Många svenskar har släkt i Gaza. Hiba Qatanani är en av dem. Tretton av hennes släktingar har dödats. För Amanda Larsson berättar hon hur hon och andra påverkas: Det finns skadade i Gaza och så finns det skadade i Sverige på grund av Gaza.

Plats: Fackeltåg i Uppsala och senare telefon. Drack: te på kafé i Uppsala (Hiba), te hemma i köket (Amanda.)

Hiba Qatanani har rätt, det är lätt att hitta henne, där hon står på scen och med vänlig stämma ber publiken att hålla avstånd så de inte råkar bränna upp varandras hår. Publiken flyttar sig lydigt ifrån varandra. Det är lätt att samarbeta när Hiba ger instruktioner. Att dirigera folkmassor är inget hon lärt sig i sin tjänst på kommunen utan är lärdomar efter år som fredsaktivist. Hiba är uppväxt i Sverige med palestinska föräldrar och det har blivit många demonstrationer. Idag har ett stilla fackeltåg lyst upp Uppsala och deras röster har sjungit I natt jag drömde så många gånger att fredssången har lagt sig som en filt av hopp och hopplöshet över staden.

Hiba Qatanani är tvåbarnsmamma, arbetar som regional samordnare på Uppsala kommun och projektledare för brottsförebyggande föräldrastöd. Sedan i oktober har hennes dyn 124 timmar. I oktober mördades 13 av hennes släktingar när Israel bombade deras hus i Gaza. Nu ägnar hon all tid åt att försöka få kontakt med de som är kvar samt höja sin röst för att Sverige ska få upp ögonen.

Jag ringer upp Hiba. Det blir ett samtal om Hibas personliga historia men också ett tidsdokument över
denna fruktansvärda folkmordstid. Du är inbjuden att tjuvlyssna.

Har någon kunnat begrava din farbrors familj, de 13 personerna som mördades i Israels bombningar av Gaza i oktober?

Läget är så kaotiskt där. Så vi får inte tag på någon. Vi vet inte riktigt hur det är och vad människor gör. Om vi fått kontakt med någon så finns de i andra områden i Gaza och de har inte kontakt med varandra.

När någon dör i Sverige så finns en ceremoni, en möjlighet att sörja. Ni får inte ens en begravning. Vad betyder det att man inte ens får kontakt med någon i området?

Gud, vi har inte ens tänkt på det. Vi, precis som alla andra palestiner, har inte en möjlighet till att sörja. Vi har behövt fokusera på annat. Varje dag är det någonting nytt.

Som svenska palestinier har vi behövt handskas med uttalanden från politiker som har varit helt känslolösa och omänskliga. Samtidigt som vi har haft fokus på att försöka rädda fler människor som är i Gaza som vi har koppling till, som har varit utan vatten, el, sjukhus och mat. Två dagar efter att mina släktingar dog var jag tvungen att ringa runt för att hitta mjölk till en 8-månaders bebis. Bakslaget kommer komma längre fram när det här lugnar ner sig. Då kommer det märkas att palestinier i Sverige blir sjukskrivna. Nu agerar vi, men vi hinner inte tänka. Ärligt talat tror jag inte att vi palestinier riktigt har förstått den stora, verkliga massakern.

Du är verkligen i action mode, samordnar, ringer och har möten inför nästa aktion för Gaza. Om 13 personer från samma familj mördats i Sverige skulle det stå i alla tidningar och visats medlidande. Har din familj bemötts av empati för att dina släktingar mördats?

Jag vill inte vara fördomsfull. Människor kanske inte tror att jag är i sorg för att de ser att jag demonstrerar, går från en aktion till den andra. Jag tror att människor inte förstår hur stor sorgen är. Man är ju tvungen att ta sitt ansvar som palestinier, att gå ut och göra de här aktiviteterna för palestinierna. De kanske själva inte känner någon som drabbats eller har någon koppling till Palestina.

På samma sätt som palestinier i Sverige är handlingskraftiga nu, så är folk det i Gaza och på Västbanken. Jag undrar om detta, att se att palestinier göra sitt bästa hela tiden under fruktansvärda omständigheter, riskerar det att folk utifrån glorifierar personerna? Som att de är någon sorts superhjältar och att allt bara rinner av dem?

Ja, men det är ju Fight or flight. Fighta eller fly… och vi kan inte fly, vi dör. Vi måste fighta för att leva. Så just nu vill vi bara synas och höras och vi gör allt i vår makt för att stoppa mord på människor.

Skulle det väcka mer empati om alla bara la sig ner och grät? Vad skulle få ledare och folk att agera? Det ju fortfarande inte är så många svenskar som går och demonstrerar mot folkmordet?

Vi har gråtit i 75 år, Amanda. Det är ingen som vill se det. Vi har lärt oss att skaka av oss och resa oss upp. Det är ingen som har stöttat oss under 75 år.

Hur känns det?

Bedrövligt. Jag finner inga ord att beskriva det. Det har ju gjort oss starkare.

Det är 75 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är 75 år sedan Israel inledde ockupationen av Palestina. Händelserna går parallellt i historien, ändå är det som att Palestina placeras i ett eget universum. Hur känner du för det?

Jag tänker att vi hela tiden behöver påminna oss om att det finns många goda människor. Just nu är vi styrda av en extrem högerregering, som kanske vill urholka konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Men jag tror inte att det kommer att tillåtas. Även om dessa under de 75 år de funnits bara skyddat vissa människor. Ju vitare du är, desto mer rättigheter har du.

Det är bedrövligt att det är samma med barnkonventionen eller när man pratar om demokrati. Det gäller inte oss palestinier som folkgrupp, men vi kommer vi bara skrika högre. De har inte lyckats tysta ner oss. Jag menar, om vi backar till 1948, när man brände ner hela byn Azur med mina släktingar levande. Alltså, alla låg och sov när Haganah stormade byn och brände ner den och alla som var där. Vi finns fortfarande.

Hur gick det med 8-månaders bebisen som du försökte hitta mjölk till?

Hon är dotter till en bekant till mig. Jag försökte att kontakta människor och fråga: Känner du någon som bor i den här staden, som kanske har mjölk? När vi hade ringt runt i många timmar, så fick vi tag på någon som kunde leverera där. Kl. 16 skickade jag numret till min bekanta med bebisen. Kl. 18 fick vi veta att Israel stängt av allt (mobilnät/internet/el) och förstod att ingen mjölk kom fram. Jag vet i alla fall att hon hade bröd i vatten då. Det här var tidigt i det här kriget. Nu vet jag inte hur de gör. De bor i en väldigt drabbad del som attackeras fullständigt. Så jag har ingen kontakt med dem.

Du berättade om din släkting Mohammed, en svensk medborgare som bor i Sverige med fru och två barn men som nu är fast i Gaza. Han hade lyckats komma ut från Gaza till Egypten flera gånger men varje gång skickats tillbaka till Gaza av egyptiska gränspolisen. Sista gången hade han blivit brutalt misshandlad av gränspolisen. Har Mohammed kunnat ta sig till Sverige?

Nej, han är kvar i Gaza. Sverige har sagt att de inte kan bidra något. Vi har ringt miljoner gånger tror jag. Vi har gråtit, vi har bett och bönat, vi har skrikit, vi har gjort allt i vår makt. Men vi fick ingen hjälp. Han bor i Khan Younis som attackeras för fullt. Israelisk armé har hotat att bomba just det området där deras hus finns. Så de var tvungna att flytta till hans syster. I systerns hus bodde det redan mer än 30 personer. Så Mohammed gick tillbaka till det bombhotade huset. Han försökte skaffa tält, men fick inte tag på något.

Han är ju svensk medborgare. När ni har ringt runt för att hjälpa honom, är det UD ni ringer till då?

Vi har ringt till UD, till den palestinska ambassaden i Sverige, till egyptiska ambassaden i Sverige. Vi har ringt till högt uppsatta människor som bor i Egypten vid gränsen och bett om hjälp. UD säger att de i 11 år varnat för att åka till Gaza och att vi får skylla oss själva. Att detta är en situation som familjen får lösa själva. Jag vet inte hur vi ska lösa det som en familj. Vi har till och med skickat bilder på Mohammed när han är helt blodig efter misshandeln, men det verkar vara okej för Sverige.

Vi kontaktade media också med videor och foton på Mohammed när han var blodig och bad om att de skulle skriva om det. Vi fick till svar att de bara skulle publicera en bild där han sitter på en blomstrande innergård. Jag blev jättearg. Vi fick vända oss till chefen och efter många dagar, mejl och samtal fick vi någon att göra en intervju med hans fru och hans döttrar.

Hur känns det att vara medborgare i Sverige när UD inte hjälper till?

Det känns som att man inte är medborgare. Hade han varit en etnisk svensk, som är vit, hade han fått en annan hjälp än den hjälp som erbjuds till svenskar som har utländsk bakgrund. När andra länder fått hem sina medborgare har man sett bilder från flygplatserna där personal från kommunen eller staten tagit emot dem, som har frågat om de behöver sjukvård, nödhjälp eller samtalsstöd.

De personer som kommit hem från Gaza till Sverige har vi palestinier fått ta emot själva. Jag träffade två tjejer som kom från kriget. En av dem sa: Jag kommer aldrig bli hel igen efter vad jag har sett där. Och då är min fråga, borde inte vi ha en krishantering på plats på Arlanda som tar emot människor som kommer hem från Gaza. Det har man gjort tidigare tex när det varit en tsunami.

Ja, Sverige och myndigheterna visade en enorm empati med de som drabbades av tsunamin.

Ja, och jag undrar varför Sverige inte erbjuder stödsamtal till de svenska barn som har kusiner och släktingar i Gaza som bombats sönder? Det gäller inte bara ett enda barn, utan varje barn i alla palestinska familjer i Sverige.

Ja, och som du berättat så har de ibland hela släkter utplånats. Folkmordet i Gaza, det är nu också en del av svensk nutidshistoria. Både för de ca 7000 palestinier som bor i Sverige och men också för en stor mängd icke-palestinier som har anknytning till eller solidaritet med Palestina.

Ja, finns det någon som har ens engagerat sig i att sammanställa hur stor sorgen är för oss palestinier i Sverige?

Hur behandlas palestiniers sorg i Sverige av myndigheter och i skolor?

I vissa myndigheter så uppfattas all information som kommer från Gaza som falsk och den sammankopplas med Hamas-terroristgruppen. Om man påpekar att saker och ting inte stämmer (som de skrivit), så svarar de: Ja, men din info kommer från Hamas. När de skriver om offer, så är det alltid Israels offer som ska nämnas först, palestinska offer kommer på andra plats.

Det var en palestinsk mamma som vände sig till dig för att få råd när hennes dotter blivit kränkt i skolan pga att hon haft på sig en tröja med Palestinaflaggan. Har den palestinska mamman vågat prata med rektorn?

Nej, för att Jimmie Åkesson höll sitt tal till nationen och sa: Åk hem! Åk hem! Åk hem! Då vågar man inte uttrycka sin åsikt. De som inte har permanent uppehållstillstånd lever i rädsla i Sverige. En mamma som kommer från Gaza, ska hon bli utvisad? Det är klart att hon böjer sig. Hon har förbjudit sin dotter att ha på sig tröjan i skolan. Jag är orolig för Palestina, men jag är jätteorolig för Sverige och den svenska demokratin.

Vi har en gemensam svensk-palestinsk vän som går i högstadiet. Det var en kille i hennes klass som sa att han önskade att hon var i Gaza för att palestinska barn dör där. Läraren slängde ut henne ur klassrummet när hon sa ifrån, fast det var hon som blev kränkt. Har läraren bett henne om ursäkt?

Hon har inte fått någon ursäkt. Däremot sa läraren till mig: Vad tråkigt att ett missförstånd uppstått. Jag har bett dem att mejla till rektorn som inte känner till den här händelsen över huvud taget.

De här tre situationerna visar att det kan vara svårt för palestinier att anmäla kränkande beteenden. Tror du att det stämmer när polisen säger att islamofobin inte har ökat nu sedan den 7 oktober?

De flesta som kommer från Mellanöstern har inte en anmälningskultur och vågar inte anmäla, speciellt inte en myndighet. Sverige har brustit i att vi inte har tillräckligt med information om vad man har rätt till. Det pratas däremot mycket om vad man har för skyldigheter i Sverige.

Det finns också fördomar mot de nya svenskarna, som gör att de inte anmäler. Får man inte in anmälningar så betyder det inte att islamofobi och rasism mot palestinier inte finns. Om statistiken är så pass låg, så borde staten ge bidrag till forskning som tar reda på varför. Det är ju på samma sätt som när en kvinna misshandlas, men inte vågar göra en anmälan.

Hur har det gått för din kvinnliga släkting i Gaza, hon som skickade ett meddelande till dig och tog farväl för att hon var övertygad om att hon snart skulle dö av bomber eller svält?

Jag har inte kontakt med henne för de har inte internet. Om hon lyckas ladda telefonen så kommer hon använda den till det mest akuta och att rapportera till mig är inte akut. Så att jag vet inte. Nu vet vi inte ens om hon är vid liv eller inte. Att leva i den ovissheten är hemskt.

Fruktansvärda händelser som var omöjliga att se framför sig för tre månader sedan, händer nu varje dag. Du som är en tvåbarnsmamma som bor i Uppsala har snabbt gått från en vardag utan attacker i Gaza, till att du får ta emot ett avskeds-sms på kvällen. Hur påverkar det dig?

Jag mådde jättedåligt den natten när jag fick det meddelandet. Jag kommer ihåg att den natten grät jag. Jag trodde aldrig att man kunde gråta en hel natt, men jag grät en hel natt oavbrutet, ända fram tills jag gick upp och klädde på mig och skulle iväg till jobbet. Och jag måste ju jobba. Men allt som har hänt med oss palestiner som bor i Sverige, det är inte en förändring över en natt, utan har pågått jättelänge. Normalt sett har vi inte heller haft ett normalt liv.

Jag sa idag på ett möte att jag saknar att ha fredagsmys med mina barn där det inte gör ont i magen och att jag inte ska vara orolig över någon. Antingen är man orolig över sina anhöriga som bor här, som också är så påverkade av det som händer i Palestina att de kollapsar och hamnar på sjukhus. Eller så är man orolig över det som händer där. Eller så får man avskedsbrev från någon. Eller så är det hur svensk media uttrycker sig, hur våra politiker uttrycker sig. Det här avskedsbrevet, alltså, jag grät hela natten, vaknade dagen efter och då var det någonting nytt som jag behövde fokusera på.

Senast vi pratade var du uppgiven för att du inte visste hur du på något sätt skulle kunna hjälpa din släkting som bad dig om hjälp med att få sin son frigiven i fångutbytena som skedde. Släppte Israel ut honom?

Han blev utbytt. Vi väntade och väntade på att se namnen på de här listorna, men de stämde inte. De lämnade inte ut honom förrän klockan fyra på morgonen för att ingen skulle fira att han blev fri och de isolerades hela deras hem och ingen fick filma. Vi i Sverige, vi var ju jätteglada och sa: Men Gud, han har kommit ut! Sen fick vi höra hur han beskrev situationen inne i förvaret och det var så jobbigt att höra.

Vilken bra nyhet mitt i allt! Hur gammal var han, varför och hur länge satt han?

Jag tror att han var 17 när Israel satte honom i administrativt förvar för att han hade deltagit i en demonstration. Han var där i mer än ett år, den här senaste perioden, de plockas in och ut, in och ut. Han har inte haft någon rättegång och var inte dömd för någonting. Hans mammas oro har stigit till 100 nu, när hon vet hur hemskt de har det i förvaret, för hans bröder sitter fortfarande kvar. Så hans frihet har gett oss mer oro, för de som är där fortfarande, bakom gallret.

Bra att du berättar. Det är annars lätt att missa hur komplext det är när någon blivit frigiven eller som när det blev några dagars vapenvila i Gaza. Flera rapporterade från Gaza att de blivit enormt deprimerade för att de kunde gå ut och se magnituden av förödelsen.

Jag har en äldre farbror på administrativt försvar också. Vi fick veta att de hade isolerat och misshandlat honom och haft sönder hans glasögon och att det gjort att han hade svårt att äta. När man får ta del av sådana nyheter blir det väldigt jobbigt.

Du sa att din pappa här i Sverige har varit påverkad, att han mått dåligt. Hur mår han nu?

Ja, han blev inlagd på sjukhus. Det finns skadade i Gaza och så finns det skadade i Sverige på grund av Gaza. Det var fyra palestinier som låg inlagda på varsin våning. För oss palestinier handlar det om det palestinska folkets existens. Det pågår en etnisk rensning och ett folkmord. Man är jätteledsen över alla som bombas sönder i små bitar. Vi får bilder från våra släktingar på deras hem och deras döda barn. Utöver det så har man sorgen för den etniska rensningen av en befolkning år 2023. Det är det som fräter mest, tror jag.

1998 hälsade jag och min vän Julia på hos hennes pappa, Stefan Hjertén, som jobbade som journalist i Israel/Palestina. Vi såg palestinska mammor stå utanför fängelset och ropa sina barns namn upp mot fönstren. Trots att jag varken är palestinier eller har söner, så berörs jag starkt av bilderna på barnen, både de palestinska och de israeliska, som släpptes fria i fångutbytet. Du som har två söner i samma ålder som de ungdomarna, hur påverkar de bilderna dig och hur påverkar de dina söner?

Jag kramade mina barn extremt hårt. Jag har blivit väldigt känslosam och tar aldrig någonting för givet. Det gör att jag överbeskyddar mina barn. Jag kan vakna mitt i nätterna för jag sover väldigt lite och trots att de är ungdomar båda två, kan jag inte låta bli att gå in och titta, är de där? Är de vid liv? Det blir så nära när man ser en ungdom som mördas eller fängslas, som är i samma ålder som ens eget barn, som bär på samma namn. Vissa barn liknar mina barn. Och då blir det extremt smärtsamt.

Dina barn, är de också påverkade? Eller påverkas de mest av ditt mående? Är de intresserade av det som händer eller skjuter de bort det?

De följer nyheterna och blir drabbade när deras skolor inte uppmärksammar palestinska offer på samma sätt som man gör med de israeliska offer som mördades den 7 oktober. Mina söner tycker att jag är mycket och demonstrerar och är oroliga för mig.

Jag har blivit slagen vid flera demonstrationer eller så har man attackerat mig direkt efter en demonstration. Så nu är båda mina barn med, den ena står till höger om mig, den andra till vänster om mig. Det här har ju påverkat mig som mamma, hur jag behandlar mina barn. Men det har ju också påverkat dem, hur de behandlar mig som en mamma.

Ett av polisens uppdrag är att skydda er som demonstrerar. Ändå berättade du att polisen slängt ut er från Uppsala centralstation när ni satte er ner och sjöng I natt jag drömde och även från Uppsala universitet när ni satt i en ring och pratade om Palestina. Hur tänker du att yttrandefriheten mår just nu i Sverige?

Det är viktigt att lyfta att vi i Sverige har kämpat åratal för demokrati och kvinnors rättigheter. Man har inte suttit hemma och begärt det, utan man har gått ut och höjt rösten för att få de här rättigheterna. Så när statsministern uttrycker att vi demonstranter är Gatans parlament och inte vet hur man ska uppföra sig, verkar han ha missat en del av svensk historia. Gatans parlament är ju i så fall folk som kräver vissa saker och han som statsminister har i uppdrag att lyssna på oss. Så jag känner att yttrandefriheten för palestinier, den försöker Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och hela den här högerregering tysta ned.

När man lindade Koranen med bacon och brände den, då skrek politiker att det här är yttrandefrihet. Men när vi sjunger för fred, då är det inte yttrandefrihet, utan då får vi gå ut. Det ska vara svenska värderingar, men vad innebär svenska värderingar? Finns det någon tolk? Tänk, har Anna och Patrik samma svenska värderingar? Och i så fall så behöver kanske vår regering komma ut med tydligt uttalande, förklara den termen. Så att vi kan förhålla oss till dem.

För när vi har varit ute och demonstrerat och skrikit, då har vi fått skit för att vi är gaphalsar och att vi upplevs hotfulla, men samma sak händer när vi sitter på en trappa och sjunger en svensk fredsång. Så om någon av dem i regeringen skulle kunna ta sig tid och förklara för oss hur exakt vi ska vara som människor vore det bra.

Jag refererade i en tidigare fråga till att jag hade varit i Israel/Palestina. Hur känns det att jag som inte är palestinier refererar till mina minnen från Palestina?

Jag gråter varje gång någon berättar om sina resor till Palestina. Jag hade också velat se mina föräldrars hem, pappas skola, gatorna, Jerusalem och de ställen som alla pratar om. Jag har fantiserat om Palestina och skapat det i min fantasi. Jag ska försöka att inte gråta. Vi kanske kan byta fråga. Det är väldigt, väldigt känslosamt för mig.

Det är därför jag frågar, jag vill att läsaren ska förstå din sorg över att kämpa för ett land som du inte får besöka.

Det är så orättvist att det inte går att beskriva, på riktigt. Vi har pratat om att jag kanske ska testa att åka ändå, att chansa på att jag kanske släpps in. Men då har andra varnat mig för att försöka för att Israel skulle fängsla mig och tvinga mig att skriva på ett dokument om att jag inte får besöka Palestina på mer än 10 år och sen skicka mig direkt tillbaka till Sverige. Jag vill inte skriva under på att jag inte får åka dit inom 10 år.

När Gaza har blivit bombat är det något mer du har förlorat, en del av ditt inre fantasilandskap över Gazas gator, över stranden och byggnaderna. Fantasin om hemlandet är något som kan vara viktigt för människor i diasporan. Hur ser du på det?

Jag tänker att Israel tagit allt och lite till från mig personligen. De har tagit ifrån mig rätten att ens bilda en klar bild av mitt hemland i min fantasi. Pappa har berättat att min farmor har planterat en jasminbuske utanför deras hem. Deras hem finns inte nu, men när pappa besökte Palestina för några år sedan, så var jasminbusken kvar. Jag hoppas att de inte förstör den också nu.

Jag vill på riktigt se jasminbusken. Jag hoppas på riktigt att den finns kvar när jag åker dit. Det är det enda som är kvar från mina rötter.

Det känns löjligt att mitt i all den här stora sorgen, men jag vill på riktigt se jasminbusken. Jag hoppas på riktigt att den finns kvar när jag åker dit. Det är det enda som är kvar från mina rötter. Min tillhörighet till den här familjen och släkten. Den jasminbusken finns i Nablus. Det är klart att det gör ont att de gator som jag har skapat mig en sinnebild av nu bombas, det påverkar allt jag byggt upp i mitt huvud.

Jag tänker på filmklippen där israeler bränner ner Palestinas olivträd medan palestinier försöker stoppa dom. Att deras omsorg om sina olivlundar vittnar om att generation efter generation bott på och har rätt till platsen.

Jag har en gren från ett palestinskt olivträd! Varje gång någon bekant eller släkting åker till Palestina så brukar de bara fråga mig vad jag vill att de ska ta med hem till mig. Jag har jord från Jerusalem och från Nablus. Och nu innan kriget fick jag från Gaza. Så jag har en gren av ett olivträd från Palestina som jag har torkat hemma.

Var har du dem någonstans?

Jag har en ask där jag har samlat mina dyrbara palestinska grejer. Det är så roligt, om mina barn frågar: Mamma, om det skulle brinna hemma och du får ta med dig en sak, vad är det du ska ta med dig? Då kommer jag ta med mig den asken. För jag vet inte om jag kommer få besöka Palestina, så det är den här jorden jag får känna på och som kommer på riktigt från den marken.

När mina barn frågar: Mamma, om det skulle brinna hemma och du får ta med dig en sak, vad är det du ska ta med dig? Då kommer jag ta med mig den asken.

Många psykologer säger att det finns åtta grundkänslor. När du pratar så undrar jag, det här med att gå ut och skrika, att som palestinier få uttrycka sin sorg och ilska. Tillåter vi att ett folk som utsätts för etnisk folkrensning får uttrycka sina känslor offentligt?

Jag var ute på kvällen tillsammans med några vänner. Vi grät för att sjukhuset hade attackerats och för att man kunde se att folk gav likes till ett inlägg där sjukhuset bombades. Jag behövde skrika av smärta. Inte för att jag ville dra åt mig uppmärksamheten eller så, utan för att det gjorde ont. Allt var stängt. Jag satt i regnet på torget och grät och skrek.

Jag hade önskat att jag någon gång när jag är ute och demonstrerar eller när jag håller tal inför tusentals personer mitt på Stora torget, att en person skulle våga komma fram och krama mig. Det har aldrig hänt. Aldrig någonsin. Inte ens när jag satt på trappan och grät. Ingen av dem förbipasserande. Igår var det några som skrek åt oss, några som pekade långfinger. En anställd på Uppsala Länstrafik kom ut och gav sig rätten att skrika åt oss. Inte en enda har gett sig möjligheten att bara stå still och fundera. Varför gör hon det här?

Hur hittar du mod och kraft till att organisera manifestationer, ringa egyptiska statstjänstemän för att få hem släktingar och fixa med mjölk till en bebis i Gaza när du inte ens sover på nätterna?

Jag vet inte. Min son sa idag till mig: Men mamma, hur orkar du? Jag svarade, men det sker ju ett folkmord. Jag kan inte bara vara hemma. Det går inte. Jag får mod och kraft för att de här människorna behöver oss. Det finns ingen annan som gör det. Det är vi i folket som gör det. Regeringen gör inget. Media gör inte sitt jobb helhjärtat utan väljer att ta till sig israeliska perspektiv. Till och med israeliska medier kan visa en annan bild då och då. Jag gör det här för mina barn, för mig själv, Amanda. Hur ska jag kunna sova när jag vet att det är så mycket orättvisa?

Hur skulle du önska att icke-palestinier i Sverige kunde hjälpa till och avlasta er palestinsk-svenskar?

Jag tror att många svenskar är väldigt goda människor. Jag önskar att de tar mer plats i den här frågan. Det här är ju en kort hälsning till mina svenska kompisar och vänner: det handlar inte om att ta någon sida. Det handlar inte bara om politik. Det handlar inte om att man ska lära sig hur det har varit för 75 år eller 100 år sedan. Du behöver inte läsa historia. Vi vill bara inte att fler barn ska dö.

Ta din plats. Vi känner oss helt slut, vi orkar inte mer. Ge oss möjlighet att bara sätta oss hemma och se tillbaka på vad vi har gått igenom de senaste två månaderna. Ge oss möjlighet att krama om våra barn utan att behöva känna att vi måste ut och agera som advokater, journalister och aktivister.

Jag har spelat teater sedan jag var liten och häromdagen gjorde min teatergrupp en föreställning om Gaza. Vi har en scen där det bombas i Gaza och några bebisar dör. Vi ville förmedla hur det ser ut i verkligheten så vi köpte en massa dockor och lindade dem i vitt tyg som vi muslimer gör vid begravning. Jag sa till min teatergrupp att jag aldrig kommer att förlåta världen för att jag blev tvungen att linda om dockor, dockor som en gång i tiden var en del av min barndoms lekar. Att linda om dem i vitt tyg och hälla fejkblod på. Jag kunde inte sova den natten när jag var klar. Jag fick gå ut med dockorna och lämna dem i vila..

Var är de nu?

Jag klarade inte av att ha dem hemma så våran teaterledare fick dem.

Vad hade du gjort istället för att organisera demonstrationer om det hade varit fred och ingen ockupation i Palestina? Hur hade ditt liv utvecklats då?

Jag tror jag skulle ha varit konstnär på något sätt, kanske tillhöra en teatergrupp. I den föreställning vi spelade om Gaza, som faktiskt gjorde succé, finns en scen där det bombas och vi slänger oss ner, medan en person slänger mjöl på oss som ska se ut som dammet från när ett hus faller ihop.

Efter scenen började vi skratta åt hur vi såg ut, täckta av mjöl. Då sa en i teatergruppen: Men, kan vi inte spela något annat? Jag svarade: Men hallå, tror du att du är född under Eiffeltornet, haha, vi är palestinier, vad för annat ska du spela liksom, allt annat hade varit fel, haha

Haha.

Jag tänker, att hade jag inte behövt spela om kriget i Palestina, då hade jag nog spelat om kärlek i Palestina.