Den stora klyftan i synen på Ukrainakriget och Palestina kan försvåra ett framtida samarbete mellan norra och södra Europas vänster. Är det slut för The Left (GUE/NGL)? Francisco Contreras analyserar förutsättningarna för vänstern inför årets EU-val.

EU-valet blir ett högerval. EU-parlamentet kommer att ta en skarp sväng åt höger och opinionsundersökningarna förutspår ett historiskt resultat för högerextrema partier. Från Marine Le Pen i Frankrike till Geert Wilders i Nederländerna, Giorgia Meloni i Italien, Viktor Orbán i Ungern och Tom van Grieken i Belgien gnuggar ledarna för den yttersta högern händerna inför valet till Europaparlamentet den 9 juni.

Den primära effekten av högervalet kommer bli utnämningen av en konservativ chef för EU-kommissionen med ett parlament dominerat av konservativa, rasistiska och högerextrema partier som kommer att sätta en tydlig högeragenda de kommande fem åren.

Men hur ser det ut på den andra politiska halvan? Hur klarar sig vänstern i EU-valet?

Det finns stora skiljelinjer gällande den pågående militariseringen av EU; hur EU ska agera i Ukrainakriget och stödet till Palestina.

En kartläggning inför EU-valet visar inte en direkt uppmuntrande bild av de krafter som skulle kunna stå emot högersvängen. Vänstern till vänster om socialdemokratin har flera stora organisatoriska och politiska konflikter. Det kan till och med bli ett riktigt ödesval för den europeiska vänstern.

Det är i och för sig inget nytt att den europeiska vänstern framstår som oenig i vissa frågor. Vänstern har alltid varit spretig med olika organisatoriska traditioner och strömningar. I EU-sammanhang har dock denna vänster lyckats någorlunda samla sig i exempelvis parlamentsgruppen The Left (GUE/NGL). Gruppens konfederala karaktär har gjort det möjligt att både kommunistiska, vänsterliberala och ekologiska partier kunnat samleva utan att göra avkall på sina egna ståndpunkter.

Även i detta EU-val känner man igen den breda europeiska vänstern i flera stora frågor som klimaträttvisa, demokratisering av EU och det sociala Europa. Men vad som sticker ut är en djupare splittring på nationell och europeisk nivå som kan komma att påverka mobiliseringen av vänsterväljare, som i grunden är kritiska till EU-parlamentet. Oenigheten på regionalnivå i viktiga frågor hotar även det tidigare flexibla samarbetet som vänstern haft i EU-parlamentet med GUE/NGL.

Det finns stora skiljelinjer gällande den pågående militariseringen av EU, hur EU ska agera i Ukrainakriget och stödet till Palestina. Den europeiska vänstern saknar en tydlig linje om den pågående militära upprustningen som sker i EU. De nordiska vänsterpartierna är för fortsatt militärt stöd till Ukraina medan den sydeuropeiska vänstern vill stoppa EU-eskaleringen av kriget. Även Palestinafrågan som blivit central i utrikespolitiken skapar skiljelinjer mellan vänsterpartierna. Medan en del av vänstern deltar aktivt i Palestinarörelsen har andra partier tonat ner sitt engagemang. Ska EU bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel? Ska Hamas stämplas som terrorgrupp eller ses som en befrielserörelse mot Israels ockupation?

En annan front är en pågående rivalitet mellan nationella partier som slåss om vänsterns ledarskap i landet och som i flera länder omöjliggjort gemensamma vallistor. EU-valet blir lite som en folkomröstning om vilket parti som blir ledande i respektive land inför kommande nationella val. 

Syriza i Grekland utmanas av det nya partiet Nea Aristera som bildades under hösten 2023 av Syriza-parlamentariker i protest mot den nya ledaren Stefanos Kasselakis som beskrivs som mer liberal än vänster.

I Grekland utmanas vänsterkoalitionen Syriza av det nya utbrytarpartiet Nea Aristera som bildades under hösten 2023 av Syriza-parlamentariker i protest mot den nya ledaren Stefanos Kasselakis som beskrivs som mer liberal än vänster.

Jag ringer upp frilansjournalisten Nikos Servetas som är bosatt i Aten. Han spår att Nea Aristera klarar 3-procentspärren och tar sig in i EU-parlamentet. Åtminstone med en ledamot. På så sätt kan de bygga upp en plattform inför de nationella valen. Servetas konstaterar att Syriza går dåligt och har knappt 15% jämfört med tidigare 30 – 32%. Kasselakis är inte populär inom vänstern och hans politiska utspel med stöduttalanden för arbetsgivarorganisationen och att vilja nominera högerledaren Mitsotakis till EU-kommissionär ogillas av vänsterväljare. Dessutom har Kasselakis inte velat ta klar ställning för Palestina. Förutom de två partierna, kan Kommunistpartiet KKE med en lojal väljarkår och cirka 8% ta 2 till 3 platser i EU-parlamentet, medan Yanis Varoufakis parti Diem25 med runt 2% riskerar att inte ta sig in.

I Spanien är splittringen inom partierna till vänster om socialdemokratiska PSOE totalt. Det pågår en kamp mellan den nya vänsterkoalitionen Sumar, som sitter i regeringen med PSOE och som leds av arbetsmarknadsministern Yolanda Diaz¹ och det tidigare regeringspartiet Podemos. I höstas bröt Podemos med Sumar och bråket är fullständigt. EU-valet ses som en duell mellan de två partierna om vem som framöver ska leda vänstern i Spanien.

I Spanien pågår en kamp mellan den nya vänsterkoalitionen Sumar och Podemos. EU-valet ses som en duell mellan de två partierna om vem som framöver ska leda vänstern i Spanien.

De politiska skiljaktigheterna har poppat upp under den pågående valkampanjen. Sumar som regeringsparti har en kritisk men försiktig hållning till den spanska regeringslinjen i Palestina och Ukraina. Internt finns det dock olika ställningstaganden. En av deras ledande politiker, Agustin Santos Maraver, har konsekvent röstat mot parlamentariska förslag som går emot Israel och Marocko, medan EU-parlamentarikern Manu Pineda för Förenade Vänstern (IU) tar ställning för Palestina och för förhandlingar i Ukraina. Sumars talesperson Ernest Urtasun har däremot upprepade gånger stött regeringens vapenleveranser till Ukraina.

Podemos kräver att Spaniens vapenhandel med Israel upphör och att landet bryter förbindelserna med Israel. Vidare fördömer Podemos upptrappningen av kriget i Ukraina och motsätter sig att Spanien skickar vapen till Zelensky. Podemos säger nej till EU:s “krigsspiral” med ökade vapenutgifter.²

Mätningarna ger Sumar cirka 6% och mellan 3-4 ledamöter och Podemos 4-5% och 1-3 ledamöter. Men även inom Sumar är det rörigt. Förenade Vänsterns kandidat Manu Pineda hamnade på plats fyra och riskerar att inte väljas in, vilket vore en rejäl katastrof för den traditionella spanska vänstern som anslöt sig till Sumar och lämnade Podemos i sticket. Dessutom har de tre första namnen i Sumar sagt att de i EU-parlamentet kommer att ingå i den gröna gruppen och inte i vänstergruppen GUE/NGL.

Den separatistiska vänstern i Katalonien, Galicien, Baskien och Mallorca går till val med en egen lista Ahora Repúblicas och mätningarna ger de 4-5% och 2-3 ledamöter.³

I Tyskland har striden mellan De Linke och Sara Wagenknechts nya vänsterparti BSW blivit alltmer dramatisk.

I Tyskland har striden mellan Die Linke och det nya vänsterpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) blivit alltmer dramatisk. BSW ser ut att bli större med 7% gentemot Die Linke som knappt når 4%. Enligt en undersökning har BSW i första hand stöd bland äldre östtyskar som hittills röstat på Die Linke eller slutat rösta.⁴

BSW som leds av Sara Wagenknecht är en splittring från Die Linke i november förra året på grund av ideologiska skillnader. Partierna har olika uppfattningar om vapenleveranser till Ukraina och om en eventuell fred. Men i grunden handlar det mer om Rysslands roll i kriget. Wagenknecht och hennes parti avvisar de sanktioner som har införts mot Ryssland.

En annan skiljelinje mellan Die Linke och BSW är identitetspolitiken och synen på invandring. I Parabol skriver Henning Sussner att Sahra Wagenknecht är kritisk till dagens ”lifestyle-vänster” som är mer upptagen med språkpolisiär identitetspolitik och försvaret av ”obskyra minoriteter” än annat. BSW förordar också en restriktiv invandring i syfte att skydda den sociala välfärden och att stoppa “okontrollerad” migration till EU. Wagenknecht har krävt att personer som har fått avslag på sina asylansökningar ska få sina bidrag nedskurna.

BSW:s toppkandidat Fabio De Masi har sagt att de kan tänka sig att bilda en ny politisk grupp i EU-parlamentet med progressiva krafter “som stöder målet om fredlig konfliktlösning och fokus på rättvisa” och kravet på att ”stoppa vapenleveranserna till Ukraina för att uppnå fred i konflikten”. En grupp i Europaparlamentet måste bestå av minst 23 ledamöter från minst 7 EU-länder och De Masi menar att det förs samtal med flera partier inom EU om en ny partigrupp vid sidan om vänstergruppen GUE/NGL.⁵

I Frankrike ställer rekordmånga vänsterpartier upp i EU-valet. Den tidigare valalliansen NUPES som samlade större delen av vänstern sprängdes och nu går varje parti till val med egen lista, La France Insoumise (LFI), Kommunistpartiet, Socialistpartiet och Les écologistes. Men även de partierna med trotskistisk tradition NPA och LO ställer upp med egna listor.

En grupp i Europaparlamentet måste bestå av minst 23 ledamöter från minst 7 EU-länder och De Masi menar att det förs samtal med flera partier inom EU om en ny partigrupp vid sidan om vänstergruppen GUE-NGL.

Splittringen inom det franska vänsterblocket beror både på politiska skiljaktigheter och på att partierna ser sin chans att positionera sig i den nationella politiken och försvaga LFI:s Jean-Luc Mélenchons ledarskap, som tidigare varit koalitionens presidentkandidat. Statsvetaren Pierre-Nicolas Baudot menar att kampanjen inför EU-valet har visat på en rad skiljelinjer: ”Internationella frågor spelar en central roll. Medan LFI motsätter sig Ukrainas inträde i EU, försvarar ekologisterna och socialisterna det. På samma sätt fortsätter förhållandet till det nyliberala Europa att definiera skillnaderna”.⁶ Dessutom har LFI tydligt positionerat sig för Palestina och hoppas kunna mobilisera invånarna i förorten.

I Italien har kriget i Ukraina ökat splittringen inom vänstern. De som har goda möjligheter att ta sig in i EU-parlamentet är Alleanza Verdi e Sinistra som ligger runt 4 – 5 %. Men de riskerar nu att tappa till ett annat initiativ som blivit en mobiliserande rörelse inför EU-valet, vallistan Pace Terra Dignità (Fred, Jord och Värdighet) som leds av den kända RAI-journalisten Michele Santoro. I slutet av april aviserade Santoro att man lyckats på en månad samla ihop över 100 000 namnunderskrifter för att registrera listan och därmed få ställa upp i EU-valet. Kring denna vallista samlas nu fredsopinionen, Palestinarörelsen, progressiva katoliker, kommunister och lokala rörelser som Movimento Equità Territoriale och Movimento indipendentista sardo di sinistra Liberu, EU-parlamentarikern från partiet 5 Stelle Cateno De Luca, Rifundazione Comunista och MeRA25 Italia.

Vallistan Pace Terra Dignità i Italien säger nej till NATO-eskalering i kriget Ukraina. Kring denna vallista samlas nu fredsopinionen, Palestinarörelsen, progressiva katoliker, kommunister och lokala rörelser.

Vallistan är en proteströrelse mot eskaleringen av kriget i Ukraina. Man säger nej till en NATO-eskalering och att EU skickar trupper till Ukraina som riskerar att utmynna i ett kärnvapenkrig. De kräver ett omedelbart eldupphör och förhandlingar. Santoro har fått stöd från katoliker som hörsammat påve Franciskus uttalande om att Ukraina borde ”hissa den vita flaggan och förhandla”. Vidare säger vallistan nej till EU:s upprustningspolitik och till de ökade militärutgifterna. Pace Terra Dignità protesterar också mot den pågående folkmordet i Gaza.

Vid lanseringen av vallistan den 24 maj sa Santoro att i en kontext där Europa befinner sig på randen till ett världskrig är freden ett prioriterat mål. ”Det är med andra ord inte en fråga som är begränsad till Palestina eller Ukraina, där människor dör utan nåd”. Som två bra nyheter lyfte Santoro att Assange beviljats rätten att överklaga domen i Storbritannien om överlämning till USA och arresteringsordern mot Netanyahu. ”Vi var de enda som sa att Netanyahu är kriminell för massakern som begås i Gaza efter den 7 oktober”.⁷

Exempelvis har svenska vänsterpartister i sociala medier deklarerat att de inte kommer att rösta på Vänsterpartiet på grund av Jonas Sjöstedts krav på mer vapenstöd till Ukraina. Detta har förmodligen aldrig hänt förr.

Men även i andra europeiska länder där rivaliteterna mellan vänsterpartier saknas eller inte är avgörande kan skiljaktigheter i sakfrågor som vapenleveranser till Ukraina och en EU-eskalering av kriget påverka väljarmobiliseringen och valresultatet. Toppkandidater som vill skicka mer vapen till Ukraina kritiseras internt för att man menar bejakar militariseringen och göder vapenindustrin. Exempelvis har svenska vänsterpartister i sociala medier deklarerat att de inte kommer att rösta på Vänsterpartiet på grund av Jonas Sjöstedts utspel om vapenstödet till Ukraina. Detta har förmodligen aldrig hänt förr och är unikt.

Kritiken handlar om hans uttalanden: ”Vänsterpartiet kommer att rösta för varenda vapenpaket som skickas till Ukraina” och ”det vore rimligt om Sverige och andra EU-länder tillfälligt stoppar exporten av relevanta vapen till andra länder och prioriterar Ukraina”. När Vänsterpartiets fjärdenamn på EU-listan Marta Aguirre i en debatt förordade förhandlingar med Ryssland om kriget i Ukraina tvingades hon senare, efter intern kritik, ta tillbaka det hon sagt.⁸

Två andra som kan komma att påverka hur samarbetet inom den europeiska vänstern utvecklar sig är de irländska EU-parlamentarikerna Mick Wallace och Clare Daly från Independents 4 Change. De tillhör GUE/NGL men är kritiska till vänstergruppen som de menar är “helt enkelt inte särskilt vänster”.⁹ De irländska parlamentarikerna som går till omval har gjort sig kända i sociala medier med sina inlägg för Palestina och mot EU:s stöd till Ukraina. Skådespelerskan Susan Sarandon har inför EU-valet hyllat dem i en kampanjvideo som en av de få rösterna för fred.¹⁰

En överraskning i EU-valet kan bli det österrikiska kommunistpartiet KPÖ som är på frammarsch nationellt. Partiet får 4% i mätningarna och är på gränsen för att komma in i EU-parlamentet. KPÖ vill att EU ska arbeta för fred och vara en neutral aktör i krig. Partiet menar att det behövs civila konfliktlösningar i kriget i Ukraina och fredsförhandlingar och att OSSE och FN ska uppmanas att agera för en fredslösning. Toppkandidaten Günther Hopfgartner menar att EU är fångat i en “krigslogikens politik” och blir alltmer militariserat. Dessa pengar borde investeras i andra områden i stället. Dessutom menar han att EU borde införa asylrätt för desertörer.¹¹

Medan högerextrema positionerar sig alltmer som en ledande kraft i EU måste den europeiska vänstern göra en politisk ansträngning för att inte implodera. Splittringen i den tyska och den franska vänstern, som varit centrala i kompositionen av en europeisk parlamentarisk vänster, kan sätta käppar i hjulet för ett fortsatt samarbete.

Saknad av en gemensam linje kring hur EU borde agera i Ukrainakriget kommer att försvåra samarbetet i EU-parlamentet.

Saknad av en gemensam linje kring hur EU borde agera i Ukrainakriget kommer att försvåra samarbetet i EU-parlamentet. Det finns tydliga skiljelinjer mellan det svenska Vänsterpartiet och andra nordiska vänsterpartier som vill fortsätta skicka mer vapen till Ukraina och Podemos, KPÖ, BSW, La France Insoumise, Pace Terra Dignità som förordar ett slut på kriget och fredsförhandlingar.

Dessutom riskerar BSW:s linje, att bilda en ny parlamentarisk grupp med alla de som förespråkar en fredlig konfliktlösning och med krav på att stoppa vapenleveranserna till Ukraina, att sänka vänstergruppen The Left (GUE/NGL) som redan är den minsta gruppen i EU-parlamentet. Och Vänsterpartiets toppkandidat Jonas Sjöstedt har redan aviserat att han inte kommer acceptera BSW i GUE/NGL.¹²