I Finland har den radikala vänstern haft regeringsmakten tre gånger. Det är också ett betydligt mer socialistiskt land än de andra i Norden. Jan-Otto Andersson ger sitt perspektiv på debatten om nordisk socialism.

Hur socialistiska är de nordiska länderna? Hur kan de utvecklas i en mer socialistisk riktning? Två böcker, Pelle Dragstads Nordisk socialism och Bo Rothsteins Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism, har väckt nytt liv i debatten om socialism i Norden. Böckerna har nagelfarits av Daniel Ankarloo som ogillar författarnas syn på vad socialism är. Han håller heller inte med om hur utvecklad socialismen är i Norden.

I den här essän skall jag först ge en överblick över den socialistiska vänsterns roll i Finlands historia. Den skiljer sig markant från resten av Norden. Mitt andra tema är att utgående från idén om en ”tredje vänster” diskutera vad socialism och kommunism kan innebära nu, när den socialistiska ”andra vänstern” förlorat sin slagkraft.

I jämförelse med andra nordiska länder har socialismen i Finland en våldsammare och mer dramatisk historia. Det är också det land i vilket den radikala vänstern verkligen innehaft regeringsmakten.

I jämförelse med andra nordiska länder har socialismen i Finland en våldsammare och mer dramatisk historia. Det är också det land i vilket den radikala vänstern verkligen innehaft regeringsmakt. Under tre historiska skeden: åren före självständigheten, tiden efter det andra världskriget och under uppbyggnaden av välfärdsstaten efter riksdagsvalet 1966.

1903 antog det socialdemokratiska partiet det så kallade Forssaprogrammet. Det var ett marxistiskt revolutionärt program i Karl Kautskys anda. När den allmänna rösträtten infördes 1906 blev SDP lantdagens klart största parti med 80 mandat av 200. Marx’ Kapitalet översattes till finska på statens bekostnad. 1917 hade partiet över 100 000 medlemmar och hade uppnått majoritet i lantdagen. Oskari Tokoi utsågs till världens första socialdemokratiska statsminister och Kullervo Manner till lantdagens ordförande – även han den första socialdemokraten på motsvarande post.

När tsaren – storfursten av Finland – störtades i och med Februarirevolutionen, övertog lantdagen dennes maktbefogenheter. Den ryska provisoriska regeringen, ledd av socialistrevolutionären Aleksandr Kerensky, ogiltigförklarade emellertid beslutet och upplöste lantdagen. I valet på hösten förlorade vänstern sin majoritet och gick i en allt radikalare riktning, vilket ledde till uppror och inbördeskriget 1918. Revolutionärerna innehade makten i det folkrika södra Finland, men besegrades av den vita armén som samlats i Vasa och tyska trupper som intog Helsingfors. Över 20 000 röda avrättades eller dog i fångläger. Tusentals flydde till Ryssland eller Nordamerika.

Revolutionärerna innehade makten i det folkrika södra Finland, men besegrades av den vita armén som samlats i Vasa och tyska trupper som intog Helsingfors. Över 20 000 röda avrättades eller dog i fångläger.

Kullervo Manner, som lett upproret, blev ordförande för det i Petrograd grundade Finlands kommunistiska parti, FKP. Han verkade inom Komintern tills han, i likhet med otaliga andra finska kommunister, blev offer för Stalins utrensningar. Edvard Gylling, finanskommissarie i den röda regeringen, utsågs till ledare i den nygrundade karelska rådsrepubliken. Trots att republiken upplevde en relativ blomstring avsattes Gylling och dog i fångenskap. Otto Ville Kuusinen fick en ledande ställning inom Komintern, överlevde Stalins skräckvälde, och blev en huvudideolog för avstaliniseringen. Som medlem i politbyrån spelade han en viktig – kanske avgörande – roll under Kubakrisen.

Till denna märkliga historia hör också Gus Hall. Han var partisekreterare för USA:s kommunistiska parti i fyrtio år och partiets presidentkandidat i fyra val på 1970- och 1980-talen. Hans finska föräldrar hörde till de första medlemmarna i CPUSA och hans ursprungliga namn var Arvo Kustaa Halberg.

I Finland kunde SDP emellertid fortsätta att verka. Redan 1926 utsågs högersocialdemokraten Väinö Tanner till statsminister. Fångläger för röda upprätthölls under hela 1920-talet. Efter våldsamma påtryckningar från den fascistiska Lapporörelsen, stiftades de så kallade kommunistlagarna 1930, varefter de röda fångarnas antal ökade på nytt.

I valet 1948 fick Otto Ville Kuusinens karismatiska dotter Hertta 58 770 röster. Hon hade lett kommunisternas verksamhet från fångenskap i Finland. Genom en taktisk manöver 1956 avgjorde folkdemokraterna presidentvalet till Kekkonens fördel. I valet 1958 blev partiet störst i riksdagen. Också inom fackföreningarna var kommunisterna jämstarka med socialdemokraterna.

1966 fick vänstern på nytt majoritet i riksdagen. Utvecklingen av den finska välfärdsstaten tog fart. Genom inkomstpolitiska helhetslösningar reducerades inkomstskillnaderna kraftigt.

1966 fick vänstern på nytt majoritet i riksdagen. Utvecklingen av den finska välfärdsstaten tog fart. Genom inkomstpolitiska helhetslösningar reducerades inkomstskillnaderna kraftigt. Grundskolan genomfördes. Lagstiftning om dagvård, folkhälsa, årlig semester, faderskapsledighet, bostadsstöd, studiestöd och arbetstidsförkortning genomfördes. Folkpensionssystemet utvidgades med obligatoriska arbetspensioner och pensionsfonder administrerade av arbetsmarknadsparterna. Tiden präglades av en radikal ungdomsrevolt, men till skillnad från andra nordiska länder slussades den in i de traditionella partierna. De mest radikala anslöt sig till den sovjettrogna taistoitiska falangen inom FKP. Trots taistoiternas motstånd kunde DFFF – som enda parti i Finland – öppet fördöma Sovjets ingripande i Tjeckoslovakien 1968.

Med utgångspunkt i DFFF och med resterna av det tudelade och konkursfärdiga FKP, grundades Vänsterförbundet på ett öppet massmöte år 1990. Ett rödgrönt och feministiskt parti, utan uttalade socialistiska målsättningar. Vänsterförbundet har deltagit i regeringen under fyra valperioder: Paavo Lipponens två fempartiregeringar 1995–2003, Jyrki Katainens sexpartiregering 2011–2014 och Antti Rinnes/Sanna Marins fempartiregering 2019–2023. Li Andersson, Vänsterförbundets nuvarande partiordförande, är den mest populära partiledaren i dagens Finland.

Vänsterförbundets första partiprogram, som slutligen antogs 1998, byggde till stor del på mina tankar om en ”tredje vänster”, en förnyad rödgrön vänster efter den första republikanska vänstern och den andra socialistiska vänstern.

Vänsterförbundets första partiprogram, som slutligen antogs 1998, byggde till stor del på mina tankar om en ”tredje vänster”, en förnyad rödgrön vänster efter den första republikanska vänstern och den andra socialistiska vänstern. ”Den tredje vänsterns tid är inne” var en huvudparoll. De centrala värdena för rörelsen var verklig frihet för alla – bland annat med hjälp av en medborgarinkomst, demokratiska samfund på samhällets olika områden och ekologisk hållbarhet. Synen på staten som ett brukbart instrument betonades.

I och med demokratiutvecklingen och uppbyggandet av modeller för välfärdsstater, har även statens roll förändrats. Staterna har i många länder i allt högre grad blivit servicestater, som baserar sig på medborgarsamhällen och som finns till för medborgarna och främjandet av deras välfärd. Samtidigt har staten i hög grad förlorat sin karaktär som redskap för de härskande samhällsklassernas makt och förtryck av folket. Staten har i många länder kraftigt utjämnat även regionala utvecklingsskillnader. I de nordiska länderna har staten och kommunerna och deras utvidgade tjänster spelat en viktig roll för att förbättra kvinnornas samhälleliga ställning.¹

Vänsterförbundet har utmärkt sig som försvarare och utvecklare av välfärdsstaten mot nyliberala försök att kringskära den. Partiet har strävat till samförståndslösningar och ett trepartssamarbete mellan arbetsmarknadsparterna och staten. Det påminner därför om ett traditionellt socialdemokratiskt parti. Skillnaden är att Vänsterförbundet tydligare framstått som feministiskt och ekologiskt. Framför allt unga kvinnor i de större städerna har sökt sig till partiet. En grupp som tidvis spelade en stor roll inom folkdemokraterna var den så kallade ödemarkskommunismen i östra och norra Finland. Med få undantag har den försvunnit. Vänsterförbundet upprätthåller ett betydande stöd bland fackligt verksamma industriarbetare, men deras känslor för feminism, ekologi och basinkomst är ofta kallsinniga.

En grupp som tidvis spelade en stor roll inom folkdemokraterna var den så kallade ödemarkskommunismen i östra och norra Finland. Med få undantag har den försvunnit.

Med hjälp av valkompasserna placeras kandidaterna i ett fyrfält med axlarna vänster-höger respektive liberal-konservativ. Längst till vänster och mest liberala är de som kandiderat för Vänsterförbundet. Li Andersson är samtidigt den mest vänsterinriktade och liberala partiledaren. De Grönas kandidater är liberala men står i mitten på vänster-höger-skalan.

Den andra, socialistiska, vänstern – både socialdemokrater och kommunister – har spelat en avgörande roll för utvecklingen av demokratin, torparfrigörelsen, arbetarnas rättigheter, välfärdsordningarna, utbildningssystemet och genusjämlikheten. För socialdemokraterna har de inkomstrelaterade socialförsäkringarna och arbetspensionerna stått i fokus, medan folkdemokrater och centerpartister inriktat sig på generella stöd som barnbidrag och folkpension. När de tre partierna samverkat i så kallade folkfrontsregeringar har den finska välfärdsstaten vuxit fram trots motstånd från höger. Folkpensionsanstalten (FPA) har den centrala rollen som utbetalare av de stöd som inte är direkt inkomstrelaterade.

Finland har flera år i rad fått den sällsamma titeln ”världens lyckligaste land”. I World Happiness Report används sex variabler för att förklara skillnaderna i ”tillfredställelse med livet”. På tre av variablerna – Social Support, Freedom to make Life Choices och Corruption Perception – klarar sig Finland fullgott även i en nordisk jämförelse. Finländarna upplever att de har frihet att välja vad de är och vad de vill göra, att de får stöd av närstående om de råkar illa ut och att korruption inte är utbredd i landet. I min analys av rapporten avlutar jag med att Finland kan vara det land som bäst motsvarar devisen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det vill säga står närmast det kommunistiska idealet. ²

Finland är emellertid inte ett klasslöst samhälle. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är visserligen mindre än i Sverige, men de är växande. Också skillnaderna i förväntad frisk levnadstid är relaterade till klass. Utbildningsvägar och yrkesval är fortfarande rätt klassbundna. Den nuvarande högerregeringen, med samlingspartister och sannfinländare på de centrala ministerposterna, skär systematiskt ner de sociala stöden och inskränker strejkrätten. Sannfinländarnas retorik har haft framgångar och visar att främlingsfientlighet och rasism är allmänt utbredd. Dessutom bromsar partiet den ekologiska omvandlingen. Klassmotsättningarna har nu tydliggjorts när regeringen satt minskningen av den statliga skuldsättningen som det övergripande målet.

Hur socialistiskt är Finland? Den offentliga sektorns roll för vissa tjänstesektorer är betydande. Staten är visserligen huvudägare i några viktiga storföretag, men de verkar på de globala marknadernas villkor.

Hur socialistiskt är Finland? Den offentliga sektorns roll för vissa tjänstesektorer är betydande. Privatiseringen och marknadiseringen av offentliga verksamheter dock har fortsatt genom trycket från EU:s inre marknad, globaliseringen och nyliberala högervindar. Statens industripolitiska roll inskränks alltmer till företagsstöd, innovationsstöd och infrastruktursatsningar. Staten är visserligen huvudägare i några viktiga storföretag, men de verkar på de globala marknadernas villkor. I fråga om industripolitik var Finland klart mer ”socialistiskt” under decennierna efter kriget.

Ur en ”tredje vänster”-synvinkel är frågan om hur socialistiskt eller kapitalistiskt ett samhälle är överspelad idag. Vad som gäller är att gestalta framtiden utgående från de ekologiska gränser och informationsteknologiska utmaningar som vi ställts inför. Huvudfrågan är hur vi ska frigöra oss från tekno- och fossilkapitalismens tillväxtkultur? I det perspektivet blir ”kommunism” mer aktuellt än ”socialism”. Jag avser givetvis kommunism i den betydelse som Karl Marx och André Gorz använt.

Vad som gäller är att gestalta framtiden utgående från de ekologiska gränser och informationsteknologiska utmaningar som vi ställts inför. Huvudfrågan är hur vi ska frigöra oss från tekno- och fossilkapitalismens tillväxtkultur?

I Marx ungdomsarbete, Parismanuskripten från 1844, finns kapitlet ”Privategendom och kommunism”. Här skiljer han på tre former av kommunism, av vilka den första är förkastlig, den andra en politisk övergångsfas och den tredje en ”sann” kommunism – kommunism som ”positivt upphävande av den privata egendomen”.

Den första formen är ”rå och tanklös”. Den riktar sin avund mot varje större privategendom, vilket egentligen hör till konkurrensens väsen. ”Människornas gemenskap är blott arbetes gemenskap och den lika lön som det gemensamma kapitalet – det allmänna som kapitalist – utbetalar.”³ Det är olika varianter av en sådan rå kommunism som tidvis tillämpats i många av de fattiga länder som genomfört socialistiska revolutioner.

Den andra formen är politisk, demokratisk eller despotisk, ”ett ofulländat väsen som är påverkat av privategendomen, d.v.s. av människans alienation”. Det är den här ”kommunismen” som senare återkommer hos Marx som ” socialism” eller ”proletariatets diktatur”. Dess centrala uppgift är negativ, att förhindra en kapitalistisk restauration och ersätta den kapitalistiska privategendomen med någon form av statlig styrning av produktionen. Den är privategendomens negation, men ännu inte ”negationens negation”.

Sann kommunism – det positiva upphävandet av privategendomen – innebär inte avskaffande av individuell egendom, utan frigörelse av människan från nödvändigheten av privategendom som medel för livet. Det positiva upphävandet av privategendomen innebär ”den fullständiga frigörelsen av alla sinnen och egenskaper… De förhåller sig till saken för sakens egen skull”.

I Kapitalet behandlas kommunism sparsamt. Den kändaste beskrivningen ser kommunism som en utvidgning av frihetens rike på grundval av nödvändighetens rike. Bortom den nödvändiga produktionen ”börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.” ⁴

André Gorz är den rödgröna vänsterns Marx. Böckerna Farväl till proletariatet (1982) och Vägen till paradiset (1984), hjälpte mig att formulera idén om en ”tredje vänster”, som bygger på den franska revolutionens republikanska vänster och den socialistiska arbetarrörelsens vänster, men som är medvetet är ekologisk, feministisk och planetarisk.

Gorz sökte efter ”revolutionära reformer”, konkreta utvägar ur det falnande lönearbetssamhället. Ett av de viktigaste medlen för ”uttåget” var en garanterad inkomst, en medborgarlön eller basinkomst. Gorz betonade att den borde vara tillräckligt hög, och motsatte sig en basinkomst endast avsedd att subventionera lågavlönade jobb. Han skulle ha ogillat syftet med den finska Sipiläregeringens basinkomstexperiment.

Gorz betonade att basinkomsten borde vara tillräckligt hög, och motsatte sig en basinkomst endast avsedd att subventionera lågavlönade jobb. Han skulle ha ogillat den finska Sipiläregeringens experiment.

Minst lika centralt var en omfördelning av arbetet och en befrielse av tiden för självstyrda aktiviteter. Det nödvändiga arbetet, som av naturliga skäl var oundgängligt, skulle alla delta i. Men verklig rikedom, som inte kan mätas i pengar, möjliggörs genom den befriade tiden. Människornas intressen och förmågor kan tack vare den utvecklas allsidigt.

I Gorz framtidsvision var lokalmiljön av avgörande betydelse. Med hjälp av ny arkitektur och infrastruktur, bytesringar och samarbetskretsar skulle nya gemenskaper bildas. Hur förhållandet mellan det ”lilla” och det ”stora” samhället kunde gestaltas var en fråga som sysselsatte Gorz. Han sökte institutioner som stödjer sig på och som förstärker vad han kallade en ”demokratisk kultur”.

Norden kan återta sin roll som en vägvisare för ett samhälle som vill följa devisen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, inom ramen för de globala ekologiska gränserna.

I essän Marx´ framtidsvision i dagens Norden framförde jag tanken att en relativt direkt övergång till kommunism, i Marx’ mening, var aktuell i dåtidens Norden.⁵ Utvecklingen kom att bli den motsatta. Men är det ändå inte tänkbart att nu målmedvetet och stegvis verka för en utvidgning av frihetens rike och en allt tydligare demokratisk styrning av den nödvändiga produktionen? Jag uppfattar att Pelle Dragstads bok är ett uttryck för det här tänkesättet.

Om målet skall kallas ”avväxtkommunism” kan ifrågasättas eftersom varken avväxt eller kommunism är politiskt gångbara idag. Ett alternativ, som framförts av tidskriften Monthly Review, är ”planerad ekosocialism”. Kanske det också kunde kallas ”demokratisk ekosocialism”? Det avgörande är förstås inte vilken -ism vi väjer. Huvudsaken är att vänstern anpassar sin politik utgående från vad som är möjligt och önskvärt i varje läge. Norden kan återta sin roll som en vägvisare för ett samhälle som vill följa devisen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, inom ramen för de globala ekologiska gränserna.