AI är inte en neutral teknologi. Humanekologen Alf Hornborg förklarar att modern teknik i allmänhet handlar om att några människor gör andra till tjänare.

Vi får allt oftare höra att vi har anledning att oroa oss över utvecklingen av artificiell intelligens (AI). Ju mer våra tekniska system börjar likna människor, sägs det, desto troligare blir det att de kommer att överträffa oss och göra oss överflödiga.

För en del debattörer är huvudproblemet detsamma som för ludditerna 1812: att kapitalet kan ersätta människor med maskiner. Liksom för ludditerna blir frågan vad de överflödiga människorna ska ägna sig åt? För andra är problemet att AI kan användas av företag och myndigheter för att urholka demokratin och utöva allt större makt.

Genom att samla och utnyttja allt mera data om våra liv kan de allt grundligare behärska vårt beteende och vårt medvetande.¹ I konkurrensen mellan företag och nationalstater är det dessutom givet att de som rustat sig med effektivast AI kommer att segra.

Slutligen finns det de som oroar sig för att maskiner ska bli så intelligenta och kreativa att de gör sig av med människorna och tar över jorden.

Som all modern teknik handlar AI om globala samhälleliga relationer.

I stället för att diskutera något av dessa tre orosmoln vill jag fokusera på en fråga som brukar hamna i skymundan när vi spekulerar om hur vi ska förhålla oss till intelligenta maskiner, nämligen vilka människor som kommer att ha tillgång till AI-teknik – och på vems bekostnad den över huvud taget är möjlig? Som all modern teknik handlar AI om globala samhälleliga relationer.

I stället för att närsynt stirra oss blinda på hur “vi” ska förhålla oss till våra tekniska artefakter bör vi fundera över vilka som tillhör kategorin “vi”. Då inser vi snart att den gängse diskussionen om AI i stor utsträckning är ett så kallat ’i-landsproblem’: det är inte i det globala Syd som man bekymrar sig över hushållsrobotar och självkörande bilar.

I över trettio års tid har jag försökt anlägga ett globalt fördelningsperspektiv på modern teknik. Med ’teknik’ har jag då syftat på fysiska ting snarare än idéer och ritningar. Men jag har ständigt blivit frustrerad över hur svårt vi har att samtidigt tänka på ’samhälle’ och fysisk ’materia’.

Det är som om teknikens materialitet i vårt tänkande förpassar den till en ’natur’ utanför samhället. Och teknikens väsen fortsätter att framstå som en fråga om smarta idéer som helt oskyldigt uppenbarar naturens möjligheter.

Det är som om teknikens materialitet i vårt tänkande förpassar den till en ’natur’ utanför samhället.

Visserligen har man inom teknik- och vetenskapsstudier (Science and Technology Studies, STS) länge visat hur samhälle och teknik genomsyrar varandra, men för STS blir teknik mest en fråga om formgivning (design). Teknikens fysiska väsen har hamnat bortom samhällsvetarnas horisont.

Varken konstruktivister, ’nymaterialister’ (som Bruno Latour) eller marxister brukar ägna sig åt att sammanföra samhällsteori och fysisk resursteori.

Men det är just i mötet mellan ’samhället’ och den fysiska ’naturen’ som vi kan ana en genuint materialistisk världsbild. Med ’samhälle’ måste vi då mena hela det kapitalistiska världssystemet, och med ’natur’ planetens och livets fysiska substans. Vi måste förstå världshandelns varuströmmar som fysiska resursflöden, snarare än som flöden av bytesvärden som kan mätas i pengar.

Till skillnad från ekonomerna ser vi då att marknadens skenbart balanserade byten beslöjar djupt ojämna flöden av både nedlagd arbetstid och använd markareal, material och energi. När vi mäter handelsutbytet i pengar ser det ut att vara balanserat, men eftersom världsmarknadspriserna på arbetstid, mark, material och energi skiljer sig åt i olika delar av världen blir de fysiska flödena mycket ojämna.

Bakom marknadens slöja kan vi urskilja det ekologiskt ojämna utbytet.² Det kan bara mätas i årsdagsverken, hektar, ton och Joule. Ekologiskt ojämnt utbyte präglar världshandeln lika mycket idag som under kolonialismens dagar. Det vidmakthåller de avgrundsdjupa klyftorna mellan konsumtionsnivåer i rikare och fattigare delar av världssystemet.

Men det jag särskilt har velat förstå är hur det ojämna utbytet också möjliggör de rikare ländernas teknikutveckling. Om vi ser tekniken inte bara som snillrika idéer tillämpade på naturen, utan som fysiska ting som kontinuerligt måste underhållas genom att tillföras arbete, material och energi, anar vi hur samhällsteori och fysisk resursteori hänger ihop.

Det räcker inte att se teknik som något som kapitalister investerar sina pengar i. Teknik är kapital – den förutsätter ojämna tids- och resursflöden, ackumulation och globala inkomstklyftor.

Bakom marknadens slöja kan vi urskilja det ekologiskt ojämna utbytet.

Den vanligaste invändning som jag brukar få mot det här resonemanget är att teknik framför allt handlar om kunskap och innovation. Det är snillrika idéer som leder till teknisk utveckling, inte ojämnt utbyte och kapitalackumulation.

Mina kritiker har särskilt hänvisat till den snabba utvecklingen inom informationsteknik, automatisering och artificiell intelligens. Här är det väl tydligt att framväxten av ny teknik inte bygger på exploatering utan på uppfinningsrikedom?

Tills ganska nyligen hade jag svårt att bemöta den invändningen. Jag har visserligen aldrig förnekat att teknikutveckling fordrar innovativa idéer och kunskap, men brukar framhålla att kunskap – om än nödvändig – inte är en tillräcklig förklaring.

För att idéerna och kunskapen ska kunna omsättas i konkret teknik behövs ett överskott – en nettotillförsel – av biofysiska resurser som arbetstid, markavkastning, material och energi. När det gäller material och energi är det ingen tvekan om att informations- och kommunikationstekniken slukar stora mängder resurser.

Den teknik som skulle ge oss ’informationssamhället’ har alltså inte infriat löftena om ’dematerialisering’, utan framstår som ännu ett led i den globala samhällsmetabolism som koncentrerar resurser till världens rikare delar. Men det var först när jag förstod hur beroende AI är av stora mängder lågavlönad arbetstid som polletten föll på plats.

De som tydligast klargjort hur AI bygger på mänsklig exploatering är antropologen Mary Gray och datavetaren Siddharth Suri.³ Med sitt begrepp ’spökarbete’ visar de hur den till synes magiska teknik som erbjuds av jättar som Google, Meta, Amazon och Tesla i själva verket bygger på lågbetalda arbetsinsatser hos hundratusentals tillfälliga kontraktsarbetare i fattiga länder som Venezuela, Filippinerna och Kenya.

Deras uppgift är att ’lära’ maskinerna känna igen, kategorisera och värdera företeelser av olika slag. För att kunna bete sig på socialt accepterade sätt måste maskiner, precis som barn, socialiseras. Som alla föräldrar vet kräver detta mycket arbete. Liksom varje ung vuxen utgör en ’intelligent’ maskin produkten av stora arbetsinsatser. Det som för föräldrar innebär att lära barn koppla ihop ord, företeelser och normer kallar AI-ingenjörerna för ’datamärkning’.

Maskininlärning handlar om att kategorisera stora mängder data i texter, ljud, bilder och filmsekvenser. Facebook måste exempelvis lära sig känna igen stötande inlägg och en självkörande Tesla måste kunna identifiera rödljus, trafikskyltar, fordon, träd och fotgängare. Intelligenta maskiner behöver alltså lära sig allt ifrån etikett till trafikregler. Detta gör man genom att förse maskinerna med väldiga mängder märkta exempel.

Av förutsägbara skäl utförs sådant spökarbete i så stor utsträckning som möjligt av den billigast tänkbara arbetskraften. Ungefär som Georg Borgströms begrepp ’spökarealer’ syftade på de osynliga markområden som subventionerar det moderna industrijordbrukets åkermark syftar ’spökarbete’ på de osynliga arbetsinsatser som möjliggör AI-teknik.⁴

Liksom tidigare i historien är upplevelsen av en mirakulös ny teknik som verkar befria människor från arbete en illusion, eftersom den ytterst bygger på en förskjutning av arbete till ekonomiskt svagare grupper.

Redan Aristoteles fantiserade om mekaniska slavar.

Detta med spökarbete är ingenting nytt och specifikt för AI. Redan Aristoteles fantiserade om mekaniska slavar som gjorde det lättare att vara slavägare, och man skulle kunna påstå att teknikutvecklingen sedan dess i stor utsträckning har handlat om att förskjuta arbetet utom synhåll. När det tunga och tråkiga arbetet utförs utom synhåll för de som tjänar på det minskar de sociala spänningarna.

Den industriella revolutionen i Storbritannien hade varit otänkbar utan slavhandeln och slavarbetet i de avlägsna bomullsodlingarna. När USA:s president Thomas Jefferson bjöd på middag använde han så kallade dumbwaiters (mathissar; ordagrant ’stumbetjänter’) för att gästerna skulle slippa se slavarna i nedervåningen.

När vi får höra vad vår moderna teknik regelmässigt ställer till med för människor och miljö i det globala Syd – till exempel koboltbrytningen i Kongo som betjänar elbilstillverkare i Europa – väcks frågan i vilken omfattning den faktiskt fungerar just som ’stumbetjänter’: attrapper som osynliggör förskjutningar av arbets- och miljöbelastning.

Men kanske kan AI göra sambandet mellan teknikutveckling och exploatering tydligare. Inspirerad av Nick Couldrys och Ulises Mejias begrepp ‘datakolonialism’ inledde Karen Hao ifjol en artikelserie om vad hon kallar ’AI kolonialism’.⁵

I del två besöker hon en ung kvinna från Venezuela som flytt till Colombia och nödtorftigt försöker försörja sig på datamärkning. Hennes inkomster är oförutsägbara och otillräckliga.⁶ I fattiga och krisdrabbade länder i det globala Syd hittar de stora techbolagen ekonomiskt desperata människor som är beredda att arbeta för svältlöner.

Det digitala spökarbetets marknadsvärde beräknas 2030 närma sig 14 miljarder dollar.

Det digitala spökarbetets marknadsvärde beräknas 2030 närma sig 14 miljarder dollar.

Om vi betraktar mycket av teknikutvecklingen sedan industriella revolutionen som en förskjutning av de rikare ländernas arbets- och miljöbelastning till andra delar av världssystemet är det inte långsökt att betrakta ’maskinen’ – det vill säga modern teknik – som en ny och neutraliserad form av slaveri.⁷ Maskiner representerar lågavlönade arbetsinsatser utförda någon annanstans i systemet, från gruvbrytning till montering och transport.

Världsmarknadens och maskinernas opersonliga logik gör att arbete, exploatering och miljöförstöring kan förskjutas till andra utan att det krävs några piskor, bojor eller andra redskap för förtryck. Är sådan ’teknikfetischism’ rentav grundläggande för våra ambitioner att automatisera, digitalisera och robotisera?

Är AI den logiska förlängningen av Aristoteles dröm om en självvävande vävstol? Som Astra Taylor framhåller har socialistiskt inriktade feminister länge uppmärksammat hur kapitalism osynliggör vissa typer av arbete.⁸ Med hänvisning till Silvia Federici skriver hon att “varje bro, varje fabrik, varje app från Silicon Valley är bara den synliga toppen av ett undangömt isberg av reproduktivt arbete”. Så här utvecklar hon resonemanget: “De mörkaste uppgifter som vidmakthåller vår digitala värld läggs ut till fattiga människor i fattigare länder, från den miljöförstörande brytningen av värdefulla mineraler och hanteringen av giftigt elektroniskt avfall till de psykologiskt skadliga effekterna av innehållsgranskning.”

Vare sig det gäller ångmaskiner eller datorer är frågan inte om maskiner kan spara arbete – för sina ägare och kanske även i absolut mening – eller om de kan utföra uppgifter som helt enkelt är övermäktiga människor.

I dessa avseenden är den allmänna förtjusningen över ny teknik helt begriplig. Den maskinfetischism som däremot behöver avslöjas handlar om i hur hög utsträckning tekniken är beroende av lågbetald arbetskraft och ojämna resursflöden som hålls osynliga och betraktas som ovidkommande för hur tekniken definieras.

Liksom ångmaskiner uppfattas hushållsrobotar, självkörande bilar och smartphones som autonoma kraftkällor. Deras förmåga att utföra olika uppgifter upplevs som inneboende i deras tekniska design och helt fristående från de många avlägsna arbetsinsatser och marknadstransaktioner som möjliggör dem.

Utöver de konkreta tekniska uppgifter som våra artefakter programmeras med förses de med ett mera subtilt syfte: genom marknaden delegeras exploatering till tekniken. Modern teknik handlar inte i första hand om att tygla naturen för att tjäna människan utan om ett sätt för några människor att tygla andra människor att tjäna dem.

Den teknik som sparar tid åt de som har råd med den förbrukar tid för de som inte har det. Tidsvinsterna hos världssamhällets privilegierade sker på bekostnad av andras tid. När nu människan genom AI och robotisering efter mer än 2,000 år lyckas förverkliga Aristoteles dröm om mekaniska slavar kanske vi till slut kan genomskåda vår teknikfetischism och begripa vad vår strävan ytterst har handlat om.