I Stockholmsförorten Farsta ville S, V och MP riva en förskola och offra delar av en populär park för att friskolekoncernen Academia ville bygga en större skola på skandalbolaget SBB:s mark. Farstabon Martin Schibbye berättar om en upp och nervänd strid. 

Den 79-årige miljöpartisten Lennart Tonell böjer sig ner för att ta kort på en av de planterade påskliljorna som växer i ekbacken. Alla som bytt från Iphone till Android vet att det kan ta ett tag att få fram mobilkameran.

Hade det här varit ett reportage, är det så det kunde ha börjat: Exploateringsnämndens ledamot med knät i backen. Omgiven av ekar med ekorrar, harar och resterna av barnens riskojor.

Hög klar luft. Vår. Musöron på buskarna.

I bakgrunden hotet om skövling.

Friskolekoncernen Academia och SBB planerar här att bygga en ny friskola för 420 elever. Beslutet var i princip klart när de boende kring parken vaknade. Nu är det bordlagt. En grupp kallat Farstaängens vänner har bildats. På ytan en klassisk konflikt mellan staden och de boende.

Friskolekoncernen Academia och SBB planerar här att bygga en ny friskola för 420 elever. Beslutet var i princip klart när de boende kring parken vaknade.

Men det här ska inte bli något reportage.  Jag har mailat Lennart Tonell och alla hans kollegor i exploateringsnämnden, som medborgare, inte med reporter-hatten på.

Situationen är bakvänd.

– Klart du kan skriva något, bara det är positivt om miljöpartiet, skojar Lennart Tonell när vi ses. 

Orden försvinner nästan i bullret från Nynäsvägen. Farstas kroppspulsåder. Så länge den dränker alla samtal känner jag mig trygg. Tystnar motorleden in till Stockholm är det något som inte stämmer.

I dag, porlar den som en vårbäck.

En sökning på ”Farsta” på Google ger rubriker som ”Misstänkt mördad,” ”Larm om skottlossing,” och ”Oroliga föräldrar”.  

Stadsdelen hade 20 skjutningar i fjol. Flest i Stockholm.

Detta var före masskjutningen i maj.

”Hur kan du låta barnen gå i skola i Farsta”, får man ibland höra.

Ja, det är ju här jag bor vill man svara.

”Det finns väl både bra och dåliga områden där,” säger de som vill visa sig nyanserade.

För människorna i innerstaden är det synd om oss. Vi bor inte ”i staden” och vi saknar hippa caféer. Dessutom vaknar vi av skottlossning och helikoptrar.  Ständigt drönarövervakade.

Men vi har två sjöar, skogsområden stora nog att gå vilse i och gröna oaser mellan husen. Vi trivs här just för att det inte är stad. Själva kvalitén ligger i att det är något annat. Förort. Det finns en stolthet över det som endast gangsterrappen och den lokala facebookgruppens motljusbilder förmår fånga.

**

Allt började för sextio år sedan. Andra världskriget var över. Staden växte så det knakade. Lortsverige skulle byggas bort. 1958 byggdes Farsta centrum och ett stort antal punkthus i en båge ut mot öster. Husen placerades i den starkt kuperade terrängen, med stora bergknallar i dagen.

Nordost om husen löpte en lång dalgång, Dälden, som förvandlades till ett vackert parkstråk. Här gick den gamla landsvägen – men nu blev det inte fyra filer av asfalt utan cykelbanor och promenadstråk.

Utan att passera några vägar kunde de som flyttade in ta sig till vattnet, de omkringliggande skogarna och skolorna kring centrum.

Det är också vad boende framhåller som kvalitén, sextio år efter att husen byggdes. Att det är en stadsdel planerad utifrån människorna.

Det byggdes luftigt för de boendes välmående till skillnad från den täta bebyggelsen i innerstaden.

Husen markerade kulmen på efterkrigstidens förortsbyggande – före miljonprogrammen.

**

Jag går med exploateringsnämndens ledamot från miljöpartiet under Färnebogatan och fram till parken Farstaängen.

Lennart Tonell berättar om sorgen han känner över att grönområden i förorter ofta ses som ”otrygga.” Naturen i sig har blivit hotfull.

– Tjänstemännen tänker att de boende i utsatta områden ska känna större trygghet om ”skogen” ersätts av hus, säger han.

Han har velat se hur det ser ut innan beslut om att bygga nytt ska tas den 11 maj.  

Projektet är ett av flera i Farsta och allt som allt är 8000 bostäder planerade i området vilket kommer fördubbla invånarantalet. De flesta välkomnar att det byggs. Protesterna har varit få.

I många stadsdelar har proppen gått ur folkhemmets plaskdammar. Men i Farstaängen fylls den varje sommar och är ett vattenhål för de boende. Många är trångbodda och parken är en gemensam trädgård.

Parken är också en av få samlingsplatser, där man möts, utan att stå i kö tillsammans inne i Farsta centrum.

På annonstavlor runt om Stockholm står det att staden nu satsar på grönområdena.

Det verkar inte gälla oss i förorterna.

Före valet gick vänsterpartiet lokalt ut med att målet var att ”satsa på parklekarna”, miljöpartiets slogan var att bevara på ”Farstas grönområden”. Nu styr de tillsammans med S.

”Vänsterstyret” som oppositionen kallar det.

Även Socialdemokraterna skriver i sitt program för Stockholm om partiets fokus på ”offentliga gröna platser” och att ”för stockholmare som inte har råd med eget lantställe eller längre resor är naturen i stadsparkerna och Storstockholms gröna kilar ovärderliga.”

Det är mot den bakgrunden underligt att man lagt ett förslag om att förvandla både ekbacken och parkleken till skolgård.

Det går att bygga överallt, men inte leka.

Det finns dessutom ett annat problem.

Plaskdammen används inte bara för bad. Varje vecka håller den närliggande Innovitaskolan sina gymnastiklektioner här. Koner ställs ut och barnen springer i cirklar på botten runt den metalliska silen.

De mindre barn som besöker parkleken med sina föräldrar trängs ut och de som vågar sig in i gyttret blir snabbt satta på plats.

En ny skola, med nästan dubbla antalet elever, 450 stycken, på andra sida av parken skulle förvärra detta. Slutresultatet kan mycket väl bli fem gånger så många barn på en hälften så stor skolgård som idag, en tiondel av lekytan per barn i så fall.

Det är också upp och nervända världen att S, V och MP går fram med att riva en populär förskola för att friskolekoncernen Academia ska få bygga en större skola – med parken som skolgård.

Är det rimligt? Förklaringen handlar om gungor och karuseller. Genom att tillåta en ny privat skola vid parken kan staden finansiera bygget av hyresrätter på Färnebogatan. 

Jag går med Lennart upp till backens krön från vilken man ser den närliggande kommunala Kvickentorpsskolan där eleverna under våren fick besked om att skolan inte skulle rustas upp som tidigare planerats på grund av att barnprognosen i Farsta skrivits ned.

Verksamheten ska istället flyttas till den nyrenoverade Hästhagsskolan intill Farsta centrum.

En del av förklaringen är att andelen barn inte ökar i samma utsträckning som tidigare, en annan att de barn som bor här, så fort de kan åka tunnelbana själva reser in till skolor i stan.

Utanför förskolan står en busskur som sköts sönder under en av skjutningarna på Färnebogatan i fjol.

**

På eftermiddagen efter hämtningen är samtalet vid gungorna uppgivet. Det suckas, men få ser en möjlighet att påverka. Det är som det är. Civilsamhället i Farsta består av idrottsföreningar och PRO.

Inte heller de lokalt aktiva, i olika partier, vet något om planerna. De är lika chockade som alla andra.

Rektorn som driver både skolan och förskolan mailar ut ett brev till vårdnadshavare att politikernas planer inte är något att oroa sig över. Hon har ett hyreskontrakt.

Rektorns brev må vara naivt, men visar ändå tydligt att idéerna inte kommer från ett behov i verksamheten. Istället är det fastighetsbolaget SBB:s ide.

SBB är en av de mest populära aktierna på Stockholmsbörsen, med 350 000 aktieägare.

På kort tid har Ilija Batljans fastighetsbolag blivit en folkaktie. Att hyra ut fastigheter till skolor och annan allmännyttig verksamhet var länge lönsamt. Men våren 2023 talar rubrikerna om ett bolag i kris och om en kommande konkurs.  

I takt med att våren gör intåg börjar lokaltidningen Mitti skriva om planerna för parken. En ensam reporter, Mattias Kamgren, gör en heroisk insats och skriver alla tidningens artiklar från Farsta. 

Det illustrerar skevheten i medierna, när vi vet mer om amerikanska primärvalskandidater, än om Farstas lokalpolitiker.

Det illustrerar skevheten i medierna, när vi vet mer om amerikanska primärvalskandidater, än om Farstas lokalpolitiker.

Likt en fot i jordgetingboet börjar politiken så sakteliga ta intryck av nålsticken från de boende.

Förhandlingar tar fart mellan de styrande partierna i staden.

Vänsterpartisten Sherif Zakhour som är borgarrådssekreterare förklarar på telefon att en utmaning för projektet ligger i att SBB, det vill säga byggaktören, är tomträttsinnehavare vilket i praktiken ger dem väldigt starka rättigheter liknande det som en vanlig äganderätt medför.

Så även om staden ”vill annat” så kan de inte bestämma över vad som ska ske på tomterna.

Dessutom är byggandet av hyresrätterna vid parkens utkant beroende av att SBB köper den extra marken. 

För att få ekonomi i projektet och kunna dra vatten och avlopp, måste hyresrätterna finansieras med de intäkter som en exploatering genererar.

En finansieringsmodell som är ifrågasatt och där vänsterpartiet menar att staden borde kunna ta pengar från annan markförsäljning till att bygga hyresrätter. Men i dagsläget måste man ”acceptera vissa sämre delar av ett projekt för att få till andra positiva delar”.

I det här fallet är hyresrätterna så viktiga att det är värt att offra andra värden. 

Däremot vill man begränsa friskolans utökning eftersom det skulle få negativa följder för kommunala skolor som riskerar att få minskat elevunderlag och sämre driftbudget. Man vill också skydda den kommunala parkleken i Farstaängen som flitigt används av friskolan på grund av brister i skolans egen friyta, ”vilket leder till stort slitage av den kommunala parken och höga kostnader för stadsdelsnämnden”.

I majoritetens förslag till beslut tydliggörs det att skolytan ska begränsas till att enbart utgöra det som krävs för att få till en extra årskurs och inte några ytterligare parallellklasser som friskolan önskar.

Dessutom ska man i samband med skolgårdens utformning tillse att den största delen av naturytan på tomten bevaras och att södra delen av tomten även fortsättningsvis kan användas av allmänheten som yta för spontanlek. 

**

När Exploateringsnämnden sammanträder är det med andra ord redan förhandlat och klart.

De 125 nya hyresrätterna är det som enar majoriteten. I beslutet slås det även fast att det är viktigt att säkerställa att de ”kommunala skolornas fyllnadsgrad” inte påverkas negativt.

Nämnden påminner om att friytorna per barn ska vara 15-20 kvadratmeter.

Att den kommunala parkleken används flitigt som skolgård lyfts också upp.  

Under debatten som sedan följer är Sverigedemokraterna mest kritiska.

SD är ett av de större partierna i de lokala valdistrikten i Östra Farsta och har god lokalkännedom, vilket gör att de instämmer i kritiken mot tjänstemännens och majoritetens förslag.

De är även negativt inställda till att förtäta och bygga flera bostäder nära parken och tar under mötet upp det stora lokala missnöjet. De menar att förslaget leder till ”en osammanhängande stadsbyggnad och på sikt ge upphov till otrivsamma miljöer.” 

Sverigedemokraterna föreslår att ärendet i sin helhet återremitteras.

Centerpartiet lyfter i diskussion alternativa platser att bygga på, ”det finns väldigt stora områden vid och kring Farsta Centrum med asfalterade ytor. De används till stora delar som parkeringsytor eller breda vägar. Här finns stora möjligheter att använda ytan effektivare.”

Partiet menar att de nu föreslagna byggnaderna riskerar att ta mycket viktig grönyta i anspråk och samtidigt skapa högre tryck på̊ den redan mycket populära Farstaängen.

Även moderaterna och liberalerna lyfter fram Farstaängens roll i närområdet och vill ”säkerställa att inget intrång i närliggande Farstaängen görs så att detta gröna lek- och rekreationsområde kan fortsätta utvecklas till en värdefull stadsdelspark.”

De lyfter också fram den populära thaikiosken som idag står där husen ska uppföras och vill se en ny plats för den i området.

Moderaterna och Liberalerna lyfter också fram den populära thaikiosken som idag står där husen ska uppföras och vill se en ny plats för den i området.

Kristdemokraterna välkomnar bebyggelsen men efterfrågar ”bebyggelse i kvartersstruktur snarare än punkthus. Farsta C karaktäriseras idag till stor del av punkthusbebyggelse och grundades med utgångspunkten i tanken om en ABC-stad avskild från Stockholms innerstad. Genom att bygga samman staden fysiskt med levande bottenvåningar och slutna kvarter skapas mer levande och trygga stadsmiljöer; en förutsättning för en socialt hållbar stad”.

Efter beslutet i exploateringsnämnden går ärendet till Stadsbyggnadsnämnden som antar samma förslag.  

En seger för parken?

Eller en kompromiss utan vinnare?

**

Det är högsommarvärme fast det bara är i början av juni. Skolavslutningarna står runt hörnet och kalendern är full.

Gräset är fullt av blommande Scilla. Vore det en fråga i Filip och Fredriks frågesport ”Alla mot Alla” hade de kallats fattigmans-blåsippor.

Trots beslutet är det svårt att känna ett lugn.

Djävulen sitter i detaljerna och den nybildade gruppen ”Farstaängens vänner” läser handlingarna utan och innan.

Farstaängen är ett av 700 byggprojekt som pågår i staden och när exploateringsnämndens ordförande Anders Österberg (s) meddelar att han gärna besöker platsen är lättnaden stor.

Inte för att det kanske gör någon skillnad, men för att politikerna ska få se de grönområdena som riskerar att försvinna.

Anders Österberg satt under den förra mandatperioden i utrikesutskottet. Men har nu bytt omvärlden mot Järva och Stadshuset. Efter maktskiftet i staden är han i dag ordförande i exploateringsnämnden.

När han kommer ut blommar oxeln. Ett av landets hårdaste träslag som utgjorde kärnan i segelfartygens block på sin tid. 

Plaskdammen är fylld och ytan ligger spegelblank.

Vi går vad som nu blivit den vanliga politikerpromenaden: Upp på höjden, vid pulkabackens topp för att se ner på parken genom lövverket.

Närmare Nynäsvägen ligger den nyöppnade Kvickenstorps bollplan. Den tidigare nästan ospelbara elvamannaplanen har fått konstgräs, läktare och ny belysning. Nära den har en ”mötesträdgård” anlagts med hängmattor, hammock, vilstolar, sittgrupper och långbord.

Det syns att det satsas på parken. Men det är också satsningar som hotas om allt görs till skolgård.

Anders Österberg berättar om förhandlingarna, om att staden behöver pengar för att finansiera hyresrätter. Den politiska viljan att bygga hyresrätter är vad som styr och ja, då får SBB bygga en skola.

Det enda som kan sätta stopp för de planerna verkar vara krisen i det egna bolaget.

Trots överskottet av skolor i området finns det en fri etableringsrätt, det finns heller inga regler mot att inte använda parker som skolgårdar. Inte ens stadsdelsparker.

– Vi är inga stora vänner av friskolor för att uttrycka sig milt, säger Anders Österberg men poängterar helheten.

Efter rundturen bjuder föreningen Farstaängens vänner på kaffe.

– Vad grönt det är här i Farsta utbrister en av medlemmarna.

– Ja, det kan nog byggas mera här, skojar Anders Österberg och säger att bjuda ut honom kan få oanade konsekvenser. 

En koloniförening gjorde för ett par år sedan misstaget att bjuda ut nämnden och de såg genast en massa bra mark att bygga hus på i närheten av lotterna.

En koloniförening gjorde för ett par år sedan misstaget att bjuda ut nämnden och de såg genast en massa bra mark att bygga hus på i närheten av lotterna.

Två veckor senare skjuts två människor ihjäl i Farsta Centrum. Kort därefter reser både Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer ut till Farsta. 

Ingen av dem pratar om Farstaängsparkens grönområden vilket också är självklart. 

Men det kommer en dag, när blodet torkats bort och livet gått vidare, då behöver mediernas rapportering gå bortom ljusen och blommorna och berätta om villkoren, inte bara för döden utan också livet i våra förorter.