I september-numret av tidskriften Respons skriver Lyra Ekström Lindbäck att konstnärlig forskning ger upphov till statstrogna konstnärer som gör tråkig konst. Klas Nevrin håller inte med. Här argumenterar han för den konstnärliga forskningens betydelse.

”Akademisk institutionalisering av konsten riskerar att beröva den både dess lockelse och dess frihet”.

Så skriver Lyra Ekström Lindbäck i sitt brandtal mot konstnärlig forskning med titeln ”Statstrogna konstnärer utan publik”, publicerad i tidskriften Respons den 13 september 2024.¹ Det är tydligt att hon är kritisk, men det är mer oklart vad hon vill. Förbättra den konstnärliga forskningen? Minska dess resurser? Avskaffa den?

Det sistnämnda, verkar det som. Ekström Lindbäck påstår nämligen att konst inte är ”verifierbart god eller sann”, därför kan den heller inte underkastas det hon kallar för ”god forskningssed”. Och om konstnärlig forskning inte går att göra på ett genuint ”konstnärligt vis” är den dålig för konsten.

Det är tydligt att hon är kritisk, men det är mer oklart vad hon vill. Förbättra den konstnärliga forskningen? Avskaffa den?

Dessa påståenden tyder på att Lyra Ekström Lindbäck inte har djupare kunskaper om fältet. Konstnärlig forskning handlar nämligen inte om det verifierbart goda eller sanna. Ekström Lindbäck verkar heller inte intresserad av att konst kan vara flera saker samtidigt. I stället skriver hon att konsten måste stå i motsats till den ”uppbyggliga” ambitionen ”att påverka samhället i en positiv riktning”. Konst måste förbli ”tvivelaktig” eller ”dekadent”, det är detta som utgör dess ”andliga frihet”. Enligt henne är detta anledningen till att konst inte kan frodas i en akademisk miljö.

Det är förstås helt okej att Ekström Lindbäck förespråkar en viss idé om konst. Men varför ska hon bestämma vad som gäller för alla, och för alla konstformer? Om man dessutom betänker att argumenten baseras på hennes filosofiforskning, ja då blir det motsägelsefullt. Hon kunde själv välja vad hon skulle forska om, men konstnärliga forskare ska inte få välja hur de ser på konst.²

I min egen forskning intresserar jag mig för hur konst kan luckra upp den individcentrering och betoning på det ”personliga” som kännetecknar nutiden. För mig har konst en potential att rikta oss mot det ovetbara, en ”kreativ vaghet” som i sin tur kan förändra våra sätt att känna och tänka bortom antropocentrism, med det som Denise Ferreira da Silva kallar ”difference without separability”. Ur detta perspektiv kan konst bidra till samhällsförändring utan att för den skull utgå från ett upplysningsideal som förutsätter att förnuftet ska segra över det irrationella. Samtidigt är detta synsätt på konst förenligt med vetenskaplig forskning som visar på olika konstformers betydelse för till exempel sjukdomsbehandling, språkutveckling, prosocialt beteende eller känsloreglering.

Lyra Ekström Lindbäcks kritik är försåtlig och ger på så vis bränsle till den hätska debatten.

Lyra Ekström Lindbäcks kritik är försåtlig. Hon slår an strängar, använder den konstnärliga forskningen som projektionsyta, och ger på så vis bränsle till den ofta hätska debatt som inte sällan rör sig kring samma “avskräckande” exempel och svepande argument. Konstnärlig forskning är inte bara dålig för konsten, den snor dessutom pengar från de som gör konst på ”riktigt”! En polemik som förstås funkar utmärkt i dessa tider, vilket jag återkommer till senare i denna text.

Den polariserande argumentationen gör att artikeln ”Statstrogna konstnärer utan publik” applåderas av dem som inte vill eller orkar syna skribentens resonemang närmare. Trots att praktikbaserad forskning finns inom många områden idag, såsom vården, skolan eller idrotten, tycks forskning som baseras på just konstnärliga praktiker ge upphov till enormt passionerade avfärdanden. Det får mig att undra vad som egentligen ligger bakom. Varför irriterar denna lilla forskningsgren så många?

Det framstår som att vissa forskare inom universitetet känner sig hotade när konstnärer tar plats inom forskningen. Är de rädda att förlora sitt tolkningsföreträde? Ekström Lindbäck verkar i alla fall företräda en rationalistisk hållning där var sak har sin plats. Konst och filosofi ska hållas isär, vara trogna sina essenser, och filosofen har sista ordet.

Konstnärliga högskolor i Sverige har sedan 1977 haft i uppdrag att bedriva konstnärligt utvecklingsarbete, en term som sedan 1980-talet kommit att ersättas av benämningen konstnärlig forskning, mycket på grund av en internationalisering. Det är dock bara den senare termen som är kontroversiell. Har det att göra med uppfattningar om vad forskning bör vara, och fördomar om vad konstnärlig forskning antas vara?

Till exempel tycks det, för en del röster i debatten, svårt att acceptera att forskning kan vara något annat än traditionella vetenskaper (som medicin och naturvetenskap), trots att det sedan länge är bestämt att forskning i Sverige kan ske både på konstnärlig och vetenskaplig grund. Formuleringen ”på konstnärlig grund” kan i och för sig leda till föreställningen att det är konstnärligt skapande som utgör själva forskningen, vilket inte är fallet. Det kan också polarisera mellan konstnärlig och vetenskaplig forskning, när det egentligen handlar om forskningspraktiker som till viss del överlappar varandra (de uppvisar en ”familjelikhet”, för att tala med Wittgenstein). Det finns dock ingen ”vetenskaplig metod” eller vetenskapsteori som förenar alla de forskningsfält som passerar under termen “vetenskap”. Den konstnärliga forskningen är alltså inte så olik övrig forskning som det ofta hävdas i debatten.

All forskning som bedrivs inom akademin, inklusive den konstnärliga, måste leva upp till en formell kvalitet, där principer kring till exempel forskningsetik, källkritik, ändamålsenlig dokumentation eller datainsamling, trovärdighet, kontextualisering och problematisering kan ingå, och som prövas genom kollegial granskning. Metoder och teorier är däremot specifika för varje forskningsinriktning.

Formaliseringen av konstnärlig eller annan forskning kommer ur grundtanken med akademin: att på omsorgsfulla och ansvarsfulla sätt dela kunskap; att fritt pröva nya möjligheter men samtidigt tillerkänna och utmanas av det som andra har gjort på området; och så vidare. Med andra ord, konstnärlig forskning kan inte enbart handla om konstnärers egna erfarenheter och åsikter. Man kan inte göra ett konstnärligt verk, komplettera med en självbespeglande eller åsiktspräglad text, och kalla det för forskning. Det håller inte. Det är snarare i mötet med andra synsätt och erfarenheter som något värdefullt händer. Alltså är det i någon mening en kollektiv praktik vi talar om.

Ekström Lindbäck verkar ifrågasätta att det alls ska finnas konstnärliga doktorander. Då uppstår frågan om det är okej att ha kandidat- och masterutbildningar i konst men inte forskarutbildning. Varför skulle det vara mer legitimt med den forskarutbildning i filosofi hon själv gjort, där doktorander bland annat kan ägna sig åt relationen mellan filosofi och konst? Det finns behov av ett forum inom akademin där konstnärer kan reflektera tillsammans kring konstnärligt arbete, i en uttalad och direkt relation till konstnärlig praktik. Den konstnärliga forskningen är också internationellt etablerad och utgör en viktig form av utbyte. Bevittna till exempel alla de gästande konstnärliga forskare och doktorander som bidrar med viktiga perspektiv och erfarenheter. Ska Sverige alltså stå utanför detta?

Bevittna till exempel alla de gästande konstnärliga forskare och doktorander som bidrar med viktiga perspektiv och erfarenheter. Ska Sverige alltså stå utanför detta?

Visst kan konstnärer vara aktiva i ett annat forskningsfält, så som Lyra Ekström Lindbäck själv, som både är skönlitterär författare och disputerad filosof. Men praktikbaserad forskning bidrar med något som inte annan forskning gör, vilket utgör dess existensberättigande. I konstnärlig forskning kan konstnärer omväxlande pröva saker både praktiskt och begreppsligt, i ett för detta dedikerat sammanhang.³ Denna reflekterande praktik är för övrigt något som förväntas redan på kandidat- och masternivå. Konstnärlig högskoleutbildning är alltså inte en ren yrkesutbildning.

Konstnärlig forskning kan leda till nya sätt att stödja konstnärliga processer, till exempel i form av praktikorienterade begrepp där det omätbara, obestämda och singulära får ta mer plats (det som Barbara Bolt kallar för “performativ forskning”). Det kan också handla om att utveckla för konstnärer mer fruktbara sätt att återkoppla på konstnärligt skapande (till exempel med Liz Lermans metod ”Critical Response Process”), eller om att lära sig av varandra över institutionella gränser mellan konstformer, i tvärdisciplinära forum som det ofta finns lite utrymme för på kandidat- och masternivå. Allt detta utan att behöva anpassa sig till forskningstraditioner där egna erfarenheter måste kringgås på grund av de snävare krav på objektivitet som gäller för många vetenskaper, men samtidigt utan att hemfalla åt en ”subjektivitet” där individen överskuggar allt annat.

Konstnärlig forskning har bara funnits i Sverige i några decennier, medan många vetenskaper har anor tillbaka till 1500-talet.

Konstnärlig forskning har bara funnits i Sverige i några decennier, medan många vetenskaper har anor tillbaka till 1500-talet. Den konstnärliga forskningen behöver tid att ta form, för att uppnå en kritisk massa av metodologiskt medvetna och högkvalitativa forskningsprojekt, och utan att ständigt tvingas förklara sig i termer som passar för andra forskningsfält. Men i stället kritiseras den ofta från alla håll samtidigt: den är alltför konstnärlig eller inte tillräckligt konstnärlig; den är alltför teoretisk eller inte tillräckligt teoretisk; och så vidare. Detta är ett effektivt sätt att tysta konstnärers kunskaper och erfarenheter.

Samtidigt tror jag att konstnärliga forskare behöver stå upp för det praktikbaserade och att forskningen ska drivas av konstnärer. Man måste våga sätta ner foten kring metodologiska inramningar där konstnärliga praktiker och frågeställningar står i centrum, men som samtidigt ger utrymme för olika slags praktiker och synsätt på konst. Alltför luddiga förhållningssätt riskerar inte bara att skapa otydlighet kring den konstnärliga forskningens särart och betydelse utan också att den annekteras av andra forskningsinriktningar, eller av kända namn som vill göra rent konstnärliga projekt. Det är för övrigt en oroande tendens att Vetenskapsrådet ger medel till vad som egentligen är interdisciplinära projekt, där konstnärer visserligen medverkar men forskningsprojektet som helhet domineras av teoretiker eller humaniora. Det urholkar både trovärdigheten och potentialen med konstnärlig forskning.

Lyra Ekström Lindbäck menar att “doktorander och lektorer med doktorshatt … formar nya studenters syn på musik, bildkonst, teater och litterär gestaltning”, som om det vore något riktigt dåligt, och utan att ta hänsyn till att även icke-disputerade konstnärer undervisar på konstnärliga högskolor, med varierande kvalitet och inflytande. Men framför allt: Är tanken att det är okej att disputerade i till exempel filosofi, pedagogik eller musikvetenskap formar synen på konst men inte disputerade konstnärer? Varför då?

Det är ju inte i konstnärligt skapande man disputerar utan i konstnärlig forskning.

Om ”disputerad konstnär” sticker till så kanske det är språket som lurar oss. Det är ju inte i konstnärligt skapande man disputerar utan i konstnärlig forskning. Och högskoleutbildade konstnärer är inte nödvändigtvis mer (eller mindre) intressanta konstnärer än de som utvecklat sitt konstnärskap på andra sätt, det finns alla möjliga variationer.⁴

Lyra Ekström Lindbäck menar att konstnärliga forskare måste våga ta i frågan om hur formalisering riskerar att ”strömlinjeforma konsten” till en tom form för ”påstådda kunskapsvärden”. Formalisering kan förstås inverka negativt på alla forskningsfält, liksom på stödet till konstutövning, när kriterier blir för styrda av kvantitativt och byråkratiskt tänkande. Det gäller inte bara den konstnärliga forskningen. Oavsett så finns det en livaktig diskussion kring detta inom konstnärlig forskning! Dessutom har konstnärliga forskningsarbeten inte sällan utmynnat i offentligt hyllade konstnärliga verk, vilket motsäger bilden av ”tråkig” konst. Detta faktum har dock inte uppmärksammats av medier eller kritiker.

Påståendet att “akademisering” per definition skulle vara av ondo är en förenklande syn.

Sedan måste det förstås få finnas plats för olika uppfattningar inom konstnärlig forskning, liksom i andra forskningsfält. Till exempel om huruvida syftet alltid är att göra “stor konst”, om hur stor plats skrivna texter ska ha, om hur man bäst förmedlar erfarenheter av konstnärlig praktik, och så vidare. Men påståendet att “akademisering” per definition skulle vara av ondo är en förenklande syn, eftersom den förutsätter att resten av konstvärlden skulle stå fritt från utmaningar. All konst präglas av begränsningar: av ekonomiska förhållanden, medieklimat, eurocentrism, maktrelationer, ojämställdhet, minoriteters underrepresentation, neurotypiska och funkofoba värderingar, och så vidare. Det är utmaningar som behöver tas om hand, till exempel med hjälp av perspektiv som konstnärer kan komma i kontakt med genom forskning.

Ekström Lindbäck erkänner att det ”kan finnas en poäng med specialistkunskap, också inom konstfältet”. Samtidigt avfärdar hon att den konstnärliga forskningen kan berika konstfältet i stort, med hänvisning till att performancekonstnären Bogdan Szybers underkända avhandling vid Stockholms konstnärliga högskola år 2020, vittnar ”om hur få av hans kollegor från konstvärlden som faktiskt tagit del av de forskningsprojekt han såg iscensättas på högskolor, konferenser och i forskningstidskrifter.” Jag instämmer i att det behövs fler kontaktytor inte bara mellan akademin och konstvärlden utan också med civilsamhället i övrigt. Men det gäller ju all forskning. Samtidigt kan inte antalet besökare på högskolan vara den enda viktiga faktorn. Konstnärlig forskning kan till exempel ha betydelse för andra forskningsfält, för kulturpolitiken, för konstnärlig utbildning, eller för att möjliggöra att konst kan ta plats på nya sätt i nya miljöer.

Det är tröttsamt att se hur mycket plats Bogdan Szybers åsikter om konstnärlig forskning får i medierna. Som om de vore sanningar om hur det faktiskt är.

Det är tröttsamt att se hur mycket plats Bogdan Szybers åsikter om konstnärlig forskning får i medierna. Som om de vore sanningar om hur det “faktiskt är”. Jag menar att han snarast har en vilja att provocera, och skapa uppmärksamhet. Det måste förstås finnas plats för provokation, men hans misstänkliggörande av kollegor som främst drivna av pengar och prestige är ogeneröst, för att inte säga felaktigt. Liksom med konstnärer utanför akademin finns alla varianter, och de flesta som jag mött brinner för något de tycker är viktigt, liksom Szyber själv.

Att Szybers konstnärliga avhandling underkändes var enligt min mening rätt, även om det var fel att det skedde först vid disputationen. Till exempel bemötte han inte olika synsätt på konstnärlig forskning, vilket torde räcka som argument med tanke på att hans avsikt är att ifrågasätta den konstnärliga forskningen som sådan. I vilket annat fält skulle det vara möjligt utan att få underkänt? Med det sagt håller jag inte med om betygsnämndens utlåtande i alla formuleringar, de kan och bör diskuteras. Men en enda kontrovers räcker inte för att avfärda ett helt forskningsfält. Kontroverser kring bedömning sker hela tiden, inom och utanför akademin, och sporrar till förändring. Det återstår att se vad Szyber-kontroversen kan leda till. Jag ställer mig dock frågande till att Bogdan Szyber basunerar ut att hans ”konstnärliga frihet” kringskurits, när det mer verkar handla om ett ointresse för akademins kollektiva praktiker.

Lyra Ekström Lindbäck påstår att om ”den konstnärliga forskningen verkligen skulle kunna tänka det otänkta och visa hur allting skulle kunna vara annorlunda, så borde den innebära ett veritabelt hot mot idén om verifierbar kunskap.” Detta är återigen att blanda ihop korten. Konstnärlig forskning kan visst ifrågasätta rådande synsätt på kunskap, på samma sätt som sker inom så många forskningsfält, inte minst i filosofin. Och att det skulle innebära att ett forskningsprojekt “inte kan bli annat än underkänt, av en doktorand som blir omöjlig att anställa” är inte alls självklart, bara för att det drabbade Bogdan Szyber. Sedan använder hon svepande formuleringar som är svåra att bemöta. Vad menar hon till exempel med ”verifierbar kunskap”?

I akademin är det ofta kunskap som står i centrum, på gott och ont. “Det tycks ha blivit helt okontroversiellt att betrakta konst som en form av kunskap”, säger Ekström Lindbäck, men utan att nämna viktiga distinktioner mellan propositionella och andra former av kunskap (till exempel det som i kognitionsforskning benämns embodied, embedded, enactive, extended, affective knowing). Konstnärlig forskning handlar snarare om att diversifiera kunskap på ett sätt som gagnar konstnärlig praktik och utbildning.

Att påstå att den konstnärliga forskningen främst skulle handla om pengar är däremot ett effektivt sätt att trigga mindre bemedlade samhällsgrupper att ge sig på varandra. Svenska doktorander i konstnärlig forskning har en lön som ungefär motsvarar medianlönen för en undersköterska. Att utmåla konstnärliga doktorander som något slags rik elit är en farlig form av klickbete, att peka ut någon som skyldig för orättvisor som egentligen handlar om mycket mer komplexa samhällsproblem.

“Att kulturutövare har ekonomiska incitament för att omfamna den konstnärliga forskningen är otvivelaktigt”, menar Ekström Lindbäck. Om det är sant så beror det på att så många konstutövare idag befinner sig i en orimlig ekonomisk situation. Men löftet om en trygg lön i fyra år är inte den enda anledningen att söka sig till forskning. Efva Lilja skriver i sin bok ”Konst, forskning, makt” från 2015 om hur konstnärlig forskning utöver kunskapsbidraget kan ge mer tid för fördjupning och långsiktigt arbete, utan att behöva leverera på en allt hårdare kommersialiserad marknad. Den ger även tillgång till nya samarbetsformat med konstnärer från andra konstformer, och med forskare i andra forskningsfält. Att Bogdan Szyber reducerar konstnärlig forskning till en fråga om pengar och prestige bör alltså inte tas för en sanning. Finns det överhuvudtaget någon öppenhet för att konstnärer kan vara intresserade av forskning av en annan anledning än ekonomi? Vad var Ekström Lindbäcks egna motiv till att doktorera i filosofi?

“Staten öser i dag in miljoner i den konstnärliga forskningen”, menar Ekström Lindbäck. Men om man tittar närmare på siffrorna så handlade det 2023 om 0,7% (37 miljoner) av de drygt fem miljarder som delades ut av Vetenskapsrådet till fri forskning, medan andra får mycket större summor, inklusive hennes eget område humaniora som får mer än tiofalt (8,5%, 425 miljoner). Det hindrar henne inte från att ställa denna minimala resurs emot stödet till konstutövning, trots att dessa olika budgetposter inte har med varandra att göra. Konstnärlig forskning tillför resurser som annars inte skulle komma konstnärer eller konstnärliga högskolor till del eftersom forskning, utbildning och konstutövning är olika utgiftsområden i statsbudgeten. Det är alltså inte ett stöd som ”potentiellt skulle kunna tillfalla fritt verksamma kulturutövare”. För övrigt uppgick enbart Konstnärsnämndens ”ersättningar och bidrag till konstnärer” år 2023 till totalt 569 miljoner. Att konstnärlig forskning har stora resurser stämmer alltså inte. Även om den procentuellt ökat mer de senaste åren så är den nominella ökningen liten.

Det finns behov av ett forum inom akademin där konstnärer kan reflektera tillsammans kring konstnärligt arbete, i en uttalad och direkt relation till konstnärlig praktik.

Samtidigt behöver stödet till frilansande konstnärer ökas, och konstområdets hela infrastruktur behöver ett omtänk utifrån de senaste decenniernas stora samhällsförändringar, något som konstnärlig forskning kan bidra till. Annars kommer vi förlora allt fler konstnärer, liksom arrangörer, konsthallar och förlag. Men varför är det just konstnärlig forskning som ska klä skott? Faktum är också att de allra flesta som är anställda på konstnärliga högskolor är det för att undervisa, eller för att forska i pedagogik, inte för att bedriva konstnärlig forskning. Det är därför problematiskt att Ekström Lindbäck blandar ihop doktorander i pedagogik och konstnärlig forskning på Valand, där de förra är mångfalt fler.

Med inspiration återigen från scenkonstnären Bogdan Szyber menar Lyra Ekström Lindbäck att den konstnärliga forskningen är “på väg att slussa allt fler begåvade konstnärer, musiker, regissörer och poeter in till elfenbenstornets hamn”. Alltså den hamn hon själv slussats till? Hon säger också att om man ger de rätta svaren på frågor om vilka vinster som samhället har att vänta från forskningsarbetet ”så får man kanske ta hissen upp i högskolan tillsammans med några miljoner från Vetenskapsrådet.”⁵ Detta är alltså den hiss hon själv tagit helt nyligen? Det är en magstark retorik, särskilt om man betänker att hon som disputerad filosof förmodligen åtnjuter en större auktoritet än konstnärliga forskare.

I Sverige bedrivs just nu en aggressiv kulturpolitik där anslag till konst dras ner och konstnärliga utbildningar får lägre anslag. I stället för att se hur konstnärlig forskning kan bidra till att stärka konsten, i samspel med konstnärer utanför akademin, så ställs konstnärer mot varandra. Hur hjälper det? Därifrån är steget inte långt till att allt fler stämmer in i den mässande kören kring “onödig” forskning, och det slår ju åt alla möjliga håll, även mot humaniora. Låt oss hellre hjälpas åt att förbättra villkoren för konst, där akademin, frilansande konstnärer, konstinstitutioner och civilsamhället kan hitta nya sätt att samarbeta med varandra!