För första gången sedan de första fria valen år 1994 fick ANC färre än 50 procent av rösterna i Sydafrika. Detta var väntat, men att partiet knappt ens nådde upp till 40 procent var chockerande, inte minst för ANC-folket själva. Vad beror det på? Jonas Sjölander som besökt landet tecknar en bild av korruption, afrofobisk invandringskritik, klyftor och konflikter inom ANC.

Den som har varit i Sydafrika under de senaste åren kan inte ha missat vad som händer. Platser, städer, gator och byggnader förses i rask takt med nya namn; Grahamstown heter Makhanda, Port Elizabeth Gqeberha och så vidare, i vad som skulle kunna betraktas som ett led i en avkoloniseringsprocess. ”Rhodes must Fall”-kampanjensom drevs av studentaktivism och som ledde till att endast sockeln som bar upp den enorma statyn av Cecil Rhodes numera finns kvar kan ses som ett led i samma process. Studenter vid universiteten i Sydafrika hade fått nog av kolonialismens symboler som dekorerade universiteten i landet. Det var särskilt provocerande att Cecil Rhodes, den brittiske exploatören och bankmannen, som under 1800-talets andra hälft roffade åt sig stora delar av Södra Afrika med dess diamant- och guldfyndigheter, fortfarande stod staty tre decennier efter apartheidsystemets fall. Nu blickar Rhodes inte längre ut mot den undersköna Atlanten vid Taffelbergets fot där University of Cape Town tronar. Men ännu mer slående är utsikten över det vidsträckta landskapet kring Kapstaden som så knivskarpt och ohöljt blottar skillnaderna mellan fattiga och rika, sociala klyftor och segregation.

Nu blickar Rhodes inte längre ut mot den undersköna Atlanten. Men ännu mer slående är utsikten över det vidsträckta landskapet kring Kapstaden som blottar skillnaderna mellan fattiga och rika.

Efter pandemin som slog hårt mot Sydafrika har den ekonomiska krisen medfört stor social utsatthet bland de fattigaste delarna av befolkningen. De stigande priserna tävlar med skenande arbetslöshetsstatistik. Den pågående energikrisen har medfört återkommande strömavbrott, både planerade och oplanerade, samt dagar och ibland veckor utan vatten i vissa delar av landet. Det är framför allt det statliga energibolaget ESKOM som inte har lyckats genomföra omställningen från kolkraft till andra energikällor på ett effektivt sätt. Ofta har förklaringarna till de sistnämnda olägenheterna stått att finna i illa fungerande beslutskedjor mellan de beslutande nivåerna och mellan utförarna, nepotism, inkompetens, tröghet och inte minst korruption har satt käppar i hjulet för el- och vattenförsörjningen.

Det här har såklart skapat en grogund för missnöje. Den symboliskt orienterade avkoloniseringsprocessen, som också ANC har bidragit till, har inte gjort de stora befolkningslagren nöjdare. Symbolpolitik väger lätt när barnen blir sjuka för att de har druckit flodvatten och när 30-åringen som aldrig har haft ett arbete inte kan bilda familj utan är fast i hembyn eller i ett township hos föräldrarna. En staty mer eller mindre skapar inga arbeten och att staden heter Makhanda har ingen större betydelse när toaletten är en hink.

Symbolpolitik väger lätt när barnen blir sjuka för att de har druckit flodvatten. Att staden heter Makhanda har ingen större betydelse när toaletten är en hink.

Samtidigt har det inte riktats någon större uppmärksamhet mot det faktum att ANC som hade egen majoritet till maj förra året faktiskt började närma sig frågor som på ett mer konkret sätt hade kunnat utmana och avlägsna kvardröjande strukturer från apartheidtiden. En sådan fråga har med jordägandet att göra och under de senaste åren har förslagen på olika jordreformer tagit sig alltmer konkreta uttryck. Även utbildningspolitiken har kommit att bli föremål för reformförslag från regeringspartiet. Ytterst handlar det om att göra upp med den gamla hemlandspoltiken och det segregerade skolsystemet från apartheidtiden.

Detta tog sig bland annat uttryck i förslag till ny läroplan och styrdokument. Forskare vid University of Western Cape och andra lärosäten har under lång tid argumenterat för nödvändigheten av omfördelning av gjorden till andra och mer rättvisa ägandeformer än det privata ägandet av jorden och det var inför valet förra året varit ett återkommande ämne även i den politiska debatten. Debatten om det dysfunktionella utbildningsystemet i landet pekade hade också en liknande inriktning. Det handlade om såväl strävanden att bryta skolsegregationen, tillföra ökade resurser till lärarutbildning och skolor – men framför allt kom det förslag på att avkolonisera och ”afrikanisera” läroplaner och ämnesinnehåll som ännu till viss del betraktats som alltför eurocentriskt präglade. Utbildningsministern i den förra regeringen, Angie Motshekga betonade det sistnämnda häromåret i samband med förslaget om att en ny läroplan i historia skulle arbetas fram. Hon hävdade att det var nödvändigt att reformera innehållet i undervisningen och pläderade exempelvis för att ämnet historia skulle vara mer inriktat på elevernas identitet som sydafrikaner på kontinenten Afrika.¹

Valresultatet – en chock för ANC
Det var ändå inte oväntat att ANC gick tillbaka kraftigt i förra årets val. Partiet tappade röster framför allt till det nybildade partiet Umkhonto We Sizwe (MK), vilket var namnet på ANC:s väpnade gren under kampen mot apartheid. Den förre presidenten Jacob Zuma verkar i bakgrunden och fungerar som ett slags skuggledare för partiet. För första gången sedan de första fria valen år 1994 fick ANC färre än 50 procent av rösterna. Detta var väntat, men att partiet knappt ens nådde upp till 40 procent var chockerande, inte minst för ANC-folket själva. Det innebar en nedgång på 17 procent sedan det förra valet.

Att partiet knappt ens nådde upp till 40 procent var chockerande, inte minst för ANC-folket själva. Det innebar en nedgång på 17 procent sedan det förra valet.

Det är inte svårt att se de långsiktiga sambanden och orsakerna till det sviktande stödet hos väljarna. Arbetslösheten är skyhög, enligt de officiella siffrorna ligger den på 35–40 procent, men i vissa delar av landet, som till exempel de fattigaste delarna av den Östra Kapprovinsen eller i kåkstäderna som omger de urbana metropolerna är den ännu högre. Särskilt bland unga människor under 30 är uppgår den i vissa delar av landet till uppemot 70 procent eller ännu högre.

De återkommande och allvarliga korruptionsskandalerna har allvarligt skadat förtroendet för partiet och det finns en utbredd uppfattning hos befolkningen i landet som gör gällande att ANC är genomkorrumperat. Detta är ingen nyhet. Kritiken mot ANC, det svarta etablissemanget politiker och affärsmän som brukar gå under benämningen ”fat cats” och korruptionen har varit ständigt närvarande under de tre decennierna som partiet har suttit vid makten.² Tidigare försök att bryta ANC:s dominerande ställning genom bildandet av utbrytarpartier som Congress of the People (COPE) och Economic Freedom Fighters (EFF), har visserligen tärt en del på ANC:s numerär, men utbrytarna har aldrig lyckats utmana det stora partiet på allvar.

Julius Malema har exempelvis varit ställd inför rätt anklagad för korruption. Han fälldes visserligen inte; Malema och EFF menade att det var en politiserad rättegång, men det betyder inte att potentiella väljare håller med.

Gemensamt för dem är att de har försökt att använda just korruptionen som ett politiskt slagträ. Kanske har de misslyckats eftersom de drivande personerna bakom utbrytningarna själva ofta har varit djupt insyltade i såväl ANC som olika korruptionshärvor. Julius Malema har exempelvis varit ställd inför rätt anklagad för korruption. Han fälldes visserligen inte; Malema och EFF menade att det var en politiserad rättegång, men det betyder inte att potentiella väljare håller med.

Korruption och ekonomisk extravagans bland de politiska eliterna
Till det yttre lyckades alltså det nya utbrytarpartiet MK bättre än sina föregångare, trots att initiativet kom från den nu 83-årige expresidenten Jacob Zuma, som kanske mer än någon annan har kommit att förkroppsliga korruptionen i sitt gamla parti. Zuma hade bland annat långvariga och nära kopplingar till ljusskygg ekonomiska brottslighet genom sina band med till exempel Schaikbröderna och Guptasfamiljen.³Under hans presidentperiod pågick ren plundring av statskassan av medel som fördes över till enskilda personer; inte minst till Zuma själv, som är dömd för ekonomisk brottslighet. Även andra kring Zumas krets har dömts för korruption, medan andra andra som till exempel bröderna i Guptasfamiljen, flydde rättvisan till Förenade Arabemiraten.

Skattebetalarna fick exempelvis betala byggandet av det extremt kostsamma residenset i Nkandla där han alltjämt lever med sina fruar och sin familj. Den ekonomiska extravagansen bland de politiska eliterna inom såväl ANC som MK är alltjämt ett återkommande tema i sydafrikansk media; men också andra typer av kriminalitet förekommer i rapporteringen. I januari i år ställdes Zumas dotter, Duduzile Zuma-Sambudla, inför rätta anklagad för att vara en av organisatörerna till upploppen i Durban 2021, då flera hundra människor dödades, butiker plundrades och byggnader förstördes.⁴ Duduzile Zuma-Sambudla, som nu är en av de framträdande ledarna för MK, är också känd för sitt enormt extravaganta bröllop i det vid Indiska Oceanen vackert belägna Chintsa år 2011, då hon bar ett iögonenfallande och grandiost diamanthalsband värt omkring en miljon svenska kronor runt halsen.⁵

Trots de återkommande skandalerna kring Zuma har MK straffat ANC på ett sätt som ingen av de tidigare utbrytningarna har förmått. MK är nämligen starkt endast bland Zulubefolkningen.

Trots de återkommande skandalerna kring Zuma har MK straffat ANC på ett sätt som ingen av de tidigare utbrytningarna har förmått. Förklaringarna till detta är flera och det är knappast troligt att partiet fullt ut ska lyckas konkurrera med ANC på längre sikt. MK är nämligen starkt endast bland Zulubefolkningen. I KwaZulu-Natal fick partiet hela 45 procent av rösterna och i provinserna Mpumalanga och Gauteng, där det finns en relativt stor andel Zulus, nådde partiet upp till 10–15 procent. I övriga delar av landet gick det betydligt sämre och där majoriteten av den svarta befolkningen är Xhosas och inte Zulu fick partiet som mest 1–2 procent av rösterna.⁶

Identitetspolitik och chauvinism grasserar
En förklaring till valresultatet återfinns i den framväxande svarta högerpopulismen och chauvinismen i landet. Stödet till MK bygger helt eller delvis på de identitetspolitiska strömningarna som står att finna både till höger och vänster. Främlingsfientligheten har varit ett återkommande fenomen under det senaste årtiondet – de många migranterna i landet dels från grannländerna i Södra Afrika, dels från Nigeria och andra mer avlägsna länder på kontinenten, får klä skott för arbetslösheten, kriminaliteten och andra sociala missförhållanden.

De många migranterna i landet dels från grannländerna i Södra Afrika, dels från Nigeria och andra mer avlägsna länder på kontinenten, får klä skott för arbetslösheten, kriminaliteten och andra sociala missförhållanden.

En annan förklaring kan vara det extremt låga valdeltagandet. Hela 41 procent av de 27,7 miljoner registrerade röstberättigade gick inte till vallokalerna för att rösta. I själva verket var valdeltagande ännu lägre. Omkring 11 miljoner av de röstberättigade registrerade sig inte ens och finns alltså inte med i valstatistiken. I praktiken röstade alltså endast fyra av tio röstberättigade. Denna utveckling har pågått sedan det först fria valet 1994, då valdeltagandet låg nära 90 procent. Valdeltagandet har minskat kontinuerligt under de tre decennier som har förflutit sedan dess. Tilltron till politiker och de etablerade politiska partierna är med andra ord mycket låg, vilket är särskilt tydligt bland de unga generationerna som är ”födda i frihet”. Det har varit ett effektivt bränsle för MK.⁷

Under de senaste åren har politiska rörelser från höger till vänster blivit alltmer upptagna med identitetspolitiska argument, symbolpolitik och etnonationalism. MK pläderar i sitt manifest visserligen för nationalisering av banker och försäkringsbolag, men argumentationen är indränkt i en kulturaliserad etnonationalistisk retorik med tydligt chauvinistiska och revanschistiska kännetecken.⁸Partiet vill exempelvis införa ett underhus för traditionella hövdingar och kungar. Partiet och dess anhängare består framför allt av sympatisörer till Jacob Zuma. Även andra partier, som exempelvis Patriotic alliance (PA) och som framför allt har sin väljarbas bland färgade, rider på den identitetspolitiska vågen. Färgade i Sydafrika utgör en etnisk grupp, även om den inte är homogen och inte enkelt låter sig att definieras.

Även andra partier, som exempelvis Patriotic alliance (PA) och som framför allt har sin väljarbas bland färgade, rider på den identitetspolitiska vågen.

Under apartheidtiden fastslogs det i enlighet med det vita rasistiska minoritetsstyrets raskategoriseringstänkande att färgade var en av raserna som skulle särskiljas från övriga raser i landet. Blandning var en styggelse. Paradoxalt nog är de delar av befolkningen som definieras och identifierar sig själva som färgade i själva verket ättlingar till Khoi och Sanbefolkningen som fanns på plats i Sydafrika långt innan Bantumigrationen norrifrån och de vita européernas kolonisering från mitten av 1600-talet, men de är också ättlingar både till de sistnämnda och asiater. Partiet blev följaktligen mest framgångsrikt i Västra och Norra Kapprovinserna där stora delar av befolkningen är färgad och fick omkring 8 procent av rösterna. I landet som helhet bärgades endast 2 procent av väljarstödet.

Förra året tillträdde alltså den nya regeringen som är en koalition av en uppsjö av partier och det största av dessa är Democratic Alliance (DA). DA har haft sin största väljarbas i Västra Kapprovinsen där de har suttit vid makten i flera mandatperioder. Det är ett parti som står till höger och som pläderar för marknadslösningar liberalisering av ekonomin. Sympatisörerna finns framför allt bland välbeställda vita sydafrikaner, men på senare år har det även fått ett ökande antal röster från i den färgade delen av befolkningen.

De etablerade politiska partierna betraktas av stora delar av befolkningen som kleptokratiska och det finns lite om ens någon tilltro till deras förmåga och vilja att åstadkomma förändring. Det finns anledning att befara att landet går in i ett dödläge och sociala reformer lär inte hamna högt på den nya regeringens agenda. Alltså, inga jordreformer och knappast heller någon skolreform, trots att det är den sortens initiativ som kan leda landet ut och bort från det strukturella greppet från apartheidtiden som alltjämt griper över landet och dess befolkning.