Kommunismen med mänskligt ansikte dog i Tjeckoslovakien 1968. På samma sätt har Trump haft ihjäl kapitalismen med mänskligt ansikte. Nu härskar bara det rena profitintresset. Det är inte ens fascism, eftersom det inte finns en arbetarrörelse att krossa, skriver Stefan Arvidsson.

När jag föddes sommaren 1968 pågick i dåvarande Tjeckoslovakien ett försök att omvandla den totalitära kommunismen till ”socialism med mänskligt ansikte”. Som vi vet tillintetgjordes den drömmen av sovjetiska stridsvagnar. Trumpismens segertåg idag är ett motsvarande skeende: slutet för ”kapitalism med mänskligt ansikte”.

Drömmen om att kapitalistisk vinstjakt, konkurrens och lönearbete djupast sett är förenliga med – eller till och med garanterna för – demokrati och humanism är bortblåst. Nu härskar det rena habegäret.

Bör vi sörja att det liberala sminket rinner bort? Kanske. Dels ska man inte ringakta den för enskilda människor konkreta hjälp som olika typer av humanitära insatser faktiskt kan ha. Inte ens om den har kombinerats med bakomliggande, mindre smickrande, intressen. Dels har den liberala ideologins försvar för demokrati och humanism fungerat som en moralisk måttstock – även om den både har varit selektivt tillämpad och tvångsmässigt blundat för kapitalismens uppenbara nedsidor i form av miljöförstöring, social utslagning och generell själviskhet. Vi har kunnat säga att här eller där behövs ju mer demokrati, här eller där behövs fler humanitära insatser, och att ni eller vi ju faktiskt inte alls lever upp till de höga idealen. Det är inte oviktigt att kunna taxera verkligheten mot idealen. Med Trump finns det ingen längre någon moralisk måttstock och sålunda ingen möjlighet till den sorts moraliska kritik som visar på tillkortakommanden eller hyckleri.

Under slutet av 1800-talet utvecklades en speciell tankefigur i USA. Den hade två delar. För det första att ekonomin befann sig utanför moralens domäner. Ekonomin var en dynamo som måste få snurra helt fritt. Det skulle i slutändan gynna alla. Att dra in moral när man snackade om ekonomin, samhällets bas och det som i ju hög grad bestämmer hur samhället i övrigt gestaltar sig, uppfattades således som tondövt.

Den andra delen av den nya tankefiguren lärde, för att uttrycka det koncist, att den som var rik var god och den som var fattig dålig. Det var en hållning med rötter i kalvinismen där individens frälsning anses förutbestämd och inget finns att göra för att förändra detta faktum. Det enda som kan trösta är tanken att om just jag har blivit så himla rik måste det vara för att Gud uppskattar mig. Rikedom är således ett gott skäl till självgodhet.

Det är denna tankefigur som nu tagit över där förr statmannamässighet rådde. Moral är irrelevant, pengar är allt. Om det inte handlar om personlig dygd då, i så fall har den förmögne rätt att behandla den mindre gynnade överlägset. Ja, det skulle nästan vara en synd att behandla hen som en jämlike.

Det är denna tankefigur som nu tagit över där förr statmannamässighet rådde. Moral är irrelevant, pengar är allt.

Det finns de som ser trumpismen som en fascism eller i alla fall, som nu senast Per Svensson och Anita Goldman i DN, en parallell till fascismen. ¹ Jag tror det är missvisande. ²) Enligt gammal marxistisk visdom inträder fascismen när den socialistiska arbetarrörelsen är framgångsrik. Den har sin raison d’être i att med “manligt” och ”heroiskt” våld slå ner de krafter som sägs driva samhället in i dekadens. Även om det ur fascisternas egen synpunkt sålunda handlar om att försvara sunda värden har fascismen sin egentligen funktion, så lyder den marxistiska analysen, i att försvara storföretagarnas intressen.

Det finns idag ingen arbetarrörelse att bekämpa. Trumpismen är därför rätt och slätt ”kapitalism utan mänskligt ansikte”. Den innebär att samhället ska drivas av och styras av kapitalisternas (”oligarkernas”, om ni föredrar den eufemismen) egenintressen. Demokratiskt inflytande över ekonomin uppfattas som moralisk klåfingrighet. Kulturen ska vara kommersiell underhållning. Arenor där konst och kultur springer ur mänskliga behov av att uttrycka sig avfärdas som snobbism. Politiken, till och med ledandet av mäktiga nationer, ska vara ”näringslivets” förlängda arm. Tankar på att samhällen existerar för att medborgarna ska stödja varandra, att vi har internationella organisationer för att hjälpa de i nöd, hånas som flickig känslosamhet.

Enligt gammal marxistisk visdom inträder fascismen när den socialistiska arbetarrörelsen är framgångsrik. Det finns idag ingen arbetarrörelse att bekämpa. Trumpismen är därför rätt och slätt kapitalism utan mänskligt ansikte.

Är trumpismen ens nationalistisk? Man kan tycka att det väl framgår med önskvärd tydlighet genom flaggviftningar och MAGA-mantran. Men vad menas egentligen med “America” i MAGA? Är det verkligen nationen i betydelsen summan av alla medborgare? Knappast. För trumpismen innebär “America” inget annat än “America, Inc.”

Under nästan hela min livstid är det affärsmannen, finansmannen, entreprenören som har hyllats som samhällets stöttepelare, inte bonden, bussföraren eller sjuksyrran. Inte konstigt då att USA och världen nu styrs av ett par ”nasare” och ”krämare”. Men – för att citera en gammal socialist, Edward Bellamy från 1888 – ”köpande och säljande är i grund och botten antisociala tendenser. Det är en utbildning i konsten att söka sitt eget väl på andras bekostnad, och inget samhälle vars medborgare tränas i en sådan skola kan någonsin höja över en mycket låg civilisationsnivå.”³ Det var väl det vi bevittnade när Trump och Vance mötte Zelensky: ”en mycket låg civilisationsnivå”.

Det var väl det vi bevittnade när Trump och Vance mötte Zelensky: en mycket låg civilisationsnivå.

Så ser ”kapitalism utan mänskligt ansikte” ut. Det är inte vackert och det kommer inte sluta väl. Ändock: Samhällena är mänskliga skapelser, de har konstruerats utifrån mänskliga idéer och ideal. De kan ändras.

Kanske är det som författaren Ivan Oljelund skrev i Humanismen 1919 främst en släng av djärvhet som behövs om vi ska kunna väja för katastroferna i tid. Oljelund skriver, på för tiden typisk prosa:

Voro de statsmän så stege de fram för folket medan tid är, kallade på det och sade: “Vi ha kommit i en återvändsgränd. Det går inte längre att böta och lappa. Vi måste gå till botten och lägga grunden till ett nytt samhälle efter sunda principer. […] Följ oss nu till detta värv med kraft och djärvhet!” Det finns intet folk, som ej med stormande jubel skulle lyssna till ett sådant tal och med väldig kraft och hänförelse följa sådana män. Men männen saknas, männen som våga fritt och öppet handla medan tid är. Därför komma katastroferna.⁴