Våldet som nu slungas tillbaka mot ockupanten är spillror av ett ackumulerat förtryck. Hur man än vänder och vrider på ansvarsfrågan idag så kommer historiens dom att vara hård mot ockupanten, skriver Ammar Makboul.

Telefonen ringer på lördagsmorgonen. Min bror pratar upphetsat och osammanhängande i luren. Efter en stund förstår jag att det har hänt något stort i Palestina. Han säger att jag ska slå på tv-kanalen Al-Jazeera. Sedan ringer min farbror med ungefär samma budskap.

Jag bänkar mig framför teven hos en bekant. Motståndsrörelsen har skapat en kanal på nätet där de lägger upp videoupptagningar löpande så att alla medier kan ta del av vad som händer. Al-Jazeera rapporterar minut för minut. Israels militära förluster är historiskt stora.  

Palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, de framhåller samstämmigt att den palestinska motståndsrörelsens mål (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårat folks frihet” (horrieyt sha’abna).

Jag slår över till svenska nyheter och noterar att man här hemma använder sig av omskrivningen ”terrorstämplade Hamas” för den palestinska motståndsrörelsen. Och som så många gånger förr saknar de agens i den svenska nyhetsrapporteringen. Det är som om palestinierna inte har någon röst, som om de inte räknades annat än som en negativ stereotyp (terrorist, fundamentalist).

Jag undrar varför man inte nämner i den svenska nyhetsrapporteringen att Israel är en ockupationsmakt eller att olika människorättsorganisationer (även israeliska) definierar Israel som en apartheidstat.

Varför nämner man inte i den svenska nyhetsrapporteringen att Israel är en ockupationsmakt eller att människorätts-organisationer definierar Israel som en apartheidstat?

Jag tänker på Rysslands imperialistiska krig mot Ukraina, hur Putin i början försökte trumma in budskapet att invasionen gick ut på att rensa upp Ukraina från nazistiska busar och terrorister. Men det narrativet köpte aldrig omvärlden.

På kvällen går jag ut och handlar. Kvinnan som äger butiken blir utfrågad av en man i kön om nyheterna. Hon berättar att hennes syster bor i Gaza och är skräckslagen för sina barn. Hon vet inte vart hon ska ta vägen eller göra eftersom Gaza är helt belägrat sedan 16 år. Det är så gott som omöjligt att komma ut ur Gaza, det finns inga skyddsrum. Det är överjävligt! utbrister hon. Jag försöker säga något peppande men det blir mest svammel, jag packar mina varor och går därifrån.

På nätet läser jag kommentarer från palestinier i diasporan. En säger med udden riktad mot västvärlden: ”Palestinier kommer bara få er att känna er bekväma när de talar om fred, fördömer Hamas, tar avstånd från våld, och väntar tålmodigt på en fredslösning som aldrig kommer (trots decennier av menlösa ”fredsförhandlingar”).  Ert problem är att palestinierna söker friheten med alla till buds stående medel. Så om ni varit tysta när palestinierna lider, förbli tysta när de väljer att göra motstånd.”

Idag dyker ett gammalt minne upp på Facebook från ett inlägg jag skrev på den 9 oktober 2014 med anledning av att Sverige erkänt Palestina som stat. Jag tittar på det och tar ett djupt andetag. Jag skrev bistert och glädjedödande att den svenska regeringens erkännande av Palestina kan vara en milstolpe. Men vad händer efter att orden lagt sig? Vad kommer efter hurraropen? Kommer fredsindustrin och krigsindustrin att fortsätta samverka för att hålla friheten utom räckhåll från det palestinska folket?

Kommer stödet för palestiniernas frihetskamp att fortsätta kanaliseras genom det bistånd som bidrar till att avlasta Israel från de åtaganden som en ockupationsmakt har enligt 4:e Genevekonventionen?

Kommer stödet för palestiniernas frihetskamp att fortsätta kanaliseras genom det bistånd som bidrar till att avlasta Israel från de åtaganden som en ockupationsmakt har enligt 4:e Genevekonventionen? Ett bistånd som sponsrar ockupationen och bakbinder det palestinska ledarskapet genom det Osloavtal som favoriserar ockupanten med lösningar som bygger på den starkes rätt? Vad betyder erkännandet av Palestina för Sverige i praktiken? Går det att fortsätta att hänvisa till USA:s medlarroll? Är erkännandet av Palestina förenligt med Sveriges ekonomiska och militära samarbete med Israel som ockupationsmakt och apartheidstat?

Nu på morgonen rapporterar Ekot att Israel slagit till mot 500 Hamas-mål. Jag tänker att nyhetsredaktionen hade kunnat problematisera denna propagandabild. Hur i hela världen ska Israel komma åt 500 Hamasmål i det pyttelilla Gaza som är fyra mil långt, som bredast 12 kilometer och smalast bara sex km, där över 2 miljoner palestinier är inspärrade i ett enda stort utomhusfängelse? Hur är det ens möjligt att komma undan med ett sådan uppenbar lögn som att man bombar och beskjuter 500 Hamasmål i denna helvetiska bur som Gaza i praktiken utgörs av?

Sverige kan ena dagen skicka vapenleveranser till Ukraina för att göra sig fri från Rysslands ockupation och andra dagen uttala stöd till ockupationsmaktens ”självklar[a] rätt att försvara sig mot terrorism”.¹ Exakt det Israel behöver höra för att börja iscensätta det blodbad som nu drabbar Gazas civilbefolkning. På två dygn har över 400 palestinier dödats och 1000-tals skadats efter urskillningslösa bombningar.

Billströms uttalande är exakt det Israel behöver höra för att iscensätta det blodbad som nu drabbar Gazas befolkning.

Jag önskar att priset för frihet inte skulle behöva vara så högt som det är nu. Jag tror inget ockuperat eller koloniserat folk frivilligt väljer att ta till vapen. Folk som reser sig mot förtryck betalar alltid ett högt pris för sin frihet men när omgivningen ger sitt tysta eller öppna medgivande till ockupanten så blir priset för frihet onödigt högt. Och för att vara tydlig: väpnat våld är vidrigt i alla dess former (naturligtvis även när det som nu drabbar israeliska civila). Det behöver man inte vara pacifist för att tycka. Jag avskyr varje romantisering av våld inte trots utan för att jag är palestinier. Men jag avskyr likgiltigheten för apartheid, och normaliseringen av förtryck ännu mer. Ockupationen hade kunnat hävas för länge sen, det rasistiska våld som dominerar varje aspekt av palestiniernas vardag hade kunnat stoppas. Våldet som nu slungas tillbaka mot ockupanten är spillror av ett ackumulerat förtryck. Hur man än vänder och vrider på ansvarsfrågan idag så kommer historiens dom att vara hård mot ockupanten och de som valde att stötta densamma.

Låt oss titta närmare på den instrumentella dubbelmoralen. Vad har den lett till i praktiken? Har den lett till ökad säkerhet och stabilitet (för att använda älsklingsuttryck hos dem som ogärna talar om frihet för det palestinska folket)? Har Israels högteknologiska vapen i världsklass kunnat hålla palestinierna i schack (dvs har palestinierna underordnat sig den starkes rätt, kapitulerat)?

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag.

Det finns inget krig eller någon konflikt mellan Hamas och Israel. Det finns en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar och apartheid. Och så finns det en palestinsk frihetskamp som mot alla odds och med 1000-tals svek i bagaget slåss för sin frihet.