Dan Josefsson vill med sin dokumentär om styckmordet på Catrine da Costa 1984 ge upprättelse åt de två dömda männen. Men dokumentären är ett journalistiskt illusionstrick, vinklad och på punkt efter punkt rent ohederlig, skriver Lars Borgnäs som skrivit en bok om fallet.

Sveriges Televisions uppmärksammade dokumentärserie om fallet Catrine da Costa, ”Det svenska styckmordet”, har fått brett genomslag. Dess budskap, att de båda dömda läkarna Teet Härm och Thomas Allgén är offer för ett oerhört rättsövergrepp, har i media upphöjts till en odiskutabel sanning. Det har uppstått en nyvaknad enighet i medievärlden om att de båda måste få upprättelse, kanske också skadestånd, efter att ha fått sina liv förstörda på grund av ett justitiemord.

Men är det så? Är de två läkarna grundlöst dömda för att ha styckat 27-åriga Catrine da Costas kropp på annandag pingst 1984? Har dokumentären redovisat saken på ett sanningsenligt sätt? Har tittarna givits en korrekt bild av fallet? Finns det skäl för kraven på upprättelse?

Nej, så är det inte, enligt min mening. Dokumentären är visserligen känslomässigt stark och berörande, men viktiga omständigheter är felaktigt återgivna. Det handlar om ett bländverk, skickligt sammansatt men på viktiga punkter manipulativt och rent ohederligt i sin faktaredovisning och därmed vilseledande i sina slutsatser.

Dokumentären är visserligen känslomässigt stark och berörande, men viktiga omständigheter är felaktigt återgivna.

Jag menar mig kunna bedöma detta eftersom jag redan i början av 2000-talet gjorde en noggrann genomgång av källmaterialet, vilken jag redovisade i ett antal reportage i SVT:s Uppdrag Granskning. Grunden till att jag gick in i detta var att journalisten Per Lindeberg 1999 hade givit ut sin bok ”Döden är en man”, som lyfts till skyarna av tunga opinionsbildare.¹ Jag ville undersöka hur sann Lindebergs framställning och hans tes om de båda läkarnas oskuld egentligen var, eftersom boken visade tydliga tecken på att vara en partsinlaga. Det är värt att påpeka att jag inte hade sysslat med fallet under den tid rättegångarna pågick och att jag därför var opåverkad av de ideologiska övertoner som fanns vid den tiden.

Efter att ha studerat materialet kunde jag konstatera att bevisningen som låg till grund för den fällande domen mot Härm och Allgén var robust och inte alls svag som Lindeberg påstod. Mina argument redovisade jag i boken ”Sanningen är en sällsynt gäst”, som gavs ut 2003.²

Den som idag gör en granskande dokumentär om fallet bör rimligen utgå från den samlade kunskapen och inte luta sig mot en partsinlaga. Men i SVT:s serie upprepar reportern Dan Josefsson helt och hållet Lindebergs resonemang och hamnar därför, menar jag, lika fel som han både i sin faktaredovisning och i sina slutsatser.

Josefsson skruvar med hjälp av tevemediets verktyg upp alla känslomässiga kranar, och gentemot en oinsatt publik blir genomslaget enormt. Inte minst bidrar att de båda läkarna framträder öppet – Teet Härm visserligen med dolt ansikte – och redogör för sina förstörda och eländiga liv. Emellertid har detta givetvis i sig inget bevisvärde i skuldfrågan, de har ju i alla år bedyrat sin oskuld.

Att dokumentärens avsändare är Sveriges Television inger också tilltro. SVT skulle väl aldrig släppa fram en tendentiös och osann dokumentär om ett så viktigt rättsfall? Följaktligen sväljer många ledarskribenter, krönikörer och andra opinionsbildare det hela med hull och hår. Som gripna av en kollektiv skam över hur illa de båda läkarna behandlats stämmer de i flock in i kravet på upprättelse för de båda läkarna, utan att ifrågasätta sanningshalten i dokumentären.

Som gripna av en kollektiv skam över hur illa de båda läkarna behandlats stämmer de i flock in i kravet på upprättelse för de båda läkarna, utan att ifrågasätta sanningshalten i dokumentären. Men de är förda bakom ljuset.

Den avgörande domen mot de båda läkarna, som ledde till att de slutgiltigt fråntogs sina legitimationer, fälldes 1991 av kammarrätten i Stockholm.³ I SVT:s dokumentär redogörs dock aldrig för den bevisning som övertygade domstolen, och det har betydelse för framställningen.

Stockholms tingsrätt hade tre år tidigare tagit upp misstankarna mot de båda läkarna för att ha mördat Catrine da Costa, men avfärdat dem eftersom det inte gick att bevisa utifrån de kroppsdelar som återfunnits att hon verkligen hade mördats. När det gäller förhandlingen i kammarrätten, som endast gällde styckningen av liket, säger reportern Dan Josefsson i dokumentären helt kortfattat: ”Bevisningen var i stort sett densamma som i tingsrätten”. Men det är en oexakt beskrivning, och den leder tittaren vilse.

Barnets vittnesmål var inte av vikt för domen
I serien berättas utförligt om ett vittnesmål från Allgéns tidigare hustru. Hon berättade hur deras fyraåriga dotter uttryckt sig på ett sätt som kunde tyda på att hon vid knappa två års ålder hade bevittnat styckningen av Catrine da Costa, med pappan Thomas Allgén och Teet Härm närvarande. Beskrivningen av detta vittnesmål dominerar två av seriens fyra avsnitt. Illusionen skapas att det var av central betydelse.

Så beskrivs det också uttryckligen av Dan Josefsson i marknadsföringen av dokumentären. Allt bygger på mammans berättelse, påstår han på SVT:s hemsida, och fortsätter: ”Tar man bort det vittnesmålet så faller allting”.

Som serien är gjord ges publiken alltså intrycket att mammans vittnesmål var viktigt för att de båda läkarna miste sina legitimationer, vilket ju utgör det påstådda rättsövergreppet. Ytterst få tittare kan ha förstått att mammans berättelse i själva verket helt saknade betydelse för domen mot Härm och Allgén.

Så var det nämligen. Kammarrätten fäste i sin dom ingen vikt överhuvudtaget vid mammans utsaga. Den skriver:

”Det måste anses klarlagt att (flickans namn) varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av sexuell eller aggressiv karaktär. Däremot anser kammarrätten att utredningen i denna del inte med tillräcklig grad av säkerhet visar vilka upplevelser som ligger bakom den”.⁴

I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet. Men som serien är gjord får tittaren motsatt intryck.

I motsats till vad Josefsson påstår hade vittnesmålet med den lilla flickan alltså ingen som helst betydelse för utgången i fallet.

Kammarrättens dom grundades på en sammanvägning av en rad andra vittnesmål och indicier som, enligt domstolen, tillsammans visade bortom rimligt tvivel att Allgén och Härm inte bara genomförde styckningen av Catrine da Costas kropp utan också fotograferade den medan den pågick. Kammarrättens beslut blev därför att läkarna inte skulle återfå sina legitimationer.

Den som hävdar att detta innebar ett rättsövergrepp eller ett justitiemord måste dels redovisa vad beslutet grundades på – vilket Josefsson alltså inte gör – och dessutom göra det troligt att rättens bedömning av vittnesmålen var felaktig. Denna åsikt har man naturligtvis rätt att framföra i en dokumentär i Sveriges Television, men då måste man rimligen återge vittnesmålen på ett korrekt och oförvanskat sätt.

Dan Josefsson tar i dokumentären upp några – dock inte alla – av de vittnesmål som faktiskt hade betydelse för kammarrättens dom. Men hans beskrivning av de mest centrala innehåller grova fel.

Josefsson blandar ihop väderprognos och faktiskt väder
Ett kvinnligt vittne, fru Olsson, uppgav sig ha sett två män med en barnvagn när hon rastade sin hund i närheten av rättsläkarstationen i Solna på annandag pingst 1984, den dag då styckningen av Catrines kropp bedömdes ha genomförts. Vid polisens konfrontation kunde hon peka ut Härm och Allgén som de två männen. Detta var ett tungt vittnesmål, ansåg domstolen, eftersom det knöt de båda läkarna dels till varandra, dels till platsen för brottet.

I dokumentären påstår Dan Josefsson att fru Olssons vittnesmål inte kunde stämma eftersom vädret inte var så fint och soligt på annandag pingst som hon hade påstått att det var den dag hon såg de båda männen. ”Under pingsthelgen 1984 var det dåligt väder”, säger han. Han klipper in en väderprognos från Rapport dagen före annandag pingst som bekräftar att det ser dåligt ut inför helgen.

Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.⁵ Detta styrker fru Olssons utsaga, men det redovisas inte i dokumentären. Josefsson gör sig således skyldig till en förvrängning av fakta som vilseleder tittaren.

Men en prognos är en prognos, och verkligheten något annat. Kammarrätten redogör i sin dom för en rapport från SMHI som visade hur det faktiskt blev: det var soligt i Stockholmsområdet en stor del av förmiddagen på annandag pingst.

På liknande sätt behandlar han en rad andra omständigheter som står i vägen för hans tes att läkarna blev oskyldigt dömda.

Utelämnar viktigt replikskifte med fotoparet
Ett helt centralt vittnesmål i Kammarrätten var fotohandlarparet Anita och Arne Schröder i Solna. De uppgav att en man hade lämnat in en filmrulle med hemska bilder av en styckad människokropp för framkallning i deras butik vid midsommartid 1984. Vid polisens videokonfrontationer pekade paret ut Thomas Allgén som den man som hade lämnat in rullen. Detta vägde tungt i Kammarrättens resonemang i skuldfrågan.

Även paret Schröders vittnesmål står alltså i vägen för dem som strider för de båda läkarnas sak. Om Thomas Allgén innehade fotografier föreställande styckningen av Catrine da Costas kropp, hur kan det förklaras på annat sätt än att han, tvärtemot vad han själv påstod, var närvarande när den genomfördes?

Det är därför inte oväntat att Dan Josefsson försöker punktera även makarna Schröders vittnesmål i dokumentären. Han tar här hjälp av en expert, professorn i psykologi vid Göteborgs universitet Pär-Anders Granhag.

Professor Granhag hävdar i programmet att polisens konfrontationsförhör med Anita Schröder genomfördes på ett felaktigt sätt. Hon fick hjälp av förhörsledarna till att peka ut Thomas Allgén, menar han. Dessutom, säger han, var hennes minnesbild inte så mycket att lita på. Man borde inte ha gått vidare med paret Schröders vittnesmål, konstaterar professorn. Men hur kom han fram till det? 

2014 gjorde han tillsammans med två medarbetare en analys av fotohandlarparets konfrontationer med Härm och Allgén, som han redovisade i en rapport med rubriken ”Konfrontationsförhören i Catrine da Costa-ärendet: Några rättspsykologiska observationer.”⁶

Denna rapport lyfts fram i dokumentären. Vad som inte återges är att rapportens försättsblad vittnar om att den skrevs på uppdrag av Stiftelsen Rättsstatens Vänner i Uppsala. Denna stiftelse grundades 2008 av juristprofessorn Anders Agell, som i många år var en av de mest tongivande i kampen för att rentvå Teet Härm och Thomas Allgén.⁷ Från 2003 fram till sin död 2008 var han deras juridiska ombud, i nära samarbete med Per Lindeberg.

Vad som inte återges är att rapporten skrevs på uppdrag av Stiftelsen Rättsstatens Vänner i Uppsala. Denna stiftelse grundades 2008 av juristprofessorn Anders Agell, som i många år var en av de mest tongivande i kampen för att rentvå Teet Härm och Thomas Allgén.

I Granhags vetenskapliga rapport redovisar han en undersökning av hur makarna Schröder reagerade vid de två konfrontationstillfällena hos polisen. Vid det ena av dem fanns Teet Härm med bland de åtta uppställda personerna, vid det andra Thomas Allgén. Polisen ville se om makarna Schröder kunde peka ut någon av dem som mannen som lämnat in de otäcka bilderna i butiken.

Makarna hördes aldrig tillsammans utan deltog var för sig, och sågs av polisen som två självständiga vittnen, helt naturligt. Deras attityd i förhören skilde sig dock åt. Det framgår av polisförhören att Anita Schröder var mer eftertänksam och noggrann än maken Arne, både när hon redogjorde för vad som hänt när kunden lämnat in filmen, och när hon ställdes inför uppgiften att se om hon kände igen honom i någon av konfrontationsgrupperna.

Polisen misstänkte inledningsvis att det var Teet Härm som lämnade in filmrullen, och han ingick därför i den första konfrontationsgruppen. Ställd inför den sa fru Schröder enligt protokollet att hon tyckte sig känna igen Härm och möjligen två andra figuranter i gruppen, men bara som kunder som varit i butiken. Hon kunde inte knyta någon av dem till tillfället då rullen med bilderna av den styckade kroppen lämnades in.

Granhag skriver i sin rapport:

”Efter en paus bestämde sig Anita Schröder för att det var nummer fyra (som var Härm) som var bekant från butiken, men hon kunde inte koppla honom till något specifikt tillfälle”.

Ställd inför den andra konfrontationsgruppen, som var videofilmad, pekade däremot fru Schröder ut Thomas Allgén och sa att hon kände igen honom från just det tillfället då rullen lämnades in.

I sin analys i rapporten drar professor Granhag en häpnadsväckande slutsats, som han också upprepar i SVT:s dokumentär:

”Vad gäller Anita Schröder så pekar hon först ut Härm som den person som skulle ha besökt deras butik (hon nämnde tre personer som möjliga, men väljer sedan Härm). När hon en tid senare får ta del av konfrontationen där Allgén ingår som misstänkt, så pekar hon istället ut honom som kunden (hon nämner två personer i konfrontationen, men väljer till sist Allgén). Mot bakgrund av detta måste man fråga sig hur god minnesbild Anita Schröder egentligen hade av den aktuelle kunden”.

Detta är en fullständigt ologisk slutsats. Enligt vad Granhag själv konstaterat i rapporten mindes hon ju bara Härm rent allmänt från något besök i butiken, men pekade inte ut honom som kunden med de hemska bilderna. Thomas Allgén, däremot, kände hon igen från just det specifika tillfället.

Thomas Allgén, däremot, kände hon igen från just det specifika tillfället.

Det finns givetvis ingen motsättning mellan dessa två utsagor, båda kan vara korrekta och det kan inte ge underlag för någon bedömning av hennes minnesbild.

Men denna logiska kullerbytta upprepade professor Granhag i Dan Josefssons intervju i dokumentären där han säger om herr och fru Schröder: ”Dom vill säkert väl, men de verkar inte ha särskilt bra minnesbild”.

Dan Josefsson återger detta ogrundade påstående utan kommentarer. Han redogör också själv för Anita Schröders vittnesmål vid den första konfrontationen, den med Härm, på ett lika vilseledande sätt när han säger: ” Hon pekade ut tre personer. Hon pekade alltså ut två poliser och Teet Härm.”

Tittaren kan i sammanhanget omöjligen inse hur det verkligen låg till, nämligen att fru Schröders ”utpekande” av de tre enbart gällde som kunder i butiken och inte var kopplat till händelsen med bilderna. Josefssons användning av begreppet ”peka ut” leder tittaren till fel slutsats, nämligen att fru Schröders minne av vad som hänt var opålitligt.

Det handlar alltså om ett falskt återgivande av verkligheten gällande ett av de viktigaste vittnesmålen i fallet da Costa, med det uppenbara syftet att så tvivel kring fru Schröders förmåga att minnas händelsen med de inlämnade styckningsbilderna.

Det handlar alltså om ett falskt återgivande av verkligheten gällande ett av de viktigaste vittnesmålen i fallet da Costa, med det uppenbara syftet att så tvivel kring fru Schröders förmåga att minnas händelsen med de inlämnade styckningsbilderna.

Men Josefssons och Granhags insats för att ifrågasätta Anita Schröders vittnesmål tar inte slut där. I likhet med Per Lindeberg kritiserar professorn också hur det gick till när fru Schröder pekade ut Thomas Allgén. I sin rapport skriver han:

”Ett annat problem rör hur det gick till när Anita Schröder pekade ut Allgén. Som utskriften från förhöret visar så reagerade hon först på nummer nio (en figurant) och sedan på nummer fem (Allgén). Förhörsledarna valde att ställa flera uppföljande frågor kring nummer fem och inga uppföljande frågor kring nummer nio. Detta är inte korrekt och bör ha bidragit till att Anita Schröder kom att bestämma sig för nummer fem (Allgén).”

I dokumentären upprepar han detta. Vad han bygger sitt påstående på framgår av hans rapport där han refererar delar av konfrontationsförhöret med fru Schröder. Men hans referat av förhöret är hårt redigerat, centrala och betydelsebärande repliker från fru Schröder är bortklippta.

Under mitt arbete med fallet i början av 2000-talet lyssnade jag på bandinspelningen av förhören och antecknade i detalj vad som sas. Detta redovisade jag sedan i min bok.

Vad som hände var att fru Schröder, efter att ha tittat igenom videofilmen med de åtta personerna, bad att få titta på närbilder på nummer nio (en figurant) och nummer fem (Allgén). Dessa två var relativt lika till utseendet, och det skulle kunna förklara varför hon ville se närmare just på dem. Det är en omständighet som professor Granhag inte nämner.

När filmen rullades tillbaka kom man först till nummer nio. Då tvekade fru Schröder en stund och kommenterade sedan att det var ”nåt känt” med honom, men sa sedan, efter ytterligare en eftertänksam paus, ”nej”. När förhörsledaren frågade om man skulle backa bandet mer sa fru Schröder ja, och bad att få titta på nummer fem.

I sitt referat har Granhag klippt bort repliken med fru Schröders ”Nej”. Det är av avgörande betydelse, för om förhörsledarna hade bett henne ytterligare kommentera nummer nio hade det verkligen kunnat uppfattas som ett försök till styrning.

I sitt referat har Granhag klippt bort repliken med fru Schröders ”Nej”. Det är av avgörande betydelse. Även i professor Granhags fortsatta referat av förhöret har han gjort anmärkningsvärda ingrepp.

Även i professor Granhags fortsatta referat av förhöret har han gjort anmärkningsvärda ingrepp. Han klipper bort de repliker som visar att fru Schröder går igenom detaljer i Allgéns utseende, kommenterar dem på punkt efter punkt och sätter dem i relation till sin minnesbild – den minnesbild som Granhag grundlöst underkänt.

Vad Granhag redigerar bort i sin rapport är att fru Schröder kommenterar Allgéns glasögon, att hårfärgen stämmer, att hon säger att han inte var så mörk som hon själv, att han var mindre, alltså kortare än hon själv. Att han var väldigt tunnhårig och hade just den där ansiktsformen. Att hon reagerar på rösten.

Han klipper också bort att hon säger att hon inte känner igen någon annan på videon och att hon tillägger: ”Man blir så överraskad när man helt plötsligt ser en människa framför sig…”.

Efter förhöret ger hon följande kommentar till förhörsledaren: ”Det är liksom det ansiktet som jag har väntat på.” Hon säger att det känns obehagligt att säga det, men tillfogar: ”Men OK det är ju en kvinna som är död”. Hon säger att de andra på videon ”var absolut ingenting” och fortsätter: ”Det är det ansiktet jag hade för mig, och i och med att vi förde diskussioner i butiken, så det är klart att man bör komma ihåg.” På förhörsledarens avslutande fråga om hon associerar Allgéns ansikte speciellt med inlämnandet av filmen svarar hon ”Den rullen, ja det gör jag.”

Hela denna passage, liksom hela hennes eftertänksamma jämförelse av olika detaljer med sin minnesbild, är bortklippt i professorns rapport. Om denna hårda redigering gjordes av utrymmesskäl är det besynnerligt att de borttagna replikerna är just sådana som talar emot Granhags uppfattning att fru Schröder inte hade en god minnesbild av kunden i butiken.

Granhag verkar inte ha lyssnat på inspelningen
Professor Granhags återgivande av fru Schröders vittnesmål ter sig alltså kraftigt vinklat. Det finns därför skäl att se på varifrån han har hämtat sin information.

I en vetenskaplig rapport ska källorna anges. Om Granhag, vilket han hävdar, hade lyssnat på primärkällan, det vill säga bandinspelningarna från konfrontationsförhören, borde det stå angivet i en källhänvisning eller bland referenserna. Men det gör det inte.

Någon källförteckning finns överhuvudtaget inte, och referenslistan i rapporten innehåller två böcker – förutom Granhags egen ”Handbok i rättspsykologi”, endast Per Lindebergs ”Döden är en man” – skriven av den journalist som hårt drivit de båda läkarnas sak och krävt upprättelse för dem.

Lindebergs teser när det gäller fallet da Costa och inte minst när det gäller fotohandlarparets bristande tillförlitlighet återkommer med styrka i SVT:s dokumentärserie. Det verkar inte bättre än att den också slagit igenom i Pär-Anders Granhags vetenskapliga rapport som han utan motfrågor får redogöra för i dokumentären.

Det svenska styckmordet är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt.

”Det svenska styckmordet” är, sammanfattningsvis, ett journalistiskt illusionstrick, vinklat och på punkt efter punkt rent ohederligt. Den är att likna vid en partsinlaga, som rundar centrala omständigheter och ger en felaktig redovisning av avgörande fakta i fallet. Den har föga gemensamt med den sakliga och sanna journalistik man borde kunna förvänta sig av public service-företaget Sveriges Television.

Sannolikt har ytterst få av alla dem som hyllar ”Det svenska styckmordet” satt sig in i detaljerna kring bevisningen och gett sig själva möjlighet att bedöma dokumentärens tillförlitlighet. Många litar blint på den och stämmer in i kravet på upprättelse för de båda läkarna. Den aningslösheten hos journalister, krönikörer, ledarskribenter och andra opinionsbildare som tar ställning i flock utan egna kunskaper, är både häpnadsväckande och skrämmande.