Karin Mattisson och ytterligare 25 personer som arbetar där. Jag minns att jag ville vara en fluga på väggen på redaktionsmötet den dagen. Jag inbillade mig faktiskt att de satt där och sa att ”ja han har allt en poäng den där Lapidus i att vi har strukit makten medhårs de senaste tjugo åren”.

Kanske var det en och annan UG-reporter som skummade artikeln. Men på det stora hela måste den ha gått spårlöst förbi, för någon systematisk granskning av den ekonomiska eliten har det fortfarande inte blivit. Inte ens ett litet reportage om privata sjukvårdsförsäkringar och det pågående brottet mot hälso- och sjukvårdslagen, något som jag gång på gång, utan att få svar, har föreslagit att programmet ska belysa.

I ett land präglat av ökade klassklyftor är det Uppdrag gransknings plikt och skyldighet att synliggöra vad som händer och varför. Hur kan en människa vara värd miljarder mer än en annan? Varför ökar skillnaderna i medellivslängd mellan olika områden? Vem införde skattefria förmögenheter, arv och fastigheter medan välfärden krackelerar? Varför ska den övre medelklassen få statligt stöd för att renovera köket, anställa en piga och gå före i vårdkön? Och hur ska vi någonsin få utsatta ungdomar att sluta drömma om snabba klipp när även sportbilagorna frossar i miljonövergångar och Zlatans senaste Ferrariköp?

Ett granskande samhällsprogram ska först och främst nagelfara de som har makten i samhället. Men Uppdrag granskning vill inte stöta sig med överbetalda direktörer. I stället görs ännu ett program om true crime, samtidigt som det fortsätter att blundas för det som kan kallas big true crime.

Ett granskande samhällsprogram ska först och främst nagelfara de som har makten i samhället. Visst är det bra att skildra kriminalitet och bedrägerier av olika slag, men det är till stor del symtom på det lagliga svindleri som har pågått de senaste decennierna. De rika blir snuskigt rika och Uppdrag granskning måste därför göra program som får överbetalda direktörer att darra av harm, program som blir anmälda av Svenskt Näringsliv för partiskhet, program som får den övre medelklassen att känna sig misstrodd och ifrågasatt.

Men Uppdrag granskning vill inte stöta sig med överbetalda direktörer, Svenskt Näringsliv och den priviligierade övre medelklassen. I stället görs ännu ett program om true crime, samtidigt som det fortsätter att blundas för det som kan kallas big true crime. Övriga public service är inte mycket bättre. Ta till exempel P1 och P3 Dokumentär som ägnar sig helhjärtat åt brott, men alltid låter de största hajarna gå fria.

Att syna den ekonomiska makten i sömmarna är en av huvudpoängerna med ett samhällsgranskande program. Det är sorgligt att public service och Uppdrag granskning inte vågar ta denna uppgift på större allvar.