Mellanösterns största skejtpark ligger i Palestina. Grundaren Mohammed Othman besökte Sverige i mars 2025. Han turnerade Skandinavien för att prata om Skateqilya, en skejtingrörelse i norra Västbanken där hälften av deltagarna är flickor. Catherine Holt har träffat Othman i Göteborg och berättar om en rörelse mot alla odds.

Föreställ dig att du bor i en litet samhälle som är totalt omringad av en nio meter hög mur. Muren är så hög att du inte kan se solnedgången. Högst upp på muren finns kameror med automatiska kulsprutor och vakttorn med krypskyttar. Den enda vägen in och ut ur samhället är en militär checkpoint, som kontrolleras av en främmande ockupationsmakt. Det låter som en scen ur en science fiction-film. Men det är verkligheten i det lilla samhället Qalqilya. 

Qalqilya har cirka 40 000 invånare och ligger i norra Västbanken i ockuperat Palestina. Israel byggde muren, som av palestinierna kallas apartheidmuren, 2003 med finansiellt stöd från USA och flera europeiska stater. Muren skär igenom Västbanken och cirklar sig runt ett femtiotal byar och samhällen på internationellt erkänt palestinskt territorium.

– När de byggde muren stal Israel mina föräldrars marker och de ryckte upp tusentals olivträd med rötterna, berättar Mohammed Othman som bor i den närliggande byn Jayyous. Muren såldes in som en säkerhetsmur men det verkliga syftet var att stjäla vårt land och fördriva oss. 

Den uråldriga bördiga byn Qalqilya är nu en utflyttningsort. Mellan fem och sjutusen människor har redan flyttat sedan muren byggdes.

“You can still smell the tear gas on me.”

Jag tillbringade en vecka med Mohammed i Sverige i mars 2025. Han turnerade Skandinavien för att prata om Skateqilya, en skejtingrörelse i norra Västbanken. 

Mohammed gjorde intryck direkt när han klev av taxin i Malmö.

– Straight from Palestine. You can still smell the tear gas on me, skämtade han. 

Mohammed grundade Skateqilya i Qalqilya 2016 som ett gratis sommarläger för ungdomar. Sedan dess har verksamheten byggts ut med året runt program och spridit sig till flera byar på Västbanken. I Jayyous har Skateqilya byggt en 600 kvadratmeter stor skejtpark, Mellanösterns största.

Skateqilya har flera utländska sponsorer och kontakter med världseliten inom skateboarding. Centret erbjuder flera program för barn och ungdomar i allt från odling, engelska, film, fotografi, yoga och meditation.

– 45 procent av programmens deltagare är flickor, berättar Mohammed stolt. 

Skateqilya framstår som en professionell och imponerande barn- och ungdomsverksamhet. Men rörelsen har byggts upp helt av ideella krafter, under stora svårigheter. 

När vi byggde skejtparken i Jayyous arbetade vi i tre skift dygnet runt för att bli färdiga snabbt. Men när vi skulle inviga den fick vi skicka hem alla barn. Den israeliska militären kom och sköt tårgas.

Mohammed själv låg under invigningen anhållen på golvet i en israelisk militärjeep och hörde hur stenar dunsade mot den. 

Trots alla hinder på vägen står skejtparken nu där och lockar hundratals ungdomar varje vecka. Mohammed beskriver skejtparken som ett konstverk med böljande ramper. I mitten av parken har en stor palestinsk flagga målats. 

– Israelerna kan se den från sina drönare, skrattar han. 

En fredlig verksamhet för barn och ungdomar, men ändå en nagel i ögat på den israeliska ockupationsmakten, som inte vill se några bevis på att palestinierna med egna krafter är kapabla att bygga upp en stat.

En fredlig verksamhet för barn och ungdomar, men ändå en nagel i ögat på den israeliska ockupationsmakten, som inte vill se några bevis på att palestinierna med egna krafter är kapabla att bygga upp en stat.

Som allt annat i Palestina är Skateqilya politik. Idén att bygga en skejtpark fick Mohammed efter ett år i isoleringscell under israelisk fångenskap. 

Mohammed hade under lång tid bedrivit ett icke-våldsmotstånd mot den israeliska ockupationen. Han hade kampanjat och demonstrerat emot bygget av apartheidmuren som stal hans föräldrars marker. Han hade guidat människor från hela världen, bland annat Jimmy Carter och Naomi Klein, med sina “Political Tours” av Västbanken. Han hade åkt på turné världen över med BDS, Bojkotta Desinvestera Sanktionera, en fredlig men effektiv form av motstånd mot ockupationsmakten. 

2009 besökte han Norge och lyckades övertyga landets dåvarande finansminister att bojkotta Israel. 

– Israel förlorade miljoner dollar på en gång, berättar han stolt.

När han reste hem till Palestina från mötet med den norska finansministern tillfångatogs han av den jordanska polisen och skickades i israeliskt fängelse under “administrativ fångenskap”.

45 procent av den palestinska befolkningen har passerat genom den israeliska “administrativa fångenskapen”, ett system där (endast) palestinier kan hållas fångna utan åtal eller rättegång, ibland utan att deras anhöriga blir informerade. 

Mohammed är noga med att poängtera att han inte utsattes för fysisk tortyr, men däremot psykisk. 

– De kunde ringa upp min mamma mitt i natten. Jag kunde höra hennes röst när hon skrek: “Mohammed! Mohammed!” Men jag kunde inte svara.

Mohammed berättar att han gick ner mycket i vikt i fängelset. 

– Vi fick bara en måltid om dagen och inte tillräckligt med vatten. Jag fick inte duscha på 3 månader.

Efter ett besök från Röda Korset fick han till slut lov att duscha, men förutom det gjorde de inget för honom, anser Mohammed.

Mohammed blev efter ett år frigiven, tack vare en internationell kampanj: “Free Mohammed Othman”. Men fängelsetiden lämnade spår. 

Längre tids isolering definieras som en form av tortyr då den ger svåra negativa psykologiska, fysiska och neurologiska effekter för den som utsätts. Sedan 2015 förbjuder FN, under “the Mandela Rules” isolering av fångar under längre perioder än 15 dagar. 

Internationella människorättsorganisationer har i decennier dokumenterat systematisk tortyr av palestinier, många av dem barn, i israeliska fängelser. Syftet är att bryta ner både individen och det palestinska samhället. Trots att tortyren har blivit värre sedan den 7 oktober 2023 och nu erkänns öppet av den israeliska staten fortsätter omvärlden se mellan fingrarna.

När Mohammed kom ut från fängelset var han svårt psykologiskt traumatiserad. Han berättar att det tog lång tid att komma tillbaka till livet. 

– Det finns ingen rehabilitering för oss i Palestina.

Mohammed började dricka för mycket, men flytten tillbaka till sin hemby Jayyous blev hans räddning. Det var hans förbindelse till landet, till jorden, som räddade honom, säger han: “att lukta på och känna jorden under mina händer”.

Men när han skejtade på gatorna i Qalqilya träffade han en grupp unga skejtare. De var utstötta ur samhället och jagade av israelisk militär.

Mohammed tog efter fängelsevistelsen en paus från kampen. Men när han skejtade på gatorna i Qalqilya träffade han en grupp unga skejtare. De var utstötta ur samhället och jagade av israelisk militär. Mohammed hade alltid älskat att skejta men först nu såg han potentialen i skejtingcommunityt. Ungdomarnas dröm var en skejtpark, och det blev även Mohammeds. 

Med hjälp av ungdomarna och av utländska partners byggde Mohammed upp en rörelse som började bygga skejtramper och parker runt om på Västbanken. 

Mohammeds kamp fick en ny betydelse när hans vän, skejtaren Sajed, tog sitt liv, bara 25 år gammal. 

– Allt jag gör gör jag i Sajeds minne.

Sajed var en duktig skejtare, en föregångare för sporten i Palestina och Mellanöstern. Han var stjärnan i gruppen, med sitt yviga hår och sina coola tricks. Men muren, ockupationen, fängelsevistelsen och arbetslösheten tyngde Sajed. Han hade byggt upp en inomhushall för skejting- och parkour. Men under andra intifadan och Israels upprepade blockader och utegångsförbud försämrades ekonomin på Västbanken. Sajed kunde inte längre betala hyran för sin inomhushall. 

– Han led av depression och alla motgångar blev för mycket för honom, säger Mohammed. 

Över hälften av vuxna palestinier lider, enligt en studie från Världsbanken från 2022, av depression. Det är, enligt studien, den högst uppmätta nivån av depression i världen. 

Skejting är därför mer än bara en sport i Skateqilya. “Walls can’t keep us from flying,” är rörelsens motto. Mohammed vill med sin skejt rörelse skapa starka ungdomar som kan stå emot ockupationens psykiska påfrestningar.  

– De kan bygga murar och checkpoints men de kan inte fängsla oss från insidan, är hans budskap till ungdomarna. 

Mohammed ser de ungdomar som besöker Skateqilyas program som framtidens ledare i ett fritt Palestina. Palestina behöver ett nytt ledarskap, men det behöver byggas från grunden, anser han. Han betonar vikten av ideellt arbete, av att bygga upp viljan och förmågan hos den unga generationen att offra av sin tid för samhället.

Palestinas nuvarande ledare ger han inte mycket för och han är noga med att betona att han inte är eller vill vara medlem i något palestinskt politiskt parti.

– Abbas barn bor i London och Dubai. Själv har han ett palats i Jordanien. De som står kvar i Palestina och slåss för landet är de palestinska småbönderna.

En stor andel av palestinierna på Västbanken är små lantbrukare som får utstå dagligt våld och trakasserier från soldater och bosättare. Mohammeds bror blev under vintern skjuten av en ung israelisk soldat när han skördade oliver. 

– Knät är borta. Han kommer aldrig kunna gå normalt.

“Jag dör hellre i mitt hus.”

Mohammeds turné i Sverige sker i skuggan av folkmordet i Gaza och av den amerikanska presidenten Donald Trumps plan att etniskt rensa Gaza från dess befolkning. 

– Den unga generationen palestinier är inte som 48-generationen, kommenterar Mohammed Trumps plan. 

Han syftar på den generation palestinier som tvingades i exil under Nakban, Katastrofen, när staten Israel bildades. 

– Vi vet att om vi flyttar kommer vi inte få komma tillbaka. Och vi dör hellre än lever i exil. 

Mohammed har rest världen runt men i hans ögon är Palestina den vackraste platsen på jorden.

Mohammed har rest världen runt men i hans ögon är Palestina den vackraste platsen på jorden. Han berättar om blommorna som växer på ängarna och om sina döttrar, två år gamla tvillingflickor. 

– Jag dör hellre i mitt hus, i mitt land, med dem.

Efter vapenvilan i Gaza, en vapenvila som Mohammed sätter inom citattecken, har den israeliska militärens fokus vänt sig mot Västbanken. Två barn dödas på Västbanken varje vecka. Flyktinglägrena i Tulkarem, Nur Shams och Jenin har jämnats med marken och tiotusentals människor tvingats på flykt. FN varnar för att den humanitära situationen på Västbanken börjar likna den i Gaza. Men Mohammed fortsätter, trots det, planera för att expandera Skateqilyas verksamhet.

Det behövs toaletter och omklädningsrum, framförallt för flickornas skull, säger han.

– Det behövs toaletter och omklädningsrum, framförallt för flickornas skull, säger han. Och vi behöver skyddsutrustning för barnen. 

Mohammed drömmer också om att bjuda in sina många internationella vänner till Palestina. 

– Alla mina vänner har fått barn nu, de kan leka tillsammans bland blommorna i Palestina.

En vacker dröm, men när vi skiljs åt, på tågperrongen i Göteborg, slår det mig att det kanske är sista gången jag ser Mohammed.