Scorseses nya film är en studie i ondskans banalitet. Ett ursprungsfolk från USA blir plötsligt stenrika när olja upptäcks på deras mark, och en rasistisk kampanj iscensätts. Scorsese visar hur rikedom kan leda till rasism – en viktig historisk lärdom, skriver Sedagül Yavuz.

Under senare år har Martin Scorsese, bakom filmerna The Wolf of Wall Street, Silence och The Irishman, ytterligare befäst sin ställning med mästerverket ”Killers of the Flower Moon”.

Filmen är baserad på David Granns bok med samma namn och avslöjar händelserna kring morden på Osage, en grupp ursprungsamerikaner i 1920-talets USA och den efterföljande utredningen som avslöjade en härva av korruption och girighet. Regionen som beboddes av Osagefolket fick uppleva upptäckten av en av de största oljereserverna i sin tid, vilket plötsligt gjorde dem stenrika. Kort efter denna nyfunna rikedom kommer den ”vite mannen”, som en hungrig varg i jakt på Osagefolkets nyfunna byte.

I början av filmen läser Ernest, spelad av Leonardo DiCaprio, högt ur en barnbok: “Kan du hitta vargarna på den här bilden?” Ordet “picture” på engelska betyder både en bild och en film, så Scorsese uppmanar åskådaren att uppmärksamma vargarna i filmen redan från början. Men de giriga vargarna är inte svåra att upptäcka.

I stället för en konventionell spänningsuppbyggnad avslöjar Scorsese medvetet William Hale, spelad av Robert De Niro, som hjärnan bakom morden.

Jag är en passionerad cineast och fastnade direkt för Scorseses filmiska berättelse, att redan från början visa upp den centrala ondskan. I stället för en konventionell spänningsuppbyggnad avslöjar Scorsese medvetet William Hale, spelad av Robert De Niro, som hjärnan bakom de mord som sker. Detta utmanar och inbjuder publiken att brottas inte bara med “vem-gjorde-vad-aspekten” utan också med de bredare implikationerna av maktens dynamik och ondskans banalitet.

William Hale är nyckelpersonen i berättelsen. Hale, även känd som “King”, är en förmögen och inflytelserik investerare i Osage-samhället. Som en beräknande person inser han att etablering av makt genom tvång är mycket svårt att genomföra och strävar i stället att vinna Osagefolkets gunst genom att manipulera och övertala dem genom list. Det innebär att Hale utvecklar maktrelationer som kan förklaras med Foucaults syn på makt, som går bortom traditionella definitioner. Foucaults förståelse av makt innebär att undersöka hur makt fungerar inte bara som en förtryckande kraft utan som en genomträngande och produktiv påverkan som formar sociala relationer, kunskap och diskurs.¹

Hale är en mästare på manipulation. Han väver ett nät av kontroll över Osagesamhället med stor skicklighet. Hans taktik är mångfacetterad och kombinerar charm, bedrägeri och strategiska allianser för att böja människor efter sin vilja. En nyckelaspekt är hans vilja att framstå som en välgörare, han etablerar skolor, kurser och olika faciliteter, samtidigt som han döljer sina egentliga motiv. Ett kraftfullt verktyg i Hales arsenal är hans förmåga att utnyttja sociala och kulturella band.

Genom att gifta sina män in i Osagefamiljer infiltrerar han inte bara deras liv utan skapar också en känsla av pseudotillhörighet.

Genom att gifta sina män in i Osagefamiljer infiltrerar han inte bara deras liv utan skapar också en känsla av pseudotillhörighet. Detta manipulativa drag säkerställer ett kontinuerligt flöde av rikedom från Osagestammen till Hale och hans medarbetare. Hale blir till exempel beslutande när det gäller vilka mediciner och behandlingsmetoder de ska använda mot sjukdomar. Detta överensstämmer med Foucaults koncept om biopolitik, där makt används för att hantera och organisera livet på en bred skala.

Om vi fortsätter att utforska Hales inflytande, ser vi att hans maktrelationer innefattar en form av panopticism, eftersom han inte behöver vara närvarande överallt hela tiden för att utöva kontroll. Genom att utnyttja folks rädsla och osäkerhet etablerar han ett system som reglerar individers beteenden. Den konstanta känslan av att vara under övervakning bidrar till internaliseringen av maktrelationer.

Detta i den utsträckning att Ernest fruktar att Hale upptäcker hans frus graviditet, eftersom ett nytt barn skulle innebära att behöva fördela förmögenheten som kommer ärvas av hans hustru Mollie. Hale uttrycker sitt missnöje och betonar omoralen i att ha sex med en sjuk kvinna, eftersom Mollie har lidit av diabetes och han uppmanar Ernest att känna skam.

Hales manipulation sträcker sig också till frågor om liv och död. Han eliminerar strategiskt förmögna Osageindivider och inpräntar fruktan i samhället. Detta beräknande våld tjänar ett dubbelt syfte, att eliminera potentiella hot och att befästa sin ställning som en formidabel kraft.

Här bör noteras att Hale frekvent använder religion och rasism som verktyg för att legitimera sina ekonomiska intressen. Religion stärker Hales inflytande genom att etablera imaginära släktskap och vänskaper med Osagefolket. Framgångsrikt infiltrerar han hjärtat av Osagesamhället som en trojansk häst. Genom att använda rasistiska strategier, delar Hale upp människorna och döljer sin egen ekonomiska exploatering.

Denna strategi innebär att skapa fiendskap inom samhället baserat på ras, vilket stärker ideologisk kontroll. För att övertyga sin torped Ernest, som ibland ifrågasätter sina handlingar, hävdar Hale att Osagefolket inte förtjänar den rikedom de äger och saknar förmågan att hantera den. Enligt Hale tillhör förmågan att växa och kontrollera denna rikedom den ”vite mannen”.

Ernest har nyligen återvänt från första världskriget. Han framträder som en “dump”-karaktär som gillar att dricka, ha roligt och älska nöjen. Han börjar arbeta som chaufför åt Hale och blir förälskad i Mollie, en förmögen Osage-kvinna som han även gifter sig med. En relation som Hale faktiskt hade föreslagit för Ernest från början. Med tiden blir Ernest Hales handgångna och tvekar inte att mörda Mollies folk och familj, trots hans kärlek till sin fru. Hur kan ett sådant handlande förstås?

Ondskans banalitet

Regissören uppmanar oss nästan att vända oss till Hannah Arendts konceptualisering av ondskans banalitet för att förstå denna ondska. Hannah Arendts banbrytande arbete, “Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil,” granskar händelserna kring rättegången mot Adolf Eichmann, en högt rankad nazistisk tjänsteman ansvarig för att ha orkestrerat logistiken bakom Förintelsen. Arendts undersökning ger oss en unik insyn genom vilken hon analyserar Eichmanns handlingar och myntar frasen “ondskans banalitet” för att förmedla den oroande idén att individer, även de inblandade i grymma brott, kan uppvisa ett förvånande vanligt och byråkratisk uppträdande.

Arendts framställning av Eichmann utmanar konventionella uppfattningar om ondska som en monstruös och extraordinär kraft. Istället betonar hon den vardagliga karaktären av Eichmanns roll i Förintelsen och skildrar honom inte som en ondskans mästerhjärna utan som en lydig byråkrat som blint följde order.²

Med andra ord antyder begreppet ondskans banalitet att vanliga individer, när de verkar inom ett system som tillåter dem att frånsäga sig personligt ansvar, lätt kan bli villiga deltagare i extrema grymheter. I fallet Eichmann kritiserar Arendt den okritiska lydnaden gentemot auktoritet och bristen på moralisk reflektion som tillät honom att utföra handlingar som bidrog till folkmordet av miljontals människor. Hon hävdar att Eichmanns byråkratiska deltagande i Förintelsen tjänar som en skarp varning om farorna med tanklös konformitet och blind lojalitet gentemot auktoritet.

Liksom Adolf Eichmann är Ernest Burkhart en lydig torped som utan att ifrågasätta accepterar order från sin erkände kung, sin farbror.

Liksom Adolf Eichmann är Ernest Burkhart en lydig torped som utan att ifrågasätta accepterar order från sin erkände kung, sin farbror. Efter att ha avslutat sin militärtjänst är hans andra grundläggande uppgift i grunden att tjäna som sin farbrors högra hand i Osage. Precis som order okritiskt verkställs inom militären är Ernest en vanlig marionett som implementerar Hales order utan eftertanke. Detta beror på att Ernest saknar förmågan att ifrågasätta givna order och göra långsiktiga planer.

När Mollies vänner varnar henne för att Ernest bara är intresserad av henne för hennes pengar, uttrycker Mollie i stort sett att Ernest inte är kapabel att planera sådana saker, att Ernest inte är en smart man utan bara är någon som söker lite rikedom och vill starta en familj.

Oavsett vad, så upplever även den lydiga soldaten, som inte ifrågasätter sina handlingar, ibland ögonblick av förvirring när hans samvete gör sig påmint. Ernest verkar vara djupt påverkad av det tumult som uppstår efter explosionen av hans frus systers hem. Ernest är skakad av händelserna han bevittnar. Ändå vidtar han inga åtgärder för att ändra händelseförloppet och fortsätter att genomföra Hales onda planer.

Han undviker att konfrontera det faktum att även om han inte är arkitekten, är han ändå utföraren. Ernest fokuserar istället på sin känsla av sig själv som offer, han överväger svårigheten att utföra sina utmanande uppgifter snarare än att erkänna det lidande han vållar och fortsätter därmed på en väg där han legitimerar sina egna brott. Han fortsätter att spela rollen som dödsmaskin i planen att utrota Osagefolket.

Scorsese använder verkliga inspelningar av begravningar i filmens början och slut för att understryka dödens verklighet för Osagefolket.

Scorsese använder verkliga inspelningar av begravningar i filmens början och slut för att understryka dödens verklighet för Osagefolket. De framställs som en dömd ras från den vite mannens ankomst ända till slutet. Det är emellertid avgörande att även om Osagefolket inte tillhör den vita rasen spelar de en roll i massakern de genomlider, där huvudorsaken är deras ekonomiska rikedom. Liknande de judar som utsattes för folkmord av nazisterna. Som Arendt påpekade, var “judarnas största ‘synd’ inte att komma från en främmande ‘ras’ utan att de var rika”.²

Artikeln är en originaltext för Parabol. Översättning: Anders Jarfjord