Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Det finns en besynnerlighet kring händelserna under natten då Olof Palme mördades.

Militären som inte reagerade.

Ingvar Carlsson skriver i sin memoarbok Ur skuggan av Olof Palme om sina egna första reaktioner under mordnatten. Han såg framför sig att det kunde vara resultatet av en komplott och kanske starten på något ännu större. Han tog en taxi in till Rosenbad och skriver om resan: ”På Nynäsvägen funderade jag över om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista. Risken fanns att jag kunde vara ett av dem.” När taxin närmade sig Rosenbad kröp han därför ihop i baksätet.¹

Ett dygn senare ringde Ingvar Carlsson upp moderatledaren Ulf Adelsohn. Denne publicerade senare sina dagboksanteckningar om samtalet. Carlsson hade sagt att ”när nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling.” Och så hade han tillagt: ”Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället. Det är i så fall mycket allvarligt.”²

Ingvar Carlsson kunde förstås inte veta något säkert, han spekulerade. Men han själv uppfattade tydligen sin oro som rimlig. Och han satt förmodligen i en bättre sits än de flesta att göra sådana bedömningar.

Mot den bakgrunden kunde man ha väntat sig att polis och militär skulle ha tagit det säkra före det osäkra och reagerat snabbt. Men när Carlsson kom in till Rosenbad med taxin fanns varken de ena eller de andra där för att skydda honom och de andra ministrarna. När det gäller militären är det anmärkningsvärda att de inte reagerade på hela natten.

Det rimliga, kan man tycka, vore att de åtminstone skulle ha satt in hemvärnsmän vid exempelvis Rosenbad, riksdagshuset, radio-och TV-husen, Kaknästornet och så vidare.

Inget av detta skedde.

På militärt håll verkar helt enkelt ingen ha brytt sig. Det är lite märkligt eftersom det vid den tiden i militära kretsar fanns en utbredd uppfattning om att Sverige var hotat av en sovjetisk invasion. Och antagandet var att den i så fall skulle inledas med begränsade attacker – mord och sabotage – från i hemlighet landsatta specialförband, spetsnaz.

Enligt det schemat borde mordet på statsministern ha varit en larmsignal. Så blev det inte. Chefen för överbefälhavarens säkerhetsavdelning, överstelöjtnant Lennart Borg, berättade senare för juristkommissionen att han ”såg på den första TV-utsändningen (ca 4-tiden) samt fick klart för sig att någon aggression mot landet inte existerade.”³

Det var flera timmar efter mordet. Och vad som sades i TV:s Rapport innehöll inga förklaringar till vad som skett, så det förklarar inte den militära passiviteten vare sig före eller efter nyhetsutsändningen.

Hemvärnschefen i Stockholm, Lennart Nilsson, var lika kategorisk när han förklarade varför hemvärnet inte larmades: ”Ett mord är polisens sak.”⁴

I krigsmakten förefaller det alltså inte ha funnits någon i beslutsfattande ställning som såg mordet på statsministern som ett hot mot nationen.

Det är en del av tidsbilden. Och kanske framför allt av Olof Palmes personliga utsatthet.