USA: regering gick med på att släppa Assange då de var rädda för att de skulle förlora i rätten. Och Biden ville inte ha ett spionfall under valkampanjen och få medierna emot sig, menar den italienska journalisten Stefania Maurizi som är på besök i Sverige. Parabols Francisco Contreras har träffat henne.

Plats: Hemma hos Arne Ruth på S:t Eriksplan. Drack: vatten (båda.)

Journalisten Stefania Maurizi är aktuell med boken Secret power, WikiLeaks and Its Enemies (Pluto Press). Den kom ut förra året och har nu uppdaterats efter att Julian Assange släpptes fri. När vi ses i Stockholm hoppas hon att den snart även ska komma ut på svenska. Sverige har trots allt spelat en huvudroll i de 14 åren som Assange var först instängd på Ecuadors ambassad i London och därefter frihetsberövad på det brittiska högsäkerhetsfängelset Belmarsh.

Som grävande journalist på de italienska dagstidningarna La Repubblica och L’Espresso har Stefania Maurizi publicerat de topphemliga dokument som Wikileaks läckte ut om USA:s krigsförbrytelser i bland annat Irak, Guantánamo och Afghanistan. Hon slutade på L’Espresso 2020 för att kunna fortsätta med sitt arbete med WikiLeaks. I sju år samarbetade hon med WikiLeaks grundare Julian Assange när han var flykting på Ecuadors ambassad.

Nu arbetar Maurizi för den stora italienska dagstidningen Il Fatto Quotidiano. Den enda dagstidning tillsammans med den lite mindre Il Manifiesto som inte ägs av oligarker, påpekar hon. Alla andra tidningar ägs av rika affärsmän med stora ekonomiska intressen.

Har du träffat Julian Assange sedan han släpptes fri från säkerhetsfängelset Belmarsh?
Ja, på utfrågningen i Europarådet i Strasbourg i oktober. Han höll ett officiellt tal där och jag såg att han hade återhämtat sig ganska bra. Det hade jag inte förväntat mig att han skulle göra så snabbt. Om man känner honom väl kan man ändå se att han inte mår bra. Han behöver fortfarande tid. Jag hoppas att folk respekterar detta. Han var länge frihetsberövad. Det var fruktansvärt. Han fick inte komma ut i friska luften. Han var under ständigt hot. Det var riktigt, riktigt illa.

Varför släppte de Assange?
Jag tror att det var resultatet av flera omständigheter. Och lyckligt nog kom man fram till en uppgörelse nu. Med Trump vid makten hade han utlämnats på bara några månader. Det var först och främst rättsfallet. Det avgörande var att om han utlämnades till USA skulle han inte kunna skyddas av det första tillägget (The First Amendment) i USA-konstitutionen. Tillägget är ett konstitutionellt skydd för pressfriheten i USA, som skyddade New York Times och Washington Post när de publicerade det mest explosiva avslöjandet i journalistikens historia, The Pentagon Papers. Från USA hade man sagt att Assange inte kunde få skydd av tillägget eftersom han inte är amerikansk medborgare.

Och lyckligt nog kom man fram till en uppgörelse nu. Med Trump hade han utlämnats på bara några månader.

Försvaret påpekade detta under en hearing i den brittiska High Court som med all sannolikhet skulle ha tolkat detta som diskriminerande. Om man diskrimineras på grund av din nationalitet har man inte fått en rättvis rättegång. Britterna begärde garantier från USA om att Assange skulle få skydd av det första tillägget, men det kunde de inte ge. USA förstod att man därför riskerade att förlora om ett överklagande gick vidare. Det fanns därför ett incitament att hitta en kompromiss. Det var förmodligen den viktigaste faktorn. Det faktum att det rättsliga målet hade nått en punkt där USA skulle förlora det brittiska rättsliga målet.

En annan faktor var kampanjen för Assange. Hans fru Stella och hans familj gjorde en fantastisk kampanj. Aktivister över hela världen mobiliserades, journalister skrev om hur förödande fallet var för pressfriheten. Parlamentariker och alla möjliga människor satte press på de brittiska och amerikanska myndigheterna. Det var också generande att både Kina och Ryssland använde fallet för att slå tillbaka mot USA och Storbritannien – hur vågade de kritisera andra när de hade ett spionerifall i sitt eget hus? Så de politiska och offentliga påtryckningarna fungerade.

Parlamentariker och alla möjliga människor satte press på de brittiska och amerikanska myndigheterna.

Sedan tror jag att Biden-administrationen inte ville ha ett spionerifall under valkampanjen. Det skulle ha blivit något av en mardröm med alla medier emot sig. De amerikanska medierna förstod att om spionerifallet mot Assange, mot en journalist som avslöjar krigsförbrytelser, gick vidare för första gången i USA:s historia, så skulle de stå näst på tur. Alla förstod att den dag Julian satte sin fot i USA och ställdes inför rätta för spioneri skulle det bli en mediecirkus. Med Trump vet man inte eftersom det pågår ett krig mellan honom och medierna. Och det var Trump-administrationen som åtalade Julian, inte Biden. Men Biden-administrationen var helt medskyldig eftersom de kunde ha lagt ner både fallet, utlämningsärendet och spionerianklagelserna, men det gjorde de inte.

Problemet med uppgörelsen är att vi nu befinner oss i en situation som är en mardröm rent juridiskt. Han är fri på grund av en uppgörelse som inte gick igenom en domstol. Det är inte ett juridiskt prejudikat.

Det var alltså en politisk uppgörelse.
Ja, det var en överenskommelse med USA:s justitiedepartementet. Den har inte samma värde som ett beslut i Högsta domstolen. En dom hade skapat ett rättsligt prejudikat. Precis som Högsta domstolens dom i The Pentagon Papers som slog fast att man har rätt att publicera hemligstämplade dokument. Men i fallet med Assange har vi inte någon sådan dom.

Ändå har USA kunnat skapa ett prejudikat som säger att om du publicerar hemliga dokument kan du åtalas för brott mot spionerilagen (The Espionage Act). USA:s säkerhetslagar gäller oavsett om du är svensk, tysk eller australiensare.

USA:s säkerhetslagar gäller oavsett om du är svensk, tysk eller australiensare.

Det är förödande för pressfriheten, eftersom nästa journalist som får tag på en hemlig video och publicerar den, riskerar att hamna i samma mardröm och krossas som Julian. De kommer att använda sig av spionerilagen och inte tillämpa det första tillägget som skydd om journalisten inte är USA-medborgare. De vann inte målet på sätt och vis. De kunde inte få honom utlämnad. De kunde inte sätta honom i fängelse på livstid. Men de förlorade inte heller, eftersom de skapade ett prejudikat som innebär att de kommer att använda spionerilagen mot alla som vågar avslöja smutsiga hemligheter.

Vad står det i uppgörelsen?
Uppgörelsen som sådan är fruktansvärd. Hans brott enligt uppgörelsen är att han tog emot och publicerade hemliga dokument. Hans brott är journalistik. För att ha publicerat dokument av exceptionellt allmänintresse som avslöjar krigsbrott, övergrepp, utomrättsliga avrättningar och tortyr. Han anklagas inte för exempelvis dataintrång eller för att ha tagit emot dokumenten, eller konspirerat med Chelsea Manning för att knäcka lösenordet.

Han var tvungen att acceptera uppgörelsen. Han hade inget val. Alternativet var att utlämnas och sättas i fängelse på livstid. Han gjorde det rätta för att rädda sitt liv. I USA hade han inte fått en rättvis rättegång. Med Espionage Act kan man inte hävda att man publicerar dokument för att de avslöjar extremt allvarliga brott. Det tar man inte hänsyn till. Du får inte ens förklara varför du avslöjar dokument om krigen i Afghanistan och Irak eller om Guantanamo. Han skulle ha offrat sig till det yttersta och förstört sitt liv till ingen nytta. Så han gjorde det rätta eftersom det inte fanns något annat alternativ.

De vann inte målet. Men de förlorade inte heller, eftersom de skapade ett prejudikat som innebär att de kommer att använda spionerilagen mot alla som vågar avslöja smutsiga hemligheter.

Det som är oroande är hur de kommer att använda sig av spionerilagen framöver. De skapar ett prejudikat för första gången i historien. Fram till 70-talet kunde dessa dokument publiceras, som The Pentagon Papers. Samhället medgav att journalister hade rätt att publicera hemliga dokument för att avslöja förekomsten av extremt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Nu är det ett brott.

Men det måste vara möjligt i en demokrati. Det är skillnaden mellan demokratier och auktoritära stater. I auktoritära stater kan du inte göra det. De dödar dig. De skickar mördare. De sätter dig i fängelse på livstid. I en demokrati måste det vara möjligt att avslöja statens brott, att avslöja statens smutsiga hemligheter.

Hur kom du i kontakt med Assange och WikiLeaks från första början?
Jag kom i kontakt med WikiLeaks år 2008. Innan jag började arbeta med fallet Assange och WikiLeaks hade jag gjort ett antal grävjobb, exempelvis om kärnvapenspridning. Men jag tror att mitt arbete kring WikiLeaks är mitt viktigaste arbete som journalist.

Jag kom i kontakt med WikiLeaks på grund av mitt intresse för att skydda källorna. En av mina källor som ville prata med mig om en känslig information hon hade, var övertygad om att hennes samtal var avlyssnade. Egentligen finns det inget sätt att veta om man avlyssnas. Det kan vara en paranoid idé eller så är det sant. Men källan var så rädd att hon vägrade att träffa mig och än i dag vet jag inte efter 15 år vad hon visste. Då insåg jag att jag måste leta efter bättre skydd för källor. Datorer, mobiltelefoner och e-post är under tung övervakning. Även små organisationer kan tränga in i ens telefon och e-post.

Vilka är det som spionerar på journalister?
Nuförtiden alla möjliga. Det är inte bara underrättelsetjänsten och polisen som spionerar på journalister. Även stora bolag har en säkerhetsavdelning för att spionera på journalister som kan hota dem med att avslöja deras verksamhet. De försöker ta reda på vem som talar med journalister. Jag har otroliga historier från kollegor som bevakar företagskorruption som drabbats av spioneri. Så om vi inte skyddar källor kommer källorna inte att prata med oss.

Och hur gör man det?
Det är mycket problematiskt. Det finns teknik så klart. Men teknik gör det också möjligt för våra fiender, de som spionerar på journalister, att få reda på om de källor som pratar med oss.

Jag tänkte att jag måste skydda källorna bättre. E-post och telefon är inte bra, inte ens personliga möten är bra. För de kan följa dig. De kan se vem som pratar med dig. Min idé var att använda kryptografi, för jag är matematiker. Men jag visste inte hur jag skulle använda det rent praktiskt. Då var kryptografi inte vanligt. Det fanns ingen WhatsApp, det fanns ingen Signal, det fanns ingenting. Det som fanns var PGP som inte är användarvänligt.

Hans brott enligt uppgörelsen är att han tog emot och publicerade hemliga dokument. Hans brott är journalistik.

Jag ville lära mig av någon som kunde ge mig den expertis och en av mina källor, en expert på kryptografi, tipsade mig att kolla in vad ett gäng galningar höll på med, och galningarna var WikiLeaks. De hade publicerat otroliga dokument, till exempel Guantanamo-handboken för den militära insatsstyrkan som fortfarande driver fängelset Guantanamo. Då hade de fortfarande inte släppt videon Collateral Murder som gjorde dem kända över hela världen.

Så kryptografi var början på ert samarbete?
Ja, vid den tiden var de den enda journalistiska organisationen i världen som systematiskt använde kryptografi för att skydda sina källor. Jag gick igenom deras webbplats och blev djupt imponerad. Många journalister hade försökt få tag på Guantanamo-manualen men misslyckats. American Civil Liberties Union, en av de mäktigaste organisationerna för medborgerliga fri- och rättigheter, hade stämt USA-administrationen för att försöka få en kopia, men inte lyckats heller.

Wikileaks fick omedelbart ett brev från Pentagon där de uppmanades att ta bort dokumentet eftersom de inte hade rätt att publicera det. Istället la de ut både Pentagons e-postmeddelande och svaret nej. Jag blev djupt imponerad, för efter den 11 september var journalisterna mycket försiktiga med Pentagon, CIA och USA-administrationen.

Efter 9/11 var det inget vidare medieklimat.
Alla var rädda och alla trodde att det kunde komma en ny 9/11-attack. Så journalister vågade inte gå emot CIA och säkerhetstjänsten. Killarna i Guantanamo behandlades som de värsta av de värsta. Så det var ett mycket dåligt medieklimat.

Men de hade modet att publicera dokumentet. Jag ville göra den här typen av aggressiv journalistik. Som journalist hade jag en tydlig idé om att aldrig vara ett verktyg för regeringar, institutioner eller statsapparater. Jag vill rapportera och publicera det jag kan verifiera. Så jag bestämde mig för att lära mig av dem hur man arbetar med kryptografi.

Hur var första samarbetet med WikiLeaks?
WikiLeaks ringde mig mitt i natten. De sa att jag hade en timme på mig att ladda ner en fil från Italien som de ville att en italiensk journalist med undersökande färdigheter skulle kontrollera. De ville veta om den var äkta och om den var av allmänt intresse. Dokumentet visade sig vara äkta och handlade om påstådda statliga maffiaaffärer. Det här var innan de publicerade Collateral Murder Video. Min redaktör tyckte då att WikiLeaks inte var viktiga. Vi hade många egna problem, korruption, maffian. Varför skulle vi bry oss om WikiLeaks?

Men sex månader efter släppte de videon och blev kända över hela världen. Då tyckte min redaktör att detta var viktigt och sedan dess har jag arbetat med WikiLeaks med dokument om Afghanistankriget, Irakkriget, telegrammen.

År 2015, efter flera år av samarbete med WikiLeaks, förstod jag att Julian som befann sig på Ecuadors ambassad riskerade att bli utlämnad först till Sverige och sen till USA. Och ingen journalist hade försökt få fram den fullständiga dokumentationen av fallet. Så jag tänkte att jag måste göra det, för om vi inte undersöker dokumentationen kommer vi inte förstå fallet.

Hade ingen journalist intresserat sig för att få fram fakta i målet?
Det är otroligt, för mig obegripligt, att ingen hade försökt få ut den fullständiga dokumentationen. För hur kan man förstå ett rättsfall om man inte har dokumenten? Man citerade försvaret, man citerade åklagaren. Men när du bara citerar båda sidor, gör du inget seriöst journalistiskt arbete. Att försöka förstå fakta, vem som har fel, vem som har rätt. Assange var fortfarande under utredning sedan 2010 och efter fem år, 2015, hade inga journalister försökt få tag på dokumentationen i fallet och försöka förstå vad som pågick.

För mig var det helt otroligt. Jag började med att försöka få ut handlingarna från den svenska åklagarmyndigheten och den brittiska Crown Prosecution Service. Han befann sig i London och var samtidigt under utredning i Sverige. Svenskarna och britterna var tvungna att samarbeta och prata med varandra. Jag bad båda om dokumentationen. Sverige gav mig omedelbart 226 sidor. När jag läste dokumenten… kunde jag inte tro mina ögon. Handlingarna gjorde det möjligt att förstå det stora mysteriet varför den svenska åklagaren inte åkte till London för att förhöra Julian. För att därefter avgöra om man skulle åtala honom för våldtäkt eller lägga ner fallet en gång för alla.

Våldtäktsutredningen las ju ner ganska så omgående men återupptogs snabbt.
Förundersökningen återupptogs av åklagaren Marianne Ny den 1 september 2010, fem dagar efter att chefsåklagaren Eva Finné hade lagt ner våldtäktsutredningen men hållit utredningen om sexuella trakasserier öppen.

I sex år vägrade åklagaren Marianne Ny att förhöra Julian Assange och frågan är varför. Han hade erbjudit sig att antingen bli förhörd på ambassaden i London eller per telefon. Båda lösningarna är helt lagliga enligt svensk lag. Han var heller aldrig utanför lagens räckvidd, inte ens när han gick till ambassaden och bad om skydd. Så det fanns ingen förklaring till varför de vägrade att förhöra honom i London,

Det första Ecuador gjorde innan de gav Assange asyl var att kontakta de svenska myndigheterna. Jag har brevet, som jag fick från de svenska myndigheterna, där Ecuador meddelar Sverige att de kunde tillhandahålla ett system som gjorde det möjligt för Sverige att förhöra Julian Assange på ambassaden. Han kom till ambassaden den 19 juni 2012 och fick asyl den 16 augusti 2012. Han var på ambassaden två månader utan flyktingstatus. Men Sverige svarade aldrig på Ecuadors brev. Jag frågade de svenska myndigheterna om de kunde ge mig en kopia på Sveriges svar till Ecuador. De sa att det inte fanns något svenskt svar.

Har du någon teori om varför?
Jag har en förklaring, inte en teori. Den officiella förklaringen finns i de 226 sidor som jag fick ut. Det finns en e-post från de brittiska myndigheterna, British Crown Prosecution Service, som rådde den svenska åklagaren att inte åka till London för att förhöra Julian Assange. De skulle kunna förhöra Assange när han utlämnades till Stockholm.

I princip tog de bort den enda möjligheten för att lösa fallet snabbt, att förhöra honom omedelbart och besluta om han skulle åtalas. De satte honom i princip i en limbo där han inte hade någon utväg, ingen chans, han var alltid under utredning, alltid misstänkt för att vara en våldtäktsman, men han åtalades aldrig. Han blev aldrig förhörd. Det var ett sätt att hålla honom kvar i denna limbo, i en juridisk mardröm.

Är inte detta Law Fare?
Ja, det är det. 2013 övervägde den svenska åklagaren Marianne Ny att lägga ner utlämningsärendet eftersom Assange inte kunde förhöras. Hon skrev till London: “Det här skulle vara ett problem inte bara för oss, utan även för er”. Varför ett problem för britterna? Om det var ett våldtäktsfall i Sverige, varför skulle det då vara ett problem för britterna? Hon fortsätter: “Jag hoppas att jag inte har förstört er helg igen.” Varför då? Varför skulle ett nedläggande av det svenska utlämningsärendet förstöra helgen för de brittiska myndigheterna?

Det är uppenbart att bakom detta finns den brittisk-amerikanska utredningen av WikiLeaks för att lägga vantarna på Julian. Om de bara kan få Julian utlämnad till Sverige kan de sen omedelbart få honom till USA. Det är vad Julians advokater också säger till honom: Åk inte dit. För om du åker till Sverige kommer du bli utlämnad mycket lättare än från Storbritannien. Vänta här och bli förhörd här. Det brittiska rättssystemet är välkänt och man har mycket pressbevakning.

Även den framstående advokaten Michael Ratner, grundaren av Centre for Constitutional Rights, varnade Assange för att åka till Sverige. Du kommer att åtalas för brott mot spionerilagen. Om du åker till Sverige kommer du att utlämnas mycket lättare. Det är ett litet land. I Storbritannien kan du få ett bättre försvar av de mest framstående advokaterna. Sverige har dessutom en annan jurisdiktion, menade Ratner.

De brittiska myndigheterna insåg att vad som än hände så var det en win-win-situation. Om de utlämnade honom till Sverige så skulle en vidare utlämning till USA kunna ske mycket snabbare. Men om de inte kunde göra det, utlämna honom till Stockholm, skulle de hålla kvar honom i detta limbo. Utredningen skulle inte läggas ned och han skulle hållas kvar i denna juridiska mardröm där alla betraktade honom som en våldtäktsman.

Har du pratat med honom om det här?
Ja, våldtäktsstämpel var förödande för hans rykte och trovärdighet. I synnerhet förstörde detta våldtäktsfall hans rykte bland de människor som bryr sig om mänskliga rättigheter. Särskilt i Sverige. Ännu mer bland de människor som bryr sig om kvinnors rättigheter, som ofta är de som protesterar mot krigsförbrytelser och tortyr.

De dokumenten jag fick från Sverige lämnar inga tvivel om vad som pågick bakom kulisserna. Jag undrar fortfarande varför Sverige gav mig dem. Det kan bero på att jag är italiensk journalist och de trodde jag skulle göra en lokal rapportering på italienska. Eller så kan det bero på att någon på den svenska åklagarmyndigheten såg att något var fel i det här fallet och ville släppa dokument till den första journalisten som begärde ut dem.

Det kan också bero på att vi har en lag, offentlighetsprincipen.
Ja, ni har den bästa lagen om informationsfriheten i världen. Ni har haft den här lagen sedan 1700-talet. I Italien infördes en lag om informationsfrihet 2016. Men jag tror inte att de förväntade sig att jag skulle publicerade den här stora utredningen på engelska. För efter det upphörde de med allt samarbete. De gav mig aldrig mer viktiga dokument, bara irrelevanta, triviala handlingar.

Du skriver i din bok att du misstänker att de också förstörde dokument.
Nej, jag misstänker inte det. Det är officiellt. Jag vet att de hade tusentals sidor. Hur vet jag det? Därför att så snart de svenska myndigheterna slutade lämna ut dokument till mig, så använde jag de första dokumenten jag fick i Sverige för att få ut dokument i Storbritannien i stället. Först sa Storbritannien i princip nej. Men när jag visade att Sverige redan lämnat ut sin utredning till mig, kunde de inte tillämpa sekretessen på samtalen med svenskarna. Jag fick ut 336 sidor. Men jag förstod snart att det fanns luckor från avgörande veckor, som den veckan när han tog sin tillflykt till ambassaden eller när han fick asyl. Det var inte trovärdigt att de inte hade några samtal under de veckorna.

Konfronterade du dem med detta?
Ja. Jag gick tillbaka till brittiska Crown Prosecution Service och krävde att få ut all dokumentation av kommunikationerna med svenskarna. Och då svarade de att de inte kunde det för de hade förstört dem. De hade raderat e-postkontot från advokaten som rådde svenskarna att inte intervjua Julian i London.

Är det lagligt?
Det är frågan. När jag upptäckte att de hade förstört dokumenten, det var 2017, åkte jag till ambassaden för att diskutera detta med Julian Assange. Det var då min telefon öppnades och SIM-kortet togs ut. Den som gjorde det var dum nog att ta bilder på hur min telefon öppnades.

Det finns foton på min öppnade telefon, på mina IMEI-koder och mina demonterade elektroniska apparater. Frågan är vem som gjorde det. Vi vet inte.

Det finns foton på min öppnade telefon, på mina IMEI-koder och mina demonterade elektroniska apparater. Frågan är vem som gjorde det. Vi vet inte. Men jag har stämt det spanska bolaget UC Global som då ansvarade för ambassadens säkerhet och som vi misstänker hade anlitats av CIA. Det fallet pågår fortfarande i Spanien. Vi väntar fortfarande på att den spanska myndigheten Audiencia Nacional ska slutföra sin utredning.

Nu när Assange är fri, kommer du själv sluta med ditt engagemang i frågan och gå vidare?
Jag lägger inte ner. Jag trodde att Assange skulle dö i Belmarsh, jag såg honom dö långsamt, att han skulle begå självmord, eller nåt. Jag är väldigt glad att han är fri nu. Jag är glad för hans skull, hans familj, för hans barn, för oss alla. Om han beslutar sig för att sluta publicera, så förstår jag det, för de tog de bästa åren av hans liv. Men samtidigt, jag hoppas i mitt hjärta att WikiLeaks inte försvinner. Vi behöver WikiLeaks i världen. Utan WikiLeaks, utan möjligheten att avslöja krigsförbrytelser, att avslöja tortyr, skulle det vara en värld som jag inte vill leva i. Jag vill leva i ett samhälle där man kan avslöja krigsförbrytelser och inte hamna sedan i fängelse. Där det är krigsförbrytarna som ska hamna i fängelse, inte de som har samvete och mod att avslöja dem. Det är vad demokrati är.