Stefan Arvidsson recenserar Vänsterpartiets nya partiprogram och känner att författarna verkligen tror att ett mer socialistiskt Sverige kommer att bli ett mer tryggt, hållbart, rättvist och lyckligt Sverige. Det har inte varit självklart sedan murens fall.

Socialistiska partier har existerat sedan 1860-talet. Mot slutet av det årtiondet antogs historiens första socialistiska partiprogram, om vi inte vill räkna Kommunistiska manifestet som ett partiprogram. Det kom ju 1848. Nu har det blivit dags för Vänsterpartiet att förnya sitt partiprogram; programkommissionens förslag finns tillgängligt och det kommer att diskuteras på kongressen i Jönköping i början av maj.

Så, vad serveras? Låt oss börja med det som kan te sig lite ytligt: formen. Partiprogram är visserligen en rätt distinkt genre, men beroende på vilken funktion författarna väljer att lyfta fram (filosofisk grundbult, bra studiematerial, resurs för att väcka förslag, facit på eventuella frågor etc.) förändras formen. Om man till exempel tänker att vem som helst ska kunna bläddra lite i programmet för att få reda på om de har lust att rösta på partiet, bör man använda ett vardagligt språk. Kanske är det nödvändigt att använda ord som ”samhällsordning” och ”rättvisa”, men till och med de bör då användas sparsamt. Anser man däremot att partiprogram är något som folk söker upp för att få intellektuellt tuggmotstånd, kanske inte bara lär sig mer om partiet, utan till och med lära sig av texten, måste den förmodligen vara mer akademisk.

Bort från skrikiga signalord

I det följebrev som är bifogat partiprogrammet upplyser kommissions medlemmar om hur de har tänkt om formen: de har först och främst velat komma bort från tunga ideologiska termer och från skrikiga signalord. Det kan tyckas som ett självklart val, men det har också sitt pris. Termer som ”klasskamp” eller ”patriarkat” kan sannerligen stöta bort icke invigda, men de kan faktiskt också väcka intellektuell nyfikenhet; sådana termer kan sannerligen snabbt bli förlegade, men kan också visa på en förankring i en lång och stolt tradition. Men kommissionens val för verkligen med sig de två fördelarna: texten är överlag lätt och trevligt skriven och den öppnar sig för icke ännu frälsta.

Det sistnämnda intrycket stärks inte minst av det inledande stycket som nog är programmets bästa rent språkligt. Det är också i det stycket som programmets främsta innehållsliga förtjänster kommer fram: där finns nämligen en ton av självsäker förtröstan som vänstern länge saknat.

Här finns nämligen en ton av självsäker förtröstan som vänstern länge saknat.

”Politik handlar inte bara om god vilja, utan också om att ta konflikt när det behövs. De bra saker vi byggt upp i Sverige blev verklighet just för att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och många andra stod upp för sin sak. Vi är många, många fler än de som gynnas av en politik som utgår från kapitalets intressen. Vi kan använda demokratin för att genomföra det vi vill. För att göra det behöver vi hålla ihop (rad 19-25).”

Som läsare känner man att författarna verkligen tror att ett mer socialistiskt Sverige kommer att bli ett mer tryggt, hållbart, rättvist och lyckligt Sverige. Det har inte varit självklart sedan murens fall. Eller rättare sagt: det har inte varit självklart för vänstern i vår del av världen sedan murens fall.

Det är utomordentligt att denna ton inte i första hand (eller nästan inte alls) närs av utopiska spekulationer – om vi inte räknar ord såsom ”frihet” och ”jämlikhet” som i sig själva är ett slags buljongtärningsutopier, vilket kanske är rimligt. Istället närs den av erinran om tidigare vänstersegrar. Det är just eftersom läsaren påminnas om att vänstern tidigare varit segersäll, också i tider av stark antisocialism och antikommunism, som den självsäkra förtröstan känns som den äkta varan.

Det retoriska greppet att påminna om vad vänstern har åstadkommit, vilka saker i vår vardag som vi kan tacka vänstern för, är mycket lovvärt.

Det retoriska greppet att påminna om vad vänstern har åstadkommit, vilka saker i vår vardag som vi kan tacka vänstern för, är mycket lovvärt. Möjligen skulle man kunna invända att valet att inte använda tunga ideologiska termer och signalord då blir lite mindre självklart, eftersom sådana termer och ord tydligare hade visat på förankringen i traditionen.

En slutsats som kommissionen har dragit av ambitionen att skriva enkelt är att använda ”en ganska bred palett av begrepp” och, märker läsaren, avhålla sig ifrån att definiera de termer de trots allt inte klarar sig utan. Det blir inte bra. När det är som minst lyckat följer tre korta stycken där man talar om ”överklassen”, ”borgarklassen” och ”kapitalet” utan att läsaren egentligen vet vad de menar. Ordet ”kapitalet” dyker upp redan i på rad 9 i det inledande stycket, men blir aldrig definierat. Ordet ”kapitalist” används överhuvudtaget inte, ”arbetarklassen” egentligen bara en gång.

Beslutet att hellre tala om ”kapitalet” än om ”kapitalister” kan man vrida och vända på. Det kan vara bra att komma bort från en populistisk syn att samhällsutvecklingen går (i stort sett) åt fel håll eftersom elaka, giriga kapitalister vill det. Samtidigt riskerar ”kapitalet” att bli en abstrakt, lite konspiratorisk, entitet. Och det här krokar in i en större fråga: i följebrevet skriver författarna om programmets ”övergripande berättelse”. En sådan existerar emellertid inte.

I följebrevet skriver författarna om programmets ”övergripande berättelse”. En sådan existerar emellertid inte.

Klassiska marxistiska partiprogram har varit lite av just berättelser, med början förstås i Kommunistiska manifestet (”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp […] Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.”)

Trevlig filosofisk prosa

Kommissionens vilja att skriva enkelt gör att texten utgör en trevlig filosofisk prosa, snarare än en suggestiv berättelse. I en berättelse bör aktörer (”kapitalister”, hellre än ”kapital”) och deras konflikter vara framskriven: ”I dagen samhället strider kapitalisterna mot arbetarklassens hjältar som står på de många slitandes sida mot de få utsugarna, som vi segrat förr i mörka tider komma vi åter att slutligen segra! Hasta la victoria siempre!” Men av en sådan berättelse syns alltså inget.

Och kanske har mytiska berättelser, grand narrative och utopiska visioner ingen plats i vår tid. Men jag är inte säker på det. Jag minns ett föredrag av partisekreteraren Aron Etzler, för kanske en sex-sju år sedan, när han påpekade att Sverigedemokrater har lyckats med att inympa en berättelse hos svenskarna och att den berättelsen hela tiden snurrar runt i skallen på folk så att när nästan vad som helst kommer på tal hakar det följsamt i berättelsen ”Det är invandrarnas fel”. Etzler menade att nu var det dag att inympa en socialistisk motsvarighet (”Det är kapitalismens fel”). Jag tror inte han har fel. Men – och det har kommissionen rätt i – ett sådant narrativt spinnande medför risker: läsaren kan känna sig obehagligt indragen i något, manipulerad. Följaktligen är den nuvarande retoriken ljus och förnuftig, resonabel.

Eftersom en del personer i Vänsterpartiet tror att anledningen till att partiet förblir så litet (vänster-om-sossarna i Danmark ligger nu på 23%) är att väljarna tror att det döljer sig en galen bolsjevik bakom varje partiföreträdare, är det förmodligen ett logiskt val att inte spinna en berättelse.

Jag inbillar mig emellertid att väljarna inte är så rädda för den där bolsjeviken egentligen, utan att de snarare misstror en del vänsterpartistiska politiker därför att de upplever att de inte är raka och ärliga med sina grundvärderingar.

Jag inbillar mig emellertid att väljarna inte är så rädda för den där bolsjeviken egentligen, utan att de snarare misstror en del vänsterpartistiska politiker därför att de upplever att de inte är raka och ärliga med sina grundvärderingar. Att politiker leker politiker, med de förväntade lätena och klädkoderna, accepteras när det handlar om mittenpolitiker.

Men de som ska stå för något annat än business as usual måste vara ärliga och förankrade. Högerpopulisternas retorik, att säga rakt ut vad de tycker och tänker, har visat sig framgångsrik inte bara för att det de säger hakar in i våra sämre sidor av mindervärdskomplex, hämndbegär och småsinthet, utan för att man upplever att dessa politiker åtminstone är sig själva: hellre ett as än en aktör.

Vänsterns politiker borde lära av detta och vara mer uttalade och explicita vad gäller värden och ideal. Men detta är inte helt enkelt, rent retoriskt. I tider då en etablerad hegemoni är på väg att försvagas, såsom den liberal-socialistiska värdegrunden har utmanats under några årtionden, riskerar upprepandet av det man lärt sig i skolan (”alla människor är lika mycket värda”) att bara låta som pekpinniga floskler.

Styvmoderligt om kultur

I den situationen är det synd att förslaget, trots vilja att påminna om tidigare segrar, behandlar kulturpolitiken styvmoderligt. Innehållsligt ligger ett av partiprogrammets stora styrkor i att tydligt och distinkt lyfta fram konkret arbete och konkret ”omsorgsarbete”; klassisk marxism och feminism är i fokus.

I den situationen är det synd att förslaget, trots vilja att påminna om tidigare segrar, behandlar kulturpolitiken styvmoderligt.

Samtidigt tror jag en del av dagens politiska debatt lider av att en liten grupp vänsteraktivister har tillåtits att ge sin bild av vad vänsterns hållning är när de gäller kultur, kön, sexualitet, religion och likande ämnen. Denna ”nyansvänster” bygger sina hållningar på en anti-politik som är ofruktbar och ibland fjärran klassisk socialistisk och feministisk moral: om Sverigedemokraterna avskyr muslimer och en del (konservativa) muslimska kvinnor bär slöja, lyfter nyansvänster fram slöjan som något slags protestsymbol; om Sverigedemokraterna hyllar det gamla germanska Sverige måste vi romantisera samerna; om Sverigedemokraterna kritiserar traditionella sedvänjor, bör vi släta över kritiken mot hedersförtryck.

Den här skillnaden mellan å ena sidan en nyansvänstern (en del skulle säga politisk korrekt, identitetspolitisk eller woke-vänster) och å andra sidan en materialistisk vänster, skär rakt genom dagens europeiska vänster. I våra skandinaviska grannländer har den i viss mån tagit sig partimässiga uttryck (Socialistisk Folkeparti versus Enhedslisten; Sosialistisk Venstreparti versus Rødt). Min personliga uppfattning är att vänsterns väg framtid ligger i att, på så sätt som kommissionen gör, förankra ideologin i historien. Det innebär ett avståndstagande gentemot nyansvänstern. Inte så mycket för deras moraliska ståndpunkter, vilka inte sällan är sympatiska, men för deras folkföraktande retorik och deras uppenbara svårigheter att föra en hederlig argumentation.

Det här programmet står långt ifrån nyansvänster, så till vida att fokus ligger på klassiska socialistiska och feministiska frågor. Däremot erbjuder det inte ett tydligt alternativ i de frågor där nyansvänstern brukar synas, dvs vad vi kan kalla kulturpolitik i bred bemärkelse.

Det här programmet står långt ifrån nyansvänster, så till vida att fokus ligger på klassiska socialistiska och feministiska frågor.

Jag tror inte att ett parti klarar sig utan en utvecklad kulturpolitik. Ett parti är inte en fackförening. Socialismen har onekligen handlat om att förbättra arbetsvillkor och få demokratisk makt över ekonomin, och feminismen har onekligen handlat om rätten till arbete och egen ekonomi, men de har också alltid samtidigt varit kulturprojekt. Det har varit ett kulturprojekt som har gått i en helt annan riktning än konservativa borgare, men också åt annat håll än en del konservativa minoritetsgrupper har önskat sig. Om vi ska minnas segrar såsom fem veckors semester och MBL, varför inte också de segrar som rör kulturfrågor såsom sekularism, progressiv pedagogik, fri kärlek, kvinnoidrott, naturliga ”reformkläder”, religionsfrihet, sexköpslagen, vetenskapstro och homorättigheter? I våra grannländer, som sagt, men också i Frankrike och nu med splittringen inom Die Linke i Tyskland finns det rörelser som medvetet försöker återknyta till det humanistiska kulturprojektet.

Kommersialismen glöms bort

Det finns, i linje med kommissionens nedtoning av kulturfrågor, bara ett kort stycke som berör kommersialism. Typiskt för den ensidigt materialistiska inriktningen i programmet handlar det om slöseriet i produktionen och cirkulationen av varor i samband med miljöfrågor. Det är förstå superviktigt.

Men ingenstans, tror jag, nämns kommersialismens negativa inverkan på medborgarnas själar. Ändå är skärmtid, scrollande, internetporr, skönhetsideal, infantiliserande nätserier och någon miljon tablettätande vuxna öppna mål för en rak klassisk vänster.

Men ingenstans, tror jag, nämns kommersialismens negativa inverkan på medborgarnas själar. Ändå är skärmtid, scrollande, internetporr, skönhetsideal, infantiliserande nätserier och deras verkningar i form av uppstressade och till och med suicidala tonåringar och någon miljon tablettätande vuxna svenskar inte bara samtalsämnen som engagerar de flesta av oss, det är också öppna mål för en rak klassisk vänster. För en materialistisk vänster är emellertid frågor om mående, psykisk hälsa och förfrämligande sekundära, som bäst, och irrelevanta som sämst. Det är dumt.

Det finns ett tema som knyter an till vänsterns övergripande kulturprojektet och som i det föreliggande förslaget nästan befinner sig på undertextens nivå. Under en stor del av socialismens historia var inte frihet eller jämlikhet de främsta idealen, utan det var broderskap och endräkt. Tanken var att vi inte bara skulle vara anonym medborgare, vilka i bästa fall var i stånd att vara solidariska med de mindre lyckligt lottade, utan att vi skulle vara nära varandra.

Det förutsätter ett aktivt skapande av medborglig gemenskap, vilket så klart har med arbets- och omsorgsarbetsvillkor att göra, men också med konst, kultur och moral. Denna dröm om samhället som ett folkhem, en plats för samhörighet, är sedan länge kidnappad av den nationalistiska högern. Det är därför mycket glädjande att den i och med detta program återvänder hem, även om det inte är tydligt utskrivet. Fast det är kanske lite orättvist av mig för där finns en del fraser (”vi behöver odla sammanhållning”) och faktiskt inleds hela programmet med meningar om mänskligheten som en samarbetande enhet.

Omsorgsarbetet lyfts

Den äktmänskliga samarbetsimplusen är grunden för det omskapande arbetet, men också för det som programmet kallar ”omsorgsarbete”. Jag är osäker på vad jag tycker om det ordet. Det funkar förstås som term för ”lönearbeten som inkluderar omsorg”, men kanske inte som ord för ”oavlönade omsorgshandlingar”, eller? Det är ju bra om ordet får oss att uppmärksamma att kvinnor (i huvudsak) lägger tid och energi på att rå om folk i deras närhet. Det ska uppmärksammas och uppvärderas. Men kan inte handlingar vara djupt värdefulla utan att adlas till ”arbete”? Men språkbruket ligger helt i linje med programmets fokus på arbete, teknik och infrastruktur. Det är lite ”stora maskiner” över texten. Den feministiska tradition som menar att vara hemma och ta hand om barn må vara en ekonomisk fälla men en existentiell vinstlott, har inte satt avtryck i texten. Här måste man akta sig så att inte förmågan att sälja sig själv som löneslav tolkas som den högsta formen av frigörelse.

Ett av följebrevets rubriker heter förresten ”Frigörelse”. Det ordet (ibland ”befrielse”) var centralt för 1960- och 70-talets vänster, inte sällan med en aura av religiositet runt sig.

Ordet frigörelse är välkommet tillbaka tycker jag, inte minst som slagord mot de som vill marinera individen i nationalistiska eller religiösa sedvänjor som inte gör oss lyckliga.

Ordet är välkommet tillbaka tycker jag, inte minst som slagord mot de som vill marinera individen i nationalistiska eller religiösa sedvänjor som inte gör oss lyckliga. Ordet används effektivt i programutkastet, men jag hade gärna sett det än mer utstrött. En formulering som ”Vi vill frigöra ekonomin från tyngden [från kapitalet]” lyfter programmet.

Programmet varnar slagkraftigt för kapitalisternas kortsiktiga och partiska intressen. Den politiska vägen bort från deras makt ligger i att arbeta med ”strategiska reformer”, dvs förslag som de flesta inser gör nytta här och nu, men som samtidigt vrider samhället och samhällsdebatten vänsterut. Att, som utkastet formulerar saken, ta fram förslag som visar på de grundläggande konfliktlinjerna är utmärkt.

Socialism en riktning, inte ett mål

Tveksam är jag däremot mot att socialismen i sig beskrivs som en riktning, mer än ett mål. Partiet vet inte hur det perfekta samhället ser ut, står det i följebrevet. Jag är medveten om att detta är en anrik hållning som går tillbaka till Eduard Bernstein och som har omfamnats av mången sosse, men jag har personligen aldrig förstått den. Hållningen är väl tänkt att vara ödmjuk och mota i grind de som tror att vänsterpartister är farliga bolsjeviker med färdiga planer för hur hög eller låg midjan på jeansen ska vara om tjugo år, men för mig verkar det bara ogenomtänkt och harigt.

Och helt enkelt ologiskt: hur vet man vad som är rätt väg om man inte vet vad som är målet?

Jag hade gärna sett att den hållningen, som eventuellt ekar av Sahra Wagenknechts ”Förnuft och rättvisa”, hade satt spår i programutkastet.

Följebrevets första stycke heter ”Det rationella svaret”. Jag hade gärna sett att den hållningen, som eventuellt ekar av Sahra Wagenknechts ”Förnuft och rättvisa”, hade satt spår i programutkastet.¹ I tider av galopperande klimathot, klasskillnader och alienation kan idén om att ta demokratisk makt över ekonomi för att ställa om den efter jordens villkor och mänsklighetens behov bara kallas rationell.

I linje med det hade jag gärna sett att programmet beskrev kapitalismen som den förvirrande och kaotiska kraft den är och istället poängterade att är genom planekonomier som mänskligheten sedan stenåldern har rört sig framåt. (Morgondagens planekonomier ska förstås vara demokratiskt kontrollerade och reglerade med hjälp av datateknik.)

Det är bra att den självklara antifascistiska hållningen att värna svaga och avvikande grupper omnämns. Den får bara inte blandas samman med att lovorda dessa grupper och samtidigt, vilket har hänt alltför ofta de senaste årtionden, dissa majoritetsbefolkningen. Det finns inget inneboende progressivt med att vara i minoritet, eller ens i att vara förtryckt, och den svenska majoritetsbefolkningen är världshistoriskt progressiv: det måste vänstern adressera och bygga vidare på.

Det finns inget inneboende progressivt med att vara i minoritet, eller ens i att vara förtryckt, och den svenska majoritetsbefolkningen är världshistoriskt progressiv.

Programmet som helhet hade vunnit på att ha olika stil i de stycken som resonerar runt partiets grundläggande synsätt och de som behandlar sakfrågor. Nu är det som om resonerandet bara fortsätter, när läsaren förväntar sig mer konkrets ställningstanden. Jag hade velat se att ett mer handlingsorienterat språk (”vi behöver…”, ”därför ska vi arbeta för…) bytte av resonerandet.

Oklart om EU

I delarna som behandlar konkreta sakfrågor finns den några som har lyfts i media: kommer Vänsterpartiet att fortsätta vara emot EU? Det vete tusan. ”Vänsterpartiet behöver hålla fast vid alternativet att Sverige kan lämna EU. Ett utträde är inget självändamål, men kan visa sig nödvändigt för att bygga ett bättre samhälle i en situation där EU ställer sig i vägen för det (rad 1454-1457).” Resonemangen runt ställningstagandet till EU är, tycker jag som själv alltid varit velig i fråga, är vettiga som sådan, men slutsatserna är inte tydliga.

Vill Vänsterpartiet avskaffa kapitalismen och införa ett klasslöst samhälle? Det måste bli konsekvensen av det som sägs, även om författarna undviker bombastiska uttryck. Och det undvikandet kan bli ett problem. Öppna formuleringar (”Vi ser problem med hur arbetet organiseras idag”) är resonabla och inbjuder till samtal. Bra. Frågan är dock om dessa öppna (slappa) formuleringar verkligen kan bli vägledande för partimedlemmarna eller om de istället riskerar att leda till förvirring. I sämsta fall till en sådan förvirring att inte ens partiordförande vet om hon är socialist eller inte.

En efterlängtad antidot mot överspänd anti-politik och glåmig defaitism.

Det är fint att vara del av en rörelse som arbetar för frigörelse och gemenskap bortom dagens klimat-, samhälle- och människoförstörande kapitalism. Det är inget lätt arbete. Det har det aldrig varit. Hade jag suttit i programkommissionen hade jag försökt utforma programmet på rätt annorlunda sätt (välj ut nödvändiga svåra ord och definiera dem; skapa en berättelse; ge rejält med plats åt kulturpolitik i bred mening; var övertydlig med att fienden är både konservatism och kapitalism), men jag är ändå glad för detta program.

Genom den självsäkra förtröstan som den förmedlar med sitt enkla språk och sina rimliga resonemang är den en efterlängtad antidot mot överspänd anti-politik och glåmig defaitism.