Medan journalistiken och tv-serien berättar för oss vad som hänt, och arbetar med överraskningar, vill teatern något annat. Den påminner om ritualen i det att den hjälper oss att hantera vår irrationella värld, skriver regissören och teaterchefen Frida Röhl, i en essä som börjar i Rom och slutar med en begravning.

Jag bara råkade gå förbi ett gammalt operahus i Rom tillsammans med en väninna. Folk stod utanför och vi förstod att det skulle bli föreställning. Det fanns inte många biljetter kvar men vi fick två stolar högt upp, nära taket i den otroligt vackra gamla teaterbyggnaden. Vi hade ingen aning om vad vi skulle få se eller höra. Ljuset gick ner, det var en andaktsfull stämning i lokalen. Musiken började spela och något bara grep tag i mig. Tårarna rann ner över hakan och jag sneglade på min väninna och insåg att det hade hänt henne också. Musiken strömmade rakt in i oss och i alla de andra hundratals åhörare som också var där. Det var som om vi tillsammans höll andan, en gemenskap, vi upplevde detta ögonblick var och en för sig men djupt förenade i den magi som instrumenten skapade. Jag kan inte minnas musiken hur jag än försöker men jag minns ögonblicket, stämningen och den känsla jag bar med mig därifrån. Det var ett slags ritual vi var med om.

Jag kan inte minnas musiken hur jag än försöker men jag minns ögonblicket, stämningen och den känsla jag bar med mig därifrån. Det var ett slags ritual vi var med om.

I “Romeo och Julia” inleder Shakespeare med att låta en skådespelare berätta att de älskande kommer att dö på slutet. Varför kan man undra. Den dramaturgi jag ofta bevittnar i tv-serier bygger på det motsatta – hur ska det gå? Och det får mig att vilja se vidare, se nästa avsnitt, förstå, avslöja, lista ut vem som är mördaren. En lite otäck lek som ibland får mig att känna mig smart.

Jag tror att Shakespeare är ute efter något annat. Något som mer liknar den ritual jag upplevde i Rom. Som mer liknar ett bröllop eller en begravning, jag tar med mig näsdukar, jag kommer att gråta. Jag vill egentligen inte ha några överraskningar, i alla fall är det inte därför jag är där, jag är där för att dela något oerhört och svårbegripligt med andra. Döden. Kärleken.

Och så fungerar även tragedin. Romeo och Julia kommer att dö på slutet och nu ska vi genomleva det tillsammans. När “Perserna” framfördes för första gången, ett av världens äldsta bevarade dramer, skriven av Aischylos, en tragedi om förlorarna, visste nog hela publiken redan att perserna förlorat kriget. Det sägs att Aischylos deltog själv på den vinnande sidan.

Beskrivningarna av flytande kroppar i vattnet kan ses som ren information, eller kanske hellre som en sorgesång över krigets fasansfullhet. Tragedin är mer än en berättelse, tragedin kräver en form som hjälper oss att ta till oss dess innehåll. En journalist försöker återberätta verkligheten men när teatern prövar detsamma förlorar teaterformen sin mening. Teaterns uppgift är en annan. Tragedins uppgift är inte att informera medborgarna om hemska saker som hänt. Tragedins uppgift är att lyfta in våra fasor i ljuset, spegla våra rädslor och låta oss begråta det svåra med att vara människa.

En journalist försöker återberätta verkligheten men när teatern prövar detsamma förlorar teaterformen sin mening. Teaterns uppgift är en annan.

Vi påverkar verkligheten när vi försöker gestalta den. Inom kvantfysiken talar man om partiklar som byter riktning när de möter ljus. Vi behöver ljus för att studera dem, men kan alltså inte veta någonting om hur de beter sig när vi inte tittar på dem. Likt partiklarna förändrar teatern verkligheten när den lyfts in på scenen, när den i rampljuset möter en publik, blir till en föreställning. Vi pressar in verkligheten i en dramaturgi och ställer den mot bilder, påståenden och ger den nya röster och kroppar. 

Tragedin är alltså inte en gestaltning av verkligheten, tragedin hjälper oss att hantera oss själva och den irrationella värld vi lever i. “Romeo och Julia” uppfanns inte av Shakespeare, de fanns redan i litteraturen och även om kriget i Troja fanns så är Aischylos pjäs snarare en sträcka bilder eller poetiska fragment. Teatern kan förflytta oss till vårt ursprung, vår medmänsklighet, vår humor, våra sinnen, vår empatiska förmåga och känslighet. Inte helt oviktigt i en värld som alltmer utspelar sig digitalt, med politiker som ogenerat låter AI-robotar skriva deras tal.

Tragedin är alltså inte en gestaltning av verkligheten, tragedin hjälper oss att hantera oss själva och den irrationella värld vi lever i.

Våra sociala medier skapar imaginära bilder av vilka vi är, när jag möter en gammal vän på en fest läser jag ihop henne med allt jag sett på hennes sociala medier. Den digitala verkligheten har blandats ihop med den fysiska och de bär på olika sanningar. Den digitala verkligheten är den som i högre grad styr min verklighetsuppfattning. Det är genom den jag får information om vad som sker i världen, hur det ser ut i Gaza eller hur min dotter kommer att se ut som gammal. Det är farligt att relativisera verkligheten. Men att inte ifrågasätta den är också farligt. Om någon säger sig ha sanningen måste ni alltid dividera den med två, sa min professor på scenskolan. Sanningen kan göra människor väldigt farliga. 

Iain McGilchrist, en engelsk psykolog, litteraturvetare och neuroforskare vid bland annat Oxford University, skriver om vår hjärna: “… vi borde vara skeptiska mot den vänstra hjärnhalvans tolkning av världen som mekanistisk, samhället som atomistiskt, av en värld där tävlan är viktigare än samarbete; en värld där naturen endast är resurser för oss att exploatera, där människan är det enda som räknas, samtidigt som människan bara är en maskin – och inte ens en särskilt bra sådan; en värld i avsaknad av djup, färg och värde. Det synsättet är… resultatet av en brist på fantasi som gör det lättare för oss att hantera det vi inte förstår… Genom alienation, fragmentisering och tunnelseende kan vår mänsklighet – eller konst, sex, humor eller religion – reduceras till ingenting. Vi kan alienera oss från en dikt tills vi slutar se att det är en dikt och i stället bara ser teorier, budskap och form… När det tillståndet är uppnått, inser vi inte ens att problemet överhuvudtaget existerar. För vi ser inte vad det är vi inte kan se.” 

Den rationella delen av vårt tänkande står högre i kurs än vårt intuitiva. Vi bygger våra västerländska samhällen och värderingar på rationalitet och logiskt tänkande. Vi beskriver världen och varandra som faktiska, rimliga, logiska. Och stora delar av befolkningen lider av psykisk ohälsa – depressioner, ångest, sömnsvårigheter och så vidare. Och vår vänstra hjärnhalva producerar desperat en mängd förklaringsmodeller.

Efter några Ave Maria tittade han strängt på oss och frågade hur det kom sig att vi plötsligt ville komma till kyrkan. Nu passar det förstås, när någon har dött!

När min katalanske svärfar begravdes i en liten svensk kyrka i Värmland, kallades en katolsk präst in eftersom min svärfar tydligen tillhörde den katolska kyrkan. Han var inte en man någon av oss mindes som särskilt religiös. Den katolske prästen var barsk och långt ifrån insmickrande. Efter några Ave Maria tittade han strängt på oss och frågade hur det kom sig att vi plötsligt ville komma till kyrkan.

“Nu passar det förstås, när någon har dött!” 

Vi skruvade på oss i bänkarna. Ja, när någon dör uppsöker vi ritualen. Då vill vi komma i kontakt med något större än oss själva. Vi vill bredda vår verklighetsuppfattning för att vi inser att vi inte förstår allt. Vi behöver fler verktyg. Vi behöver vår högra hjärnhalva. Vi behöver musiken, tragedin, ritualen, konsten. Framförallt behöver vi förstå att vi inte förstår, att livet fortfarande ligger framför oss och att världen går att betrakta från olika håll, att människans outforskade skrymslen är ett oändligt universum av ännu ej erfarna kunskaper.

I allt det vi inte vet bor nog det mörka och svåra, men där bor även hoppet och nyfikenheten. Den tanken ger mig kraft.