Det kan verka som om svenska politiker tvärvände om alliansfriheten efter Rysslands invasion av Ukraina. I själva verket har medlemskapet förberetts sedan kriget i Afghanistan, skriver Dan Jönsson.

1. Den svenska Natoprocessen var över innan den hade börjat

En vanlig föreställning om historien är att den framskrider genom en serie avgörande ögonblick; skiljevägar i tiden där utvecklingen balanserar på en knivsegg – för att så med en hastig knuff sättas i rörelse åt ena eller andra hållet. Krigsutbrott, revolutioner, valtriumfer, fältslag blir kapitelrubriker i en berättelse där vi rör oss från tidsrum till tidsrum, och vid varje tröskel öppnar dörren till framtiden medan vi stänger den inte bara till det förflutna utan också till andra tänkbara samtida, och därmed framtida rum.

I denna föreställning ligger som en förlängning idén om hur historien i vart och ett av dessa ögonblick kunde ha tagit en alternativ, rentav motsatt väg. Vad hade hänt om Jesus frikänts av Pilatus? Om Karl X:s arméer gått genom isen på Stora Bält? Om tyskarna satt stopp för Lenin på hans tågresa mot Petrograd? Och så vidare – vi hade kanske levt i en värld som sett helt annorlunda ut? Där det vi tar för självklart och naturligt kanske inte existerat? Eller existerat på ett sätt vi överhuvudtaget inte känt igen?

I verkligheten rör sig historien inte på det sättet. Tvärtom: förändringar sker oavbrutet – som smygande, knappt märkbara förskjutningar vi oftast inte märker av förrän de redan, så att säga, är historia. Det vi uppfattar som de avgörande ögonblicken är stunderna när denna långsamma utveckling, resultaten av den, framträder i all sin häpnadsväckande realitet. Ridån faller. Vi står inför historiens fullbordade faktum.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har i den svenska Natodebatten beskrivits just som ett avgörande ögonblick, då allt ställdes på ända. Ett historiskt ”uppvaknande”, där ”verkligheten” fick historien att kantra, tvingade diskussionen att överge gamla hävdvunna sanningar och svänga i helt motsatt riktning. En hel nation som alltid tagit sin alliansfrihet för given rusade med ens panikslagen in i Natos militära läger.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har i den svenska Natodebatten beskrivits just som ett avgörande ögonblick, då allt ställdes på ända. Men bakom denna skenbara politiska spontanitet låg en process som pågått i decennier.

Och det är visserligen sant att den svenska ansökningsprocessen fick ett brådstörtat förlopp. Knappt tre månader efter krigsutbrottet fattade riksdagen det formella beslutet, och Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering skrev under ansökan inför en till synes smått chockad offentlighet, som aldrig lyckades samla sig till någon seriös debatt.

Men bakom denna skenbara politiska spontanitet låg en process som pågått i decennier – och som långt före den ryska inmarschen i Ukraina nått en punkt där det i praktiken inte längre fanns någon återvändo. Sveriges inlemmande i Natos militära strukturer har skett genom en långsam anpassning som påbörjades formellt redan under nittiotalet, och tog betydande konkreta steg under kriget i Afghanistan, där svensk militär under Nato-kommando för första gången i modern tid deltog i regelrätta krigshandlingar. Samordningen har sedan dess bekräftats och fördjupats både utomlands, som i Libyenkriget 2011, och på svenskt territorium där gemensamma militärövningar undan för undan gett Nato-trupp allt större frihet att agera.

Samtidigt har Sveriges utrikespolitiska manöverutrymme inskränkts på ett påtagligt vis. Ett land som för några decennier sedan kunde tala med relativt självständig röst i den internationella politiken tvingas nu lydigt anpassa sin linje efter de stora Natoländernas geopolitiska intressen och rentav backa från ståndpunkter som varit den officiella svenska hållningen i årtionden, som i frågan om kärnvapen.

Allt detta var realiteter långt före februari 2022. Men myten om hur det ryska angreppet på Ukraina förändrade allt har blivit en offentlig sanning. Som sådan mycket användbar. Jag vill påstå att den blev det viktigaste redskapet för att undvika en nödvändig debatt i Natofrågan.

                                                                                                                                      

2. Den svenska Natoprocessen är en geopolitisk återvändsgränd

Det kan tyckas underligt, och i strid med gängse historieskrivning, att påstå att världen under det kalla kriget rymde ett bredare spektrum av politiska ståndpunkter och ett större utrymme för självständigt agerande än idag. Men på sätt och vis var det verkligen så. Dåtidens skarpa motsättningar mellan de båda världssystemen öppnade paradoxalt nog för en ”tredje väg” som inte bara tolererades av supermakterna utan fyllde ett reellt behov. Länderna i den alliansfria rörelsen spelade en medlande roll men kunde också ta egna initiativ som bidrog till dialog och avspänning. För Sverige och andra länder i samma situation har denna diplomatiska position länge utgjort en hörnsten i den nationella säkerheten.

När den svenska Natoanslutningen nu framställs som ett nödvändigt led i försvaret av landets suveränitet är det därför minst sagt diskutabelt. Vad man med rätta skulle kunna hävda är att utrymmet för mindre, alliansfria länder att driva en självständig utrikes- och säkerhetspolitik har krympt till nästan ingenting i en värld där den hittillsvarande, västdominerade ordningen utmanas av växande regionala stormakter som på olika sätt vill skriva om spelreglerna. Det existerar inte längre någon tredje väg. Allt handlar om att välja sida. Men det förändrar inte faktum: att Sverige med sin Natoansökan ger upp viktiga delar av sin suveränitet för att bidra till försvaret av den rådande ordningen. Och detta i en omfattning som aldrig tidigare i historien.

Inget i den hastiga processen tyder heller på att det rört sig om något väl övervägt beslut (och i synnerhet inte om ett val mellan skilda alternativ). Det som skett är att den svenska säkerhetspolitiken under lång tid makats allt längre in i ett hörn där en anslutning till Nato till slut blev det enda logiska steg som återstod att ta. Detta i sin tur som följd av ett förändrat debattklimat, där diskussionen undan för undan skjutits över till den militärtekniska planhalvan, medan politiska principfrågor hamnat i skuggan.

            Det som inte minst har saknats är en diskussion om Natos roll och historia. Eller mer exakt, om organisationens strategi efter Warszawapaktens upplösning 1991, när det plötsligt uppstod möjligheter till en verklig avspänning. Alternativen var i huvudsak två: antingen en upplösning även av Nato, eller en omstrukturering till en verkligt inkluderande organisation dit även Ryssland skulle räknas. Inget av detta skedde, som bekant. Istället expanderade Nato sakta men säkert långt in på den gamla Warszawapaktens territorium, för att med toppmötet i Budapest 2008 utlova medlemskap även åt Ukraina och Georgien. Något som i Ryssland sågs som en direkt provokation.

            Att påtala denna förhistoria anses numera liktydigt med att gå den ryska aggressionens ärenden. Vad gäller den senare ser jag naturligtvis ingen anledning att ursäkta den. Men när Sverige ansluter till den pakt som otvivelaktigt bär en betydande del av ansvaret för dessa konfrontationer innebär det att bejaka, rentav bidra till polariseringen. Vi skriver in oss i en världsbild som i alltmer desperata ordalag vidmakthålls med apokalyptiska besvärjelser om ”gott” och ”ont” och där allt aktivt motstånd följaktligen demoniseras, terrorstämplas, kriminaliseras. Om detta ligger i Sveriges intresse kan sannerligen diskuteras; det beror på hur vi ser på vårt land, och på dess roll i världen. I december 2023, redan innan Sverige faktiskt anslutit till Nato, ingår regeringen ett militärt avtal med USA som ger amerikanska trupper rätt att använda sig av svenska baser och agera på svensk mark utan att ens lyda under svensk lag.

Vi stärker Sveriges suveränitet genom att ge upp den. Istället för en tredje väg: en återvändsgränd.

                                                                                                                                             

3.      Den svenska Natoprocessen är en demokratisk reträtt

Den mest oroande aspekten av det svenska närmandet till Nato är egentligen inte den militära. Den handlar om subtilare saker, om ett alltmer militariserat och konformt debattklimat där utrymmet för avvikande åsikter krymper och vissa frågeställningar tabubeläggs. Detta började långt före krigsutbrottet i Ukraina och helt oberoende av detta. Men Sveriges Natoansökan och den totala frånvaron av debatt som föregick den satte ljuset på vad processen i alla fall inte handlar om: demokrati.

När anslutningen till Nato framställs som ett sätt att trygga demokratin i Sverige är det alltså direkt vilseledande. Det räcker egentligen att se hur Sverige på officiell nivå hanterat turerna kring den turkiska ratificeringen av avtalet. Både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga regeringen visade sig från sommaren 2022 och framåt beredda att gå mycket långt för att tillfredsställa turkiska önskemål. Den hastiga omläggningen av Sveriges Turkietpolitik har i ett slag förändrat situationen för landets stora kurdiska minoritet och dess representanter i svensk exil, som i många år kunnat förlita sig på svenskt stöd. Det kan de inte längre. Men också i synen på Turkiet som demokratisk rättsstat, där Sverige tidigare haft en kritisk inställning, har man visat en häpnadsväckande foglighet.

Men också i synen på Turkiet som demokratisk rättsstat, där Sverige tidigare haft en kritisk inställning, har man visat en häpnadsväckande foglighet.

Det får alltså konsekvenser för den kurdiska diasporan i Sverige. Men dessa till synes opportunistiska krumbukter är i själva verket trådar i ett betydligt större mönster. Regeringens nervositet inför de turkiska kraven har inte bara fått exempelvis polisen att hitta tillfälliga kryphål för att förbjuda koranbränning – vad värre är åtföljs de av en serie i stort sett samtidiga lagförslag som varit på väg i ett antal år men som till synes slumpmässigt råkar sammanfalla med den svenska Natoprocessen.

Det handlar om lagar och bestämmelser som inskränker föreningsfriheten och mötesfriheten. Om grundlagsändringar som på ett historiskt sätt försvagar den unika svenska tryckfrihetsförordningen – detta främst genom den så kallade lagen om utlandsspioneri, som antogs hösten 2022 och kriminaliserar spridandet av uppgifter som kan störa relationen till ”främmande makt”. För övrigt i direkt strid med lagrådets rekommendationer, vilket också gällde de skärpningar i terrorlagstiftningen som beslutades 2023. Det handlar vidare om ökade befogenheter för polisen att bedriva avlyssning och genomföra integritetskränkande personkontroller.

Inga av dessa förändringar sker naturligtvis över en natt. Det rör sig om ett långsiktigt arbete – allt ska utredas och remitteras, beslut måste i vissa fall (när de strider mot grundlagen) fattas två gånger med ett riksdagsval emellan. Och så vidare; liksom när det gäller den militära anpassningen till Nato förutsätter det i stort sett en politisk konsensus om den allmänna riktningen. Vilket just är den stora faran med processen: när det saknas en opposition som ifrågasätter den uppstår en självförstärkande dynamik, alla beslut är för all del viktiga vart och ett för sig men den stora risken – som det talas mycket lite om – handlar om den sammantagna effekten av dem. Om hur det obevekligt växer fram ett samhällsklimat där fri- och rättigheter inte längre tas för givna. Där försiktigheten blir en dygd. Och rädslan växer.

Det är illa nog, men värst av allt är ändå att det sker i stort sett utan protester och debatt. Natoprocessen och den ”utsatta” position Sverige befinner sig i blir ett stående argument som knappast kräver någon diskussion, och hänsynen till ”främmande makt” skäl nog att lägga locket på inför offentligheten. Precis som med den militära suveräniteten kan de friheter som man ger upp på detta sätt visa sig nästan omöjliga att ta tillbaka.

                                                                                                                                      

4. Den svenska Natoprocessen skapar inte säkerhet, utan mer osäkerhet

Det tycks vara en utbredd uppfattning att den svenska Natoprocessen i grunden är en fredsprocess. Sveriges Natoansökan bidrar till den globala säkerheten genom att försvara den ”regelbaserade” världsordning som tidigare utgjort ramverket för internationell politik, men som i och med Rysslands angrepp på Ukraina visat sig allvarligt hotat.

Med föredömlig klarhet formuleras denna syn i Försvarsberedningens rapport från december 2023. Här beskrivs hur, citat: ”den regelbaserade världsordningen, med FN-stadgan som grund, etablerades under amerikansk ledning efter andra världskriget och utvecklades efter kalla krigets slut. Den utmanas nu av auktoritära stater som eftersträvar en ordning baserad på den starkes rätt. Det handlar i grunden om en konflikt mellan demokratiska stater som vill upprätthålla den regelbaserade ordningen och auktoritära och revisionistiska stater som anser sig ha rätt till egna intressesfärer där de ska ha ett avgörande inflytande över närliggande stater.”

Att, som i Försvarsberedningens rapport, tala om ‘USA:s centrala roll i upprätthållandet av den regelbaserade världsordningen’ är i grunden en tautologi eftersom denna ordning – som det också sägs – just ‘etablerades under amerikansk ledning’.

Det är emellertid en minst sagt dubiös historieskrivning. Varje världsordning baseras naturligtvis på en uppsättning regler – annars vore det ingen ordning – men huruvida denna också uppfattas som rättvis och fungerande är en fråga om perspektiv och avgörs av vem som skrivit den, hur regelverket ser ut och varifrån det betraktas. Att, som i Försvarsberedningens rapport, tala om ”USA:s centrala roll i upprätthållandet av den regelbaserade världsordningen” är i grunden en tautologi eftersom denna ordning – som det också sägs – just ”etablerades under amerikansk ledning”. Vad man kan konstatera när man ser tillbaka på hur den fungerat och efterlevts är, mycket riktigt, att den sammanfallit med USA:s strategiska intressen.

Försvaret och upprätthållandet av denna ordning har gång på gång visat sig kräva militära ingripanden i strid mot folkrätten, statskupper och invasioner i suveräna stater som på olika sätt motsatt sig den etablerade ordningen och USA:s ”centrala” roll. Detta i synnerhet på de amerikanska kontinenterna, som från USA:s sida just ses som en egen ”intressesfär” där man har rätt till ”ett avgörande inflytande”. Att de ”regler” som en sådan ordning baseras på skulle handla om något annat än ”den starkes rätt” är svårt att se.

Det som nu sker är att styrkorna så sakteliga börjar utjämnas. Den USA-ledda (eller med Försvarsberedningens begrepp: regelbaserade) världsordningen utmanas av flera nya aktörer som anser sig ha lika stor rätt att bestämma reglerna och utöva inflytande över den globala utvecklingen. Detta skapar givetvis konflikter, något som i sin tur leder till nervositet inte bara i den globala ordningens amerikanska centrum utan också i de stater som förlitat sig på den för att i sin tur upprätthålla sina strategiska intressen.

Krigsutbrottet i Ukraina ställde denna utveckling i blixtbelysning. Att västvärlden haft så svårt att uppbåda globalt stöd för sin sanktionspolitik mot Ryssland är en följd av detta. De principer och värderingar västvärlden säger sig försvara anses av många i det globala Syd vara ideologiska dimridåer för något som i grunden är en politik för postkolonial dominans. När det nu sägs att Ukraina försvarar inte bara sin egen frihet utan hela Europa och dess värderingar må det på sätt och vis vara sant – men för väldigt många i det fattiga globala Syd är Europa inget att försvara. Det är något att bekämpa.

Den svenska Natoansökan ställer nu landet vid fronten i dessa globala konflikter. Länge såg sig Sverige i en helt annan roll: som en fredlig frizon i en våldsam och polariserad värld, där dissidenter från båda lägren kunde få en fristad – men som också kunde tala för att en annan, mer inkluderande och jämlik ordning i längden är den enda hållbara och konstruktiva basen för global säkerhet. Sådana aktörer behövs just nu mer än någonsin. Vad beträffar den ”regelbaserade världsordningen” skulle man kunna säga som Gandhi om den västerländska civilisationen: Det vore en god idé.

                                                                                                                                             

5. Den svenska Natoprocessen är ett led i den globala ekonomins militarisering

Åren runt millennieskiftet pågick en livaktig diskussion om hur den ekonomiska globaliseringen stärkt de stora företagens makt på politikens bekostnad. En rad transnationella bolag hade på kort tid skaffat sig en ekonomisk tyngd som vida översteg många mindre nationers BNP. Detta skapade inte bara en skenande ojämlikhet utan ledde också till att de nationella parlamenten alltmer förlorade sin reella makt. Särskilt fattiga länder stod mer eller mindre vanmäktiga inför de stora företagens krav, i synnerhet när de backades upp av den globala frihandelns institutioner IMF och Världsbanken. Men även i länder som Sverige tvingades politiken i en riktning som gynnade den internationella storfinansen, eftersom man inte såg något realistiskt alternativ.

Men även i länder som Sverige tvingades politiken i en riktning som gynnade den internationella storfinansen, eftersom man inte såg något realistiskt alternativ.

Ett kvartssekel senare har diskussionen tystnat. Inte för att maktbalansen förändrats; tvärtom har den ytterligare vägt över till de transnationella företagens fördel, och det på ett sätt som för de flesta nog får motståndet att te sig utsiktslöst. De stora amerikanska techbolag som vuxit fram i och med digitaliseringen kontrollerar inte bara enorma ekonomiska resurser utan också ofattbara mängder både privata och offentliga data. Tillsammans med en allt vidare delegering av politiska beslut till överstatliga institutioner som EU får det de nationella parlamenten att framstå som alltmer tandlösa. Kvar för dem att bita i blir frågor om invandring och bränslepriser, ungefär.

Att militära och ekonomiska intressen genom historien gått hand i hand är ingen nyhet. Och det är de ekonomiska som kommer först. Ett litet obetydligt land som Sverige har med dagens sammanflätade, globala ekonomi i stort sett inga självständiga ekonomiska intressen. Beroendet av den övriga västvärldens finansiella system och institutioner är numera så fullständigt att varje steg som hotar, eller bara kan se ut att hota dessa förbindelser riskerar utlösa en ekonomisk härdsmälta.

Det som nu sker är att dessa synbara, eventuella hotbilder blir allt viktigare att värja sig mot. Så länge västvärlden, med USA i spetsen, tycktes trygg i sin globala ledarroll fanns fortfarande visst utrymme för både politisk och militär självständighet. Men sedan finanskrisen 2008 har detta förändrats. Världens ekonomiska tyngdpunkt har förskjutits österut, mot Kina och Indien, vilket fått USA och dess allierade att rusta för konfrontation. Västvärlden tänker försvara sina intressen, och då måste strategiskt betydelsefulla frontstater som Sverige och Finland till slut bekänna färg. Inte bara ekonomiskt, utan också politiskt och militärt.

Rysslands angrepp på Ukraina påskyndade säkert denna utveckling. Men det avgjorde den inte. Sveriges Natoansökan hade kommit förr eller senare, den behövde bara en förevändning.

Rysslands angrepp på Ukraina påskyndade säkert denna utveckling. Men det avgjorde den inte. Sveriges Natoansökan hade kommit förr eller senare, den behövde bara en förevändning och när den väl fallit på plats följs den självklart av ytterligare ekonomiska förpliktelser. Slut på kinesiska appar i de kommunala jobbmobilerna. Slut på misshagliga biståndsprojekt i Palestina och slut på alla pacifistiska krumbukter om vapenexporten.

Man kan onekligen fråga sig på vilket sätt denna utveckling egentligen, i ett större perspektiv ligger i de svenska medborgarnas intresse. I en värld där alltmer ekonomisk tyngd ser ut att samlas i andra delar av världen vore det logiskt sett en mer förnuftig strategi att tvärtom sprida de ekonomiska förbindelserna, inte kapa dem. Men att ställa just den sortens frågor är alltså att missförstå vad hela processen handlar om.

                                                                                                                                             

6. Den svenska Natoprocessen är illegitim, och måste vara det

Att en så ödesdiger fråga som Sveriges ansökan om Natomedlemskap inte föregicks av en folkomröstning eller åtminstone en stor debatt har varit en viktig punkt i den kritik som riktats mot beslutet. Så även bland en del av dess anhängare, som i den uteblivna folkomröstningen tyckt sig se en förlorad möjlighet att ge det större demokratisk legitimitet.

Det är också sant att frånvaron av debatt inför beslutet måste ses som ett nederlag för demokratin. Inför tidigare förändringar som på ett grundläggande sätt berört landets suveränitet har folkomröstningar varit ett naturligt sätt att ge besluten demokratisk förankring. Så till exempel inför inträdet i EU och eurozonen, där väljarna som bekant fick säga sitt och riksdagen i båda fallen respekterade folkomröstningarnas utslag. Ja i ena fallet, nej i andra.

Det är också sant att frånvaron av debatt inför beslutet måste ses som ett nederlag för demokratin. Inför tidigare förändringar som på ett grundläggande sätt berört landets suveränitet har folkomröstningar varit ett naturligt sätt att ge besluten demokratisk förankring.

Men lika sant är att varje demokrati har sina gränser för där folkviljan får råda. I Sveriges fall innebär redan den representativa styrelseformen en begränsning; genom röstsedeln vart fjärde år delegerar väljarna sin makt till riksdagens valda representanter, utan att kunna vara säkra på hur de hanterar den. Likaså finns i ett land som Sverige stora samhällssektorer – framför allt inom ekonomin – där någon demokrati överhuvudtaget inte existerar.

Slutligen har vi de offentlighetens skuggzoner, där vi som medborgare helt enkelt inte har någon insyn. Dessa från demokratin avskärmade revir finns framför allt i det som rör landets säkerhet, i synnerhet förhållandet till främmande makt. Beslut om militära samarbeten och underrättelseverksamhet ses i allmänhet som alltför känsliga för att tåla offentlighetens ljus.

Men beslutet att ansöka om medlemskap i Nato borde egentligen inte vara en sådan skuggfråga. Det blev det eftersom riksdagens politiker ville ha det så. Och, kan tilläggas, för att de som följt processen insåg att det inte fanns så mycket att diskutera. Alla betydande beslut var i princip fattade. Frågan var inte om Sverige skulle gå med i Nato. Utan när, och hur.

Givetvis hade man ändå kunnat tänka sig en alternativ situation, där en bred opinion på rent principiella grunder tvingat fram en omröstning som låtit folket säga sin mening. Men någon sådan opinion fick aldrig tid och tillfälle att bildas. Istället fylldes svenska medier under våren 2022 av en serie brådstörtade opinionsundersökningar som den ena efter den andra visade hur stödet för ett Natomedlemskap fördubblades på bara några veckor. I själva verket var de kanske främst ett slags ögonblickliga termometrar på de chockvågor som gick genom den svenska allmänheten omedelbart efter krigsutbrottet.

Och någon motsvarande undersökning om behovet av en folkomröstning i Natofrågan gjordes aldrig.

Med offentligheten ställd inför fullbordat faktum har istället mediebevakningen av Natofrågan urartat i en from uppvisning i patriotisk sammanhållning, där problemet reducerats till om och när ”vi” kan hoppas uppnå det hägrande målet. Man kan tycka att vi fått den debatt vi förtjänat – men det är faktiskt bara delvis sant. Saken är den att Sveriges långsamma, smygande anslutning till Natosystemet konsekvent manövrerats på ett sätt som hållit frågan borta från offentlig diskussion. Detalj har fogats till detalj, det ena steget förutsatt det andra. Och ju längre in i systemet vi har kommit, ju starkare det militära samarbetet blivit och ju tätare underrättelserna flödat mellan säkerhetstjänsterna – desto mer har också kunnat avskärmas från insyn genom att hänvisa till ”främmande makt”. Denna spiral av tystnad är inte en olycklig bieffekt av processen. Den är en del av den.

7. Den svenska Natoprocessen talar krigets språk

Den svenska anslutningen till Nato betingar ett högt demokratiskt pris. Exakt hur högt är det än så länge ingen som kan säga. Men redan nu kan vi konstatera att processen mobiliserat krafter som prioriterar säkerhet och kontroll framför öppenhet och integritet. I bästa fall i all välmening: demokratin, sägs det, måste försvaras mot dess fiender. Därför måste den ibland begränsas. Det är en både farlig och bedräglig retorik. Det som betyder något är trots allt vad som sker, inte vad som sägs. Eller annorlunda uttryckt: demokratins fiender avslöjar sig i handling. Mycket sällan i ord.

Man kan beskriva det som nu sker som en militarisering av den politiska och kulturella offentligheten. En process som i sin fixering vid fiendebilden får själva det demokratiska syre som den öppna debatten utgör, att te sig hotfullt och potentiellt förgiftat; som med de växande kraven på lojalitet och enighet leder till oro, misstänksamhet och i längden fruktan för det fria ordet och en fri kultur. En utveckling som upprättar tabun, som föder självcensur och gör den offentliga diskussionen allt trängre och allt fattigare.

Man kan beskriva det som nu sker som en militarisering av den politiska och kulturella offentligheten. En process som i sin fixering vid fiendebilden får själva det demokratiska syre som den öppna debatten utgör, att te sig hotfullt och potentiellt förgiftat.

Denna klimatförändring är förmodligen den allvarligaste konsekvensen av den svenska Natoprocessen. Den underminerar inte bara människors rätt att uttrycka sig och inhämta information; den omskapar hela det offentliga debattklimatet, steg för steg på ett vis som kanske inte märks förrän det är för sent att vända om. Vad som börjar med ett tillfälligt polisingripande mot exempelvis en koranbränning kan om det vill sig illa sluta i ett samhälle där vi inte längre vågar säga – knappt ens tänka – något avvikande.

De antidemokratiska signalerna i detta skeende visar sig från myndigheternas sida som oförsonlighet, godtycklighet och hemlighetsmakeri. Och i offentlighetens reaktioner som rädsla, konformism – och tystnad. Få var de som protesterade när ryska mediekanaler som RT och Sputnik blockerades efter krigsutbrottet våren 2022. Detta trots att det verkligen fanns allvarliga och relevanta invändningar att göra mot en så drastisk och drakonisk åtgärd. Innebar det till exempel inte ett omyndigförklarande av medborgarna och ett ingrepp i informationsfriheten? På vilket sätt ansågs dessa sändningar hota den nationella säkerheten? Bör inte ett fritt, demokratiskt meningsutbyte tvärtom tåla även sådant som kan anses vinklat, propagandistiskt, rentav lögnaktigt? Innebar inte dessa åtgärder att västvärlden tillgriper just de auktoritära maktmedel man påstår sig försvara sig emot?

Jo, definitivt. Men rädslan för att möta anklagelser om ryskt medlöperi var redan tillräckligt utbredd för att effektivt dämma upp en sådan principiell debatt. Detta alltså utan att det ännu ens stod någon lag i vägen – allt som krävdes var ett offentligt klimat som plötsligt tolkade all diskussion i termer av krig. Varje nyansering, problematisering, för att inte tala om pacifistisk opposition blev på ett ögonblick förrädisk.

Det har också lett till institutionell självcensur, som när Borås konstmuseum efter att Säpo höjde terrorhotsnivån i augusti 2023 reagerade med att vilja avlysa en planerad utställning med den iranska konstnären Sadaf Ahmadi.

Den svenska Natoanslutningsprocessen har ytterligare förstärkt denna logik. I samband med turerna kring den turkiska ratificeringen har kraven på offentlig lojalitet inte bara fått regeringsföreträdare att öppet fördöma lagliga manifestationer, vilket är nog så allvarligt – det har också lett till institutionell självcensur, som när Borås konstmuseum efter att Säpo höjde terrorhotsnivån i augusti 2023 reagerade med att vilja avlysa en planerad utställning med den iranska konstnären Sadaf Ahmadi. Eller när Chalmers i Göteborg efter Gazakrigets utbrott förbjöd alla politiska manifestationer på högskolans område. Bara det en begränsning av den akademiska friheten som saknar motstycke i svensk historia.

Och detta alltså än så länge utan att det funnits något juridiskt stöd för sådana ingrepp. Bara tolkningar – och rädsla. Vad kommer då att ske när vi om några år kanske tvingas ta hänsyn till de lagar som nu i rask takt förbereds och exempelvis hotar kriminalisera sådant som förringande av krigsbrott, medlemskap i terrorstämplade organisationer eller uttalanden som anses hota landets relation till främmande makt?

Är vi säkra på att det verkligen är ett samhälle vi fortfarande vill leva i? Är det ens ett samhälle som fortfarande är värt att försvara?