På 1900-talet tog mänskligheten sitt stora språng i levnadsstandard, livslängd och frigörelse. På 2000-talet slår naturen tillbaka. Göran Therborn tecknar en bild av en hotfull och osäker framtid.

1900-talet var ett enastående århundrade i mänsklighetens historia, en tid då mänsklighetens utvecklingshistoria kulminerade, ekonomiskt, demografiskt och politiskt. Under l900-talet ökade världens BNP lika mycket som från år 1 till 1900. Fram till 1900 hade den mänskliga befolkningen hade vuxit till 1.65 miljarder – vid seklets slut var den 6,6 miljarder.

År 1900 var människans medellivslängd 31 år, en ökning sedan år 1000 med cirka sju år. 1999 var den 66 år.¹ Först under l900-talet börjar stora delar av mänskligheten, främst i Nordvästeuropa och Nordamerika kunna resa sig ur extrem fattigdom, infektionssjukdomar och hög barnadödlighet.

Under andra hälften av l800-talet fungerade industrialisering och urbanisering genom sin vådliga miljö som tillbakahållande krafter på hälsoutvecklingen.²

Perioden 1950-1973 var den snabbaste världsekonomiska tillväxtperioden i människans historia, med topparna 1964 (6,6%) och l973 (6,4).³ Dessa år innehöll också den inomstatliga/ nationella ekonomiska jämlikhetens historiska höjdpunkt, runt l980. Under nyliberalismens era, 1980-2020 kom världens ekonomiska tillväxt aldrig upp till fem procent enligt Världsbankens data. Men den globala ekonomiska ojämlikheten – mellan människor i olika utvecklade länder – stod kvar på sin högplatå sedan 1950 nästan hela 1900-talet ut, tills Kinas enorma utveckling skrev om den ekonomiska historien.⁴

Politiskt var 1900-talet den mänskliga emancipationens genombrott. Begreppet emancipation går tillbaka på romersk familjerätt och betecknade en vuxen mans myndigförklaring. Det återupplivades under den europeiska upplysningen som ett generellt begrepp för social frigörelse, och blev en viktig politisk strävan under 1800-talet. Till en början användes det mest om diskriminerade och förtryckta gruppers frigörelse från speciell diskriminering och förtryck; judar i det kristna Europa, katoliker i protestantiska länder, slavar. Snart vidgades det till kvinnors och arbetarklassens frigörelse. Marx’ kommunism var en idé om mänsklighetens frigörelse, genom arbetarklassens kamp för sin frigörelse.

Slaveriet avskaffades officiellt under 1800-talet, likaså den officiella diskrimineringen av judar i Europa. Men den mänskliga emancipationens genombrott, om än långtifrån universella förverkligande, sker under l900-talet. Vi kan urskilja minst fem stora emancipatoriska genombrott, demokrati, avkolonisering, avpatriarkalisering, avrasifiering, arbetarrättigheter, och början på ett sjätte, sexuell emancipation.

Den globala ekonomiska ojämlikheten – mellan människor i olika utvecklade länder – stod kvar på sin högplatå sedan 1950 nästan hela 1900-talet ut, tills Kinas enorma utveckling skrev om den ekonomiska historien.

Före 1900 fanns inte en enda demokratisk stat i nutida mening; dvs. en stat vars representativa system vilade på alla vuxna människors lika rösträtt och vars regering var helt beroende av detta representativa system.⁵ Först på l900-talet slog demokratin igenom, vanligen efter långvariga och bittra strider, och påfallande ofta efter eller i samband med krig och internationella konflikter. De båda världskrigens slut gynnade demokratiska krafter, det kalla kriget var en nödvändig bakgrund till den institutionella rasismens erodering i USA. Den sovjetiska kommunismens implosion spelade en viktig roll för demokratiseringsprocessens tredje våg.

Det kärlekslösa äktenskapet mellan kapital och demokrati i de rika länderna var en följd av fascismens nederlag, den efterkrigstida reformismens utmattning och det kalla kriget, som de flesta socialdemokratier engagerade sig i. Det är värt att också komma ihåg hur sent och bräckligt demokratin etablerades i USA. 1968 var det första fullt demokratiska valet, och fortfarande pågår konflikter om att underlätta eller försvåra olika sociala gruppers möjligheter att rösta.

1900-talet blev slutet på euro-amerikanska ledares 4-500-åriga härskande över folk i andra världsdelar. Andra världskrigets utgång blev början till slutet för den interkontinentala kolonialismen. Med självständigheten började de stora asiatiska ekonomierna växa efter 50-100 år av nedgång, Indien, Indonesien, Kina m fl.⁶

Mäns urgamla makt över kvinnor eroderade först under 1900-talet, i tre akter. Den första omkring första världskriget, med Skandinavien och Sovjetunionen i huvudrollerna. Den andra kom efter det andra världskriget, med författningsändringar i många länder och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Tredje akten började ”1968” och drevs av en global feministisk rörelse, med FN-understöd.⁷

Rasismen överlevde Auschwitz, som central statsprincip till början på 1990-talet och apartheidregimens kapitulation. Den israeliska ockupationen av Palestina står på rasistisk grund, nyligen förstärkt.

Arbetarklassens frigörelse har inte blivit som l800-talets socialister tänkte sig. Den har ändå blivit en realitet, med sociala och fackliga rättigheter, men fortfarande kontroversiell och under attack under nyliberalismen. Mot slutet av århundradet med fortsättning in på det nya emanciperades också sexuella minoriteter.

Det här var ingen framstegens evolution, utan ett resultat av konflikter och kontrapunkter, av hemskheter och grymheter vid sidan av framsteg och befrielse. Den utvecklingshistoriska höjdpunkten är inget moraliskt omdöme.

Produktivkrafterna drev l900-talet ekonomiskt och demografiskt. Jordbrukets, industrins, medicinens produktivitetsutveckling skapade en radikal omvälvning av en mycket stor del av mänsklighetens vardag.

Socialt och politiskt drevs det förra seklet av två stora dialektiska processer, dvs. motsägelsefulla systemiska processer där systemets utveckling samtidigt förstärker systemets motpart. Den ena är industrikapitalismens, den andra kolonialismens.

Socialt och politiskt drevs det förra seklet av två stora dialektiska processer, den ena är industrikapitalismens, den andra kolonialismens.

Industrikapitalismens utveckling innebar samtidigt en utveckling, expansion och förstärkning av arbetarklassen, samt ett behov av sociala, utom-privata produktionsförhållanden. Statlig infrastruktur och satsningar på utbildning och forskning växte fram. Arbetarklassen och -rörelsen växte i storlek och inflytande. Kapitalismen ledde till arbetarrörelsen, som skapade – om inte socialism, så demokrati och fackföreningar.

Mot slutet av 1800-talet blev kolonialismen mer kapitalistisk, inriktad på att utveckla kolonin, inte längre på enbart plundring, ojämn handel och slaveri. För det behövdes tvåspråkiga invånare i den koloniala apparaten, underordnade och diskriminerade med viss modern utbildning, inklusive i härskarlandets nationshistoria. De kom istället att forma en revolutionär intelligentsia som ledde befrielserörelserna, på ett sätt liknande fabrikernas och gruvornas framdrivande av en klassmedveten arbetarklass. Kolonialismen ledde till antikolonial kamp.

Trots all retorik från andra världskriget om demokrati och antifascism släppte inget kolonialvälde sina kolonier utan krig eller våld. Det socialdemokratiska Storbritanniens frisläppande av Indien, med sin stora, välorganiserade självständighetsrörelse, var ett undantag, men britterna krigade för Malacka, Kenya och Suez, Frankrike krigade för Algeriet och Vietnam mm. (Belgarna krigade inte, men de mördade Kongos självständighetsledare och premiärminister Patrice Lumumba.)

Industrikapitalismens dialektik ebbade ut med avindustrialiseringen i kapitalismens centra och kolonialismens i dess periferi med avkoloniseringen.

De två stora dialektikernas motsättningar artikulerades av sekulära politiska ideologier. Framför allt av socialism och antisocialism, var och en med sina varianter, å ena sidan kommunism, socialdemokrati och postkolonial socialism, å den andra fascism, liberalism och, i Europa, ekumenisk kristdemokrati.

Ingen kortlista av 1900-talets drivkrafter kan dock försumma betydelsen av eurocentrisk imperialistisk geopolitik. Den ledde till de två världskrigen som kuperade seklet. Den fortsatte med det kalla kriget och dess alltmer globaliserade stormaktspolitik, som dock så gott som hela tiden ansågs ha sitt epicentrum i det europeiska Berlin. Den resulterade också i Europas marginalisering och ”the American Century” (från 40-talet).

1900-talet var ett språng i mänsklighetens historia, men hur kan vi veta att den är en höjdpunkt – och inte ett trappsteg eller en början på en högplatå? I vissa avseenden kan inte nya höjdpunkter uteslutas. Men som vi nu kan se från det tjugoförsta seklet följs inte l900-talet av en fortsättning eller utveckling av sig själv, utan av en allt överskuggande vändning.

2000 –talet: Modernitetens vändning

Moderniteten innebar människans tämjande, behärskande och utnyttjande av naturen, grunden för l900-talets exceptionella välstånd. Nu, i detta århundrade, slår den sårade naturen tillbaka.

Uppvärmningen av jorden p g a den industriella revolutionen och urbaniseringen har nått dithän att den hotar människosläktets och planetens överlevnad. Att stoppa växthusgasernas utsläpp har blivit vårt århundrades stora uppgift. Klimatrörelsen är kanske den mest rationalistiska och vetenskapsrespekterande av alla sociala rörelser. ”Lyssna på forskarna”, säger Greta Thunberg. Huvudtendensen här är inte anti-modernism – även om den finns i ursprungsfolks rörelser – och ännu mindre lekfull postmodernism.

Huvudtendensen här är inte anti-modernism – även om den finns i ursprungsfolks rörelser – och ännu mindre lekfull postmodernism. Den moderna rationalismen har tagit en ny riktning.

Den moderna rationalismen har tagit en ny riktning, planetarisk och social. Kulturgeografiskt är modernitetens framtidshopp på väg att centreras i Asien.

En ny demografisk era

Världens befolkning fortsätter att växa, men bara som efterdyning av 1900-talets demografi. 2000-talet kommer sannolikt bli århundradet då befolkningen börjar minska. Redan kan ingen av de femton största ekonomiska samhällena i världen reproducera sin befolkning på sikt.⁸ Kvinnor i de länderna föder färre än 2,1 barn, de sydkoreanska bara 0.8. Befolkningen i Italien och Japan har redan börjat minska. P g a den nu övergivna ettbarns-politiken står Kina redan på tröskeln till åldrandets århundrade. Under 2000-talet kan ungdomsupproren komma att överflyglas av frågan: Vad ska göras med alla åldringar?

Den västliga världsdynastins ifrågasättande

Vid det här laget har en vit, kristen, nordatlantisk dynasti härskat över världen i ungefär 500 år, med olika kejsare från Ferdinand och Isabella av Spanien till Joseph R. Biden av USA. Från att leda koloniala plundringståg och slavekonomier blev den nordatlantiska dynastin modernitetens järnhand i den koloniserade världen.

För första gången är nu denna härskardynasti ifrågasatt, inte direkt utmanad av en aspirerande efterträdare, utan just ifrågasatt av folk och regeringar i Afrika, Asien och Latinamerika. Kina har ingen mission att göra alla folk till lärjungar. Den nordatlantiska härskardynastins överlevnad är århundradets stora geopolitiska fråga, och utsikterna är ovissa.

Vid det här laget har en vit, kristen, nordatlantisk dynasti härskat över världen i ungefär 500 år.

Dess ekonomiska makt och kontroll har börjat vittra ner, men USA har redan signalerat att man inte tänker abdikera och är berett att eskalera det startade ekonomiskt kriget mot Kina till ett militärt krig. Politiska krafter som vill provocera och förödmjuka Kina över Taiwan finns både i Europa och i USA.

Den mänskliga intelligensens gränser

Det mänskliga förnuftet var den moderna Upplysningens stora förtröstan. 2000-talets Artificial Intelligence visar på den mänskliga hjärnans begränsningar. Datorer kan bli överlägsna mänskliga mästare inte bara i strategiska spel som schack och Go. De kan också, t ex ställa korrekta diagnoser eller korrekt bedöma ansökningar snabbare än människor. De kan (snart) skriva bättre skol- och studentuppsatser. Konsekvenserna av den här kognitiva revolutionen är ännu oklar.

Kapitalismens nya utmaning

Modern kapitalism och socialism är nästan jämngamla. I två århundraden konkurrerade och kämpade de mot varann. Efter Sovjetunionens upplösning, Kinas och Vietnams ekonomiska gir, och socialdemokratins omfamning av neoliberalismen stod det klart att kapitalismen hade vunnit en avgörande seger. Ensamt stod det kvar som det system som ansågs bäst kunde skapa folkligt välstånd, hur än ojämnt fördelat.

Klimatkrisen har flyttat parametrarna för debatten. Utveckling, tillväxt, kapitalackumulation är inte längre politiska trumfkort. De måste alla underordnas den ”hållbara utvecklingens” krav.

Produktivkrafterna har förvisso fortsatt att utvecklas. Men till alla ekonomers förvåning har varken den digitala teknologin eller neoliberalismen lett till vare sig högre ekonomisk växt eller snabbare produktivitetsutveckling. Rekorden från omkring 1970 står sig.⁹ I stället är det naturens krafter som driver det nya århundradet mot allt större katastrofer, hetare och oftare värmeböljor, allt större skogsbränder och värre översvämningar, mer frekventa och våldsammare orkaner. Landskap förändras numera inte bara eller ens främst av människan, utan av isens och permafrostens smältning i Arktis.

Världen har präglats av flera globaliseringsvågor.¹⁰ Men den mest omfattande och genomgripande var den nyliberala kapitalistiska globaliseringen l980-2010. Aldrig tidigare har världsomspännande marknader, för kapital, varor, tjänster, arbete, underhållning och konst haft sådan makt och inflytande.

I mitten på 2010-talet började drömmarna om den globala världsmarknaden blekna i den kapitalistiska globaliseringens centrum, USA. Kina verkade vara vinnaren av globaliseringsspelet, och då kunde dess regler inte längre gälla. Ett nytt spel inleddes: global geopolitik med ”nationell säkerhet” och nationella intressen ovanför allt annat. Vad som står på spel är den gamla euro-amerikanska härskardynastins överlevnad som världens kejsare. Dynastins europeiska gren har nu bara en biroll, som åtminstone delar av de nu styrande använder för att driva på konflikter och spänningar.

Liksom 1914 vill de krigande stormakterna drapera sig ideologiskt, och Biden vill gärna göra det på det gamla Kalla Kriget-viset. Men utanför Europa och några klientstater köper ingen USA:s delning av världen i demokratier och autokratier. Påfallande är i stället den pragmatiska ideologilösheten, utanför det nordvästatlantiska hörnet av världen. BRICS-länderna förenas inte av ideologi eller styrelseskick utan av gemensamma intressen. Däremot har religionen kommit tillbaka som maktfaktor.

Påfallande är i stället den pragmatiska ideologilösheten, utanför det nordvästatlantiska hörnet av världen. BRICS-länderna förenas inte av ideologi eller styrelseskick utan av gemensamma intressen.

Efter finanskraschen 2008 har (nästan) hela världens ekonomi och sociala utveckling saktat ned.¹¹ Nästan inga av FN:s mål för hållbar utveckling kommer att nås. Pandemin ledde till en ökning av extrem fattigdom.¹² Många unga i Afrika och Centralamerika ser en framtid bara i en allt farligare utvandring. Marschen mot klimatförändringarnas avgrunder fortsätter. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären slog rekord 2021 och fortsatte mot nytt rekord 2022.¹³ Hotet om storkrig har kommit nära, med Rysslands invasion av Ukraina, EU:s och NATO:s krigsmobilisering och USA:s och EU:s allt aggressivare uppträdande mot Kina. I detta läge har svenska politiker anmält svenska folket som frivilliga i NATO:s kommande kärnvapenkrig. Fredsrörelser är nästan obefintliga, och vänstern före pandemin har till största delen brutits ner med maktsystemets gamla och nygamla (det vill säga extremhögerns) metoder.

Socialt och psykologiskt kan man under tvåtusentalet redan urskilja två perioder, och en tredje framstår som mycket sannolik.

Perioden 2000-2015/19 kan karakteriseras som hoppens år. I Afrika och Asien var det främst år av hopp om ekonomisk utveckling, om jämlikhet med den rika världen. I Latinamerika var det Jämlikhetens tid, som FN:s Ekonomiska Kommission kallade en rapport, och ”Tjugonde Seklets socialism”. I Norr samt i Mellanöstern/Nordafrika var det massdemonstrationernas tid. 2010-2019 var en historisk höjdpunkt av proteströrelser med krav på regimförändringar.¹⁴

Från år 2020 kan man tala om förtvivlans år. Dessa förebådades kusligt nog av en studie av depressiva världs- och jaguppfattningar i engelska, tyska och spanska böcker sedan 1900. Den fann en kulminering av depressiva uppfattningar i alla tre språken 2018.¹⁵

Från år 2020 kan man tala om förtvivlans år. Dessa förebådades kusligt nog av en studie av depressiva världs- och jaguppfattningar i engelska, tyska och spanska böcker sedan 1900. Den fann en kulminering av depressiva uppfattningar i alla tre språken 2018.

”Medelklassen” i den Globala Södern, i Asien framför allt, lever nog mestadels ännu kvar i Hoppets tid om ekonomiska framsteg och frigörelse från Nordvästlig överhet, men nu under klimatets och krigets allt mörkare moln.. 2000-talet rymmer ingen stor social dialektik men också liten underdånighet, och klimatskadorna utgör en enorm social orättvisa. De skapades historiskt av det nordliga industrikapitalet och har drivits fram av den rikaste tiondelens livsstil, medan de allra mest kommer att drabba fattiga folk i Afrika, Asien och Sydamerika.¹⁶

Troligen kommer den som lever, i Syd såväl som i Norr, få uppleva en ny period, katastrofåren, av både stora naturkatastrofer och mänskliga krig. Hur de kommer att sluta går inte att förutsäga. Men vi har ännu en liten chans att stoppa dem. Katastrofer brukar betyda slutet för den rådande ordningen, i oförutsägbar riktning.