De senaste decennierna har ett skifte skett i synen på mäns våld mot kvinnor i Sverige. Behandling av våldsamma män har blivit allt vanligare. Men behandlingsinsatserna saknar effekt och låter våldet fortgå. Utvecklingen är livsfarlig för kvinnor, varnar Andrea Rustad Nymoen och jämför med Norge som slog in på samma väg trettio år tidigare.

Behandling av våldsutövare är ett ganska nytt fenomen i Sverige som snabbt vunnit politisk popularitet. Sedan 2021 är kommunerna skyldiga att tillhandahålla stöd och behandling till män som slår.¹ Men när köns- och maktaspekten försvinner och våld görs till ett individuellt, psykologiskt problem äventyras kvinnors säkerhet. Det nya fokuset på individuella insatser riktade till män innebär ett skifte från det strukturella problemet: mäns våld mot kvinnor. Kampen för strukturell förändring och för att lyfta kvinnors materiella villkor och möjligheter hamnar i skymundan men utan strukturell förändring kommer män att fortsätta att hota, skada och döda kvinnor. 

Det strukturella perspektivet på våld har använts av kvinnorörelsen sen de på 1970-talet formulerade begreppet “mäns våld mot kvinnor”. Kvinnorörelsen organiserade sig mot patriarkatet, den samhällsstruktur som ger män makt över kvinnor. Män förstods som politiska subjekt vilka använde våld för att upprätthålla och befästa sin maktposition. Denna våldsförståelse som kombinerade kön och makt var också fundamentet för kvinnorörelsens organisering för kvinnors frigörelse i vidare bemärkelse. Den radikala, strukturella våldsförståelsen krävde (och kräver) samhällsförändring.

Kvinnorörelsens perspektiv fick stort genomslag i Sverige, men mellan 1990- och 2000-talen skedde en förskjutning i synen på hur våld skulle förstås och hanteras. Från kvinnorörelsens strukturella gräsrotsorganisering flyttades fokus till individualiserad hjälp och professionalisering av insatser.

Kvinnorörelsens perspektiv fick stort genomslag i Sverige, men mellan 1990- och 2000-talen skedde en förskjutning i synen på hur våld skulle förstås och hanteras. Från kvinnorörelsens strukturella gräsrotsorganisering flyttades fokus till individualiserad hjälp och professionalisering av insatser.² Centralt i detta perspektiv är psykologiska faktorer hos både våldsutsatt och våldsutövare, där man letar efter orsakerna till våld i den grundläggande personligheten, socialt arv, ekonomi eller andra omständigheter i individens liv.³ Våld blir då till ett marginellt problem, där det finns en viss typ av människor som utövar våld och en viss typ av människor som utsätts för våld.⁴ I detta nya paradigm har behandling av våldsutövare blivit ny politisk ledstjärna. 

Jag har som mångårig kvinnojoursarbetare pratat med kvinnor som berättat om grovt och allvarligt våld från manliga partners. Många av dessa kvinnor berättar att de önskar att mannen kunde börja i behandling, men att han inte vill. Väldigt många kvinnor som uppsöker kvinnojourerna har i många år på olika sätt försökt hjälpa de män som utsätter dem. Detta är oftast en strategi för att minska hans våld. Att vara hjälpsam och omsorgsfull är mindre riskabelt i stunden, än att ställa krav eller vara arg. Det kan också handla om omsorg och kärlek, kvinnan vill helt enkelt att mannen ska må bra. En del skulle kanske därför hävda att behandling av våldsutövare avlastar kvinnor från omsorgsbörda men det innebär dock att vi i så fall accepterar premissen om att män inte bär ansvar för sina handlingar – utan att de är sjuka och behöver hjälp. 

Gång på gång kommer kvinnor till jourerna och berättar att mannen sagt han ska ta livet av sig om hon lämnar honom. För många är detta en enorm påfrestning: de känner att de har ett ansvar att skydda den våldsamme mannen från sig själv vilket är precis vad han önskar. Så länge kvinnan känner ansvar för hans hälsa så har han kontroll över henne. Inte en enda gång har jag varit med om att mannen som hotat att han ska ta sitt liv om hon lämnar faktiskt gör det. Det han däremot gör är att kontrollera kvinnan genom föreställningen om att han är psykisk sjuk.⁵ Om vi accepterar synen på att våldsutövande män i första hand mår dåligt osynliggörs inte bara denna kontrollmekanism utan vi ger den dessutom legitimitet. 

Centralt för kvinnorörelsen har varit att lyfta våld som medvetna handlingar för vilka mannen bär ansvar. I det psykologiska paradigmet förstås i stället mannens våldsutövande som något oönskat och skadligt för honom själv.

Centralt för kvinnorörelsen har varit att lyfta våld som medvetna handlingar för vilka mannen bär ansvar. I det psykologiska paradigmet förstås i stället mannens våldsutövande som något oönskat och skadligt för honom själv. Behandlare beskriver ofta våldsutövare som “tryck-kokare”: de går runt med mycket ilska som helt “plötsligt” och oväntat kan explodera i en våldshandling, vilket också gör mannen ledsen efteråt.⁶ Men män utövar inte våld för att de inte har kontroll, tvärtom: de gör det för att behålla kontrollen. Män utövar våld för att de kan och för att det fungerar! 

Jag har pratat med kvinnor som berättat att de ville lämna honom, men att han lovat att börja i behandling. Han ångrar sig, förklarar att han mått dåligt och han ska “ta ansvar” för sina handlingar. Kvinnan berättar detta för mig och säger att hon vill ge honom en sista chans. Men det tar tid att börja behandlingen, om han ens gör det. “Kanske kommer han få plats”, “kanske kommer han börja”, “kanske fullföljer han”, “kanske kommer han må lite bättre”, resonerar hon och hoppas.  Jag råder henne att inte vänta och berättar att behandling sällan leder till att män slutar utöva våld. Men behandlingens (eller mannens) löfte är starkare och håller henne kvar i relationen. Många av dessa kvinnor återkommer sedan till jouren. Gång på gång har jag sett kvinnor blivit utsatta för grovt allvarligt våld medan de förtvivlat väntar på behandlingens effekter.

Gång på gång har jag sett kvinnor blivit utsatta för grovt allvarligt våld medan de förtvivlat väntar på behandlingens effekter.

På så sätt blir behandling av våldsutövare del i det kvinnorörelsen kallar för våldets normaliseringsprocess. Denna process, myntad av sociologiprofessor Eva Lundgren, beskriver “kvinnans försök att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne”.⁷ Normaliseringsprocessen visar hur kvinnor anpassar sig till mannen som en överlevnadsstrategi, men att det samtidigt gör det svårt för henne att lämna relationen då utsattheten och våldet upplevs som mer och mer “normalt”. Att normalisera behandling av våldsutövare är ett sätt att normalisera det våld han utsätter henne för. När behandlingen förstås som legitim, förväntas hon också vänta. På så sätt görs kvinnan medansvarig för våldet och hon har beläggs med ansvar att stödja honom att sluta utöva våld mot henne!

Att behandlingen ses som något normalt är också centralt för organisationerna som driver den. Både för att få politiskt och ekonomiskt stöd, men också för den terapeutiska alliansen. Alliansen mellan terapeut och “klient” anses vara nödvändig för att få till ärliga och framgångsrika samtal. Flera rapporter visar dock att behandling av våldsutövare har en tendens att ge en negativ eller falsk allians mellan parterna, vilket bidrar till förminskning eller osynliggörande av mannens våldsutövande.⁸ Gång på gång har jag sett broschyrer från sådana behandlingsprogram, och politiker som ger pengar till dessa program med löfte om att det ska minska våldet trots att det inte stämmer.

Behandlingens löfte är tomt. Forskningen visar att den inte minskar våldet, den kan tvärtom bidra till att våldet fortsätter.

Behandlingens löfte är tomt. Forskningen visar att den inte minskar våldet, den kan tvärtom bidra till att våldet fortsätter. En amerikansk studie från 2004 undersökte 22 olika studier av  behandlingar av våldsutövare, och fann att behandlingen hade minimal effekt.⁹ Forskarna varnade i sin rapport för att idealisera sådana behandlingar, utifrån att de riskerar att män får fortsätta utöva våld⁹. Samma resultat framkom i en än större studie från 2016, där över 400 studier av sådana behandlingsprogram i USA och Kanada undersöktes.¹⁰ Studien visar också att det saknas empiriskt underlag för att behandling faktiskt fungerar. Dessutom visar internationell forskning att en hög andel hoppar av behandlingen i förtid¹¹ och att av de som fullföljer kommer en stor andel ändå fortsätta att utöva våld.¹² Samma resultat framkommer i flera svenska rapporter och kartläggningar från de senaste åren.¹³ Dessa visar att behandling av våldsutövare saknar forskningsmässigt stöd och att majoriteten av behandlingsinsatser för våldsutövare har låg eller ingen effekt på våldsutövandet. Ändå satsar den svenska regeringen på detta som en våldsförebyggande insats. Hur är det möjligt?

Den svenska regeringen har under lång tid valt att bortse från behandling av våldsutövare i det våldsförebyggande arbetet men trenden vände alltså 2021, då de beslutade att detta skulle ingå i socialnämndens ansvarsområde.

Den svenska regeringen har under lång tid valt att bortse från behandling av våldsutövare i det våldsförebyggande arbetet men trenden vände alltså 2021, då de beslutade att detta skulle ingå i socialnämndens ansvarsområde.¹⁴ Behandlingen är i stort baserad på arbetet från den norska organisationen Allternativ till Våld (ATV). ATV startades i Norge 1987 och var då den första organisation i Europa som erbjöd behandling av våldsutövare. Syftet med organisationen var att minska mäns benägenhet att slå kvinnor genom att erbjuda våldsamma män psykologiskt stöd.

När ATV startades beskrev de våld de sig själva som en ”pro-feministisk organisation” som utgick från den feministiska förståelsen av könsmakt och kontroll. Denna förståelse har de 40 år senare lämnat bakom sig.¹⁵ Idag beskriver ATV våld som ett psykologiskt fenomen, eller som ett “resultat av ett sammanbrott i mentalisering”. Man utgår helt från en individuell förståelse av våld och föreslår individuella förändringar: det är psykologiska brister hos individen som är problemet och det kan botas med psykologisk behandling. Lösningen är att lära våldsutövare nya handlingsalternativ, så att de ökar sina chanser att välja något annat än våld. 

I Sverige kan vi nu se tendenser till att organisationer som bedriver individuell behandling av våldsutövare anses som större experter på våld än den kvinnojoursrörelse som arbetat med våldsutsatta kvinnor i 40 år. Bland annat använder specialenheter som arbetar med våld i nära relationer i Sverige hellre material och teorier från ATV än kvinnojoursrörelsens kunskap och praktiker¹⁶ Det psykologiska perspektivet och det individuella arbetet anses som mer legitimt och professionellt än kvinnorörelsens arbete för strukturell förändring och kvinnors frigörelse.

Medan kvinnojoursrörelsen och dess strukturella kamp mot mäns våld mot kvinnor fortfarande finns kvar i Sverige såg den norska motsvarigheten sina sista dagar i början av 2000-talet. Den radikala kvinnojoursrörelsen i Norge minskade drastiskt redan under 1980- och 90-talen när stora delar av rörelsen försvann in i samarbete med staten.

Medan kvinnojoursrörelsen och dess strukturella kamp mot mäns våld mot kvinnor fortfarande finns kvar i Sverige såg den norska motsvarigheten sina sista dagar i början av 2000-talet. Den radikala kvinnojoursrörelsen i Norge minskade drastiskt redan under 1980- och 90-talen när stora delar av rörelsen försvann in i samarbete med staten.¹⁷ Det gjorde att politisk, strukturell förändring bortprioriterades till förmån för det praktiska, individuella arbetet.¹⁸ Detta utgör en viktig skillnad mot den svenska kvinnojoursrörelsen där dessa uppgifter fortfarande utgör centrala hörnstenar.¹⁹ En lärdom den svenska rörelsen bör dra från detta är att radikaliteten och den strukturella kampen går förlorad om man lämnar över till staten att ensamt ansvara för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. 

Vidare finns det ett motstånd mot att se våld som ett uttryck för könad makt varför behandlingen utgår från en könsneutral förståelse av våld.²⁰ Att fokusera på våldsutövare som psykisk sjuka individer, fragmenterar den grupp som utövar våld mot kvinnor: män. Att se män som grupp har sen 2000-talets början, med statsvetaren Maud Eduards ord, varit en förbjuden handling²¹ Hon beskriver i sin bok med samma namn, hur kopplingen mellan män och våld möttes med starkt motstånd från både män och staten. Ett sätt att förstå detta motstånd var att de kvinnor som beskrev män som grupp samtidigt gjorde något radikalt: de beskrev denna grupp som en med makt över kvinnor, och krävde att denna grupps makt skulle upphöra. 

Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett omfattande strukturellt problem. I studier som skiljer mellan olika former för våld blir könsdimensionen tydlig: grovt våld utövas av män mot kvinnor och kvinnor utsätts för flera former för våld än män.²² Att framställa våld som något könsneutralt, vilket är genomgående i behandlingsdiskursens individperspektiv, innebär därför att bortse från det grova och allvarliga våldet. Det betyder att både kvinnors erfarenhet av att bli utsatta för det grova och allvarliga våldet, och att detta utövas av män, osynliggörs. På så sätt är kvinnor förlorare och män vinnare i könsneutraliteten.

Denna totala avsaknad av maktperspektiv kan förklaras med att Sverige anser sig vara ett jämställt land. Våld beskrivs, från jämställdhetsperspektivet, som ett hot mot jämställda och harmoniska familjelivet, i stället för ett direkt hot mot kvinnors liv.

Denna nya och totala avsaknad av maktperspektiv kan förklaras med att Sverige anser sig vara ett en gång för alla jämställt land. Våld beskrivs då som ett hot mot det jämställda och harmoniska familjelivet, i stället för ett direkt hot mot kvinnors liv. Både våldsutövaren och den våldsutsatta lider då i första hand är deras gemensamma enhet kärnfamiljen, som skadas av våldet. Denna syn har bland annat gjort att ATV Norge nu erbjuder behandling för både våldsutsatta, våldsutövare och deras barn, för att de ska hitta tillbaka till det harmoniska familjelivet.

Den svenska jämställdhetspolitiken ingår naturligtvis också i det större samtida, nyliberala politiska projektet. Fokus ligger därför på att kvinnor och män ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter utan att det omgivande systemet ska förändras.¹⁹ Behandlingsinsatser till våldsutövare passar därför bättre in i den nyliberala ordningen än kvinnorörelsens radikala analyser, då det varken kräver eller bidrar till någon egentlig förändring vad gäller mäns våld mot kvinnor i samhällelig bemärkelse. Män får alltså fortsätta slå och kontrollera kvinnor, så länge de går i behandling efter eller under tiden.

Behandlingsinsatser till våldsutövare passar därför bättre in i den nyliberala ordningen än kvinnorörelsens radikala analyser, då det varken kräver eller bidrar till någon egentlig förändring vad gäller mäns våld mot kvinnor i samhällelig bemärkelse.

Om den svenska regeringen menar allvar med att mäns våld mot kvinnor ska upphöra måste fokus åter flyttas till våldsutsatta kvinnors situation och möjligheter. Något av det viktigaste vi kan göra för att förhindra våld är att stödja kvinnor och erbjuda faktiska möjligheter att leva liv fria från mäns våld. För det krävs strukturella förändringar så som en social bostadspolitik och ekonomisk omfördelning. Så länge fokus och pengar läggs på psykologi och behandling av våldsutövande män upprätthålls deras möjligheter att utöva våld mot kvinnor. När män får fortsätta utöva våld mot kvinnor kommer kvinnor fortsatt bli skadade, isolerade och dödade. Med satsningar på behandling och stöd till våldsamma män riskerar den svenska regeringen kvinnors liv och hälsa, i jämställdhetens namn.