En majoritet av barnen i Gaza led redan före kriget av posttraumatisk stress. Idag utsätts de för konstant bombardemang och har fördrivits upprepade gånger från sina hem. Basil Al-Maqousi, konstnär från Gaza, bestämde sig för att samla barnen i sitt tält och ordna workshops i teckning. Khulud Shaban har pratat med honom.

Plats för intervju: Whatsapp. Drack: Kaffe via knapptryckning på maskin (Khulud), kaffe kokat för hand med svårigheter (Basil).

Hur uttrycker barnen i Gaza sina känslor inför det som sker? Många har blivit fördrivna gång på gång under året som gått, och sett saker som inget barn ska behöva se. Konstnären Basil Al-Maqousi arbetar till vardags som bildlärare för döva barn på Jabalia Rehabilitation Society och bestämde sig för att samla tältbarnen till workshops. Jag får kontakt med honom via Whatsapp.

Berätta om krigets första dag.
Det var en lördag, vilket var min lediga dag. Som vanligt vaknar jag, dricker mitt kaffe och går ut till min studio, men den här dagen var annorlunda än alla dagar jag upplevt hittills. Missiler och bombningar överallt, särskilt eftersom jag bor i Beit Lahia-området, nära gränsen till de territorier som ockuperades 1948.

Den 8 oktober åkte jag och min familj ut till Sheikh Radwan-kvarteret för att komma ifrån den intensiva bombningen… Timmar efter att jag lämnat fick jag veta att mitt hus hade blivit bombat, och en stor del av det hade förstörts vilket gör den olämplig för boende.

Hann ni ta med er några ägodelar?
Vi kunde inte ta något från huset, bara kläderna vi hade på oss. Vi har förlorat många grannar och nära vänner som inte hann iväg. I det här kriget finns inte ett enda hem kvar i Gaza som inte förlorat familjemedlemmar, barn eller släktingar. Särskilt efter attentatet på marken som var inriktat på folkmordsförstörelse av folket i Gaza.

Hur många gånger har du blivit fördriven?
Efter att vi tillbringat några dagar hos min frus familj i Sheikh Radwan, kom terrorn och bombningarna närmare. Då flyttade vi till mitt systers hus i Shati-lägret, men samma dag bombades deras grannars hus. Vi tog tillflykt till min ateljé Shababeek nära Al-Shifa-sjukhuset. Vi fick höra att de tänkte bomba Shifa, och det var kontinuerliga bombningar i närheten av sjukhuset. Då började jag rita för att försöka förbli en vaken och känslig person så att kriget inte skulle ta bort min mänsklighet….

Vi fick fly igen, och kom till Khan Yunis den 20 oktober. Vi bodde hos en gammal vän, och jag gick runt på stadens gator, i lägrets gränder, mellan de provisoriska tälten, bland spillrorna från de hem som förstördes av kriget… Jag tittade på barnen och fotograferade dem på gatorna och i köerna i väntan på bröd från bagerierna, och även när de bar litervis av vatten och samlade in papper, kartong och ved så att deras mödrar kunde laga mat åt dem.

Dessa barn, det här är inte ett liv.

De här scenerna provocerade konstnären inom mig, och för att bevara min mänsklighet och deras mänsklighet samlade jag alla tältbarnen och gjorde ritverkstäder med dem. Jag har gjort det på alla platser jag fördrivits till i detta avskyvärda krig och folkmord. I Khan Yunis, sedan i Rafah, och nu Deir al-Balah. Jag vet inte var jag kommer vara imorgon, jag vet inte ens var vi kommer att vara en stund efter att jag har pratat med dig, Kholoud? Frid vare med en stad som inte dör och inte vet hur den ska böja sig!

Vad betyder konsten för barnen?
Jag köpte några ritverktyg och jag gick runt med min väska och samlade barnen och bad dem att rita fritt. Att rita är både utbildning och hälsa. Vi måste förstå att vi står inför en hel generation av barn som sett den fulaste sorts död. En missil kan spränga hela stadsdelar gjorda av betong, cement och järn, och mitt i finns deras mjuka kroppar.

Vår uppgift här på jorden kan inte vara att bära dem i bitar och begrava dem under smutsen. Mina barn och barnbarn och alla barn har rätt till lek, utbildning, hälsa, resor och säkerhet.

Var är dina barn och barnbarn nu?
De sover just nu. Ärligt talat vet vi aldrig om de kommer vakna nästa dag. Bombningar, artilleri och förstörelse omger oss överallt. Vi kan tyvärr inte skydda dem.

Hur fick du tag i ritverktyg?
Några vänner utanför Gaza hjälpte mig. Jag köpte lite färger och papper och genomförde workshops med barn i skolor. Deras mammor älskade detta eftersom de kunde se hur ritandet förändrade barnen. Mammorna bad mig att genomföra workshops för både dem och flickorna. Det var en av de svåraste workshops jag genomfört i mitt liv.

Vi ritade med kärlek, vi ritade våra hem som förstördes av flygplan och stridsvagnar, vi ritade blommor och den palestinska flaggan, och vi ritade våra drömmar… Barnen var nöjda med det. Jag bestämde mig att mitt tält skulle bli något mer än ett flyktingläger. Det skulle bli ett konstnärligt hem.

Det är en stor utmaning du tar dig an, Basil.
Konsten har ju alltid varit ett sätt för människor att kommunicera utan språk, men nu är det som att konsten blivit ett sätt att hålla fast livet. Det gäller att motarbeta rädslan som har blivit ett konstant tillstånd för alla i Gaza. Barn och vuxna.

Genom ritverkstäder försöker jag hjälpa barnen att lindra denna rädsla för terrorattackerna som vi utsätts för varje dag. Kreativitet kan lära barn hur man hanterar omvärlden, men också att tolka det som sker och deras känslor inför det.

Vilka workshops gör du nu?
Jag var inte nöjd med att enbart rita, så jag gick tog med en grupp barn till havet i Rafah. Vi gjorde en workshop om att bygga hus av sand. Vi byggde husen med kärlek, vågorna drog med sig dem, och vi byggde dem en andra och tredje gång… Det här gjorde vi på stränderna i Rafah och Deir al-Balah under vår fördrivning. Vi genomförde mer än 30 workshops, målade väggmålningar, även fotbollsworkshops– de fortsätter fortfarande.

Vad saknar du?
Inget finns kvar i Gaza. Varken rum eller tid. Vi har förlorat allt. Har vi glömt hur våra hem såg ut? Jag vet inte. Varje minut kommer det en granat och varje dag pågår bombningar. Det är oskyldiga människor som dödas som inte har gjort något fel förutom att de bor i Gaza.

Vad är ditt budskap?
Tusen dörrar leder till friheten. Vi måste knacka på varenda en. Vi vill återta vår stat, staten Palestina, och leva som alla andra människor i världen. Att få ett pass som resten av världens länder har. Att inte behöva gå igenom checkpoints för att resa i vårt eget land. Att inte bli inspärrad och bombad. De förstörde hela vår civilisation. Våra antika ägodelar, men också våra moderna som vi kämpat för att skaffa oss.

Din egen konst, vad uttrycker den just nu?
Jag tecknar inte direkt om kriget. Kameror och journalister dokumenterar krigsscener bättre och snabbare. Jag tecknar ögonblick och scener som kameran inte kan dokumentera eller uttrycka. Det är min roll som konstnär: att tolka dem på mitt sätt. Jag arbetar nu med ett verk som heter Martyrernas lukt. Jag försöker få in både ögonblickets färger och förnmimmelser och det förflutna, med kärleken till allt det vi hade,

Alla verk jag producerat från 2000 till 2023 är borta. Först genom bombningarna 2008. Sedan dess har jag byggt upp huset steg för steg, och 2023 bombades det sönder igen. Inte bara mina verk, mina målningar, utan även mina foton, min dokumentation av utställningar som jag lagrat på externa hårddiskar – allt ligger under rasmassorna nu.

Tror du att det här kriget kommer att ta slut?
Det kommer säkerligen att sluta. Inget krig varar för evigt, och fred kommer inte att uppnås genom krig… Fred kommer genom fred, inte genom krig Ingen kolonisatör har någonsin vunnit i det långa loppet, och även den här ockupationsstaten kommer att försvinna.

Jag vet bara inte om jag kommer att leva för att se den dagen. Just nu är vi i ett tillstånd av sorg, rädsla och extrem ångest. Vi försöker bara överleva.