Journalisten Anders Sundelin bodde på samma elevhem som musikern Kjell Höglund utanför Östersund på sextiotalet. Nu har Sundelin skrivit en bok om Höglund. Boken Kjell Höglund och hans värld är storartad, och skildrar inte bara ett musikfenomen utan även en tid och en gemenskap, skriver Anton Halldin.

Genom decennierna — från sjuttiotal till mitten av 2000-talet — har Kjell Höglund varit en särart i svensk musik. Hans sånger har inte sällan ett uttryck som fjärmar den allmänna publiken. Som när filosofiska resonemang och teoripolitiska vändningar levereras med svajig stämma över skumpiga dansbandstakter. På skiva kan ett filosofiskt inträngande och över sjutton minuter långt epos till pacifismens försvar (sången heter “Desertören”) samsas med en spelemansglad trudelutt om att sångjaget är “kär i drottningen”. Som scenartist har han alltid varit obrydd, setts som svårtolkad, ryckt på axlarna åt musikjournalisternas omdömen.

Genom decennierna — från sjuttiotal till mitten av 2000-talet — har Kjell Höglund varit en särart i svensk musik.

Ett helt kapitel i Anders Sundelins nya bok Kjell Höglund och hans värld har därför den snillrika rubriken
Allt han har kallats för, jämförts med. Där finns bland annat: Filosofisk vismakare (1975), Något av det mest säregna som vi har i Musiksverige (1984), En galen klokgubbe (1987), Kultfiguren (2001), och Sveriges största nu levande låtskrivare (2020). Där allt är sant, eller inget, beroende på vem man frågar.

Den biografi som nu blir utgiven på förlag Kaunitz-Olsson blir som framburen av en Höglundvåg. Efter tilldelningen av Cornelis Vreeswijk-stipendiet för ett par år sedan har namnet Kjell Höglund börjat nämnas allt mer i kulturpressen. Vissångerskan Ellen Sundberg spelade in tolkningar — eller nej förresten, förädlingar, fantastiska — och visade vilken oerhörd sångskatt som Kjell Höglunds låtarv bär på. Sundberg följdes av Ellinor Brolin, vissångerska, som även hon gav ut en mycket hyllad skiva, med tolkningar, av tidigare outgivna sånger. En dokumentär om båda inspelningarna, och om Kjell Höglunds musik, sändes i SVT.

Men det var inte särskilt längesedan som den mest utbredda uppfattningen om Kjell Höglunds musik var att här rör det sig om ett par stycken roande svenska kulthits, med bekanta titlar som ger nickande bifall, “jaså är det han?”. “En stor stark”. “Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”. “Man vänjer sig”. Därför är det inte konstigt om den mer insatte kännaren genast undrar vem som genomfört detta biografiprojekt. För det är en känslig sak, som kräver rätt slags förståelse, för att det skall bli bra, det får inte bli fel.

Reportageboksförfattaren Anders Sundelin, född 1948, var gymnasieelev på sextiotalet och delade elevhem (med andra ord, den byggnad i vilken en del av eleverna i den närliggande gymnasieskolan bodde) med Kjell Höglund, i den lilla orten Strömsund, strax utanför Östersund. De umgicks i samma kompiskrets, och höll även kontakten ytterligare ett par år. Under tidigt nittiotal skedde en återträff, mellan de två, skildrad av Sundelin i intervjuboken Konsten att berätta en historia, som kom ut 1992.¹ Jag letar upp denna text — som uppenbarar sig som något av det bästa jag läst om Kjell Höglund, och i synnerhet om en av de mest uppskattade sångerna, “Genesarets Sjö”.

De umgicks i samma kompiskrets, och höll även kontakten ytterligare ett par år. Under tidigt nittiotal skedde en återträff, mellan de två. Jag letar upp denna text — som uppenbarar sig som något av det bästa jag läst om Kjell Höglund.

Redan den första meningen i Kjell Höglund och hans värld fångar mig direkt: “Det är mycket möjligt att Kjell Höglund anlände till Strömsund samma dag som Beatles gav ut sin fjärde singel, ‘She loves you’”. En lek med förväntan framhåller det som vi vet med säkerhet som det viktigaste i sammanhanget. Datumet är fredagen den 23 augusti 1963. Vi har ju egentligen med, oss att det är Kjell Höglund som är själva premissen. Men vad kan vara viktigare än “She loves you”, som, får vi även veta, rubbade Ozzy Osbournes hela värld? Detta inledande preludium sätter även den personliga tonen i Sundelins berättande språk.

Den brittiska dokumentärfilmen Joe Strummer: The Future Is Unwritten (i regi av Julien Temple, premiärår 2007) är uppbyggd på så vis att de medverkande intervjuas vid en brasa. Det är egentligen olika brasor, lägereldar. Ibland möter vi större sällskap, ibland ensamma rockstjärnor — men det filmiska greppet gör att eldarna förenar de medverkande, likt vid en och samma brasa. Det skapas en samvaro, i berättelserna, vid den sprakande elden, mellan de som berörts och påverkats av The Clash och Joe Strummer.

Genom sidorna erfars samma slags förenande gemenskap mellan de medverkande, vid en liknande typ av gemensam brasa, där en äldre och yngre generation — musiker, poeter, vänner — berättar om sin relation till Kjell Höglund. Ellen Sundberg sparkar av sig tofflorna på farstubron, bjuder på kaffe och macka i köket, i “det rödmålade boningshuset med vita knutar” utanför Östersund. Över en öl på Hotell Eggers vid Drottningtorget i Göteborg förs ett samtal om de underskattade åttiotalskivorna med Anders Hansson, musikkritike, och en av få som skrev väl om LP:n Hemlig Kärlek 1986.

I kretsen ingår även, bland andra, Annika Norlin, Lars Winnerbäck — och även Kjell Höglund själv, vid stammisbordet inne på Bankiren, i Västerås, bland vänner, tillsammans med sin fru Clary. Med rullator nära till hands.

Det är ett berättande som citerar generöst ur sångerna, sätter dem samman med litterära och pophistoriska associationer, låter slutsatserna vandra kapitlen emellan.

Det är ett berättande som citerar generöst, ur sångerna, sätter dem samman med litterära och pophistoriska associationer, låter slutsatserna vandra kapitlen emellan. För Kjell Höglunds musik och sångtexter är aldrig långt borta, utan lyfts in i sammanhangen, jämförs, ges uttömmande egna kapitel. (Där ett och annat fragment från Kjell Höglunds sångtexter smyger sig in att tyda som införstådda koder i prosan. Stundtals känner jag av den sällsamma gemenskap som uppstår under ingående samtal om Höglundstrofer, låt vara på en annan nivå.) Och där utgångspunkten heller inte har något emot den svenska samtiden, popmusiken — i namn som Frida Hyvönen, David Ritschard — eller en hänvisning till Spotifysiffror.

Kapitlen lånar och blandar därmed mellan tre jämsides teman: den kollektiva berättelsen, sångerna och personbiografin. Det är särskilt Kjell Höglunds barndom och ungdomsår som ges gedigen geografisk och historisk kontext, ett robust fundament, detaljerat, omsorgsfullt uppbyggt, i Jämtlands och Ångermanlands bebyggelser — Klövsjö, Rossön, Strömsund. I en häpnadsväckande episod sänds en buskisvals i radion, året är 1951. Och visst upplevs de uppradade skojrimmen, återgivna i sin helhet, som en avlägsen kusin till Kjell Höglunds textförfattande. Bonden som ställt upp på att sjunga och som dykt upp med lie över axeln heter Göran Ryder, en “spelevink”, rikligt närvarande i beskrivningen av Kjell Höglunds familjegren i Klövsjö — eftersom det är hans morfar.

Den biografiska detaljrikedomen bär på en fin hyllning. För genom de år, främst under tidigt 00-tal och framåt, som Kjell Höglund alls inte var särskilt återupptäckt, var det heller inte så säkert att någon skulle vara beredd att ge en sådan uppmärksamhet, åt den sällsamma artist som i sådan grad har verkat i periferin. Med reporterns nyfikenhet skriver Sundelin till Svenskt visarkiv med frågor, och gör oss delaktiga i det uppnystade förloppet.

När det är nittiotal i sidorna märker jag lite förvånat att det förhållandevis inte är så mycket kvar av boken. Berättelsen zoomar ut något och blir lite rumphuggen i jämförelsen.

När det är nittiotal i sidorna märker jag lite förvånat att det förhållandevis inte är så mycket kvar av boken. För efter att så många inkännande berättelser kretsat kring sextiotalets och sjuttiotalets miljöer, blir det därefter lite större kliv genom åren. Berättelsen zoomar ut något, där ett och annat av de möten som skildrar det mer svårutredda 00-talet blir lite rumphugget, i jämförelsen. Även den kontext som varsamt nogräknade intervju- och pressciteringar bidrar till ges en något större roll. Men det är också här som Winnerbäck och de andra börjar fylla i, vilket i viss mån skiftar fokus till en helt ny del av berättelsen.

Kjell Höglund och hans värld är både en biografi och en vacker tribut, som i sin litterära kvalitet blir en angelägenhet även för den läsare som inte på förhand är förtrogen med musiken. Genomförandet är storartat.