Sara Wagenknecht är en stark och stridbar figur inom den tyska vänstern. Men spänningarna mellan hennes falang och Die Linke har blivit för stora och nu startar hon ett eget parti. Henning Süssner Rubin rapporterar.

”BSW –  för förnuft och rättvisa”, så heter den förening som nästa år ska bli ett nytt vänsterparti i Tyskland. Den 23 oktober blev det officiellt att BSW eller ”Alliansen Sarah Wagenknecht” tar med sig tio av det befintliga vänsterpartiets DIE LINKE mandat i Tysklands parlament Förbundsdagen. När den nya föreningen konverteras till ett parti nästa år och ställer upp i val skulle detta kunna bli ett allvarligt hot för DIE LINKE. 

Sahra Wagenknecht, 54 år och född i f.d. DDR, är en av Tysklands mest kända politiker. En folkkär politiker som gör sig bra i tevesoffan, som säger saker som såväl publiken som pratprogramvärdarna uppskattar. Sarah Wagenknecht har med andra ord ett underhållningsvärde.

Wagenknecht är förbundsdagsledamot för DIE LINKE, till och med 2019 gruppledare. Att en vänsterpolitiker från östra Tyskland hör till stamgästerna i de nationella tevesofforna är intressant i sig. Ännu mer intressant är att samma Wagenknecht, den mest kända kvinnliga vänsterpolitikern i hela Tyskland, är väldigt illa omtyckt av många av sina egna partikamrater. Det brukar hon göra sig lustig över. Något som säkert bidrar ytterligare till hennes underhållningsvärde i media.

Wagenknecht anklagas av många vänsterpartister för att vara populist och även rasist. Hon vill begränsa invandringen och hon har yttrat förståelse över det faktum att många östtyskar lägger sin röst på Alternativ för Tyskland (AfD), ett relativt nytt högerparti som seglat upp under det senaste decenniet. Och så har hon provocerat sina partikamrater och ideligen attackerat DIE LINKE:s ”identitetspolitik”.

Wagenknecht vill begränsa invandringen och hon har visat förståelse över det faktum att många östtyskar lägger sin röst på Alternativ för Tyskland.

På sätt och vis verkar Sarah Wagenknecht gilla att gå emot strömmen. Våren 1989 gick hon, 19 år gammal, med i DDR:s styrande parti, som då kallade sig Tysklands socialistiska enhetsparti (SED). Samtidigt växte DDR:s medborgarrättsrörelse och människorna började lämna SED i skaror.  

Efter murens fall när SED döpte om sig till Den demokratiska socialismens parti (PDS), anslöt hon sig trotsigt till partiets ”kommunistiska plattform” – och kritiserade DDR:s gamla ledning för att ha varit för mjäkiga mot medborgarrättsrörelsen och andra kontrarevolutionärer. Hon avskyddes för detta framför allt av hennes jämnåriga partikamrater, som ofta organiserade sig i ”arbetsgruppen unga kamrater” som drev fram partiets reformprocess. Genomsnittsåldern hos Kommunistiska plattformen var däremot en bra bit över 60.

Som en av de yngsta och den enda uttalad stalinvänliga ledamoten i PDS partistyrelse var hon under första hälften av 1990-talet väldigt irriterande för partiledningen. Partiet försökte då tvätta bort stämpeln av att vara ett parti av gamla stalinistiska stofiler. 1995 hotade partiets populära ordförande Gregor Gysi till och med att avgå om Wagenknecht skulle väljas in i partistyrelsen igen. Han slapp henne under ett antal år, först år 2000 valdes hon in i partistyrelsen igen. 

Wagenknecht var länge en udda fågel snarare än en viktig röst för sitt parti. Vänsterpartiet PDS hade alltsedan murens fall ett relativt stort stöd i Östtyskland och satt sedan 1990 i förbundsdagen, men partiet lyckades aldrig etablera sig som ett starkt vänsterparti i det gamla Västtyskland. Det skulle ändra sig under 2000-talet. År 2007 gick partiet hop med ett tämligen nybildat västtyskt vänsterparti och bildade det nya vänsterpartiet DIE LINKE.

DIE LINKE – VÄNSTERN med stora bokstäver – är alltså det parti som föddes när ovan nämnda, i grund och botten östtyska PDS gick samman med ett ganska så nytt och väldigt spretigt parti vid namn Valgemenskap arbete och social rättvisa (WASG). Efter sammanslagningen av de två partierna fick DIE Linke i riksvalet 2009 imponerande 11,9 procent av rösterna och var då större än De Gröna.

Sedan dess har partiet dock konsekvent tappat väljarstöd, och i det senaste förbundsdagsvalet hamnade vänstern till och med under förbundsdagspärren på 5 procent. Bara tack vare ett undantag för partier som blir störst i minst tre valkretsar (Partiet vann direktmandat i två valkretsar i Berlin och i Leipzig) klarade sig partiet kvar i förbundsdagen.

Sedan dess har DIE LINKE dock konsekvent tappat väljarstöd, och i det senaste förbundsdagsvalet hamnade vänstern till och med under förbundsdagspärren på 5 procent.

Och där riskeras nu alltså partiets gruppstatus. Wagenknecht och ytterligare nio parlamentsledamöter har nu lämnat DIE LINKE, men säger sig vilja stanna i den parlamentariska gruppen – så att utskottsplatser såväl som poster för politiska sekreterare inte går förlorade. Senast i januari vill man dock bilda något eget, och då ryker alltså en del pengar, poster och parlamentariskt inflytande för vänstern. DIE LINKE:s partiledning däremot uppmanar avhopparna att lämna sina mandat, eftersom de säga ha vunnits för DIE LINKE. Skilsmässan lär inte bli lätt…

Det kvarstår nu att se hur det kommer att gå för både DIE LINKE och BSW i de kommande valen. Tysklands politiska karta har förändrats kraftigt under de senaste två årtionden. Mest intressant i sammanhanget är att vänstern under 2000-talet verkade vara på frammarsch. Men under 2010-talet blev det plötsligt extremhögern som etablerade sig som den snabbast växande politiska rörelsen. Samtidigt har DIE LINKE tappat stort till De Gröna – i storstäderna och i väst. På den östtyska landsbygden däremot verkar partiet ha tappat många väljare till högerpartiet AfD.

Och där har i grund och botten anledningen till Sarah Wagenknechts beslut att till slut splittra sitt gamla parti. Medan vänstern är i motvind, befinner sig högern i medvind. AfD gynnas av det rådande missnöjet över den sittande koalitionsregeringen (socialdemokraterna, De Gröna och liberalerna). Missnöjet matas av ämnen som inflationen, upplevda problem med invandringen, fortsatt missnöje över den gamla Covidpolitiken och Tysklands miljardtunga stöd till Ukraina. AfD har med framgång etablerat sig som ett missnöjesparti och profiterar inte minst av det hat som De Grönas medverkan i regeringen vållar i vissa kretsar.

Missnöjet matas av ämnen som inflationen, upplevda problem med invandringen, fortsatt missnöje över den gamla Covidpolitiken och Tysklands miljardtunga stöd till Ukraina.

Medan en del av AfD skulle kunna betecknas som nationalkonservativ snarare än något annat, finns en stark falang inom partiet som ganska öppet är såväl rasistisk som fascistisk. Partiet har onekligen gjort högerextremismen rumsrent igen i Tyskland och suddar ut gränserna mellan en reaktionär borgerlig höger och de traditionellt marginaliserade fascistiska småpartierna. Partiet påverkar dessutom språkbruket i landet och har ett stort inflytande i sociala media.

AfD-frammarschen har följts med oro av de andra partierna i Tyskland. Samtidigt som AfD växte sig stort på grund av missnöje över Angela Merkels år vid makten i konservativa kretsar i väst, så har AfD:s framgångar i öst i första hand skett på bekostnad av vänstern och socialdemokraterna.

Här kommer Sarah Wagenknecht in. Hoppet är nämligen att hennes ”vänsterpopulism” skulle kunna vinna AfD-väljarna tillbaka, åtminstone i Östtyskland. Enligt henne är dagens ”lifestyle-vänster” mer upptagen med språkpolisiär identitetspolitik och försvaret av ”obskyra minoriteter” än annat. Det ”farligaste partiet” i förbundsdagen är De Gröna, menar hon. De här anklagelserna mot vänstern och hennes ”motprogram” publicerades i bokform för drygt 2 år sedan.¹.

Sedan boken kom ut har det spekulerats om Wagenknecht kan tänkas vara på väg att starta ett eget parti. Många välkomnar nu ett Wagenknecht-parti. Förhoppningen är att ett vänsterpopulistiskt parti skulle ha goda chanser att sätta stopp för högerextremistiska AfD:s frammarsch.

Här kommer Sarah Wagenknecht in. Enligt henne är dagens lifestyle-vänster mer upptagen med språkpolisiär identitetspolitik och försvaret av obskyra minoriteter än annat.

Samtidigt är det knappt någon längre som tror att dagens befintliga vänsterparti skulle vara en match för AfD. DIE LINKE uppfattas i allmänhet som svagt och kan mycket väl vara på väg att skadeskjutas ännu mer på grund av konflikten med Wagenknecht, som alltså tycker att partiet är för ”woke”. Eftersom Wagenknecht själv sedan länge har antytt att hon funderade över att starta ett nytt parti, har det givetvis länge rests krav att utesluta henne från DIE LINKE. Det vågade partiledningen dock aldrig ge sig in på. Hon är dels för populär utanför partiet och att förlora henne skulle kunna kosta för mycket. Dessutom var man medveten om att ett uttåg av Wagenknechts vapendragare i förbundsdagsgruppen (uppemot 12 av partiets 38 mandat i förbundsdagen har räknats dit) skulle kosta DIE LINKE:s gruppstatus i parlamentet – och väldigt mycket pengar.

Partiledningen satt alltså länge i en rävsax och valde hellre uppmana sina partimedlemmar att hålla ihop. Men nu är den saken avgjort. Wagenknecht och nio till parlamentariker har redan lämnat partiet. Det väntas nu att många andra partimedlemmar följer efter.

Men hos somliga finns också en sorts lättnad över att dragkampen om Wagenknecht nu har kommit till sitt slut. DIE LINKE har brottats med den här risken i många år. Första försöket att eventuellt splittra partiet gjordes hösten 2018 när onlinerörelsen Auftstehen (Att resa sig) startades. Förhoppningen var då att det hela skulle utvecklas till en ny massrörelse i likhet med franska Jean-Luc Mélenchons vänsterpopulistiska rörelse La France insoumise. 2019 hoppade Wagenknecht visserligen av den nya rörelsen, som snart därefter tuppade av. Men så kom hennes frontalangrepp mot DIE LINKE i bokform år 2021. Och sedan dess har många väntat på ett Wagenknechtparti och konflikten inom DIE LINKE har eskalerat.

Om det nu var en slump eller skicklig taktik så fick diskussionen om ett nytt vänsterparti fart i somras. Under senare delen av sommaren fylldes tysk massmedia med artiklar som gick ut på att Wagenknecht snart kommer att starta ett nytt vänsterparti. I den östtyska delstaten Thüringen gjordes till och med en opinionsundersökning som visade att ett Wagenknechtparti skulle kunna räkna med upp till 25 procent av rösterna.².

Att den där undersökningen gjordes just i Thüringen var knappast en slump. I denna delstat fick vänstern i valet 2019 hela 31 procent av rösterna och kunde senare bilda regering med socialdemokraterna och De gröna. Innan det var dags för detta valdes dock en liberal politiker till delstatsregeringschef – med extremhögerns röster. Liberalen Thomas Kemmerich tvingades dock avgå efter några veckor, eftersom de tyska borgerliga partierna tidigare hade beslutat på riksnivå att ”aldrig” samarbeta med AfD. Denna gång höll den där linjen. Inför nästa års delstatsval förefaller ett regeringsskifte dock som relativt sannolikt – den borgerliga högern i Thüringen är nämligen trött på att vara opposition i majoritet.

I Thüringen har dessutom AfD vuxit på bekostnad av DIE Linke sedan valet 2019. Vänsterns minskande stöd skyller somliga på just Sarah Wagenknecht, andra på det faktum att vänsterregeringen i Thüringen knappast verkar vara särskilt ”vänster”. Alla spekulationer kring Wagenknechts eventuella planer på att lämna DIE LINKE och starta ett nytt vänsterparti har skadat vänstern inte minst i den här delstaten. Delstatsregeringschefen Bodo Ramelow, som länge hållit sig tillbaka i kritiken av sin partikamrat Wagenknecht, har i konsekvens börjat skjuta mot henne. Inte så konstigt: Skulle ett Wagenknechtparti ställa upp i delstatsvalet nästa år, skulle det nya partiet enligt ovan nämnda opinionsundersökning ju kunna bli större än DIE LINKE.

Skulle ett Wagenknechtparti ställa upp i delstatsvalet nästa år, skulle det nya partiet kunna bli större än DIE LINKE.

Det är förstås ett hot för DIE LINKE att partiet splittras lagom till nästa delstatsvalet. Särskilt knepigt är att över 58 procent av partiets väljare tydligen generellt kan tänka sig att lägga sin röst på ett Wagenknechtparti. Wagenknecht lockar enligt samma rätt så färska undersökning också 29 procent av AfD-väljarna.³

Det finns dessutom ytterligare ett problem som kan lokaliseras till just Thüringen. Högern här är som sagt var sugen på att äntligen ta över makten i delstaten igen. Och därför brast den så kallade ”brandväggen” mot högern i början av september 2023: Thüringens delstatsparlamentet biföll då nämligen kristdemokraternas förslag på en skattesänkning för fastighetsköp. Ingen stor grej kan tyckas, i delstatsparlamentet har ju oppositionen majoritet. Men alltsedan det där ödesdigra regeringschefsvalet som en liberal vann med AfD:s hjälp, har de borgerliga partierna CDU (kristdemokrater) och FDP (liberaler) lovat att inte samarbeta med AfD någon mera gång. De gjorde helt enkelt ett slags tysk decemberöverenskommelse.

Hur det gick med den gamla svenska decemberöverenskommelsen vet vi ju. Och så kom den här omröstningen om en skattesänkning. När den tyska vänsterkoalitionen i Thüringen förlorade den blev det mycket riktigt ett ramaskri direkt. Delstatens regeringschef Ramelow (DIE LINKE) anklagade kristdemokraterna för att ha slutit ”en pakt med djävulen”.⁴ Andra politiker i hela landet, från vänstern över socialdemokraterna och de Gröna till liberalerna och kristdemokraterna, anklagade de borgerliga politikerna i Thüringen för att ha rivit ner den så kallade ”brandväggen” mot AfD.

Inom AfD pågår dock en maktkamp mellan mer och mindre öppet högerextremistiska falanger.

Att AfD i just Thüringen leds av en person som öppet hyser nazisympatier, Björn Höcke, gör inte saken bättre och förklarar kanske det rikspolitiska ramaskriet. Men trots detta (eller kanske just därför?!) går det bra för AfD. Partiet framställer sig som ett populistiskt antietablissemangparti. Inom AfD pågår dock en maktkamp mellan mer och mindre öppet högerextremistiska falanger. Oavsett detta så lever partiet på främlingsfientlighet, rasism, nationalism och motståndet mot eliter som påstås vara såväl vänster som ”woke”. Och här slutas kretsen – den där kritiken mot ”självupptagna eliter” som är woke delas ju av ingen mindre än Sarah Wagenknecht. Som också framställer sitt partiprojekt som en kamp mot eliter. Och som nu har förklarat att föreningen ”BSW – för förnuft och rättvisa” ska bli ett parti nästa år. Nästa år finns alltså ett nytt tyskt vänsterparti. Kvarstår bara att se om det kommer att finnas ett eller två eller kanske noll vänsterpartier i nästa förbundsdag.