För 100 år stod Sverige precis som idag inför en stor bostadskris. På mindre än 50 år löstes krisen och Sverige gick från att vara sämst till ledande i Europa när det gäller bostäder. Avgörande var kollektivt bostadsbyggande utan vinstintresse. Nu förstörs detta, skriver arkitekten Natalio Barzán.

I år inför Boverket nya byggregler för bostäder som innebär att kraven på bostadsstandarden sänks. Trots kritik från många håll försvarar regeringen genomförandet av förändringar som innebär att kraven på viss bostadsstandard sänks för att anpassa lönsamheten i byggandet till de krav som ställs av den vinstmaximerande branschen. Bostadsministern Andreas Carlson (KD) menar att syftet är att göra regelverken mer flexibla för att snabba på och främja bostadsbyggandet. Marknaden ges större frihet att utifrån sina intressen och sin lönsamhet avgöra hur medborgarnas boende ska se ut i framtiden. Enligt de nya reglerna kommer det till exempel att vara tillåtet att bygga ett rum utan fönster om det är lönsamt.

Bostadspolitiken har haft en central roll för att forma det moderna svenska samhället.

Den svenska befolkningens syn på begreppet folkhemmet är bred och det finns många olika tolkningar och bedömningar. Det är inte min uppgift att analysera vilken politik som är rätt eller fel i förhållande till begreppet. Det som lockade mig som utländsk arkitekt när jag kom till Sverige den centrala rollen som bostadspolitiken haft för att forma det moderna svenska samhället. Faktum är att det som hänt här skiljer sig väsentligt från vad som hänt på detta område i övriga västvärlden, som till stor del präglats av en marknadslogik.

Till skillnad från de flesta länder i världen som har försökt, lyckades Sverige vända en bostadsbrist som blev ett oroande och växande problem under mellankrigstiden i början av 1900-talet. År 1923 bodde tusentals familjer i Sverige i nödbostäder. Processen hur detta medelinkomstland på mindre än 50 år lyckades vända bostadssituationen i kvantitativa och kvalitativa termer är i en utländsk stadsplanerares ögon minst sagt ett beundransvärt fenomen.

Folkhemmet är ett begrepp som kom in i det kollektiva medvetande i ett samhälle som började tänka på sig självt på ett annat sätt än andra länder i den nya världen av nationalstater. I England, USA, Sovjetunionen och Tyskland, för att bara nämna några, dominerade Social Housing som ett svar på det gemensamma problemet de stod inför, en massiv efterfråga på bostäder med snabbt växande städer och bostäderna som förstörts av de två världskrigen.

För Sverige innebar alternativet Social Housing tvärtom en orättvisa, en ojämlikhet.

Sverige menade att vad Social Housing innebar som koncept var en orättvisa. En ojämlikhet i de fundamentala förutsättningarna för mänsklig livsmiljö, för boendet. Varför skulle vissa kunna bygga deras hem efter behov och andra få nöja sig med statens sociala bidrag som tilldelades de som inte hade råd?

Sveriges alternativ var kollektivt och kooperativt. Staten spelade en grundläggande roll, men det gjorde även företagen och medborgarna.

Idén om att främja ett kollektivt bostadsbyggande utan vinstintresse som huvudprincip var avgörande. År 1948 bildades SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) med detta mål för ögonen, att bygga allmännyttiga bostäder.

Medvetenheten om bostadens roll i att skapa ett hälsosamt samhälle, gjorde att Sverige gick från att vara sämst till att bli ledande.

Historien om folkhemmet, bostadskooperativen som HSB eller SKB, de teknologiska framsteg som möjliggjorde standardisering och prefabricering, samt den ekonomiska stabiliteten, ett omfördelande skattesystem och en kollektiv medvetenhet om bostadens roll i att skapa ett hälsosamt samhälle, gjorde det möjligt för Sverige att gå från att vara ett av de sämsta länderna i Europa när det gäller bostäder i början av 1900-talet till att bli ett av de ledande på mindre än ett halvt sekel.

År 2024, nästan 100 år senare, står Sverige återigen inför en bostadsbrist och en kris på bostadsmarknaden. Men i dag verkar man välja samma väg som de länder som tidigare inte lyckades lösa bostadsproblemet.

Att tilldela planeringen av bostadsfrågor till en politiker utan erfarenhet och med ingen formell utbildning är inte en styrkedemonstration.

När Andreas Carlson (KD) utsågs till Infrastruktur- och bostadsminister år 2022 kunde man ana att den nya borgerliga alliansregeringen inte var särskilt intresserad av bostadsfrågor. Att tilldela planeringen av något så grundläggande som det fysiska stödet för samhället till en politiker utan erfarenhet inom området och med liten formell utbildning (6 månader i marknadsföring och ytterligare 6 månader i juridik), verkar inte vara en styrkedemonstration.

Det råder en bostadsbrist på hundratusentals bostäder i landet, och det är ett problem som funnits i decennier. Stegvisa politiska beslut har ändrat inriktningen på bostadspolitiken i Sverige och det är tveksamt om samhället medvetet deltar i dessa förändringar, eller åtminstone förstår och accepterar dem.

Bostadskrisen i början av 1900-talet löstes på mindre än 50 år.

Mot slutet av 1800-talet, efter Karl Key-Åbergs bostadsräkning som visade på en bostadskris, ställde samhället krav på att förbättra medborgarnas bostadsförhållanden och agera mot spekulationer från ekonomiska aktörer som vinstmaximerade på bekostnad av arbetarklassens förnedrande bostadsförhållanden. Men det var först i början av 1900-talet som politiken på allvar tog tag i problemet och stakade ut en kurs som skulle leda till att frågan i stort sett löstes på mindre än 50 år.

Varför väljer Sverige att vända sig till avregleringar, icke-statlig inblandning och spekulativa investeringar på bostadsmarknaden igen?

Sverige står inför ett totalt stillestånd i bostadsbyggandet på grund av ogynnsamma ekonomiska förutsättningar för privata byggaktörer.

Den ekonomiska krisen som följde Rysslands invasion av Ukraina har utlöst en kris i bostadsbyggandet som inte skådats sedan början av 1990-talet. Med en ackumulerad bostadsbrist (890 000 personer står i kö för en hyresrätt) står Sverige nu inför ett nästan totalt stillestånd i bostadsbyggandet på grund av ogynnsamma ekonomiska förutsättningar för privata byggaktörer.

Att bygga hus, lägenheter, dvs. hem, är inte lönsamt. Under de rådande ekonomiska förhållandena är det inte lönsamt för kapitalägare att bygga hus inom en rimlig tidsperiod. Frågan är om det är logiskt att beslutet att bygga eller inte bostäder, trots det stora behovet, ska bero på om det är ekonomiskt lönsamt för privilegierade ekonomiska aktörer? Detta låter bekant.

I mitt land Argentina är bostäder en bytesvara, inte en bruksvara. Dess funktion spelar liten roll. Det viktiga är att den behåller sitt värde, till skillnad från vår valuta, peson. Så samhället, politiken och alla argentinare glömmer att bostäder har en social funktion. Att ge skydd åt de människor som bebor landets territorium.

Genom att göra bostäder till en handelsvara och sudda ut dess funktion i samhället har vi kommit att naturalisera det faktum att det i en stad som Buenos Aires finns omkring 30 procent obebodda, tomma bostäder samtidigt som 25 procent av befolkningen lever under omänskliga förhållanden på grund av bostadsbrist. Informella bosättningar, ”villas” eller favelas, är det folkliga svaret på ett bostadspolitiskt beslut. Bostäder är en dyrbar vara som man vill samla på sig och som därmed förlorar sin primära funktion.

Att stoppa bostadsbyggandet i Sverige innebär inte bara att problemet med bostadsbristen förvärras. Det innebär också en allmän ökning av arbetslösheten. Branschen behöver färre arbetare, färre snickare, färre åkare, mindre material, färre yrkesmänniskor etc. Det är lätt att se hur ekonomin påverkas starkt av att byggandet förlamas.

Den förmodade bristen på intresse eller inaktivitet från de statliga aktörernas sida är oroande och misstänksam. Bristen på efterfrågan från de intellektuella, akademiska och professionella sektorerna inom arkitektur och stadsplanering är alarmerande. Det är lite sorgligt att ett samhälle som kunde bygga en miljon hus på bara 10 år, inte lyckas försvara denna historiska resa.

Per Albin Hansson hävdade i ett tal 1928 att: “I det goda hemmet råder likhet, omtanke, hjälpsamhet/ … /Där ser icke den ene ner den andre, där försöker ingen skaffa fördel på andras bekostnad, den starke trycker inte ned och plundrar den svage”.

Med denna slogan inleddes en period av statligt ingripande i bostadsbyggandet som inte bara skulle leda Sverige ut ur en ekonomisk depression, genom skapandet av hundratusentals arbetstillfällen, utan också ge näring åt det hjul som skulle lösa samhällets behov av bostäder, både kvantitativt och kvalitativt.

År 1925 ansåg en del myndigheter och ekonomiska aktörer att det var en onödig lyx att ha badrum i en arbetarfamiljs lägenhet. En arbetare i Sverige levde betydligt sämre än en arbetare i USA. Den bostadspolitik som Sverige förde från dessa år och framåt vände drastiskt på situationen.

Att lösa bostadskrisen är ett politiskt beslut. Men fattas beslutet frivilligt av politikerna eller påtvingas det av de ekonomiska aktörerna?

Om bostadsunderskottet inte är större än det som krävdes under 1900-talet och landets resurser inte är mindre än de var då, hur kan det då förklaras att det idag verkar naturligt att det är omöjligt att lösa bostadskrisen? Det är ett politiskt beslut. Huruvida detta beslut fattas frivilligt av den politiska makten eller påtvingas av de ekonomiska aktörerna är en fråga som jag inte har möjlighet att besvara, även om jag kan anta det. Vad som är säkert är att beslutet att släppa loss krafterna från fastighetsspekulation och finanskapital för att ta kontroll över boendet i Sverige bara kan leda till samma misslyckande som det ledde till i resten av de länder i världen som lät det ske.

Ola Nylander, doktor och professor vid Chalmers, hävdar i sin bok “Svensk Bostad 1850-2000” att redan 1934 argumenterade byggföretagen för att eliminering av vissa kvaliteter i bostäder skulle göra det möjligt att sänka kostnaderna och maximera byggandet av prisvärda bostäder. Det borde inte komma som någon överraskning att de idag kommer med samma påståenden för att motivera att de anpassar sina budgetar till högsta möjliga ekonomiska lönsamhet genom att offra kvalitet och komfort i de svenska bostäder. Vad som är förvånande är den följsamhet med vilken de organ som ska försvara medborgarna ger efter för spekulationens logik. Detta framgår av de regeländringar som Boverket kommer att införa från 2025 för att möjliggöra byggnation av dåligt upplysta boendemiljöer och minska kraven på kvalitetsstandarder för bostäder.

Svenska arkitekter, stadsplanerare och intellektuella gav 1931 ut boken “Acceptera”, där de lade fram förutsättningarna för stads- och bostadsutveckling i ett modernt samhälle. Boken definierar vad som ansågs vara de bästa tekniska, ekonomiska och funktionella bostadslösningarna för svenska medborgare.

Dagens samhälle tycks sätta likhetstecken mellan den avskalade estetik och funktionalism som kännetecknar den moderna arkitekturrörelsen och statliga ingripanden i bostadsbyggandet. Det var Le Corbusier själv som föreslog att man skulle riva Gamla Stan i Stockholm för att bygga en modern stad där.

Att delegera stadsbyggandet till marknaden är att sätta den ekonomiska vinsten i centrum.

Det finns de som tror att delegera planeringen av människans livsmiljö till marknaden kan leda till nya tekniska och estetiska lösningar som gynnar bostadsbyggandet. Men det man uppnår är inget annat än att sätta maximeringen av den ekonomiska vinsten i centrum för stadsbyggandet.

Från 1930-talet dominerade i Sverige ett blandat system där privata, kooperativa och statliga aktörer arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål: att bygga bostäder i tillräcklig mängd och kvalitet för hela samhället. Urbana experimentlaboratorier inrättades i varje förort för att hitta det bästa förhållandet mellan grönområden, kommunikation, livsmiljö och sociala relationer för invånarna.

Det är en process som inte bara involverade politiska och intellektuella aktörer utan hela samhället och som jag tycker att svenskarna ska vara stolta över. För en arkitekt som jag, som kommer från ett land som Argentina där marknadens logik historiskt sett har styrt och där statens ingripande endast har varit sporadiskt, otillräckligt och tveksamt riktat, är det obegripligt att Sverige har valt att överge sin framgångsrika väg under 1900-talet för att vända sig till en logik som har visat sig vara ett misslyckande.

Bostadsbristen, bristen på tillgång till bostäder för unga och resurssvaga grupper, har en omätbar negativ inverkan på samhällets utveckling. De nyligen publicerade siffrorna som förutspår en lägre befolkningstillväxt på grund av färre barn kan inte kopplas bort från den verklighet som hundratusentals unga människor lever i, som tvingas bo hos sina föräldrar eller trängas i delade bostäder på grund av att de inte kan få tillgång till ett eget hem.

Bostaden har en grundläggande roll i byggandet av ett rättvist och jämlikt samhälle.

Bostaden är inte bara en mänsklig rättighet, den har också en grundläggande roll i byggandet av ett rättvist och jämlikt samhälle. Sverige förstod detta för mer än 100 år sedan. Att utforma en politik som skapar bostäder till överkomliga priser för medborgarna bör vara en central del av varje en regerings politik. Att förvandla bostäder till en handelsvara är en av de huvudsakliga åtgärderna som leder till social fragmentering, segregation och gentrifiering. Problem som Sverige börjar se allt oftare och som bara kan bli värre om den nuvarande dynamiken fortsätter.

Det här är inget nytt problem. Men samhället måste återigen kräva av sina regeringar att de för en politik som sätter medborgarna i centrum och som ersätter den ekonomiska logiken på vinstmaximering med invånarnas välbefinnande. Bostadskrisen är inte heller ett problem som är unikt för Sverige, det är ett globalt problem och ett europeiskt problem i synnerhet.

Men det är just på denna kontinent som det finns ett undantag, och det är inget nytt. År 1929 reste en grupp svenska arkitekter, stadsplanerare och politiker till Wien för att inspireras av stadens bostadsmodell. En modell som fortfarande fungerar i vad som har beskrivits som en av de europeiska städer med bäst livskvalitet. Där bostadspolitiken fokuserar på att stödja och uppmuntra icke-vinstdrivande byggföreningar. Kanske är det dags, nästan 100 år senare, att Sverige återigen vänder blicken mot Wien för inspiration.