Vi behöver inte krossa kapitalet. Vi kan hyra det istället, menar Bo Rothstein i en ny bok. Danska Enhedslistens partiledare Pelle Dragsted har läst den och finner att Rothsteins tankar har mycket gemensamt med de han själv utvecklar i boken Nordisk socialism.

Om det är något de senaste hundra årens historia har lärt oss så är det att när vi strävar efter att skapa ett fritt, demokratiskt och tryggt samhälle har vi nytta av såväl socialistiska som liberala idéer. Tyvärr ställs dessa idéer ofta mot varandra, som om vi vore tvungna att välja antingen eller.

Marx kritik av liberalismen har av marxister ofta missförståtts som en kritik av liberalismens fokus på individuell frihet, mot vilket man ställt det gemenssamma. Men Marx kritik gällde inte liberalismens utgångspunkt i individuell frihet. Den handlar tvärtom om att liberalismen aldrig kommer att kunna uppfylla sina löften om att ge individen frihet i en kapitalistiskt dominerad ekonomi.

Marx kritik gällde inte liberalismens utgångspunkt i individuell frihet. Den handlar tvärtom om att liberalismen aldrig kommer att kunna uppfylla sina löften om att ge individen frihet i en kapitalistiskt dominerad ekonomi.

Missuppfattningen av Marx kritik av liberalismen, med åtföljande underkännande av den enorma betydelsen av skydd för individens grundläggande fri- och rättigheter mot statsmakten, har bidragit till de katastrofala försöken att förverkliga socialistiska samhällen under det 20:e århundradet. Den har också präglat utvecklingen av de socialdemokratiska välfärdssamhällena, som ofta lidit av en för stor tilltro till statliga byråkratier.

Mot denna bakgrund borde det vara okontroversiellt för vänstern att erkänna och omfatta liberalismens försvar av individens fri- och rättigheter, yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet och skydd mot övergrepp mot medborgarna från statens sida. Denna avvägning av medborgerliga rättigheter visavi statens makt är lika viktig i dag som den alltid har varit, särskilt i dessa tider när illiberala idéer vinner mark både utomlands och kanske också här hemma i Skandinavien.

Men Marx kritik av liberalismens otillräcklighet är lika sann och lika avgörande i dag. För det är inte bara stater som kan hota individens frihet och autonomi. Den ekonomiska elitens makt kan också hota medborgarnas frihet och inflytande över sina liv. Inte minst i en kapitalistisk ekonomi, vars grundläggande kännetecken är stor koncentration av rikedom och makt.

Det är socialistiska idéer som gett oss fackföreningsrörelsen, strejkrätten och kollektivavtal. Som gett oss hittills oöverträffad frihet – frihet att ta ledigt och helger med barnen, att få vara hemma med ersättning vid sjukdom, till semester och föräldrapennning. A-kassan har gett oss långt större frihet att säga ifrån mot övergrepp och orättvisor från arbetsgivarens sida, eftersom vi har något att leva på om vi förlorar jobbet. Välfärdsstatens gratis utbildning har gett oss frihet att välja de studier vi har fallenhet för – oavsett ekonomisk bakgrund. Och så kan jag fortsätta uppräkningen.

Kort sagt: De liberala idéerna skyddar oss mot statsmakten, de socialistiska idéerna skyddar oss mot den ekonomiska makten.

Kort sagt: De liberala idéerna skyddar oss mot statsmakten, de socialistiska idéerna skyddar oss mot den ekonomiska makten. Det är kombinationen av båda idétraditionerna som kan säkra det stora flertalets frihet, oberoende och skydd mot såväl ohämmad statsmakt som ohämmad ekonomisk makt.

Tillitens guldstandard

Det var alltså med stor glädje och förväntan jag tackade ja till att anmäla Bo Rothsteins nya bok Grundbulten, med undertiteln Tillit och visionen om liberal socialism, från förlaget Fri Tanke. Och jag blev inte besviken. Boken dubbla huvudbudskap är just, att en modern frihetlig socialism måste vara liberal. Och att liberalism utan ekonomisk demokrati (socialism) aldrig kommer att kunna leva upp till sina ideal om frihet för den enskilda människan. Boken består av två delar, med två lite olika teman.

Bokens första del handlar om hur effektiva demokratier skapas och upprätthålls. Det finns många relevanta reflektioner i de åtta kapitlen. Om problemet med att förväxla demokrati med majoritetens oinskränkta makt över minoriteten eller enskilda individer. Om de många misstagen i svenskt bistånd och om privatiseringens konsekvenser.

Men huvudbudskapet handlar om tillit, något bokens titel syftar på. Tillit som grundbult i välfungerande samhällen med nöjda medborgare. Ofta uppfattar vi fria val som kärnan i välfungerande demokratier. Men med utgångspunkt i bl a egen forskning visar Bo Rothstein att det kanske är än viktigare med effektiva, opartiska och okorrupta institutioner. Det är detta som ger en stat legitimitet, utöver att den är vald av folket naturligtvis. Men en effektiv och opartisk offentlig administration ger inte bara staten legitimitet. Den ökar också tilliten mellan människor i samhället.

Och just denna tillit är helt avgörande för de nordiska välfärdssamhällena. Vår vilja att betala uppåt hälften av vår lön i skatt beror huvudsaklingen på att vi i Norden har en extraordinär tilltro till att pengarna används effektivt och opartiskt. I länder med korrupta och illa fungerande statsmakter är det inte märkligt att viljan att lägga en större del av sin inkomst i den gemensamma kassan är mindre. Därför finns ett direkt samband mellan tillit till statens institutioner och möjligheten att använda staten till att omfördela välstånd och uppfylla människors basbehov.

Rothstein ägnar de sista kapitlen till att diskutera de hot som finns mot den höga tillit som präglar de nordiska samhällena. Han visar hur framväxten av den högerradikala populismen hänger ihop med mycket målmedvetna försök att undergräva tilliten. Men han avvisar mot bakgrund av forskning myten om att samhällen präglade av etnisk mångfald inte skulle kunna upprätthålla hög tillit.

Rothstein avvisar mot bakgrund av forskning myten om att samhällen präglade av etnisk mångfald inte skulle kunna upprätthålla hög tillit. Mer kontroversiellt är att han pekar på identitetspolitik som ett möjligt hot mot tilliten.

Mer kontroversiellt är att Rothstein pekar på identitetspolitik som ett möjligt hot mot tilliten. Eftersom kravet på exempelvis alla möjliga former av mångfaldskvotering undergräver tilliten till att den offentliga förvaltningens tillsättningar bygger på opartiskhet och värdeneutrala meritbedömningar. Även om jag delar uppfattningen om att kraven på mångfald och att en allt större mängd särskilda identiteter ska representeras kan gå för långt, är det ju också ett faktum att kvinnor varit underrepresenterade på många inflytelserika poster, som en följd av könsfördomar.

Däremot vill jag ge Rothstein rätt i hans kritik av identitetspolitikens idé. Man kan inte utgå från identitet för att förstå, känna igen och värdera varandra. Att en person med identitet X inte skulle kunna lita på att en person med identitet Y kan sätta sig in i X:s utmaningar. Att en vit heterosexuell man inte ska blanda sig i en debatt om sexismen i nattlivet eftersom han inte har egen erfarenhet av att vara offer för detta. Att erfarenhet alltid trumfar argument.

Enligt min uppfattning har sådana tankegångar alltid stått i strid med det grundläggande i en vänsterorienterad syn på världen, som just bygger på att människor är i stånd att känna och sätta sig in i andras smärta. Att visa solidaritet med människor som inte är som en själv. Det är därför en intressant tankegång Rothstein ger uttryck för, att identitetspolitiska synsätt också hotar den samhälleliga tillit som nordiska välfärdssamhällen bygger på.

Kapitlen i bokens första del bygger på en rad tidigare utgivna artiklar och debattinlägg, vilket fått en viss ojämnhet som följd och att sammanhanget mellan kapitlen några gånger är lite oklart.

Liberal socialism
Bokens andra del har den liberala socialismen som huvudtema. Redan i bokens inledning slår Rothstein fast att bokens huvudärende är att bidra till att ge vänstern en ny entusiasmerande berättelse om en bättre framtid. Inte bara nedgörande kritik som han upplever att vänstern står för, eller anpassning till kapitalismen, som han upplever att socialdemokratin står för.

Och det är just det som Rothstein kallar liberal socialism – en term han spårar tillbaka till den italienska mellankrigssocialisten Carlos Roselli, som just avvisade den tidigare nämnda falska motsättningen mellan socialism och liberalism och istället betonade att socialism är den naturliga fortsättningen på liberalismen. Att individuella fri – och rättigheter, fria val och rättsstat är nödvändiga förutsättningar för all demokratisk socialism. Men att liberalismen i sig är otillräcklig för att säkra majoritetens frihet.

Så länge demokratin stannar vid ingången till arbetsplatsen, så länge ekonomin som sfär är artificiellt skild från demokratin kommer liberalismens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap aldrig att kunna förverkligas.

Så länge demokratin stannar vid ingången till arbetsplatsen, så länge ekonomin som sfär är artificiellt skild från demokratin kommer liberalismens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap aldrig att kunna förverkligas. Här bygger Rothstein vidare på inte minst den kända statsvetaren Robert A. Dahl och filosofen John Rawls idéer, som båda sent i livet kom till slutsatsen att en verklig demokrati förutsätter en demokratisering av ekonomin, som överbyggnad på den politiska demokratin.

Men hur demokratiserar man ekonomin? För det första avvisar Rothstein förnuftigt en statscentrerad socialism, där demokrati är lika med statligt ägande av produktionsmedlen. För det andra avvisar han klokt tankarna på en centraliserad planekonomi som en återvändsgränd. (Detta är i hög grad samma slutsatser som jag drar i min bok Nordisk Socialism, som utkom på Verbal Förlag 2022.)

Istället föreslår han en decentraliserad demokratisering där makten i företagen placeras hos medarbetarna i autonoma och självstyrande verksamheter, som agerar med varandra på en reglerad marknad.

När det gäller den institutionella uppbyggnaden av denna decentraliserade demokratiska ekonomi finner Rothstein sin främsta inspiration hos filosofen David Ellersman, särskilt i hans verk Property and Contract in Economics: The Case for Economic Democracy där han presenterar en rätt orginell idé.

Ellersman avvisar den traditionella marxistiska uppfattningen att makten i den kapitalistiska ekonomin vilar på ägandet av produktionsmedlen. För till skillnad från tidigare produktionssätt kännetecknas kapitalismen av att kapitalisterna inte äger arbetskraften. De hyr den. Kapitalägarnas makt över produktionen vilar alltså på ett hyreskontrakt.

Ellersmans och Rothsteins enkla förslag är att vända på kontraktet. Istället för att kapitalet hyr arbetskraften ställer vi bara kontraktet på huvudet så att arbetskraften hyr kapitalet. Därmed kommer makten över produktionen – makten över verksamheten, att övergå till dem som arbetar där. Rothstein jämför med bolån, där banken ställer pengarna till förfogande men där ägaren av bostaden har kontraktet och äganderätten, och banken självklart inte kan blanda sig i hur bostaden inreds eller byggs om, men enbart har rätt att få ränta på sitt lån.

Ellersmans och Rothsteins enkla förslag är att vända på kontraktet. Istället för att kapitalet hyr arbetskraften ställer vi bara kontraktet på huvudet så att arbetskraften hyr kapitalet. Därmed kommer makten över produktionen – makten över verksamheten, att övergå till dem som arbetar där.

Övergången till en demokratisk ekonomi från den nuvarande kan enligt Rothstein ske helt enkelt genom att aktiekapitalet, som i dag ger kapitalägarna befogenhet att utse styrelsen i bolaget och därmed att bestämma över det, ersätts av verksamhetsobligationer, som enbart ger rätt till avkastning men inte till inflytande över företagets verksamhet. Och att den nya styrelsen istället väljs av företagets medarbetare.

Rothstein hänvisar till de senaste decenniernas omfattande forskning om demokratiskt förvaltade företag, som visar att de är mer effektiva, mer produktiva och står bättre rustade inför ekonomins upp- och nedgångar och han argumenterar mot denna bakgrund för en demokratisering av ekonomin – införandet av en slags marknadssocialism – inte bara för att fullborda demokratin, utan också för att det är samhällsekonomiskt effektivt.

Han har också en bra poäng i att framväxten av passiva indexfonder och institutionella investerare betyder att kapitalägarna redan i hög grad har abdikerat från makten i företagen och mest är upptagna av stabil avkastning.

Rothstein frågar sig varför en sådan utveckling inte redan förverkligats i Sverige, där arbetarrörelsen stått historiskt stark och där socialistiska partier haft statsmakten i decennier. Han pekar dels på den misslyckade erfarenheten av löntagarfonderna, dels på fackföreningsrörelsens bristande intresse för en direkt demokratisering av arbetsplatserna som möjliga orsaker.

Mer ägarpluralism?

Rothsteins bidrag till att återuppliva diskussionen om en demokratisk ekonomi är välgörande och viktig. Men jag har en del bekymmer med Rothsteins (och Ellersmans) specifika modell för demokratisering av ekonomin.

För det första. Om arbetarna är beroende av privat kapital, och är tvungna att betala detta kapital för att finansiera sin verksamhet – så kommer vi att se en fortsatt ackumulation av kapital hos en liten minoritet. Det är ju just avkastning på kapital som enligt exempelvis Piketty drivit på den växande ojämlikheten de senaste decennierna. Och varför ska någon överhuvudtaget kunna leva på ränta – i realiteten på andras arbete?

Om arbetarna är beroende av privat kapital, och är tvungna att betala detta kapital för att finansiera sin verksamhet – så kommer vi att se en fortsatt ackumulation av kapital hos en liten minoritet.

Rothstein skriver själv att för att få en rättfärdig ekonomi ”Så måste löntagarna på något sätt komma i åtnjutande av företagskapitalets avkastning.” Men säkrar en modell där löntagarna ska hyra och avlöna kapitalet detta? Riskerar man inte att det fortsatt blir de privata kapitalägarna som drar det längsta strået? Och varför skulle stora kapitalägare vilja ingå kontrakt, som inte ger dem makt och inflytande över verksamhet och produktion? Allt detta beror självklart på maktförhållandena mellan de två parterna i det nya kontraktet. Därför menar jag att Rothstein och Ellersman lite väl nonchalant avvisar att ägandet av kapital i sig utgör ett kraftfullt maktmedel i kapitalismen.

En annan kritik gäller modellens fokus på en särskild verksamhetsform – nämligen den medarbetarstyrda – som på sätt och vis är ett eko av tidigare socialisters försök att finna en enhetlig ägarmodell för en socialistisk ekonomi – den gången statlig.

I Norden har vi redan en lång tradition av flera olika former för demokratiskt ägande. Inte minst konsument- och producentkooperativ, som i mina ögon kan utgöra en viktig del av en framtida demokratisk ekonomi. Exempelvis har jag svårt att se det vettiga i att det är de bankanställda som i framtiden ska ha makten över finanssektorns verksamhet. Här är konsumentkooperativ eller offentligt ägande långt mer demokratiskt och förnuftigt. Detsamma gäller exempelvis VA-sektorn.

I min bok Nordisk Socialism argumenterar jag för att en framtida demokratisk ekonomi måste bygga på en pluralism av olika ägarformer – medarbetarkooperativ, konsumentkooperativ och olika slags demokratiska fondstrukturer.

En sista invändning är att Rothstein lite väl fyrkantigt avvisar arbetarklassen som förändringens subjekt. Rothstein likställer arbetarklassen med traditionella industriarbetare. Enligt min uppfattning ska arbetarklassen definieras mycket bredare och utgörs fortfarande av majoriteten av befolkningen. Och jag har mycket svårt att se hur demokratiseringen av arbetsplatserna och ekonomin ska kunna genomföras om inte kravet på detta och kampen tar sin utgångspunkt från dem det handlar om: löntagarna – den breda arbetarklassen om man så vill.

Trots dessa kritikpunkter är Rothsteins bok en viktig, välgörande och visionär uppmaning – som jag verkligen hoppas ska ska bidra till att att återuppliva den svenska och nordiska debatten om ekonomisk demokrati.

Artikeln är en originaltext för Parabol. Översättning från danska: Eva Berlin