Termen svenskfientlighet har anammats av regeringen, som nu inkluderar det i handlingsplanen mot rasism. Men även om svenskfientlighet existerar så är det inte rasism, skriver forskaren Anders Hellström – rasism är kopplat till en strukturell ojämlikhet på makroplan.

I seriealbumet ”Bamse och Billy Boy” berättas om och illustreras hur Bamsegänget hjälps åt att ta hand om kapplöpningshästen Billy Boy.¹ Vargen var från början en figur som väckte rädsla och osäkerhet, men nu fick han vara med. I berättelsen ställer han dock till med en del bus i skötseln av hästen och blir då bortkommenderad av Bamse till skogs. På en efterföljande serieruta ses han sparka på en sten och utbrista att ”alla andra bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig”.

Vargen är en sagofigur, men känslan av frustration över att inte få vara med delas av verkliga människor. En term för att beskriva relationen mellan de som stänger ute och de som stängs ute är rasism. Vem som är offer och vem som är förövare varierar över tid och väcker olika associationer för olika politiska aktörer. Rasist är ett epitet som ofta tillskrivs meningsmotståndaren. Det här skrev jag om i en rapport utgiven av Forum för Levande Historia där jag lyfte fram fem olika teoretiska traditioner om vad rasism är.²

De fem traditionerna som jag tog upp var biologisk rasism, institutionell rasism, neorasism som i den här essän refereras till som kulturrasism, postkolonial rasism samt vardagsrasism. Jag analyserade respektive rasism utifrån de två analytiska dimensionerna fokus (individ och/eller samhälle) och räckvidd (smalt/brett).

Omvänd rasism blandar samman känslan av att stängas ute med känslan av att det egentligen är invandrarna, som brister i respekt för svenska värderingar.

Jag kom bland annat fram till att omvänd rasism blandar samman känslan av att stängas ute på grund av bus med känslan av att det egentligen är ”de andra” (det vill säga) invandrarna, som brister i respekt för de svenska värderingar som omhuldas av majoriteten och beter sig osvenskt och fientligt mot den svenska gemenskapen.

Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) är ansvarig för den nationella handlingsplanen mot rasism. Vad exakt som ska bekämpas, vem som är offer och vem som är förövare, är inte alla eniga om. Att rasism är vidrigt håller de flesta om, men allt som är vidrigt behöver inte vara rasism för det. Är exempelvis vidriga uttalanden mot det svenska rasism? Brandberg lyfter fram att varken hon eller regeringen ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet.³

Begreppet svenskfientlighet och omvänd rasism utgör en omväg i den antirastiska kampen. Tidigare var svenskfientlighet främst använt inom SD-sfären, men i Tidösamarbets Sverige har begreppet svenskfientlighet normaliserats.

Om allting är rasism, om vi alla är potentiella rasister betyder det samtidigt att rasism är ingenting.

Om allting är rasism, om vi alla är potentiella rasister betyder det samtidigt att rasism är ingenting. Alla är lika goda kålsupare. Normaliseringen av begreppet svenskfientlighet aktualiserar hur såväl rasister som antirasister kan distansera sig från rasismbegreppet beroende på vilken definition av rasism som lyfts fram. Med begreppet svenskfientlighet relativiseras betydelsen av rasism och reducerar begreppet till en allmän ”tyck synd om mig mentalitet”. SD håller på att vinna striden om rasismens offer, som Tobias Hübinette, Lisa Pelling och Peter Wikström skriver på DN Debatt 5/11.⁴

Det här är dåliga nyheter för den antirasistiska kampen. Enligt statistik från det brottsförebyggande rådet (BRÅ) har det skett en kraftig ökning av anmälda hatbrott med antisemitiska motiv, samtidigt skuldbeläggs muslimer kollektivt. (Sedan 1970 har hatbrott baserat på ras och hudfärg varit förbjudet i Sverige.)

Termen svenskfientlighet används för att illustrera hur också den svenska majoritetsbefolkningen drabbas av rasism. I en rapport om svenskfientlighet utgiven av Arena idé visar rapportförfattarna, att svenskfientlighet är frekvent använt av riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna.⁵

Termen svenskfientlighet används för att illustrera hur också den svenska majoritetsbefolkningen drabbas av rasism.

Men de är inte längre ensamma. Enligt den holländske statsvetaren Cas Mudde var forskningen tidigare inriktad på att beskriva dessa partier som uttryck för missnöje med den sittande regeringen, men att det nu finns skäl att studeras i ljuset av att hela samhället har besudlats med en världsbild präglad av radikalhögerns politiska retorik.⁶

Det som var extremt igår har blivit normalt idag. Begreppet svenskfientlighet illustrerar just i bemärkelsen att det tidigare var reserverat för ett fåtal extremister, men är idag frekvent använt av sittande regeringsföreträdare. Fram tills nu har rasism, åtminstone officiellt, varit förknippat med strukturellt eller individuellt våld riktat mot minoriteter.

När nu begreppet svenskfientlighet har normaliserats och nu också institutionaliserats har resonemang om omvänd rasism blivit rumsrena. Normalitetens gränser har förskjutits. Vad betyder detta för förståelsen av vad rasism är?

Enligt den franske filosofen Étienne Balibar har rasism som universell myt sin bakgrund i tre skilda historiska företeelser: för det första antisemitismen och förintelsens fasor, för det andra kolonial rasism där den infödda befolkningen skulle förädlas till civiliserade varelser och anpassas efter västerländska normer och slutligen för det tredje, rasfärgsfördomar i apartheidregimens Sydafrika, eller för den skull, kan tilläggas, rassegregationen i den amerikanska södern.⁷

Ett alternativ är att istället för rasism använda sig av andra begrepp som exempelvis ”etnotism” eller skillnadstänkande, som författaren och en av initiativtagarna bakom kulturtidskriften ”Glänta”, Alexander Mottuti gör.⁸ Ett annat alternativ är att lämna rasbegreppet bakom sig och istället lyfta fram och utgå från att vi alla nu lever i ett post race society.⁹ Enligt den antirasistiske forskaren Paul Gilroy gör ett enkelspårigt fokus på rasbegreppet att kategoriseringar som vit mot svart riskerar att cementeras.

Enligt den antirasistiske forskaren Paul Gilroy gör ett enkelspårigt fokus på rasbegreppet att kategoriseringar som vit mot svart riskerar att cementeras.

Men för att analysera rasism som en politisk aktivitet som ett medel för att uppnå egna politiska syften är det centralt att istället beakta rasbegreppets fortsatta relevans idag. Att analysera hur ras, kön, klass och nation kombineras är inte att förminska rasbegreppets betydelse, utan sätter tvärtom luppen på hur synbara skillnader har betydelse för hur strukturella ojämlikheter reproduceras. Och där ”ras” utgör en väsentlig komponent i ekvationen. I forskningen används begreppet intersektionalitet för att analytiskt förstå just detta.¹⁰

I stället för att utgå från en hierarki av raser, utgår kulturrasism ifrån att varje individ är naturligt hemmahörande i sina länder och tillhör specifika kulturella grupper. Algerier är på ett särskilt sätt, varken bättre eller sämre än andra, men borde förbli i Algeriet och inte komma till Frankrike påpekade exempelvis grundaren av ”Front National” (nu ”Rassemblement National” (RN), Jean-Marie Le Pen.¹¹

Den tidigare nämnda Étienne Balibar påtalade just att biologiska skillnader omformuleras som kulturella dito med devisen rasism utan raser.¹² Men att betona kulturella skillnader mellan grupper av människor istället för biologiska dito må låta trevligare.¹³ Likväl underblåser det kulturrasistiska ramverket och ger näring åt åsikter som betonar vad som skiljer, snarare än vad som förenar. Utgångspunkten är ”Vi” mot ”Dom”.

På så sätt kan man på samma gång uttrycka sig fientligt gentemot invandrare och olika representanter från minoritetsgrupper i samhället och samtidigt distansera sig från tron på biologiska rasmässiga hierarkier. Om man istället som forskare utgår från en antirasistisk position och välkomnar mångfald riskerar man genom att undvika att tala om begreppet ”ras” och allmänt undvika att konfrontera känsliga ämnen, att missa att se hur strukturella ojämlikheter reproduceras och att se nyanser och ta till sig välbehövliga empiriska fakta.

Men för att räknas som en rasistisk förolämpning, till skillnad från en vanlig förolämpning, så behöver dessa kunna relateras till strukturella ojämlikheter mellan grupper av människor på ett makroplan.

Vad begreppet svenskfientlighet missar är en fundamental insikt om att rasism går uppifrån och ner. Aldrig tvärtom. Individuella oförrätter riktade mot andra personer eller grupper på ett mikroplan kan te sig vidriga och i förlängningen leda till lagmässiga repressalier. Men för att räknas som en rasistisk förolämpning, till skillnad från en ”vanlig” förolämpning, så behöver dessa kunna relateras till strukturella ojämlikheter mellan grupper av människor på ett makroplan, enligt migrationsforskaren Miri Song.¹⁴

Att utsättas för negativa tillmälen och kanske till och med fysiskt våld är vidrigt och kanske till och med ett lagbrott. Men det behöver inte vara rasism för det.