Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Jag är född i början på 50-talet, några år efter andra världskriget. Det där var tider då man gärna talade om Förenta Nationerna i skolan, om fred, om att vi levde i en värld där vi skulle hjälpas åt och om att alla människor var lika värda.

Visserligen – och kusligt nog – pågick samtidigt det kalla kriget. Men båda sidor gjorde på något sätt anspråk på att stå för de idealen.

Det där präglade min skoltid. Men jag som läste mycket hittade böcker för barn, ungdomar och vuxna som var skrivna årtionden tidigare. Fram trädde bilden av att det i Sverige funnits andra tider där de etablerade idealen sett annorlunda ut: konservatism, högernationalism, rasism och militarism.

I dag har det mesta av idéerna om jämlikhet, solidaritet och internationalism bleknat bort som sammanbindande normer. Dagens unga får leta i i äldre texter för att förstå att det skett en djupgående förändring i Sverige – och att dagens politiska klimat uttrycker att samhället på många sätt gått ett varv runt och återvänt till de gamla spökena från det tidiga 1900-talet.

Den dramatiska förändringen symboliseras på olika sätt av det fortfarande olösta mordet på Olof Palme.

Vi vet inte vad som låg bakom det. Men en självklar fråga restes förstås från början – handlade det om organiserade krafter som velat rikta ett slag mot Palmes politik?

Det skulle snart visa sig att det fanns olika uppfattningar om värdet av att den frågan ställdes.

Under långa tider – framför allt under de många åren med Hans Ölvebro som spaningsledare, hävdades det från Palmeutredningens sida kategoriskt att mördaren var en impulsstyrd ensam gärningsman.

Senare spaningsledare har dock inte varit så säkra. När jag gjorde en utförlig intervju med Stig Edqvist redovisade han sitt starka intresse för Sydafrikaspåret.¹ Och Dag Andersson sa 2016 att walkie-talkietipsen var helt centrala för utredningsarbetet.²

I Thomas Petterssons fall finns det en ironi över det hela. Han hade i åtskilliga år trott att Stig Engström mördat Palme för Stay Behindnätverkets räkning och samlat på sig uppgifter som skulle ge stöd för det. Och han framförde den åsikten så sent som i ett långt förhör som Palmeutredarna höll med honom hösten 2017.³

Det märkliga var vad som skedde sedan.

Petterssons problem var att han inte lyckats publicera sig om sin teori trots ihärdiga försök. Men så kom han i kontakt med tidskriften Filter och dess chefredaktör Mattias Göransson. Denne var intresserad av Palmemordet men lockades inte av tesen om Stay Behind. Lösningen borde vara enkel och trivial. Polisen hade klantat sig under alla år men Filter kunde avslöja mördaren – det skulle vara en bra och slagkraftig story.

Thomas Pettersson tog inte lång tid på sig att vända på en femöring. Självklart hade Engström varit ensam. Bara några månader efter förhöret med Palmeutredarna var han i full färd med sin långa artikel i Filter. Den publicerades i maj 2018.

Filters artikel fick, precis som senare Jordås bok, ett lysande mottagande i media. Det var först senare som hypotesen börja falla i vanrykte.

Mot den bakgrunden var det trots allt en tröst för Thomas Pettersson att han kunde bilda gemensam front med den nya stjärnan Jon Jordås om en sak: det var absolut ett meningslöst mord av någon ensam galning. Oavsett vilket av alternativen man trodde på så var ju gåtan uppklarad.