Det har nu gått åtta år sedan kuppförsöket i Turkiet, då tusentals akademiker förlorade sina arbeten. Många av dem kämpar fortfarande för sina rättigheter och för att inte tystas. Thomas Wedérus har intervjuat en av dem: Nur Betül Çelik, tidigare professor i statsvetenskap vid Ankaras universitet.

Plats för intervju: Kadıköy, solidaritetsorganisationen Biraradas kontor, Istanbul. Drack: svart kaffe

Flera före detta universitetslärare som jag kontaktar i Istanbul tackar nej till att intervjuas. Det är förståeligt, de vill inte röra upp gamla minnen eller riskera att hamna i ännu mer onåd hos regeringen. De har på olika sätt gått vidare, eller försöker åtminstone. Men när jag mejlar Nur Betül Çelik, tidigare professor i statsvetenskap vid Ankara universitet, tackar hon ja utan betänkligheter.

Vi träffas i Kadıköy, på den asiatiska sidan av Istanbul, i en anspråkslös lokal som fungerar som kontor för Birarada – den solidaritetsorganisation bestående av 200 före detta universitetslärare som Nur Betül är ordförande för. Hon gör oss en varsin kopp kaffe och öppnar ett fönster för att vädra ut rummet. Det är bara vi där.

– Det är inte många som vill jobba i föreningen, som har motivationen. Nu är vi tre, fyra personer som sköter allt. Det är mödosamt jobb att försöka få organisationen att överleva. Vi har ingen finansiering just nu, och de politiska påtryckningarna är starka. Vi kan heller inte förlita oss på att våra medlemmar ska finansiera oss eftersom de har fullt upp med att försörja sig själva och många av dem är arbetslösa och i svåra ekonomiska situationer.  Vi gör vårt bästa för att överleva, det har gått hittills.

Birarada grundades 2018 av akademiker som skrev under uppropet “Vi kommer inte att vara en del av detta brott”. Uppropet offentliggjordes i början av 2016 och kritiserade den turkiska staten för de brott mot mänskliga rättigheter som den gjort sig skyldig till gentemot landets kurdiska befolkning och lade fram krav på en fredlig lösning. Drygt tusen akademiker skrev under. Knappast någon anade vilka problem det snart skulle skapa för dem.

– Avskedanden började efter kuppförsöket i juli 2016. De som förlorade sina jobb som universitetslärare kan delas in i två grupper. Dels de som påstods ha kopplingar till Gülen, som Erdogan hävdade ligga bakom kuppen. Dels de som skrivit på fredsuppropet.

– På Ankara universitet förlorade flera av mina kollegor sina jobb under hösten det året. Vi kunde inte göra något. Vi såg hur de en efter en tvingades gå. Tystnaden bredde ut sig på universiteten och gav bara mer makt åt regeringen. Det var hjärtekrossande.

Den 7 februari 2017 blev det Nur Betüls tur att förlora sitt jobb. Hon och 73 andra lärare fick gå samma dag. Efter det fanns det inga av fredsakademikerna kvar. Själv var hon inte förvånad, hon hade vetat att dagen skulle komma. Värre var det för hennes föräldrar, berättar hon.

– De tog det väldigt hårt att jag förlorade jobbet. De var så besvikna – inte på mig utan på systemet. Särskilt pappa. Han accepterade det aldrig innan han gick bort. Han var så stolt över mig när jag fick min professur. Jag var den enda kvinnan i hela vår släkt som blivit professor. Det var förkrossande för honom när jag blev berövad det.

Fredsakademikerna anklagades för terrorism och kopplingar till PKK och fick sina pass beslagtagna – först tre år senare fick Nur Betül tillbaka sitt. Nur Betül och hennes kollegor gick samman för att överklaga besluten så fort som möjligt. Men än i dag har få fått sina fall prövade, och domstolarnas beslut har varit inkonsekventa.

– I vissa fall har lärare blivit friade, fått kompensation från universitetet och kunnat återgå till sitt jobb. Men i andra har domstolarna avvisat ärendena.

Hur ser tillvaron ut för de som fått tillbaka sin forna tjänst?
Ungefär hälften av mina gamla kollegor som avskedades samtidigt som jag har kunnat gå tillbaka till sin lärartjänst. Men universitetet är inte detsamma. Det är svårt att gå tillbaka efter sju år. Den akademiska friheten är borta. Klimatet är förändrat.

Även om man har fått sitt jobb tillbaka så kan man lika lätt förlora det igen, berättar Nur Betül. Det räcker med att säga nånting som kan uppfattas som kritiskt mot regeringen. Vissa av hennes tidigare kollegor menar att deras studenter börjat agera som angivare. Säger man någonting fel på en lektion så går de till rektorn och klagar.

Det här har orsakat en enorm skada som kommer påverka generationer. Det kommer ta väldigt lång tid att rädda det här landet och framtiden. Jag vet inte om den nuvarande generationen akademiker har uthålligheten som krävs eller viljan att kämpa. Jag hyser tyvärr väldigt lite hopp för dem.  

Varför inte?
Jag är chockad över hur förblindade universitetslärarna är som är yrkesaktiva nu. Det är som att de lever en låtsastillvaro, eller så tror de själva på att den är sann. De beter sig som att allt är frid och fröjd, att ingenting är fel. Det är därför jag inte hyser något hopp till dem, för jag tror inte att de förstår vad det är de saknar. Hur kan man kämpa för att återställa en akademisk frihet om man aldrig har upplevt akademisk frihet? De vet ju inte vad det är.

Hur ser den akademiska friheten ut internationellt idag?
Jag tror tyvärr att detta är bara en del av en större, global, förändring av universiteten. Universiteten är inte desamma nu som förr. När jag doktorerade i England, på University of Essex, på 90-talet var det så livligt, en så intellektuell och tillfredsställande miljö. När jag besökte universitetet igen nyligen kände jag inte igen det. Det var fullt av butiker och kaféer och kändes mer som en marknadsplats än ett universitet. Det är så tydligt att kunskap har kapitaliserats. Nuförtiden är universiteten bara som stora koncerner som inte bryr sig om något annat än pengar.

Själv har Nur Betül haft relativ tur. Vid tillfället för hennes avskedning hade hon jobbat i akademin i 32 år, tillräckligt länge för att ha rätt till pension.

– Det var byråkratiskt snårigt och tog tid, men med hjälp av facket kunde jag börja ta ut pension ett halvår senare. Det är inga stora summor, men det gör att jag åtminstone kan överleva. Mina kollegor som kastades ut i arbetslöshet fick det desto svårare.

I det turkiska lokalvalet i våras överraskade det sekulära och oppositionella Republikanska folkpartiet, CHP, med att lyckas ta över eller behålla makten i många distrikt, inklusive storstäderna Istanbul och Ankara. Det innebar ett rejält bakslag för Erdogan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP. Men trots det gör man klokt i att inte förvänta sig några förändringar framöver, menar Nur Betül.

– Det är klart att det skulle göra en skillnad om vi fick en annan regering i Turkiet. Vi har en väldigt auktoritär regering nu. Men det kommer inte hända. Det värsta är att folk tror att valen spelar roll. Men det gör de inte. Vi lever inte i en demokrati längre, så demokratiska val kan inte ta oss ur detta.

– Parlamentet är inte tillräckligt starkt längre för att kunna göra något. Vad gäller de lokala valen så är jag säker på att ingenting kommer förändras. Regimen kommer snarare dra åt snaran ännu hårdare om landet för att behålla makten, bli ännu mer auktoritär. Det är inte vist att förvänta sig någon plötslig förändring hos regeringen vad gäller inställningen i någon fråga alls.

Vad finns det då att göra?
Det enda vi kan göra om vi vill ha en förändring är att agera, gå samman och agera. Människor har så lätt att fastna i ett mönster av att klaga på hur dåligt det är. Eller så fastnar man i att hoppas på att nånting ska förändras av sig självt. Det är inte ens riktigt hopp, det är bara en illusion. Många tror att bara man väntar tillräckligt länge så kommer det bli bättre av sig självt. Det kommer aldrig hända. Vi är själva ansvariga för vår tillvaro. Ingen annan än vi kan förändra den.

– Vi tänker inte tystas. Det är det viktiga. Den solidaritet vi har gör mig stolt och är det som håller oss i gång. Tillsammans är vi ingen enkel måltavla för regeringen, även om de fortsätter göra livet svårt för oss än idag. Jag har lärt mig många saker under de här sju åren. Solidaritet kräver mycket jobb, och mycket, mycket uthållighet.